tisdag 22 december 2009

Mångfacetterad

Åhhh, det suger verkligen att inte ha någon dator när man har så mycket att skriva. Nu lånar jag Magnus, igen.

Min son har alltså autism.
Han är autistisk. Autist.
Ingen gradering eller så. Bara diagnosen autism.

Men det förändrar ingenting. Vi vet inte mer idag än igår. Om någonting. Och Noel är ju fortfarande densamma.
Han kan klara sig galant genom livet, flytta hemifrån när han är 18 med sin skitgulliga flickvän (eller pojkvän också för den delen) få tre underbara barn och disputera i genetik.
Eller han kan bo kvar hemma när han är 40 år, med sina åldrande föräldrar som är de enda som förstår och kan hantera honom, och jobba på Samhall.
Det som är bra är att han inte har något förståndshandikapp. Säger de. Då kan han ta till sig träning bättre. Men autistisk kommer han alltid att vara. Det är en livslång diagnos.
Stackars Noel. En liten kropp som är motsträvig och inte gör som han vill. Trots kämpande hela tiden. Och på det lite störning i utvecklingen. Som han kommer att behöva kämpa med också, hela tiden. Som grädde på moset så ser han helt normal ut. Han ser ju inte funktionshindrad ut. Vilket kommer att göra det extra svårt för omgivningen att förstå honom.
Tur att han i dagarna har fått sina nya vinterkängor från OLMED. Om man nu skulle tvivla på att han har svårigheter. De ser nämligen funktionshindrade ut. Precis som Mangaskorna.
God Jul på er alla!

måndag 21 december 2009

Middagar

Vi var bjudna på middag för ett par veckor sedan, hemma hos ett par med en son i Noels ålder och en son i Vilhelms ålder. Dessutom är paret i vår ålder, eller ja, i allafall nästan. Som den manliga delen av paret själv sa; alla är väl typ trettio?
Jag var som vanligt äldst.
Underbar mat serverades. Alla satt samlade runt matbordet i exakt fem minuter.
Noel ville inte äta. Han skrek och var trotsig och ville absolut leka med alla leksaker istället. Sonen i Noels ålder blev lite nervös och ville hålla koll på att Noel behandlade hans leksaker med den respekt de förtjänade och sprang också iväg från bordet.
Sen ville ju Vilhelm naturligtvis ammas. Och på det ville parets yngste också ammas.
Vi åt alla kall mat, i omgångar. Förutom Noel som inte åt alls. Han var inte alls den Noel han brukar vara. Han var gnällig, omedgörlig och ganska ocharmig. Inte alls den kille vi känner. Och här blev hans problem ganska påtagliga.
Han lekte inte med det andra barnet, han röjde bara runt bland leksakerna. Han lyssnade inte, eller förstod inte, när vi eller det andra barnet sa att han skulle vara försiktig med leksakerna. Det var svårt att nå honom. Han körde sitt eget race.
Noel gör ofta det. Men det gjorde jag med. Mina bröder med. 
Jag trivdes alldeles utmärkt i mitt eget sällskap när jag var ung (yngre). Jag tror nog att jag är den trevligaste människa jag känner.

Men det var tydligt. Att Noel är lite avvikande, för de barn som inte umgås med honom dagligen. Han är nog svår att läsa. I alla fall för en stackars snart-treåring som säkert sett lite fram emot att träffa ett annat barn och leka järnet, men som istället fick försvara sina leksakers rätt att stå kvar på sina platser. Noel visade ingen hänsyn.

Kvällen fortlöpte och i slutändan blev det nog lite bra även för barnen. Vi vuxna trivdes hur som helst hela tiden trots den stormiga starten.

För några dagar sedan var vi hembjudna till ett par utan barn. Och där var ju Noel såklart sitt vanliga supercharmiga, glada och sociala jag. Så som jag alltid beskriver honom. Som han ju är.
Men inte när man hoppas att han ska vara det.

I morgon får vi diagnosen.
Spännande.

måndag 14 december 2009

Tom Bergeron

Vi (skäms) gillar att titta på AFV. Noel har precis också börjat uppskatta att skratta åt folk som ramlar och slår sig i skrevet, får saker skjutna i skrevet eller har hundar hängande i skrevet. Fast jag tror mest att Noel skrattar för att vi gör det. Skrattar alltså.
Noel har, sedan han började prata, talat ganska artikulerat och korrekt. Inte alltid, men för det mesta. Därför är det ju extra festligt när han säger lite fel. Som när vi tittade på AFV.
Ett inslag med två killar som leker med en levande kräfta. Den ena killen har bar överkropp. Naturligtvis slutar det med att kräftan grabbar tag i och blir hängande i den killens bröstvårta.
Noel har lärt sig att man skrattar åt sådant så han brister ut i ett ganska tillgjort asgarv.
-Hahahahaha, en kläffna i brösttårtan, skrattar han.

fredag 11 december 2009

Stolt

Ok, så värst länge kunde jag inte hålla mig från bloggandet.
Ska bara skriva ett par väsentligheter på lånad dator.
1. Kan någon rekommenderar en dator? Vilken djungel... prisklass 10-15.000. Laptop.
2. Vi får svar på utredningen den 22/12. Nervöst.
3. Visste ni att om man ska komma i tid till någonting, med två barn, så måste man lägga till 45 minuter mot vad det brukar ta?
4. Vi kom alltså försent till lussefirandet på förskolan idag.
5. Noel var en bedårande pepparkaksgubbe. Han sjöng bäst. Och var sötast. Jag är enormt stolt. Precis sådär töntigt föräldrastolt (över något som egentligen var helt värdelöst). Tänk vilket begåvat barn jag har. Hur ska detta sluta?

torsdag 10 december 2009

Blogguppehåll

Min dator har havererat. Jag måste därför ta en paus i bloggandet. Ofrivilligt.
Återkommer.

tisdag 1 december 2009

Hitta tillbaka.

Magnus har, sedan en vecka efter Vilhelms nedkomst, sovit på soffan.
Jag sover i sovrummet, i sängen, med Vilhelm.
Anledning: Vilhelm äter 4 gånger per natt, jag har lärt mig att amma honom liggandes men måste ju byta källa vid varje tillfälle. Om ni fattar.
Alltså, Vilhelm ligger i mitten av sängen och jag hoppar fram och tillbaka över honom 4 gånger per natt. Byter däremellan en blöja. Ibland fler blöjor än så.Vid 03-04 börjar det STORA STÅNKANDET och knorrandet. Bebisen sover men han låter värre än en häst travar. Och han bökar och stökar och kryper tätt intill. Bökar och stökar och tar upp hela sängen. Hur kan en så liten kropp ta så mycket plats?
När Magnus sov i samma säng slogs han och Vilhelm om utrymmet och lämnade liksom inget kvar till mig. Jag låg stel som en pinne och balanserade längst ut på sängkanten. En endaste sekund av sömn och jag hade dråsat i golvet. Så på en vecka sov jag inget.
Jag sover bättre när jag bara har liten att ta hänsyn till. Magnus sover bättre i soffan där jag inte suckar HÖGT, slår honom, puttar på honom, väcker honom så att han inte ska rulla över Vilhelm.
Win-win situation.
Nu sover dock bebis i sin säng längre perioder. Äter en, kanske två gånger per natt.
Det är snart dags för Magnus att flytta tillbaka.
Vi ska åter få ett samliv.
Hjälp!
Hur gör man?

måndag 30 november 2009

Interntråkigt men internroligt

... och för er som har barn och är lite insatta i kiddoleksaksochfilmochbokvärlden: Noel säger Blixten Maskin...
Moahahaha. Tycker jag i alla fall. Men jag är ju subjektiv mor.

(Karaktären han syftar på heter Blixten McQueen)

Julstök

Jag älskar julen. Det är den bästa högtiden. Först så mycket julpynt så hälften vore nog. Julgardiner, tomtelampskärmar, både stjärnor OCH stakar i samma fönster, hela kittet. Sedan pysselkväll runt lucia, när det bakas pepparkakor, görs tryffel,stöps ljus och dricks Long Island Icetea`s. På julafton är det mycket mat, mycket mys och många (dyra) klappar. Man börjar med gröt på morgonen, Kalle vid tre, sedan ett fullsmockat hemmagjort julbord och sen julklappsutdelning. Man får ett paket i taget så att alla kan se hur fin och dyr klapp man fått. Stoj och stim och tjockt med folk. Mycket alkohol. Om man vill. Så har det alltid varit.
Magnus är inte lika tänd på julen. Hemma hos honom har det varit en stillsam högtid med hemmagjorda klappar. Tyst dag, revbensspjäll till middag, Karl Bertil Jonsson och sedan julklappsrim på klapparna. Seriösa rim. Inte nödrim som jag är bra på. Sen är det Whiskey och kanske Alfapet. Vuxet liksom. Lite ångest tycker Magnus.
Kulturkrock.
Båda alternativen har sin charm. Vi försöker skapa oss en egen tradition, som kanske kan kombinera det bästa från två världar.
Första julen med barn drabbades vi av vinterkräksjuka och fick stanna hemma.
Fatta vilken antiklimax. Som jag hade laddat.
Nu i år hittar jag inte ens pyntet. Det står väl längst in i förrådet på vinden.
I lägenheten trängs flyttkartonger, babygym och dammråttor.
Vi ska vara utflyttade den 11 januari och ska dessutom hinna vara en vecka i fjällen runt nyår. Så i år blir det inte heller som vi (jag) är van vid. Vi julstökar bort våra ägodelar i stället.
Flyttstädar istället för tänder fjärde ljuset.

Men nästa år, då jävlar.
Då blir det tomtegröt, tomtelampskärmar, tomte och en sprakande brasa ute i stugan. Med nära och kära, sprit och julbord (med revbensspjäll), många små klappar med lagom lätta rim om man vill, fast flest klappar till barnen och både Kalle och Karl Bertil Jonsson.
Det bli mysigt det.
Jag längtar redan.

fredag 27 november 2009

Språkbruk

Det är först nu jag på allvar förstår vikten av att vårda mitt språk. Jag är rätt duktig på att svära. Inte för att jag har dåligt ordförråd eller kommer till korta verbalt. Jag gillar helt enkelt att förstärka det jag säger med en liten svordom. En dålig vana jag har. Som "fan, vilken bra dag det har varit idag" eller "fan, det här var jävligt gott" eller "helvete, vad dåligt jag har sovit i natt".
Det blir en jargong liksom. Magnus är likadan. Nu måste vi sluta, ögonaböj.

På dagis:
- Noel, ska vi ta på mössan också?
- Nej, vi skiter i det.

Bra sagt av en 2,5- åring.
Vi skiter i det. Alla fröknar hörde.

Magnus, vi måste skärpa oss nu.

Om framtiden

Jag är med i en maillista för föräldrar till CP- skadade barn. Den är verkligen helt fantastisk, det finns så mycket kompetens, erfarenhet och KÄMPANDE föräldrar därute. Alltså, maillistan fungerar så att man skriver t.ex en fråga rörande sitt barn och skickar iväg. Då kommer den frågan att vidarebefordras till alla som är med på maillistan och alla har möjlighet att svara. Detta gör att man kan få 20 svar, beroende på allas olika erfarenheter.
Ni fattar.
Så även om jag inte frågar så mycket, så får jag väldigt mycket input ändå. Om hur det är. Hur folk har det. Hur det kommer att bli.
Därför är jag tämligen övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen.
Inte bara för att andra barn på listan med Noels diagnos är det, men också för att jag ser att han har svårt med kroppen. Vänsterbenet är motsträvigt. Balansen har tagit semester. Kanske föralltid, men förhoppningsvis bara på obestämd tid.
Men vår kille kämpar på. Han är stark som en oxe.
Jaja.
För ganska länge sedan så jag till Magnus att jag var helt övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen. Kanske inte inomhus och inte på korta sträckor, men hans kropp kommer inte orka på samma sätt som kroppen hos ett friskt barn. Så för Noels skull så kommer rullstol vara ett bra alternativ.
Magnus slog ifrån sig totalt och menade att jag inte alls kan vara övertygad om en sådan sak. Det var nästan som att vi började gräla. Men bara nästan.
Så för ett par veckor sedan sa jag det igen, av någon anledning. Kanske var det i samband med att vi diskuterade vår nya lägenhet. Kanske tänkte jag på eventuell bostadsanpassning.
Och Magnus blev sådär arg och ledsen igen. Nästan som att vi blev osams. Men bara nästan.

Dagen efter var Noel och Magnus på NIT på barnhabiliteringen.
När Magnus kom hem sa han med ett leende:
- Jag tror också att Noel kommer att få rullstol.
Det visade sig att ett utav barnen som är något äldre än Noel, i NIT- gruppen, som är jätteduktig på att gå och klarar väldigt mycket själv, hade kommit dit i en rullstol.
Och då hade det liksom blivit helt avdramatiserat i Magnus ögon. Rullstol kanske inte är världens ände. Kanske är den början på något bra?
Vi är inte där ännu. Men kommer antagligen dit snart. För än så länge har Noel lite svårt att gå. Och han kan ju inte krypa sig genom livet. Det kommer att ta så lång tid då.

tisdag 24 november 2009

Det kom ett mail

Jag fick ett mail av min svägerska häromdagen. Så här stod det:
Hmm, när man googlar på bajs kommer denna bild upp.
Och så var det ett googleutklipp där min blogg stoltserade som en träff.
Det var ju väldigt roligt, tycker i alla fall jag.
Att det finns folk som googlar på bajs alltså.
Nu ska jag fira min 34-årsdag färdigt.
D.v.s krypa ned med bebisen i sängen och amma.

fredag 20 november 2009

Vem är du?

Så här i mammaledighetens tid hänger jag en del på sö intörnett. Nu har mina pengar tagit slut pga Traderamissbruk så nu måste jag hitta andra sätt att fördriva tiden, förutom att amma. Och det känns som sö intörnett har tagit slut. (läs: jag är helt värdelös på datorer och vet knappt hur man googlar eller hittar intressanta bloggar. Det enda jag är bra på är att hitta ovanliga diagnoser som jag blir helt övertygad om att mina barn lider av. Jag är också ganska bra på att helt okritiskt köpa allt som står i artiklar osv, vilket har gjort att Magnus aldrig tror på mig när jag säger att jag har fakta och bevis för det jag säger. Jag är också, som sagt, rätt bra på att göra av med pengar).

Kan du hjälpa mig?
Jag skulle vilja veta:
Vem är du som läser min blogg? Kort beskrivning av dig, typ ålder, yrke, civilstånd, barn, allt som Du vill dela med dig av, om dig.
Hur hittade du hit?
Har du en egen blogg? Adress?
Vilka andra bloggar läser du?
Bloggrekommendationer?
Andra rekommendationer? Som inte innebär pengasvinn.

Tackar ödmjukast för Din tid!
Sofia


En liten bild på min nya kille

torsdag 19 november 2009

Kärlek....

Detta utspelade sig för bara några minuter sedan:
Noel sitter i sin fåtölj och glor på Teletubbies. Jag sitter i soffan bakom och ammar. Då vänder sig Noel mot mig och säger:
- Vet du va.
- Vet du vad, vad då? undrar jag.
- Vet du va, älskar dig.
Fattar ni?
Åh vad jag grinar inombords. Vilken underbar son jag har.

onsdag 18 november 2009

Tolkningsfråga

Vi var med Noel hos barnspecialistläkaren häromdan för att diskutera astman, medicineringen och eventuellt få vaccin mot den nya influensan.
Varje gång vi kommer till ett ställe med vitklädda människor bli Noel panikslagen. Det innebär alltid någon form av obehag.
Eftersom vi blåhåller honom för att doktorn ska få knacka och banka, lyssna och glo med kalla instrument, tänja, slita och dra, stoppa in okända föremål i öron, näsa, hals. Tvinga i honom illasmakande substanser, hälla svidande droppar i ögonen eller låsa hans ben i stelnande, brinnande gips.
Denna gång inget undantag eftersom han fick ett stick i låret.
Och vid varje tillfälle säger vi: ta det lugnt älskling, det är inte farligt.
Exakt vad vill vi med de orden? Lugna?
Vi säger bara så när vi är på sjukhus eller hos doktorn.
Inte farligt blir därmed synonymt med "akta dig förfan, spring för livet, för snart blir det obehagligt och gör ont".
Man bör kanske byta taktik.

måndag 16 november 2009

Avslag

Vi har ansökt om förhöjt vårdbidrag för Noel. Idag kom beslutet.
Vi har sedan tidigare 1/4 bidrag, dvs 25 % av maxbelopp, det minsta man kan få. Vårdbidrag ska bl. a kompensera ekonomiskt för den förlust i lön som föräldrarna gör när de inte kan vara på sitt arbete p.g.a att de måste följa med sitt funktionshindrade barn till HAB, botoxinjektioner, utredningar, sjukgymnastik, kommunikationsträning, ortosutprövning, badträning, logopedträffar, psykologträffar, ortoptistundersökningar, astmabehandling. Bland annat. Sen tillkommer också onormalt stort slitage på kläder, svindyra ortosskor, läkemedel, slitage på våra kroppar, specialbestick, ORK och LUST både från föräldrar och barn att träna dagligen, både sjukgymnastik, kommunikation, interaktion, lek, ja listan kan ju göras lång.
Det står typ såhär i beslutet:
Alla barn i Noels ålder har stort behov av tillsyn och hjälp av sina föräldrar i den dagliga livsföringen. Därför anser vi (försäkringskassan) att Ni inte behöver mer pengar än vad ni redan får.

Vi får 1900 kr i månaden efter skatt.
I snitt avsätter vi 8 timmar i veckan tillsammans, alltså fyra timmar var (när jag inte är föräldraledig), för att kunna hänga med på allt Noel ska göra. Det blir ca 32 timmar i månaden. Bara i frånvaro från arbetet.
(Sedan är ju i princip varje vaken timme tillsammans med Noel, när han inte är på dagis, mer eller mindre träningspass. Eller tillsyn så att han inte ramlar, i matsituationer, hygiensituationer osv).
Det ger en ersättning på ungefär 60 kr i timmen, efter skatt.
Ja, det verkar väl rimligt?
Inte ens när jag jobbade på Mc Donalds, i begynnelsen, hade jag så låg lön.

Nu drabbas inte vi så hårt av detta, eftersom både jag och Magnus har rätt höga löner.
Men de stackarna som inte har det så gott ställt och som också måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sitt funktionshindrade barn, hur funkar det för dem?
Det är ju inte så att vi är borta från jobbet för att vi vill. Det är ju inte så att vi vill leva på bidrag. Det är för att vi är föräldrar. Som gör vad som helst för våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna som går, utifrån deras egen förmåga.
För det ska vi straffas.
Märkligt.

söndag 15 november 2009

Bekännelse

Nu ska jag ta upp ett riktigt I-landsproblem.
Jag må vara sunkig ibland, det kan ibland gå två dagar mellan duschtillfällena och jag kan gå med mjukisbrallor i en hel vecka utan att skämmas. Jag sminkar mig nästan aldrig och jag har inga stringtrosor, längre.
Men är det något jag ALLTID har varit analt noggrann med så är det att raka mig under armarna och på benen. Inte för någons skull utom min egen. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om andra är orakade, tycker inte att det är äckligt eller motbjudande alls. Men på mig själv är det en sådär känsla om jag inte är nyrakad. Även under tiden som höggravid lyckades jag på ett eller annat sätt raka mina ben, som jag inte själv kunde se p.g.a magen.
Jag passade t.o.m på att raka benen ett par timmar innan jag fick EDA.
Jag skäms med stubb helt enkelt, fråga mig inte varför (jag har en teori men jag vet inte om den är lämplig att outa i min blogg).
Men fram till i morse hade jag inte rakat benen sedan Vilhelm kom till världen. Inte så länge sedan kan man tycka, men det är faktiskt ÅTTA veckor sedan och de facto är att två månader kan ge stråna på benen oanad längd och färg. USCH.
Jag har försökt att hitta tillfällen att gallra men med en liten färsking i hushållet, en 2.5- åring, en Magnus och ett hushåll att sköta, är de inte många. Jag har prioriterat bort rakade ben.
Men idag var det dags. Vilhelm sov så skönt i sin baby-sitter så jag tog fram häcksaxen och började avhyvlingen.
Ett ben hann jag nästan, det tog minst en halvtimme. Sen grymtade lillen på mat, eller vad han nu vill när han låter. Nu vill han inte att jag lägger ned honom. Detta inlägg skriver jag med vänster hand, med Vilhelm fastsugen på överkroppen.
Jag vet inte vad som är värst.
Två orakade ben eller ett halvstubbigt och ett orakat.
Jag ska låta Magnus avgöra.

lördag 14 november 2009

Bakis

Vilhelm var på sin första fest igår. Och jag på min första sedan Vilhelm föddes.
Jag drack ett pytteglas starkvinsglögg och två glas Cola. Käkade lite chips och ostbågar. Ammade.
Vilhelm passade på att bajsa ett jättelass, som skulle tas omhand mitt i en festlig lägenhet på 37 m2 (eller var det 39 m2?). Inte många utrymmen att gå undan på alltså. Så det var bara att blotta både pillesnopp, bajsrumpa och mammatuttar inför ett gäng festande personer. Som inte brydde sig nämnvärt. Tror jag i alla fall. En mycket trevlig och mysig tillställning som jag avvek ifrån låååångt efter läggdags, vid 22.30.
Vilhelm skötte sig exemplariskt, var sådär tyst och snäll som bara han kan. Sov inte en sekund. Inte ens i vagnen på väg hem.
Sedan somnade han som en stock när vi kom hem. Åt två gånger i natt. Vaknade kl 08:01. Åt. Och nu sover han igen. Som en sten.
Han kanske är bakis.
En annan som är bakis är Vilhelms och Noels far. Som åker land och rike runt just nu och agerar rockstjärna. Han har inte spottat i glaset så mycket under tiden han varit borta. Han lät väldigt sjuk när jag pratade med honom för ett tag sedan. Stackarn.
Inte.
Nu ska jag äta glass till lunch, som man ju får när man är ensam hemma, och sedan ska jag åka till stugan för att måla det som kommer att bli pojkarnas rum.
Senare idag ska jag tända ljus, dricka ett glas vin och glo på dålig svensk underhållning. Och gosa med min minsta kille.
Myspys.

torsdag 12 november 2009

Honungspojken

Har precis sträckläst en blogg. Den är så fin, ärlig, vacker och sorglig att jag inte kan sluta läsa. Även om anledningen till den är hemsk, vill ja å det varmaste verkligen rekommendera er att läsa den. Från början till slut. Även om tårarna sprutar.
Här
Och speciellt det här inlägget

Dagens skitord

... och naturligtvis är svaret på alla våra frågor idag:
-Nej. Vill ha bajs.
Följt av ett jätteleende. Exempel:
- Jag är törstig.
- Vill du ha vatten, mjölk?
- Nej, inte vatten eller mjök. Vill ha bajs.

Hoppas han uttrycker sig annorlunda på dagis. Annars får man skämmas.

onsdag 11 november 2009

Normalt är annorlunda

Det är sjuuuukt annorlunda med en "normal" bebis.
Varenda läkarbesök, BVC-besök och sjukhusbesök med Noel innebär ALLTID att de hittar något som inte är normalt.
- Jaha, han ligger bara med huvudet åt vänster. Det beror nog på att han har en CP- skada. Utredning.
- Jaha, han kräks efter han har ätit. Ja, det kan bero på att han har ett tilläggsdiagnos som heter GERD.
- Jaha, han är svår att få ögonkontakt med. Ja, det beror nog på att han har Asperger. Utredning.
- Jaha, han hostar säger ni. Ja, det beror nog på att han har astma. Utredning. Medicinering
- Jaha, han verkar ha ont. Ja, det beror nog på att han har kronisk öroninflammation. Öronoperation.
- Jaha, hans tarm hoppar ut i pungen när han bajsar. Ja, det beror nog på ljumskbråck. Operation.
- Jaha, han stånkar på nätterna, och har inte bajsat på tre veckor. Det beror nog på att tarmmotiliteten är nedsatt pga att någon autonom nerv inte fungerar som den ska. Medicinering

Jag lovar att hans ljusblå ögon beror på någon konstig genetik defekt som kommer att innebära kronisk ögonsjukdom eller så och att hans goda humör beror på att han har nedärvt en gladkromosom som inte alls är normal. En trisomi någonstans som aldrig har setts hos någon annan individ någonsin.

Sen har vi Vilhelm. Som fick kruppliknande symtom härom veckan och vi drog till sjukhuset.
- Nja, han har en tendens till laryngomalaci. Men det är vanligt och växer bort. Skit i att vara oroliga. Han är ett mönsterbarn. (Noel hade med all säkerhet behövt operera om det var han som hade laryngomalaci).
Som idag gick igenom en läkarbesiktning med u.a på alla punkter.
- Men han kräks rätt mycket, sa jag.
- Det är heeeelt normalt. Bebisar kräks.
- Men han knorrar och stånkar på nätterna, verkar vara lite knasigt i magen, säger jag.
- Heeelt normalt. Räkna med att det fortsätter i ett par/ tre månader.
- Det är en fin pojke det där, en riktig liten godbit. Så stark och fin, sa doktorn.

