Noel började på dagis igen efter att ha varit ledig i sex veckor. Vilken lycka! Och alla fröknar tycker att han är sååååå härlig och glad.
Sure, om du inte är hans mamma eller pappa. Då är han nämligen en liten djävul in disguise. Det skriks oprovocerat, han slåss oprovocerat, det flyger mat över hela lägenheten helt oprovocerat.
För att straffa oss föräldrar RIKTIGT hårt slänger han iväg nappen. Som om vi bryr oss. Han har inte riktigt greppat det här med orsak och verkan ännu.
Ljuvliga trotsålder.
Eftersom Noel under sommaren har skaffat sig väldigt kontinentala vanor (siesta, somna runt midnatt, vakna sent, äta när som helst) kändes det lite oroligt att rutinerna kanske inte skulle infinna sig. Vi bad fröknarna att han helst inte ska sova mitt på dagen, då det ofta resulterar i att han somnar sent på kvällen. Sagt och gjort.
Första dagen inga problem. Kom hem vid 16.30, strålande glad, åt sin middag, drack sin välling och somnade 19.00.
19.00.
Han har nog aldrig somnat så tidigt NÅGONSIN. Magnus och jag satt helt lamslagna. Tid att umgås, vuxentid. Hur fan gör man då? Vad gör man då? Vi kollar på TV.
Andra dagen upprepning. Viss skillnad i humöret hos sonen, lite lättretlig, men hanterbar. Somnade 18.45.
Vuxentid. HJÄLP! Vi kollar på TV.
Tredje dagen. Grinolle kommer hem från dagis. Sular maten och mjölken i golvet utan att äta eller dricka någonting. Tar motvilligt emot vällingen. Somnar mitt i ett sug.
Vuxentid. Vi kollar på TV.
Fjärde dagen, fredag. Mistluren kommer hem från dagis. Vägrar ens gå in i köket. Somnar sittandes i soffan, 17.00. Utan mat eller välling.
Vaknar 03.30 lördag morgon. Pigg som en lärka och hungrig som en varg. Jag har inte lyckats somna, Mangus har väl sovit i ca 3 timmar. Noel vill leka och titta på TV.
Jag vill bara SOVA eftersom jag inte sovit mer än ca två timmar per dygn de senaste två veckorna. Härligt att vara höggravid.
Vi bör nog införa en timmes sömn mitt på dagen hädanefter. För Noel alltså. Annars kommer denna familj att gå sönder.
För mig gäller bara att föda barn.
Snart, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar