Vi var med Noel hos barnspecialistläkaren häromdan för att diskutera astman, medicineringen och eventuellt få vaccin mot den nya influensan.
Varje gång vi kommer till ett ställe med vitklädda människor bli Noel panikslagen. Det innebär alltid någon form av obehag.
Eftersom vi blåhåller honom för att doktorn ska få knacka och banka, lyssna och glo med kalla instrument, tänja, slita och dra, stoppa in okända föremål i öron, näsa, hals. Tvinga i honom illasmakande substanser, hälla svidande droppar i ögonen eller låsa hans ben i stelnande, brinnande gips.
Denna gång inget undantag eftersom han fick ett stick i låret.
Och vid varje tillfälle säger vi: ta det lugnt älskling, det är inte farligt.
Exakt vad vill vi med de orden? Lugna?
Vi säger bara så när vi är på sjukhus eller hos doktorn.
Inte farligt blir därmed synonymt med "akta dig förfan, spring för livet, för snart blir det obehagligt och gör ont".
Man bör kanske byta taktik.
1 kommentar:
Vaccinerade Frej igår och sköterskan sa att vi skulle sjunga en sång, kunde inte välja nån som vi skulle förstöra med ett nålstick. Det blev imse vimse och jag tror inte den punkterades, på kvällen gjorde han glatt nästan alla rörelserna ändå.
Har läst om hur folk undviker att vaccinera sina barn mot allt möjligt för att de tror att vaccinerna ska ge autism, trots att de är kliniskt testade. Men själva upplevelsen att ens föräldrar och okända människor leende samarbetar för att kunna sticka en nål i ens lårmuskel och spruta in svidande brännande vätska borde ju kunna få vilket barn som helst att välja bort det där med socialt beteende? Som att vissa verkar bli mer galna av att behandlas av psykvården.
Skicka en kommentar