Man är så van att det alltid är något, så man blir helt chockskadad när allt är ok.
-Men något måste väl vara fel? Har han inte lite för lite hår, för mörka ögon, för tjocka lår? JAG TYCKER ATT HAN SOVER ONORMALT LITE.
Nehej, det är visst precis som det ska.
Vi är så förberedda på all skit så vi får ingen tvåbarnschock. Livet knallar på. Vi märker knappt att vi har två barn. Allt känns så enkelt med Vilhelm.
Till och med en rejäl nässkada (Katten gjorde ett idiotrace i ansiktet på den stackars bebisen, med samtliga klor utspärrade, så att blodvite uppstod och jag trodde att ena ögat var förlorat. Behöver kanske inte nämna att Katten står lågt i kurs hos mig nu...) verkar gå ganska obemärkt förbi. Vilhelm blev lite chockad och grät en smula, blödde rätt mycket och nu två dagar senare har det i princip läkt.
Så är det tydligen.
Med normala barn.
Men jag är så otroligt tacksam för mitt annorlunda barn. Han gör mig glad varje dag. Som ingen annan kan. Inte ens Vilhelm. Inte på samma sätt i alla fall.

fredag 6 november 2009

Dagens bajskorv

Noel är faktiskt ganska rolig.
Och han är inte helt förtjust i lillebror, tycker nog mest att lillebror tar för mycket mamma och pappa i anspråk.
Tyvärr har vi inte riktigt fattat hur mycket av det vi säger Noel faktiskt förstår...
Ett exempel: vi ska äta frukost. Noel säger - Jag vill inte ha frukost.
- Jo, men vill du inte ha en smörgås?
- Inte smörgås.
- Men vill du inte ha yoghurt och havrefras?
- NEJ, inte yoghurt och havrefras.
- Ägg?
-INTE ägg.
Och då ska ju jag vara lite rolig, tycker jag själv.
- Men lite bajs då? (Eftersom jag tror att Noel inte förstår vare sig humor eller ordet bajs).
-Nej, inte ha bajs.

Sen går det ett par dagar. Jag sitter och ammar Vilhelm.
- Vilhelm komma till pappa, säger Noel.
- Nä, inte nu för Vilhelm äter. Och bebisar äter ju bara bröstmjölk som mamma har, säger jag überpedagogiskt.
- Vilhelm kan äta bajs, säger Noel då.

torsdag 5 november 2009

Olyckan

Noels resurs ringde från dagis i förrgår. De ringer bara från dagis om Noel är sjuk. Eller om det har hänt något. Så jag tog spjärn och förväntade mig det värsta.
- Jo, vi var i Engelska parken och lekte och hur det nu var så skulle vi just gå hem när Noel ville åka rutschkanan en sista gång, sa resursen
Och jag hann tänka; jaha, nu har han slagit ut alla framtänder, brutit nacken och krossat näsan. 
- Ja, och det fick han ju. Men nåt gick fel.
Hjälp! Vad fan kan gå fel i en rutschkana? Är han död?
- Ja, jo han måste kanske ha trampat snett eller så.
Har han brutit foten, benet? Kom till saken innan JAG dör. Av oro.
- Så han ramlade och slog sig på ena sidan av huvudet. Och jag har tittat och tittat och han kanske är lite blå vid ena ögat. Men jag ville bara berätta det eftersom det är fotografering imorgon. Man kanske kan sminka över med lite brunkräm eller så?
Uppstånden är Jesus, mitt barn lever och har alla kroppsdelar på rätt plats!
Jag skiter väl i om han har en blåtira på fotografiet, han är oskadd.

Men gulligt att hon ringde. Annars hade jag säkert trott att de idkar barnaga på dagis. Och krävt att de flyttar dagen för fotografering, för herreguuuud han har ju en blåtira.

onsdag 4 november 2009

Tragedi

Jag skulle precis skriva ett inlägg om att Vilhelm har varit på superdåligt humör idag och bara gnällt och grinat mest hela tiden. Men att det inte är så konstigt eftersom han garvar och ler mest hela tiden i sömnen och att det därför inte finns något glatt humör kvar till vaken tid. Och så skulle jag demonstrera detta med en liten film.

Nu blev det ju istället så att han grinade och gnällde mest hela tiden medan jag filmade honom. I sömnen. Så nu hoppas jag på att det inte finns något gnäll och grin kvar till vaken tid.
Och en film med en gnällande, sovande bebis är väl inget att publicera. Roligare kan man ha det.

Blä...

...för försäkringsbolag. Jag har nog berört ämnet tidigare. Men nu är jag upprörd igen.

Jag fick just en enkät att besvara via mail från det försäkringsbolag vi har det mesta försäkrat i. Förutom bilen. Och Noel.
Det hela mynnade i huruvida vi är skitnöjda med deras service eller ej. Och deras försäkringar. Såklart man är om man inte behöver utnyttja dem. Man betalar lite pengar, eller ganska mycket pengar sammanlagt under ett år, men de flesta behöver aldrig utnyttja sina försäkringar. Som tur är. För vilka pengar i världen ersätter förlamade ben? Medicinsk invaliditet? En CP- skada?
Visst kanske pengar underlättar, och kanske ger de också en skälig levnadsstandard.  Men de kan aldrig ersätta.
Men de som verkligen behöver en försäkring, de som kommer att utnyttja sin försäkring, de får inte teckna en försäkring.
Som Noel.
Som per automatik pga sin prematuritet inte är berättigad den försäkring han skulle behöva. Eftersom prematuritet kan ge upphov till t.ex ADHD. Som är en diagnos som ersätts av försäkringsbolaget, om den uppkommer utan föregående riskfaktorer.

Alltså: min tjocka fullgångna bebis Vilhelm är nu fullt försäkrad. Han är så försäkrad att han skulle kunna försörja ett helt litet land i Afrika om han får DAMP. Som han med största sannolikhet inte kommer att få.
Min spinkiga 1500- gramsbebis Noel med tillhörande multifunktionshinder är olycksfallsförsäkrad. Inget annat. Eftersom han tillhör en kategori som med största sannolikhet kommer att få både den ena och den andra diagnosen innan han avslutar sina dagar. Så han får klara sig själv. Han som kanske inte kan.
Det skrev jag i enkätsvaret. Att försäkringsbolaget suger för de som verkligen behöver det. Fast i lite finare ordalag. Lite finare.

söndag 1 november 2009

Blomsterprakt, katten, takbyte. I somras. Vid stugan.


...och ytterligare humor från barnets mun...

Noel har en batteridriven leksakslarv. En sån som blinkar och sjunger och låter. Antingen kan man välja "lek och lär"- inställningen eller "dags för musik"- läget. Lek och lär sjunger alfabetsången och säger saker som " musen har en lång svans" om man trycker på knappen som är ovanför musen. Männsikan som säger alla saker och sjunger alla låtar, låter sådär äkta och burkaktig som bara en maskin kan låta. Det är inte alltid helt kristallklart uttal liksom. Jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Trycker man på knappen över bilden på katten säger larven: katten har spetsiga öron.
Som om det vore det mest speciella och utmärkande med en katt....
Jaja.
I morse satt vi i myspyssängen ute i stugan och Noel grabbade tag i mina öron och sa:
- Mamma har svettiga öron.

Hahahahaha, jag dör av flabb!

lördag 31 oktober 2009

KW

Ett kort, internt inlägg idag.
Magnus och Noel satt nyss och tittade på bilder i min dator. En massa bilder på nära och kära. Vi ska träna Noel på att namnge folk som florerar i vår närhet, då Aspergerbarn kan ha svårt att känna igen ansikten. Att Noels far är i det närmaste ansiktsdyslektiker gör inte saken bättre...
Så Magnus pekade och frågade för varje nytt ansikte; vem är det då?
Och Noel svarade, för det mesta rätt. Tills han kom till vår kompis Kristoffer.
- Vem är det då?
- Snippelina, svarade Noel.
HAHAHAHAHAHA!

onsdag 28 oktober 2009

Funderingar

Vad är dealen med att ha ett magsystem som bara vill arbeta nattetid?
Vad är dealen med hantverkare som börjar arbeta 06.00 på morgonen precis när ovanstående mage har lugnat ner sig?
Vad är dealen med dusch= bebis vaknar?
Vad är dealen med att sätta sig till bords= bebis vaknar?
Vad är dealen med att vara mammaledig= lättlurad och spendervillig?

Igår var jag nere på stan för att köpa ett halsband till min guddotter som fyller år. Jag kom hem med två nagelvårdskit á 600 kr. Jag har inte ens naglar som kan vårdas. När jag blev pålurad dessa kit så tänkte jag att de skulle vara perfekta julklappar. Men de personer i släkten som har fina och långa naglar har jag redan köpt perfekta och personliga julklappar till. Så nu står kiten i hallen, i en superlyxig påse och väntar på att mina naglar för första gången på 33 år ska växa sig långa och starka, utan att skiva sig, och behöva omvårdnad.
Halsbandet glömde jag helt bort. Så det måste jag köpa idag.

En annan sak som hände häromdagen: Jag hade hämtat Noel på dagis, med bilen. Vilhelm var ju såklart också med. Från parkeringen in till lägenheten är det ca 50 meter asfalt, 50 meter källargång och sen hiss upp en halv våning.
I vanliga fall kan Noel gå rätt skapligt med stöd av en av våra händer, men det är vingligt och han snubblar lätt. Det optimala är INTE att samtidigt bära en bebis i babyskyddet.
Just denna sträcka mellan bilen och lägenheten vägrar dock Noel gå. Ingen aning om varför. Men han vägrar. Han ska bli buren. Så jag bär 15 kilo barn på höger höft och 15 kilo bebis+ babyskydd i vänster hand. Får stanna tusen gånger för att rätta till Noel så att han inte glider ur mitt grepp.
Kommer in i källargången, svetten rinner och jag är högröd i ansiktet av ansträngningen. Där står hantverkarna och blockerar hissen. Jag ler lite fånigt och frågar om de möjligen skulle kunna öppna dörren till hissen eftersom mina händer är lite upptagna.
- Han har väl två egna ben att gå med, säger den ena hantverkaren då.

Vad svarar man då?
"Nej, han har en CP-skada och kan följaktligen inte använda sin två spastiska ben helt felfritt".
Jag bär honom inte för att jag tycker att det är roligt och lätt. Utan för att jag måste, ärthjärna.

Fast det kunde ju inte han veta. Även om barn normalt sett INTE har ortoser på halva benen, vilket tydligt syntes att Noel hade.
Fan vad bitter jag blev! Det är inte likt mig. Alla kan inte veta att Noel inte är som andra barn. Eftersom han ser helt normal ut. Jag måste lära mig det.

tisdag 27 oktober 2009

Erkännande

I helgen hade vi vårt mesta lågvattenmärke hittills. Jag och Magnus alltså. Vi tog ungarna med oss ut till stugan (som ju egentligen är ett skabbigt fritidshus i ett skabbigt white trashfritidshusområde). Stugan, som jag ändå gärna vill kalla den eftersom det låter så gulligt, har vi förminskat lite genom att sätta igen ett par dörröppningar med isolering och åldersbeständig plast. Detta för att kunna hålla värmen inomhus då stugan är ett oisolerat 90 m2 stort spektakel utan uppvärmningskälla (läs kamin). Så nu består det endast av 2 sovrum, kök, badrum och stor hall. Och fyra oljeelement. Detta räcker ju såklart inte. Så vi stängde in oss i ena sovrummet eftersom Magnus lassat upp ett tjockt lager isolering på vinden ovanför detta rum och därmed stannar ju värmen kvar lite bättre.
Och där satt vi hela lilla gulliga familjen och tittade på Dansbandskampen. Vilhelm hängde som vanligt i en bröstvårta. Noel var lugn. ICA- pizza och lördagsgodis. Och orange läsk. Med socker i. Släckta lampor och tända värmeljus. Duntäcken och många kuddar.
Fatta vad äckelmysigt.
Fatta vad svennebanan.

Skämskudde

onsdag 14 oktober 2009

Det här med sömn, del 2

Jag har ju skrutit om att min nya bebis sover hela nätterna och äter hela dagarna. Sanning med modifikation.
Vilhelm sover mellan måltiderna dagtid och mönstret tycks vara detsamma på natten.
Visst sover han. Men han äter desto mer.
När Vilhelm var tre veckor gammal hade han gått upp 1 kg. 25 % av sin ursprungsvikt. Det är som att jag skulle fläska på mig 15 kg på tre veckor. Så mycket äter han. Jämt. Alltid. Sitter jag, alternativt ligger, med bebis vid bröstet. Det blir varken mycket sömn eller aktivitet. Någonsin.
Det var ok de första fyra veckorna. Nu är mina hormoner nere på normal nivå och den stora TRÖTTHETEN har rullat in.
Jag hade helt glömt bort det. Exakt hur trött man är. Hur bökigt det är att typ bara duscha, klä på sig, borsta tänderna, plocka ur diskmaskinen och gå och handla med en liten bebis dinglandes i bröstvårtan. Man får göra det i etapper. Om man lyckas hålla sig vaken.
Allt blir ytterst basalt.
Mackor. Raggartvätt med barnens tvättlappar, överallt alltså. Kläder som täcker eller värmer. Noll lukta godis. Noll estetik. Noll tallriksmodell.
Jag kan i viss mån förstå att många småbarnsföräldrar separerar. Jag är ju inte direkt den nyponros jag var när Magnus och jag först träffades. Jag lägger inte ned någon ansträngning i att laga förförarmat. Jag är inte speciellt trimmad och jag kanske har borstat tänderna när han kommer hem från jobbet. Och då är jag inte speciellt sugen på att kela. Eller ens kramas. Eller ens prata.
Jag vill sova.

fredag 9 oktober 2009

Alkoholvanor

Det bästa med att inte vara gravid längre (förutom att jag nu har en alldeles bedårande liten gubbebebis) är att jag får dricka rödvin. Som jag har längtat.
Idag spatserade jag ned till systemet och var som ett barn på julafton. Jag valde både länge och väl, eller egentligen precis så länge som Vilhelm tyckte att det var ok att vagnen inte rörde på sig, och det hela resulterade i en för mig ganska okänd druva.
Som om jag kan några druvor överhuvudtaget.
Men den verkar i alla fall passa bra till gris. Vilket är utmärkt eftersom det är just gris vi ska äta till middag.
Jippie!
Nu kommer jag bli full och sentimental på ett glas. Och nykär i Magnus.
Livet är inte så tokigt ändå.

måndag 5 oktober 2009

Utredning del 1

I morgon börjar det utredas.
Noel ska träffa ortoptist tillsammans med psykolog, då man misstänker att han eventuellt kan ha en hjärnsynskada. En vanlig komplikation, eller snarare en tilläggsdiagnos, till CP.
Detta skulle kunna förklara en del "problem" Noel har, men om CVI kan uteslutas är risken skitstor att det faktiskt handlar om autism, eller autismspektrumsyndrom. Så jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Pest eller kolera.
Idag ringde de från försäkringskassan för diverse intyg som skulle skickats in för tusen år sedan, vi har ansökt om utökat vårdbidrag eftersom Noel fortfarande inte kan gå och har en del andra hjälpbehov.
Åhhh, jag orkar inte. Intyg hit och intyg dit. Som om jag hittar på, bidragsfuskar liksom.

Annars flyter livet förbi. Vilhelm är världens bästa bebis. Magnus är världens bästa pappa och sambo. Noel är alltid bäst. Och jag är världens bästa tvåbarnsmorsa.
Allt artar sig rätt bra ändå. Trots allt.
Jag är lycklig. Och alldeles bebisfrälst. Vill ha ett par till. Minst.
Synd att man är hundra år gammal.

fredag 2 oktober 2009

Man rår inte över allt

Mycket har hänt.
Omvälvande och livsavgörande saker på alla fronter.

Först fick vi ju ett barn till. Ett riktigt mönsterbarn som sover om nätterna och äter när han är vaken.
Sen fick jag endometrios. Jag lovar att jag var nära att döden dö. Förlossningen var en njutning i jämförelse. In på sjukan igen med dropp och hela skiten. Förhoppningsvis frisk nu.

Sen var vi hos en psykolog med Noel, då han ingår i en studie av prematura barn där denna psykologutredning ingår, och hon berättade att han ligger före sin tid i sin verbala förmåga och förståelse osv. Men att han avviker i en del saker. Troligtvis någon form av autism. Mer åt Aspergerhållet än något annat. Men en tydlig störning, ja.
Autism.
Vi har misstänkt men inte riktigt tagit in. Min lilla bebis. Min ögonsten.
Så nu känns det sådär. Ännu mer barnhab, ännu mer träning, ännu mer fokus på Noel.
Många fler utredningar, vända ut-och-in-på.
Som Magnus sa; varför kan vi inte en enda gång få ett besked som typ; ja här ser det ju helt normalt ut. Här finns inga problem.

Sen har vi sålt vår lägenhet. För äckligt mycket pengar. Vi har gjort en vinst på mer än 800.000 kr. Nästan en miljon alltså.

Sen har vi köpt en STOR lägenhet. För äckligt mycket pengar. Det är sjukt egentligen, hur lite respekt man helt plötsligt har för hundratusen kronor hit eller dit... Vi slänger oss med de summorna som om de vore fickpengar.
- Ska vi välja det där svarta ekgolvet som kostar typ hur mycket som helst?
- Om vi väljer det där köket kostar det bara 27 000 mer än standardköket.
- En annan fläkt kostar bara 7000. Småpotatis.

Men vi har ju råd! Vi har nämligen 800.000 kr att sätta sprätt på.

Synd att de pengarna inte kan bota min son.
Men vill jag verkligen bota honom? Han är ju verkligen världens gulligaste, underbaraste, gladaste och sötaste unge. Med eller utan diagnos.
Han skulle ju inte vara Noel utan sina egenheter.
Som jag ju älskar.

söndag 20 september 2009

När vi tre blev fyra.

Ska inte skriva någon tråkig förlossningsberättelse. Det började med värkar i tisdags kväll och slutade med en son i onsdags natt. Allt var lugnt och kontrollerat, förlossningen var ett skolexempel, jag hade inte ont en enda sekund efter Guds gåva till kvinnorna (narkosläkaren Peter Halvorsen som gav mig EDA i en liten slang), Magnus skötte syrgasen, klippte navelstängen och fotade moderkakan som sig bör vid en andra förlossning. Vilhelm anlände stor, välskapt och stornäst som Stålmannen med höger arm/ hand framskjuten vid sidan av huvudet. Han lades på mitt bröst direkt och inte i någon tråkig steril transportkuvös.
Han tittade på mig med sina blåbruna ögon och det var KÄRLEK vid första ögonkastet.
Shit vad intensivt. Jag kan inte vara utan honom en enda sekund. Trodde inte att jag var kapabel till att känna så mycket kärlek. Till alla mina pojkar. Jag svämmar över.

onsdag 16 september 2009

...och resultatet blev...

...en pojke. Vilhelm vägde, vid födelsen inatt, 4000 g och var 50 cm lång.
Detaljer kommer vid ett senare tillfälle. Nu ska det mjölkas.

torsdag 10 september 2009

Vad barn snappar

I morse när vi satt i bilen på väg till dagis, från farmor och farfar där vi sovit de senaste nätterna pga att vi målat en innerdörr och lite lister i en inte alltför gravid- och barnvänlig färg, tog Noel upp "sin" mobiltelefon (en av Magnus gamla avdankade icke-fungerande) och sade följande till den imaginära personen i andra änden:
- Tjena, läget? Vi sitter i bilen, på väg till stan för att köpa hus.

Just det.

Idag är början på fortsättningen

Idag är jag fortfarande i ett välsignat tillstånd.
Idag har jag varit så i 39 fulla veckor. Tio veckor längre än med Noel. 16 veckor längre än vad doktorerna på 96 D trodde.
Idag kommer fotografen för att ta de bilder som ska göra vår lägenhet rättvisa och inbringa en massa pengar vid försäljningen.
Idag får vi veta om budgivningen på huset avslutas med summan vi har till förfogande.
Idag har jag varit i princip sömnlös i tre veckor.
Idag är jag ett vrak.

onsdag 9 september 2009

Klart

Vi har jämfört och valt mäklare.
Vi har också lagt ett så högt bud på huset att vår smärtgräns är nådd.
Vi har gjort klart allt småfix i lägenheten inför en kommande visning.
Så idag skriver vi avtal med mäklaren som ska sälja vår lägenhet. Idag hoppas vi, genom att vi chockhöjde budet, att vi slår ut alla andras intresse för huset. Och idag hoppas vi att vi föder barn.
Eftersom det är 090909.
Magiskt.

torsdag 3 september 2009

Oberedd

...och för att komplicera tillvaron en smula, så har vi hittat HUSET. Med LÄGET. Till lagom PRIS.
Skit, skit, skit.
Huset fanns ute till försäljning redan i våras, men då vågade jag inte ens nämna det för Magnus eftersom det inte riktigt ligger i city.
Och är det något Mangus har varit tydlig med så är det att han vill bo stadsnära, så att han kan gå eller cykla dit han vill ta sig, alternativt åka kommunalt. Inte vara beroende av bil. Punkt slut.

Nåväl, häromdagen var vi och tittade på ett annat hus ett par km utanför stan och då sa Magnus, att om man då ändå ska bo "på landet" så kan han bara se en enda anledning till detta och det är att det ligger nära vatten, alltså sjö eller havsnära. Annars kan det lika gärna vara.

Och då kom jag genast att tänka på detta hus, letade upp det på Hemnet och fann till min förtjusning att det inte är sålt. Kontaktade mäklaren som sa att 90- åringen som äger huset bor numer på något äldreboende och om vi ville så kunde vi åka dit och titta på det, från utsidan.
Sagt och gjort.
Igår tog vi BILEN, åkte i 15 minuter och sedan var vi framme. Står man på garageuppfarten så ser man Mälaren. 200 meter från huset ligger en liten strand och en brygga. Till huset hör båt- och bryggplats. Tomten är 3500 m2, huset är lagom stort. Och det bästa av allt: 50 meter från huset ligger en busshållplats, bussen går i princip direkt till Magnus jobb och sedan ner på stan. En gång i halvtimmen under rusningstid, en gång i timmen däremellan.
Huset är välbyggt och pedantskött. Enplansvilla, vilket är bra för Noels skull. Källarutrymme under huset där Mangus kan ha sin efterlängtade studio. Lite skavanker enligt besiktningsprotokollet, men inget vi inte kan göra själva. 15 minuter på sin höjd, med bil från stan och från Noels dagis. Till ett mycket rimligt pris.
Perfekt helt enkelt.
Ett litet aber är dock att vi ska föda barn. Närsom.
Vi har inte tid att värdera lägenheten, jämföra mäklare, kontakta banker, göra kalkyler. VI SKA NÄMLIGEN FÖDA BARN. Närsom.
Magnus som är den realistiske och eftertänksamme av oss, han är nog lika sugen som jag på att slå till direkt. Men just nu har vi inga pengar, vi måste ju sälja först.

Ett annat litet aber är att intresset för huset varit svalt under hela sommaren, men nu, nu när VI har upptäckt pärlan, ja då har det helt plötsligt hört sig av en massa spekulanter som vill titta på det.
Så ikväll var det öppen visning. Vi var inte ensamma, mäklaren hade skrapat ihop helt ett gäng intressenter. Bland annat en kostymnisse från Djursholm i en BMW. Så nu blir det väl budgivning. Som vår budget inte tillåter. Fan.
Fan, fan.
Men huset ska bli mitt (vårt)! Unge, håll dig på plats ett par veckor till så morsan kan få dona och ordna lite. Sälja en lägenhet med kraftig vinst. Bland annat. Nu har hon inte riktigt tid med en bebis.

onsdag 2 september 2009

Förberedd

Nu har jag:
Packat BB- väskan
Bäddat spjälsängen, som står i vårt sovrum sedan i maj
Köpt ett nytt skötbord, som får plats ovanpå spjälsängen, och preppat det med blöjor och allt annat man behöver för ett snabbt och nattligt blöjbyte
Städat lägenheten
Tvättat alla bebiskläder, vikt dem och lagt dem i varsin hög. Alltså omlott i en hög, bodys i en annan osv.
Hämtat babysittern och andra små bra-att-ha- saker från vinden
Lokaliserat bröstpumpen
Hämtat en gratisbox på Babyland
Köpt en syskonvagn på Blocket och en ny mjuklift
Kolhydratladdat i en vecka
Läst infohäftet om förlossning som jag fick av MVC i mars
Skaffat tre alternativa barnvakter
Köpt en ny babywatcher. Den förra är överarbetad och utbränd.

Det enda som återstår är att montera basenheten till babyskyddet i bilen, flytta Noels stol och höja botten på spjälsängen.

Kan det vara så jävligt att bebis faktiskt inväntar att dessa tre saker ska bli gjorda, innan den behagar visa sin nuna för världen?
För något väntar den ju uppenbarligen på.
Sedan juni, när alla var helt säkra på att den skulle komma inom de närmaste två veckorna.
Jag får väl helt enkelt åtgärda dessa brister i mina förberedelser direkt.
Jag vill träffa min bebis nu.

måndag 31 augusti 2009

Tomt

Det händer faktiskt ingenting som jag känner att jag vill dela med mig av, tristessen är påtaglig.
Vi har tittat på ett underbart hus vars mäklare, redan innan visningen ens kommit halvvägs, fick ett bud på 4.000 000. Vi har inte så mycket pengar. Så det var bara att stoppa in svansen mellan benen och gå därifrån.

Jag klippte av Noels lockar i fredags. Jag blir lite sentimental varje gång, de är ju så bedårande. Men det finns inget värre än ett långhårigt gossebarn (läs Amadeus, Carolas son t.ex.) så lockarna måste ju bort med jämna mellanrum. Och tur är det att han är lockig, då resultatet är allt annat än jämnt. Det är nämligen väldigt lätt att förklara för en 2,5- åring varför han måste stå still medan mamma använder något så läskigt som en sax runt öronen på honom.

Jag har ett avtal med min svägerska att föda barn i morgon senast, då hon har en förhoppning om att hennes bebis tittar ut då. Tufft. Jag har nämligen bokat in en privat visning av ett hus i morgon eftermiddag.
Har inga tydliga tecken på en stundande förlossning, men det brukar man visst inte ha.
Vi får väl se vad natten har i sitt sköte. Bildligt talat.

tisdag 25 augusti 2009

Boa

Ja, jag är fortfarande gravid.
Nu har det berömda boandet slagit till. Hos Magnus. Och lite hos mig också, men jag låter honom gå i bräschen.
Nu ska det köpas hus. Alternativt en större lägenhet av typen vindsvåning med enorm takterass och lummig innergård, som det ju kryllar av och i princip ges bort till behövande.
Vi kan omöjligt bo kvar i en trea i centrala Uppsala, där ungarna blir överkörda på den tungt trafikerade leden utanför vår port, när vi nu ska bli fyra stycken i hushållet.
Så söndagen innebar den stora visningsdagen.
Vi hann med fyra hus och en lägenhet.
Ett hus älskade vi båda vid första ögonkastet. En liten hake är dock att själva huset i sig inte har något värde, det är tomten man betalar för... Så då kan ni lista ut i vilket skick huset var. Men åååhhh så fint och bra pris.
Sedan hittade vi ju det boendet som skulle vara perfekt för oss. Ett helt ocharmigt 60-tals enplans tegelhus, med hel källarvåning. Liten men insynsskyddad och lättskött tomt. Hobbyrum och garage. Fjärrvärmepump och nylagt tak. Allt igenom bra skick, bra läge och ett toppenpris. Behöver jag tillägga att det var en miljard andra barnfamiljer där och tittade? Vår budget tillåter en prisstegring på 150.000:-. Har en känsla av att det blir mycket dyrare än så.
Sedan sa vår bank att det vore ju bra om vi kunde sälja vår lägenhet INNAN vi köper något annat. Så vi är säkra på att vi faktiskt kan få sålt. Marknaden är inte den bästa just nu. Så nu nojar Magnus över att vi aldrig kommer att kunna sälja vår toppenfina lägenhet med kanonläge.

Om du känner någon som är intresserad av en trea i (typ) toppskick på 70 m2 i fashionabla (nästan främre) Luthagen (det skiljer 20 meter) , med en avgift på 2500 kr, tyvärr utan balkong då den ligger en halv trappa upp, men med en fin innergård och fungerande öppen spis, för det högst överkomliga priset av 1 500 000 kr, hör av dig!

Förresten, heter det innergård eller innegård?

tisdag 18 augusti 2009

Inbillningssjukan

... och med dagisstart kommer det obligatoriska besöket på sjukhuset. Noel var lite varm ikväll vid läggdags och hade någon form av konstig hosta. Jag som sade så sent som igår att "hörrö Magnus, nu har han gått en hel vecka på dagis utan att bli sjuk".
Jag ska hädanefter hålla käften.
Hostan fortsatte i sömnen och lät bara konstigare och konstigare. Jag tog tempen som visade på 39.8. Och då började genast andningen att bli påverkad också.
In med alvedonsupp och tvinga på det stackars barnet en antiastmainhalation för säkerhets skull. Ingen förbättring. Upprätt läge och frisk luft. Ingen förbättring. Diagnos: krupp.
Sjukvårdsrådgivningen.
- Öh, vi kontaktar öron direkt här och hör vad de tycker. Vänta, vänta, vänta, vänta. - Hallå, öh, jo de vill att ni åker dit omgående. Nu. Ögonaböj. Direkt till öronmottaningen.
Läget allvarligt alltså.
Täcker den stackars chockade ungen med lite kläder, stuvar in oss i bilen och åker till Ackis med blåljus.
Väl där, efter ca 3 minuter, är Noel glad, sval och hostfri.
Pinsamt. Simultantföräldrar. Münchhausens by proxy typ.

Som tur är hostar Noel lite när den stackars doktorn kommer och ja, jo nog är det krupp alltid. Falsk sådan. Gör si och så och låt barnet vara hemma från dagis ett par dagar. Om det inte går över, har det nog övergått i en bakteriell form och då måste han få antibiotika.
Vilket vi som luttrade öronbarnsföräldrar iskallt räknar med.
Då blir det den tolfte kuren i ordningen.

Så nu måste Magnus vabba. Igen. Han som var så glad åt att han skulle börja en ny kurs imorgon.
Och bara för att Noel är sjuk, inte får vara på dagis, inte kan lejas ut till barnvakt, så ska ni se att att jag föder barn. I natt. Eller imorgon.
För nu sitter jag här mitt i natten med regelbundna sammandragningar. Sedan en halvtimme tillbaka. Såklart.
Hoppas det även denna gång är falsklarm.

lördag 15 augusti 2009

Insomnia och tvärtom

Noel började på dagis igen efter att ha varit ledig i sex veckor. Vilken lycka! Och alla fröknar tycker att han är sååååå härlig och glad.
Sure, om du inte är hans mamma eller pappa. Då är han nämligen en liten djävul in disguise. Det skriks oprovocerat, han slåss oprovocerat, det flyger mat över hela lägenheten helt oprovocerat.
För att straffa oss föräldrar RIKTIGT hårt slänger han iväg nappen. Som om vi bryr oss. Han har inte riktigt greppat det här med orsak och verkan ännu.
Ljuvliga trotsålder.
Eftersom Noel under sommaren har skaffat sig väldigt kontinentala vanor (siesta, somna runt midnatt, vakna sent, äta när som helst) kändes det lite oroligt att rutinerna kanske inte skulle infinna sig. Vi bad fröknarna att han helst inte ska sova mitt på dagen, då det ofta resulterar i att han somnar sent på kvällen. Sagt och gjort.
Första dagen inga problem. Kom hem vid 16.30, strålande glad, åt sin middag, drack sin välling och somnade 19.00.
19.00.
Han har nog aldrig somnat så tidigt NÅGONSIN. Magnus och jag satt helt lamslagna. Tid att umgås, vuxentid. Hur fan gör man då? Vad gör man då? Vi kollar på TV.

Andra dagen upprepning. Viss skillnad i humöret hos sonen, lite lättretlig, men hanterbar. Somnade 18.45.
Vuxentid. HJÄLP! Vi kollar på TV.

Tredje dagen. Grinolle kommer hem från dagis. Sular maten och mjölken i golvet utan att äta eller dricka någonting. Tar motvilligt emot vällingen. Somnar mitt i ett sug.
Vuxentid. Vi kollar på TV.

Fjärde dagen, fredag. Mistluren kommer hem från dagis. Vägrar ens gå in i köket. Somnar sittandes i soffan, 17.00. Utan mat eller välling.
Vaknar 03.30 lördag morgon. Pigg som en lärka och hungrig som en varg. Jag har inte lyckats somna, Mangus har väl sovit i ca 3 timmar. Noel vill leka och titta på TV.
Jag vill bara SOVA eftersom jag inte sovit mer än ca två timmar per dygn de senaste två veckorna. Härligt att vara höggravid.

Vi bör nog införa en timmes sömn mitt på dagen hädanefter. För Noel alltså. Annars kommer denna familj att gå sönder.
För mig gäller bara att föda barn.
Snart, hoppas jag.

tisdag 11 augusti 2009

Test

...och i väntan på tillökning glor jag på TV. En aldrig sinande källa av betydelsefull kunskap. Visste ni att många, för att inte säga de flesta, koppar av koffeinfritt kaffe innehåller koffein?
Och för att råda bot på att man får i sig för mycket koffein, tex efter middagen så har någon fiffig människa i USA tagit fram en testremsa, där man alltså kan kolla om det koffeinfria kaffet man dricker, verkligen är koffeinfritt.
Allvarligt. Hur har vi klarat oss utan denna testremsa tidigare?

Allvarligt. Vem fan dricker koffeinfritt kaffe? Är inte själva vitsen med kaffe just koffein?
Snacka om ett ytterligare I-landsproblem och ett ytterligare skapat behov. Behovet av testremsor.

torsdag 6 augusti 2009

Fel

Noel hade inte heller rätt.
Fast i natt hade jag ont.
Kanske bara var en dålig sallad till lunch.
För någon bebis har jag inte klämt ut. I så fall är den nedspolad i toaletten.

tisdag 4 augusti 2009

Siare

Vi har gissat förlossningsdatum i vår familj.
Jag hade ett hett tips på den 23:e juli. Jag vann inte.
Magnus är helt övertygad om den 15:e augusti.
Noel sa, helt säkert; - Semte gusti. Femte augusti alltså.
Vi får se om Noel har rätt.
Hoppas.
Hoppas inte.
Widman- gör dig redo för ciggen.

onsdag 29 juli 2009

Inte helt betydelselös

Tänk att saker och ting faktiskt fungerar utan min inblandning. Jag som alltid trott att jag är oumbärlig. Utan mig stannar världen, typ.
Så är det kanske inte.
Sommarstugan blir mer och mer bovänlig och färdig. Magnus håller just i detta nu på att byta tak på rucklet. Som snart inte är ett ruckel längre. Vi har med enkla medel och minimal budget gjort om hela köket, sovrummet och ordnat ett superfint badrum. Finare än lägenheten i stan faktiskt. Enda smolket i bägaren är att vi valt vit fogmassa. Vattnet härute färgar allt bajsbrunt. Så vårt fina badrumsgolv är svart med bajsbruna fogar.
Det mesta av detta har Magnus gjort.
Magnus har även bytt tak på lusthuset så med lite färgblaskande, golvslipning och infravärme blir det ett perfekt häng för höstens kräftskiva.

(Det enda som är kvar att göra nu, enligt den ursprungliga planen, är: Installera kaminen. Ta upp vardagsrumstaket till nock och isolera samt göra sovloft ovanför "biblioteket" i samma veva. Göra bibliotek av biblioteket. Fixa nya innerväggar till barnens rum. Slipa alla golv och behandla dessa. Tilläggsisolera hela huset och byta ytterpanel. Bygga en enorm altan runt hela huset och fälla in en pool. Styra upp trädgården/tomten. Lite småfix alltså).

Noel har precis blvit beviljad avlösarservice. 16 timmar i månaden. Fyra timmar i veckan. Det är Magnus som har fått igenom detta.
Noel har fått Botox i benen och rör i öronen. Magnus har planerat in detta samt sett till att gå på återbesök.

Som sagt; det mesta har funkat trots att jag inte kunnat vara behjälplig. Inte kroppsligen i alla fall.
Men lite inblandad har jag nog varit. Tycker jag mig se på färgval och inredning. Och höra på språkutveckling. Och märka på att det inte kommer betalningspåminnelser i brevlådan.
It takes two och så vidare...

lördag 25 juli 2009

Dags att kolla arbetsförmedlingen?

Magnus och jag satt och diskuterade framtiden vid frukostbordet igår. Jag har redan börjat tänka i termer att jag ska börja jobba igen. Fast bebis inte har fötts ännu och mammaledigheten följaktligen inte ens har börjat. Men det gäller ju att ha framförhållning.
Jag har en del tankar om min karriär och hur den kommer att se ut sen. Storslagna planer. Och det var det vi diskuterade igår alltså. Då avbröt Noel oss helt plötsligt med meningen:
- Snart är du utan jobb.
- Vad sa du?
- Snart är du utan jobb.
Sedan garvade han lite.
Så nu vet ni det. Och jag med.

torsdag 23 juli 2009

Min son Einstein.

Jag undrar om Noel, pga sina kroppsliga tillkortakommanden, kanske fokuserar på att bli bäst på andra saker. Är det jag som tror att han är supersmart för att jag är hans mamma, inte riktigt vet hur barn utvecklas och att han i själva verket är högst normalbegåvad, eller är det faktiskt så att han är lite bättre än genomsnittet?
Noel räknar till 20. Helt perfekt.
Noel kan räkna fem saker.
Noel kan nästan alla bokstäver i alfabetet och hans favoritbokstav är W.
Noel kan flera Alfonsböcker utantill.
Noel har ett enormt utvecklat sinne för detaljer. Exempel: i morse satt vi och tittade i UNT och såg en liten sån där varningsskylt för älgar. En gul triangel ni vet.
- Titta älgen, säger Noel.
- Ja det är en älg, säger jag.
- Där är också en älg, säger Noel och pekar på en kylskåpsmagnet som mycket riktigt föreställer en älg, om man vet att den gör det. Det är inte helt självklart att det är en älg. Och jag hade inte ens lagt märke till den.
Noel är 2 år och 3 månader, korrigerat.
Sen är han en mycket fyndig kille också.
Jag kallade vid ett tillfälle vår katt för Katten Jansson, efter att ha läst en bamsetidning i något väntrum. Noel snappade tydligen upp detta, för häromdagen sa han: -Hej katten JaMsson.
Naturligtvis. Katter heter ju inte Jansson. Jamsson är ju mer logiskt.

Jag vet att ALLA mammor och pappor tycker att ens eget barn är långt mer intelligent än andra ungar. Men håll med om att Noel faktiskt är det? :-)

Jag går i morgon in i v. 33. För er som undrar.

tisdag 14 juli 2009

Mobilt och stabilt

Det har väl inte undgått någon att vi skaffade katt för ett tag sedan. Något vi med jämna mellanrum ångrar. Som på nätterna. Otaliga fotattacker, idiotrace och "jagharneralltsomlåtermycketochärspecielltvärdefulltförhusseoch
mattepåstengolvetelleriminvattenskål"
Som mattes nya mobiltelefon.
En annan specialare är att gå in i Noels rum och JAMA HÖGT precis när Noel håller på att somna, alternativt hoppa upp i Noels säng så att Noel helt säkert blir alldeles klarvaken igen.
Katten, som för övrigt kallas just för "Katten" är emellanåt mycket trevlig och social och gillar speciellt att vässa klorna på Magnus ben, med eller utan byxor.

Min nya mobiltelefon klarade fallet ned i vattenskålen sådär. Den lever ett eget liv efter det.
Magnus å sin sida lyckades förlägga sin telefon inatt. På vägen hem från en fest. Han har, fast det minns han inte, pratat med två personer på vägen hem från festen, sedan reflekterat över att han saknar mobilen. Så någonstans mellan Kungsgärdet, två telefonsamtal och Luthagen försvann den. Det gjorde honom smått panikslagen eftersom jag sov på annan ort med Noel och är ytterst nära en förlossning.
Som tur var födde jag inte barn i natt, även om det känns nära nu.
Igår gjordes en ny koll. Tappen fortfarande kort men inte kortare. Livmoderhalsen är "vidare" vilket inte är så bra. Bebisen ligger med huvudet nedåt fortfarande, vilket ökar trycket på tappen.
Direkt efter undersökningen började jag få mycket sammandragningar, vilka har fortsatt under natten och idag. Jag känner att det händer grejer "därnere". Ska på ny koll om sex dagar.
Jag tror tyvärr att ungen har kommit ut innan dess. För att måla fan på väggen.

måndag 6 juli 2009

Släpp fångarne loss, det är ändå ingen skillnad

Jag är utskriven!
Halsen har hållit samma mått i fem veckor nu. Därför övertalade/ övertygade jag doktorn om att den nog inte kommer påverkas nämnvärt om jag hänger hemma.
Jag har ju gått "över tiden" nu om man lyssnar på vad doktorerna sagt tidigare.
Doktorn var dock tydlig med att det fortfarande är på håret och att en förlossning är att vänta de närmaste veckorna, men att jag lika gärna kan invänta den hemma eftersom vi bor så nära sjukhuset.
Så nu har jag varit hemma i sju timmar. Och gjort precis sånt som jag inte ska göra. Plockat ur och i diskmaskinen. Laddat en maskin med tvätt. Satt upp gardiner i Noels rum. Städat.
Så nu ska ni se att det kommer pluppa ut en bebis i natt.
Fan vad svårt det ska vara att inte göra någonting.

Status quo

Här händer inte ett skit. Vare sig med livmoderhalsen eller med dagarna. Bebisen växer. Har lagt sig med huvudet nedåt till Magnus stora besvikelse.Då blir det vanlig förlossning.
Vi är idag i v. 29+3. Har aldrig varit gravid så länge så jag borde ju hoppa och dansa av glädje. Men efter fem veckor på sjukhuset känns saker och ting allt annat än lajbans. Jag saknar min son! Min sambo. Min säng. God mat. Luft.
Jag saknar våra vinande fönster, att sopsortera, trafiken på gatan utanför, dammet som tar över lägenheten ett dygn efter städning.
Jag saknar vår kvartersaffär, vår innergård, vår parkeringsplats.
Jag saknar att jag inte kan klaga på Magnus, sucka över att Noel bara sover till 06 eller över att katten sprider sand över hela badrummet.
Jag saknar.
Jag ska kanske göra en ny undersökning idag, då jag å det bestämdaste vill bli utskriven nu. Jag tror mig kunna göra ingenting hemma också. Men då i sällskap.
Så nu sitter jag mest och väntar på att doktorerna ska ha tid med mig.
Återkommer.

fredag 26 juni 2009

Ur led är tiden...

Förmodligen kommer 4 miljarder bloggar handla om Michael Jackson idag. Så även min!
Jag var ett stort fän av M.J när jag var yngre. Och då menar jag sjukt STORT!
Nu är han död. Han som skulle bli en miljon år, som sov i syrgastält och var hysteriskt rädd för bakterier (läs människor), som tog till vart enda litet tips och trix för att överleva oss alla. Så blev han bara 50. Snopet.
Jag var på en M.J- konsert på Stockholm Stadion när jag gick i nian. Jag hade dagen till ära satt på mig min fina, fina, gula, stickade Boomerang- tröja. I juni tror jag det var. Stickad tröja. Behöver jag säga att det började spöregna? Då är det bra att ha stickad tröja.
Den blev liksom lång av tyngden från vätan, hängde nedanför knäna och vägde kanske 20 kilo. Sedan, när konserten väl satte igång, då blev det SOL, SOL, SOL och min tröja blev ett våtvärmande omslag. Jag hade bara BH under så att ta av sig tröjan var inte ett alternativ. Hela Stadion ångade av våtvarma människor, bilden i Aftonbladet dagen efter visade bara ett stort moln. Mina kompisar pallade inte riktigt för trycket och blev ivägforslade till sjuktältet. Så där stod jag i min långa, gula tröja, bakom världens längsta kille med hatt och såg inte ett skit. Helt själv. Utan vänner. Helt skrynklig och vit i huden. Det är fortfarande den bästa konserten jag varit på. Trots regn, vätskebrist, nykterhet, ensamhet och ryggtavlor.
Det var ju nämligen Michael Jackson! (Och Kriss Kross, ni minns?)
Sen, efter konserten, skulle jag hitta mina vänner eftersom en av vännernas mamma skulle hämta oss och köra oss hem. Observera att detta var LÅNGT innan mobiltelefonens tid.
Men det gick, det med.
Hem kom jag. Tröjan kunde jag aldrig mer använda. Men vad gjorde det, när jag hade fått se the KING OF POP live i Stockholm en junikväll typ 1992? Det blir nåt att berätta för barnbarnen det.

söndag 21 juni 2009

Oklaga

Mina "problem" ska aldrig mer nämnas i denna blogg. Från och med nu ska jag aldrig mer klaga på någonting. Bloggen ska enbart gå i positiv anda.
Har precis fått reda på att Noels granne på neonatalen har fått akut lymfatisk leukemi.
Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det känns för dem nu och jag vet inte om det finns något man kan säga för att trösta. Det är ju en förälders värsta mardröm.
Naturligtvis hoppas jag att allt går bra. De har en lång resa framför sig. Och om vi kan stötta så gör vi det, till hundra procent.

Livet är inte speciellt rättvist.
Fanihelvetesjävlaskit.

fredag 19 juni 2009

Väntan

Att vänta är ju något som jag med tiden blivit väldigt bra på. Jag väntar och väntar mest hela tiden på att tiden ska gå. Och tiden går. Idag har jag väntat exakt två veckor här på sjukhuset. Och meningen är att jag ska vänta massor med fler veckor. På bebisen alltså.
Ibland väntar jag på att någon ska komma och hälsa på mig. Det är en roligare sorts väntan eftersom den är begränsad och tidsbestämd. Folk dyker oftast upp på ett avtalat klockslag.
Med tiden går tiden rätt fort. Dagarna flyger iväg med en ruskig fart.
Men inte idag.
Jag har väntat en evighet på att mamma ska komma hit med en bil så att jag kan köra mig själv ut till stugan.
Men tiden går liksom inte framåt.
Det är bara att fortsätta vänta.
Glad midsommar!

torsdag 18 juni 2009

Lägesrapport

Två veckors sängliggande har gjort följande med min kropp och personlighet:
Jag blir andfådd och helt slut då jag hämtar kaffe i automaten 50 meter från mitt rum
Jag har gått ned 2 kg i vikt i muskelmassa, vilket betyder att jag inte har några muskler kvar alls. Däremot verkar fettmassan, som en del av musklerna omvandlats till, ha satt sig framför allt i ansiktet och på rumpan.
Jag är beroende av mina glasögon. Som jag aldrig använde förut.
Jag har blivit oerhört bekväm.
Jag har snart stickat en tröja. Jag har aldrig stickat något alls i hela mitt liv, tidigare.
Sammantaget alltså: Bortskämd, fet och otränad tant.

Det två veckors sängläge inte har gjort med min kropp:
Hållt ihop 1.5 mm vävnad.
Prognosen jag fick av doktorn nyss lyder som följer:
- Jaha, men jag kan alltså gå såhär i typ tio veckor till, frågade jag hoppfullt.
Inget svar
- Åtta veckor? Sex? Fyra? Två?
- Jag skulle nog ställa in mig på max två veckor, förutsatt att du håller dig infektionsfri. Och när det väl sätter igång kommer det att gå snabbt. Tur att bebisen ligger med huvudet nedåt. Annars blir det nog snitt. Om du får en infektion går det ännu snabbare. Sa doktorn.

De kan såklart inte veta säkert. Men om ca två veckor blir vi föräldrar igen. Då är jag i vecka 29. Precis som med Noel.
Men det känns lugnt. Bra ändå. Att jag inte är i vecka 23. En 29-veckors är ju i princip fullgången, med våra mått mätt. Vi håller bara tummarna för att hjärnblödningar och andra komplikationer håller sig borta från vår kommande avkomma.
Shit, nu blev jag lite nervös. Förlossning. Snart. Igen. Jag vill minnas att jag efter förra förlossningen garanterade alla som ville lyssna, att ALDRIG MER. Vem utsätter sig för dylik smärta frivilligt mer än en gång?
Men först midsommar. Jag har trots allt fått permission över dagen i morgon. Det ska bli en härlig dag i ett regnigt Borrlövsta. Med son, Magnus och en massa annat löst folk. Åhhh, vad jag längtar!

onsdag 17 juni 2009

Drömscenario

Jag har slagit mina påsar ihop med en karl som inte är helt vänligt inställd till bröllop och giftemål och sådant dravel. Han skulle däremot tänka sig att bara ha själva bröllopsfesten, när vi har tid och råd.
Nu har han dock mjuknat något på detta område, så någon dag kommer jag nog att få hans efternamn. Någon gång.
Och när den gången kommer, så är det enda önskemål jag har, att det blir med denna gäst/ underhållare. VÄRLDSKLASS!
Jocke, jag älskar dig.

tisdag 16 juni 2009

Redo

Enligt råd och rön och en hel hoper med barnspecialister är det ingen idé att potträna småkids när de inte är medvetna om vad bajs och kiss egentligen är och var det kommer ifrån. Det finns naturligtvis undantag, där bebisar på ett par veckor kan bli blöjfria, men då ska man vara jävligt alert som förälder och jag ville hellre njuta av min bebis än att toapassa honom 24/7.

Igår var min lilla familj här på sjukhuset och förgyllde min eftermiddag. Noel stod vid min säng och höll mig i handen. Magnus gick in på toa. Noel lade helt plötsligt kinden mot min hand och var hur gosig som helst. Jag strök honom genom håret och han njöt verkligen verkade det som. Han flyttade inte på sig i alla fall.
-Åh vad skönt det är att bli kliad i håret, sa jag till honom. Vi, som ett led i att utveckla hans språk, sätter alltid ord på saker vi gör.
-Åh vad det är skönt bajsa, sa Noel.
Vilket var precis vad han pysslat med den senaste minuten. Inte njutit av mig som jag trodde.
Nu startar projekt blöjfri innan hösten. Eller i alla fall nr 2 i pottan, resten kan han få uppskov med.

onsdag 10 juni 2009

Immobil och nymobil

Det är svårt att blogga när dagarna ser ut som mina. Det händer inte ett skit. Jag ser typ fram emot att bli kissnödig så att jag kan gå på toa. Då kan jag byta miljö i en minut.
Jag pratar ihjäl barnmorskorna när de vågar sig in i mitt rum. Vilket de inte gör så ofta. Kanske tre gånger om dagen. Idag har dock dagen bjudit på följande skitspännande saker:
Mamma kom hit med jordgubbsmousse.
Magnus kom hit med en väska fylld med kläder (jag har lodat omkring i samma kläder sedan i fredags, med undantag för trosorna då min mor köpte en hel hög trosor på ICA (!) i lördags och kom hit med).
Teresia kom hit och käkade banan och berättade om det overkliga livet utanför sjukhusets väggar.
Och, JUBEL, jag har fått en ny mobiltelefon som jag tafsar på HELA TIDEN. Den är sååååå fin.
Jag har haft en monolog med Noel i telefon.
Ja, det var nog allt.
Återkommer med lite rafflande bilder på min omgivning när jag lärt mig den funktionen på min nya fiiiiina telefon.

fredag 5 juni 2009

Framsteg och bakslag

Tyvärr tenderar denna blogg att fokusera mycket på mig, mig, mig nu. Tråkigt, tråkigt,tråkigt, men mina tankar är hos mig själv mest hela tiden nu.
Så nu Noel.
I fredags, för en vecka sedan, fick Noel Botox i vaderna och i ljumskarna. Proceduren gjorde ont i mitt mammahjärta, då allt gjordes i lokalbedövning och lätt sedering som inte alls hade någon effekt på Noel. Han skrek som en stucken gris och vred sig i, vad jag uppfattade det, smärtor. Nästa gång ska han sövas, har vi enats om.
Botoxet verkar genom att förlama muskeln, i Noels fall alltså de onaturligt spända vad- och ljumskmusklerna. Det är en hel vetenskap så jag orkar inte gå igenom allt, men tanken är att Noel ska få det lättare att hantera sin kropp, då den tenderar att arbeta emot honom och inte med honom.
Och idag gick han fyra steg! Helt själv. Utan stöd. Upprepade gånger. Fattar ni hur stort det är? Tyvärr kunde jag inte dokumentera det hela eftersom det hände på dagis. Men skit samma! Min son kan gå! Lite i alla fall. Nu jävlar, det är nu det händer.

Och nu ego.
Jag var på ultraljud idag. Tyvärr är nu hela livmoderhalsen i princip helt öppen. Bara ca 1.5 mm tapp håller kvar bebisen i livmodern. 1.5 MILLIMETER. Det är lite det.
Jag ska inte gå in närmare på det, men det är skitdåligt.
En liten tröst är att det kan hålla sig såhär resten av de femton veckor som egentligen återstår av min graviditet. Fast troligtvis inte.
Så nu är jag på sjukhuset igen. Har fått kortisoninjektion i röven för att bebisens lungor ska mogna snabbare. Mer finns inte att göra liksom.
SKITLÄSKIGT. Bebisen väger 864 gram. Lite mer än hälften av vad Noel vägde när han damp ned som en lite försenad julklapp för 2.5 år sedan. Och Noel var pytteliten.
Fast han var ju större än 1.5 mm.

torsdag 28 maj 2009

In och ut

Jag är nu utskriven från sjukhuset. Jag har varit inskriven ett tag. Men nu finns det inget rent medicinskt de kan göra för mig och min bebis. Prognosen är "god". Det kommer inte bli någon förlossning de närmaste veckorna i alla fall. Så då kan jag lika gärna vara hemma.
Jag går in i vecka 25 imorgon. Helst vill jag ju att bebisen kommer ut i v. 40. Men läkarna är överens och tydliga med att den kommer att komma ut tidigare.
Fram till v. 29 ska jag göra ultraljud en gång i veckan. Sedan kommer jag antagligen att bli inlagd igen. För att de ska hinna ge mig kortison så att bebisens lungor mognar. Sedan är det bara en tidsfråga.
En sak är säker. Ut kommer ungen alltid. Frågan är hur länge jag kan behålla den inne.

Klumpfot

Tja, en bild säger väl mer än tusen ord...









Sandalen är i Noels ordinarie storlek

tisdag 26 maj 2009

CP- utrustning.

Hahahahahahaha, igår fick vi Noels nya CP- skor. Jag tror jag dör av flabb. Hur ska han någonsin kunna gå i de klumparna? Bild kommer snart. Så fort jag slutat skratta så att jag kan hålla kameran still.

FK

Jag är sjukskriven. I intyget som jag skickat till försäkringskassan har en läkare skrivit: prematura sammandragningar med cervixpåverkan, risk för förtidsbörd. Den enda behandling som har effekt är vila.
På svenska: Förtidiga värkar, livmoderhalsen öpppnad, risk för att bebisen kommer förtidigt. Den enda behandling som hjälper är vila.
Likt förbannat ringer försäkringskassan.
- Hej, hur mår du?
- Jag mår bra.
-Men du är ju sjukskriven?
- Jo, men jag mår ju inte dåligt. Det är min kropp som inte riktigt håller ihop.
- Jaha. Jag ser här att du är sjukskriven fram till den 30/6, tror du att du kan börja jobba då igen?
- Nej.
- Varför inte då?

Men förihelvete.
Jaja, jag är professionell och pedagogisk. Så jag förklarade för henne exakt vad mitt tillstånd innebär och intygade att jag absolut inte är hemma för att jag tycker det är kul och för att lura systemet. Utan för att jag måste.
Till slut gratulerade hon mig till den kommande bebisen och hoppades att den skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt.
Handläggare på FK är också människor.
Faktiskt.

onsdag 20 maj 2009

Var det bättre förr?

Det känns som om jag borde skriva någonting. Även om jag inte direkt har något att skriva om.
Igår blev jag tackad i en avhandling, för att ha återupprättat nyårsafton. Det var roligt tycker jag, eftersom det var den gamla Sofia som visade sig där och då men kanske aldrig mer. Eftersom jag egentligen avskyr nju jers iv.
Han som skrivit avhandlingen, som förövrigt handlar om "Computational Analysis of Molecular Recognition Involving the Ribosome and a Voltage Gated K+ Channel", är en ytterst intelligent, rolig, trevlig, händig och lätt människa. Som Magnus. Som alla Magnus kompisar faktiskt. Jag upphör aldrig att förvånas över alla och deras "skills". Alla är så otroligt bra och ambitiösa, roliga och intressanta.
Jag är född och uppvuxen i en liten håla. Jag älskar verkligen mitt ursprung och det går inte en dag utan att jag saknar allt som var då. Alla kompisar, alla knegare, all enkelhet, all humor, allting. Livet var en fest, från morgon till kväll. Med eller utan alkohol.
Men jag har gått vidare. Blivit vuxen kanske. Lite tråkigare. Uppskattar andra saker. Andra människor. Livet är roligt nu med, fast på ett annat sätt.
Det låter som jag blivit för fin och lite förmer än mitt gamla umgänge. Så är det verkligen inte. Jag saknar den person jag var då.
Men jag gillar mitt nya jag ganska mycket också.
Det ultimata vore om man kunde kombinera det bästa från båda världar.
Och det kanske man kan?

fredag 15 maj 2009

Kampen om Pernilla

Noel har en resursperson på dagis som han älskar. Hon är hans högra hand kan man säga. Det han inte klarar själv p.g.a sitt funktionshinder, hjälper hon honom med. Hon är även väldigt engagerad i hans träning och lärde sig teckenspråk när vi trodde att han inte skulle börja prata. Hon är en av anledningarna till att det går så bra för vår lille kille och vi är övertygade om att det är hennes förtjänst att han utvecklas så fort.
Han hänger ju liksom en del på dagis. Typ mer än vad han är hemma. Men det mår han bara bra av, mycket tack vare Pernilla som hon alltså heter. Att han sen också älskar resten av personalen gör inte saken värre.
Nu har emellertid dagis inte råd att ha Pernilla kvar. Hon ska byta förskola till hösten. Vilken katastrof!
Noel ska inte bara byta avdelning till hösten, utan också resurs. Vad förvirrande för den stackars kraken. Dessvärre har vi föräldrar inte mycket inflytande i denna fråga, vad det verkar. Det är bara att gilla läget.
Men Pernilla måste få fortsätta vara en del i Noels liv.
Så vi har tagit kontakt med en människa i kommunen som beslutar om insatser enligt LSS, för att de eventuellt ska anställa Pernilla som avlösare till oss. Alltså att hon tar vid som "förälder" om vi inte riktigt orkar eller räcker till.
Det är ju inte helt komplikationsfritt att ha ett funktionshindrat barn, även om vi inte vet något annat. Det är tuffare att ha en 2,5- åring som inte kan gå. Det hör inte till en normal föräldravecka att ta sitt barn till sjukgymnastik, logoped, botoxbehandling, oroa sig för om man är tillräckligt aktiv och engagerad som förälder i funktionshindret eller om det beror på mig att han inte lär sig ditten eller datten. Det finns hela tiden i bakhuvudet att " tänk om han inte blir blöjfri, lär sig läsa, lär sig gå, lär sig vad fan som helst". Även om vi är ganska milt "drabbade". Det finns såklart föräldrar som har det mycket värre. En stor eloge till dem! Som orkar.

Om vi inte gör det kommer förhoppningsvis Pernilla att hjälpa oss en bit. Om kommunen bedömer att vårt behov är tillräckligt stort vill säga. Det är inte helt självklart.
Först måste vi ha ett läkarintyg på att Noel faktiskt inte kan gå. Sedan ska människan från kommunen komma hem hit och göra en bedömning om vi verkligen behöver avlösas. Hur motiverar man det?
"Jag känner att jag inte riktigt orkar med mitt eget barn".
Fast det är ju inte därför egentligen. Det är ju för Noels skull, för att han ska få umgås med den person han gillar mest, näst efter mamma och pappa, och som har så stor positiv inverkan på honom och hans utveckling att vi inte vill gå miste om henne.
Den 2:a juni avgörs det.

torsdag 14 maj 2009

Inaktiv

Igår avgjordes resten av min gravida framtid och Magnus funktion som ensamstående pappa.
Jag var för två veckor sedan på ultraljud där det kostaterades att jag har en påverkan på livmoderhalsen, cervix.
Igår var det ett uppföljande ultraljud, det femte i ordningen. Där såg man en tydlig förändring, jag är öppen lite mer än en centimeter, fast inifrån.
Det betyder alltså att om jag inte är försiktig och VILAR, kan bebisen komma mycket tidigare. Precis som Noel.
"Ja det är ju ett observandum", sa läkaren. "Helst skulle vi ju lägga in dig resten av graviditeten, men du mår kanske bättre hemma? Men då måste du ta det lugnt, och jag vill göra täta ultraljud för att hålla koll på cervix. Så du får komma på måndag igen. Och så sjukskriver jag dig resten av graviditeten."
Nu är jag i landstingets våld. Det känns bra. Även om det inte är så kul att få en stav uppkörd i mitt hemliga ställe en gång i veckan, så har de i alla fall koll på mig denna gång.
Det är värdelöst att jag inte får ta hand om min son, jag får inte laga mat, jag får inte dammsuga, jag får inte motionera och jag får inte jobba.
Fan.
Eller vänta.
Vilken drömtillvaro! Semester fram till september. Uppassad av omvärlden.
Kanske ska man tillåta sig att njuta en smula, trots allt.

fredag 8 maj 2009

Tur att det är VM

Fredag.
Alla familjer planerar fredagsmys. Utom vi. Eftersom vi är helt värdelösa på att mysa. Det blir ju som vanligt. Middagen intas på tio minuter, sen soffan. Läsa en miljard böcker (två för att vara exakt, men en miljard gånger eftersom ungen aldrig töttnar på Låba och Kalle Bromsvagn) för Noel tills han är trött, välling, pyjamas, borsta tänderna och sova. Klockan är nu 20.15.
Magnus ligger i en soffa, jag i den andra. Magnus viftar med fötterna, jag kan inte låta bli att kommentera detta ca tusen gånger. Men han slutar ändå inte. Zappa, zappa, zappa. Samma konstaterande varje fredag:
- Fy fan vad värdelöst det är, det finns ju INGENTING att titta på. Hur fan tänker dom, dom som planerar programmen? Vem tycker ens att Singing Bee och Wipe- Out är bra? Lika bra att säga upp vårt abonnemang och bara ha kvar grundutbudet. Det analoga.
Sen brukar vi gå och lägga oss vid 22.

Men ikväll blir det annorlunda.
Tacos
Hockey- VM
Chips

Myspys

onsdag 6 maj 2009

Bättre förr

Jag går en utbildning vid Uppsala universitet om det undgått någon. Den är på halvfart i tre år och ska förhoppningsvis ge mig dokumentation och konfirmation på att jag faktiskt är en så kompetent och bra chef som jag själv tror att jag är, eller kommer att bli.
Nu har en väldigt intressant kurs börjat och jag är hur taggad som helst. Jag vill sätta tänderna i kurslitteraturen på en gång.
Kurslitteraturen är denna gång i form av ca 20 artiklar och web-föreläsningar som har lagts upp på en portal som man har tillgång till genom att vara registrerad på kursen. För att komma till portalen ska man gå genom en annan portal för att hitta den rätta länken. Man ska klicka på den rätta länken, ange tusen lösenord och användarnamn och sen är man i hamn. Hur enkelt som helst.
Om den första portalen inte låg nere vill säga.
Som den gör nu och har gjort de två senaste timmarna. Jag kommer inte åt en enda artikel vilket alltså gör att jag inte kan plugga.
Studielustan har gått över i matlust.
Så då är det väl bara att börja lassa in mat i munnen och förbanna dagens high-techlösningar.
Vad hände med gamla hederliga kompendier? Som man får i handen, av en verklig person?
Tacka vet jag personlig kontakt. Tacka vet jag den mänskliga faktorn. Vem ska jag nu vara arg på och skrika lite åt? Datorn?
Som om den bryr sig.

söndag 3 maj 2009

I- landsproblem

Vi har blivit med katt. En chokladbrun. Bruna katter växer inte på träd. Eller, jag har aldrig sett en helbrun katt förut. Därav antagandet att de inte växer på träd.
Katten, som heter Kahlua, är naturligtvis oerhört söt och fluffig. Hon är en exklusiv raskatt som bara äter dyr kattmat.
Noel älskade henne från första stund.
Kahlua älskar inte Noel.
Noel är ett äckligt barn.
För att undvika att överhuvudtaget någonsin råka komma i närheten av Noel sover Kahlua i sin egen toalett. Hon har ännu inte uträttat sina behov, vare sig i den eller någon annanstans. Hon har ätit lite burkmat, men inget torrfoder och inte druckit vatten. Jag är lite bekymrad.
Men det ger sig nog.
Nu ska vi försöka komma på ett passande smeknamn till vår nya familjemedlem.
Magnus tycker Korv Brunovic.
Jag frågade Noel.
" Noel, vad ska katten heta"?
" Gris".
Det är lite pest eller kolera tycker jag.
Men det ger sig nog det med.

tisdag 28 april 2009

Göteborg

Min mamma tyckte synd om mig och erbjöd sig att ta Noel så att jag och Magnus ändå kunde ha en halv romantikvecka, trots omständigheterna.
Jag pendlade mellan mycket dåligt samvete, för att lillskiten inte får hänga med sina älskade föräldar under några dagar och nätter, och oroskänslor över min kroppsliga förmåga innan jag bestämde mig.
Magnus bokade om hotellet i Göteborg och jag bekräftade tågbokningen.
06.23 i går morse rullade tåget ut från Uppsala centralstation mot Göteborg.
Jag hade som vanligt oturen att hamna på ett fullsmetat tåg, där det i princip slogs om platserna och den person som vann platsen bredvid mig var den värsta tänkbara.
En rödfnasig, spinkig, före detta missbrukare (min egen tolkning av utseendet) som hade tredagarsstubb både i ansiktet och på huvudet. Han stank vitlök och gammal alkohol och envisades med att gäspa mig rakt i ansiktet hela tiden.
Han hostade utan att hålla för munnen regelbundet och däremellan utövade han tics i form av små harklingar, kanske en i minuten.
Jag hade stor lust att slå honom.
Skrika högt.
Sammandragningarna ökade.
Efter fyra timmars tortyr var jag framme.
Jag möttes av Magnus och vi checkade in på hotellet.
Vi åkte färja.
Vi strosade genom Majorna.
Vi åt glass i solskenet.
Vi träffade bekanta.
Vi åkte färja igen.
Vi åt skräpmat.
Vi glodde på TV.
Allt i slow-motion. Jag vilar.
Vilken underbar stad Göteborg är!
Nu ska jag fortsätta njuta av den.
Men först ska jag ägna mig åt att tycka lite synd om Noel och få lite dåligt samvete.

lördag 25 april 2009

Lika bra ute som inne

Nu har jag tjurat färdigt. Man kan faktiskt vila utomhus också. Så nu ska jag ta en god bok, en filt och kameran med mig ut och lägga mig mitt i solen i en närbelägen park. Jag ska gå försiktigt. Och långsamt. Likt en tant en hal dag i december.
Heja!

Hoppas på regn

Denna helg.
Som skulle bli så bra.
Magnus skulle åka på sin första spelning på evigheter, som är i Göteborg. Jag och Noel skulle umgås lite med goda vänner, njuta av solen och kanske dra till stugan. Sedan skulle vi åka till Göteborg också, på måndag, för att göra Magnus sällskap. Magnus har någon konferens med jobbet och hade bokat lyxhotell till hela familjen och jag hade köpt tågbiljetter. Vi skulle fira vår ettåriga förlovningsdag och att det är fyra år sedan vi blev ihop.
Men så blir det ju naturligtvis inte.

I tordags natt hade jag regelbundna sammandragningar och åkte till gynmottagningen igår, där det konstaterades att det finns en påverkan på livmodern. Ordinerad strikt vila, nästintill sängläge. Helst ville de att jag skulle stanna kvar på avdelningen för att de skulle kunna ha mig under observation.
- Men min sambo åker till Göteborg i morgon och jag ska ta hand om sonen, sa jag.
- Det får du inte, sa läkaren. Finns det någon annan i familjen som kan ta honom?
- Nja
- På något sätt måste ni lösa det i alla fall, för du får inte göra någonting.
Fattar ni?
Finaste helgen sedan september förra året och jag måste ligga i en unken jävla säng.

Magnus föräldrar är nere i Småland och kan inte ta Noel. Min föräldrar har en miljard andra viktiga saker de MÅSTE göra denna helg. Sedan finns det liksom ingen mer.

Till slut tackade Noels resurs på dagis ja till att ta honom dagtid under helgen och min mamma lovar att hjälpa mig kvälls- och nattetid.
Så nu ska jag, medan alla andra packar picknickkorgar och sätter på sig små kläder för att kunna exponera sig för solen, lägga mig i sängen och tjura.
Fan vad jag är värdelös på att vara gravid.

onsdag 22 april 2009

Dagens tant

Vi fick besök av en kompis till Magnus igår. Det började bra, men efter att glassen var uppäten och kaffet uppdrucket (efter 10 minuter), börjades det;

-Undra vad hon Lisa Larsson gör idag?
-Jag såg henne på tåget för två år sedan.
-Jaha.

-Men du, vet du att Annika har fått barn?
-Ja.
-Jaha.

-Jag träffade Linus på miljötinget för några veckor sedan, det är ju lustigt att alla vi tre jobbar inom energisektorn.
- Mmm

Och så vidare, och så vidare.
Jag har ingen aning om vem Lisa, Annika och Linus är. Dessutom får man verkligen dra ur denna kompis orden, han pratar liksom högst ofrivilligt. Zzzzzzzz.

Så för att undkomma denna urtrista monolog (typ) tog jag en hög med gardiner och gick ned i källaren för att stryka dem. Vi har nämligen ingen strykbräda själva, utan utnyttjar föreningens fasciliteter.
Och jag kommer på mig själv med att tycka att det är ganska roligt. Trivsamt. Och så blir det väldigt fint när det är färdigt. Men TANT!!!!

fredag 17 april 2009

Dramatiken fortsätter

Igår var vi på Akademiska och gjorde rutinultraljud. Det gör man för att kolla dels hur långt man är gången, alltså hur gammalt fostret är och vilket datum det beräknas anlända, och dels för att se att allt sitter där det ska och utesluta grava missbildningar.
Bebisen var stor och ska nu födas den 16 september om allt går som vi hoppas.
Den har fina symmetriska ventriklar, cerebellum ser precis ut som en jordnöt i sitt skal, alla fyra kammare finns och klaffarna fungerar som de ska. Alla fyra extremiteter är välutvecklade och blablabla.
Alltså: bebisens hjärna ser precis ut som den ska, hjärtat är normalt, ben och armar finns.
-Men jag hittar ingen magsäck, säger doktorn. Det kan vara så att den är helt tom och att den därför inte går att se. Vi brukar be patienten komma tillbaka lite senare på dagen och göra ett nytt ultraljud när vi inte hittar magsäcken och hoppas på att bebisen svalt lite fostervatten då, men nu är det så sent på dagen så du får komma hit imorgon igen.
Jaha. Tack då. Min bebis har ingen magsäck och det ska jag ligga och tänka på ett helt dygn innan jag får veta om det verkligen är så. Skit.
Slängde ut en fråga på ett gravidforum om någon hade varit med om något liknande.
Jo, det var en tjej vars väninna hade fått ett barn som saknade förbindelse mellan matstrupe och magsäck. Inte helt vanligt men inte helt ovanligt heller. De barnen kan opereras och bli helt återställda men de brukar ha problem att äta på vanligt vis under uppväxten.
Tacka fan för det. Maten lär ju inte komma så långt.
Jaha. Min bebis kommer få en sond direkt in i magsäcken där vi sprutar in bröstmjölk var tredje timme. Jag ser mig själv sitta och pumpa dagarna i ända. Igen. Varför ska detta hända oss? Vi som är så snälla och bra på alla sätt och vis....

Men idag visade det sig att min bebis har en fin och välfylld magsäck. Visst syns det tydligt? Fråga mig inte var. Jag ser ingen skillnad från igår. Men lättnaden är enorm.


torsdag 16 april 2009

Bajs 2

Det roligaste som finns just nu är när Noel säger bajsa och kissa. Fantastiskt skojigt!
Tänk vad inskränkt och ointressant man blir som småbarnsförälder. När man roas hejdlöst av sitt eget barn. Mer än man roas av något annat.

onsdag 15 april 2009

Semesterplaner

Jag har haft en dröm denna vårvinter. Att få åka själv, alltså helt allena, till något varmt ställe och bara äta, sova, sola och läsa en hög med böcker. Kanske bada lite också. Utan familj. Utan ansvar. Bara jag, jag, jag. Magnus har godkänt sedan länge.
Nu har planerna grusats.
Därför att jag min klantiga jävel har fått fortkörningsböter. 2000 spänn rätt ner i statens tomma ficka. 2000 spänn som skulle ha använts till min efterlängtade egotripp.
Fan.
Och jag har inte ens vett att åka dit ordentligt. Nä, jag körde 58 på en i det närmaste osynlig 50- sträcka som kommer helt plötsligt efter en låååååång 90- sträcka. Fatta! 58. Hade jag kört 56 km/h hade jag klarat mig.
Surt sa räven.

onsdag 8 april 2009

Smärtsamt

Jag tog ett fostervattenprov i måndags, vi hade efter moget övervägande beslutat att det var lika bra. Magnus ville inte följa med när jag berättade hur stor nålen de använder är. Jag ville inte heller följa med.
Först kollade Ove, professorn som skulle ta provet, hur gammal bebisen egentligen är och var det lämpligast skulle funka att sticka in dammsugarröret, med hjälp av ultraljud. Bebisen visade sig vara lite större än förväntat, ca en vecka äldre än beräknat. Och sen högg han till. Ove alltså.
Tur att jag inte ska ta fler sådana här prov.
Sedan sa Ove att jag nog skulle skynda på tiden för rutinultraljudet och sen sa han att om det är något onormalt med provet så ringer vi inom denna vecka, om det är normalt så skickar vi ett brev nästa vecka.
Jag linkade iväg och bokade om tiden för rutinultraljudet och började fundera på varför jag egentligen skulle göra det. Såg han något konstigt? Är det något som inte stämmer? Ångest ångest.
Igår, exakt ett dygn efter provet, ringer telefonen.
- Hej, det är blablabla från genetiska labbet på Akademiska.
Shit. Redan. Vilket betyder att min bebis har downs syndrom eller någon annan trisomi. Vilket betyder att vi måste göra abort. Vilket betyder att Ove anade att något var vajsing. Fan fan fan.
- Ja. Hej.
- Jo jag undrar om du och Ove hade någon form av överenskommelse?
- Överenskommelse? Nä. Om vad då? Vad menar du?
- Nä, jag menar att han ville att vi skulle höra av oss så fort vi hade analyserat provet och det har vi gjort nu. Det hör inte till vanligheten att man gör så nämligen.
- Nähä.
- Ja, jo och provet är ju helt normalt.
Men kärringjävel.
Säg det på en gång i stället.
Jag har aldrig tänkt så många tankar under så kort tid i hela mitt liv. Och blivit så rädd och nervös.
-Men det var väl kul att höra! Ove kanske ville att ni skulle agera lite snabbare eftersom jag är lite längre gången än vad vi trodde. Att det är lite bråttom om det skulle ha varit något fel.
- Ja så är det ju naturligtvis. Vi skickar ett brev som konfirmerar att provet är normalt. Lycka till med resten av graviditeten. Hej då.

Skönt att allt såg bra ut. Mindre skönt i området där han har dunkat in dammsugarröret. Men det går ju över. Nu ska jag njuta resten av tiden. Om de inte hittar nåt skit på ultraljudet alltså.

torsdag 2 april 2009

Hatkärlek

SkitIKEA.
Åker dit inte ett ont anande. Ska köpa en klädhängare till hallen.
Kommer hem med: klädhängare, två krokar till köket, gardiner till Noels rum, en ny kudde, en potta, en tidningssamlare, två dynor och UTEMÖBLER. MÖBLER. Inte möbel. MÖBLER.
Och ett stort behov av en massa annan skit som jag råkade passera. Risken finns att jag åker dit igen i morgon.
Jävla bra affärsidé det där med billigt krafs.

Fia boll

Jag vill ju gärna va en sån där graviding som bara får en söt liten kula på magen och går upp 5 kg totalt. Som min mamma. Men så skapade gud inte mig.
5 kg är passerade för länge sedan och för att citera Magnus mamma: " men du har ju blivit bredare över ryggen i alla fall", när jag sa att jag inte direkt hade fått någon mage ännu.
Jag samlar väldigt mycket vikt i ansiktet också, vilket liksom inte går att dölja om man inte isolerar sig. Skit.
Trots samma (nästan) matvanor och bibehållen motion. Fan, jag har ju till och med varit på mammajympa en gång för tre veckor sedan. Men det har inte hjälpt. Jag blir bara bredare och bredare på alla fronter.
Men jag tar det med ro. Jag ska ju ändå bara vara ute i stugan hela sommaren. Där ingen kan se mig svälla.
Sedan tar jag hjälp av Nina efter bebisen har kommit och blir smal och vältränad på ett litet kick. Eller hur Nina?