Sårbart

Vi ska fira jul hemma i år. Alltså, vi ska ha gäster hemma hos oss. Alltså, våra släktingar kommer hit och firar jul. Vilket betyder en del förberedelser. Som tur är, är en av släktingarna köksfascist och vill helst göra all mat själv. Så att det blir rätt liksom. Och det är inte jag denna gång.
Så julskinka, prinskorv, köttbullar och fan och hans moster skulle alltså strykas från att-göra-listan. Toppen! Jag behöver bara fixa rödkål och sprit. Julstress, vad är det?

Jo, det är när han som ska fixa allt får vinterkräksjukan dagen innan julafton.
Så nu måste jag ner i hysterin på stan och köpa prinskorv, julskinka, köttbullar och fan och hans moster. Det kan bli så att köttisarna inte blir hemmarullade i år. Katastrof.
Man ska aldrig lita på andra. Det är bättre att ta på sig allt själv från början. Så slipper man julstressa.
God jul på er.

Trippel

-Noel har lite feber och är lite trött, sa hans resurs på dagis i onsdags.
Fan, fan, fan.
Han har varit frisk i tre veckor i sträck snart, sover som en gud och allt är bara toppen. Så har inte läget varit sedan dagisstart.
Så vi laddade inför en sömnlös onsdag-och (möjligen) torsdagnatt. Vi fick både onsdag, torsdag, fredag och lördag. Man mår sådär efter fyra nätters vak. Och man är så vänlig, lugn och svårretlig.
Efter en halvtimmes nonsens från sjukvårdsrådgivningen som vanligt, åkte vi till akuten.
Där vi ganska direkt fick hjälp trots en skock väntande människor i väntrummet.
Noel har lunginflammation, öroninflammation och förkylningsastma. Som om det inte skulle räcka med lite prematuritet, cp och ljumskbråck.
Så vi kom hem med en hel kasse mediciner och lite lättare plånbok.
Jag är helt övertygad om att jag snart kommer vinna 10 miljoner på triss. Eller ärva någon gammal glömd och avlägsen släktning.
För att upphävas lite.

...och inte så bra mamma...

....som lämnade min son förtidigt på dagis (15 min) och hämtade honom försent (30 min). Han blir inte ens glad när jag kommer och hämtar honom längre. Han vet nämligen inte att jag ÄR hans mamma. Han tror att dagis är mamma/hemma. Inte så konstigt. Det skulle jag också tro om jag spenderade 10 timmar på samma ställe, varje vardag. Eller, jag skulle i alla fall undra. Det är kanske därför han inte ännu säger mamma och pappa till oss. För att han inte riktigt vet om vi verkligen är det.

Världens bästa mamma

Jag träffade en kompis idag, vi käkade lunch och pratade och avslutade med lite julklappsinköp.
Hon är singel efter att ha brejkat med sin sambo efter 5 års förhållande, i somras. Hon är 32 år och ganska sugen på barn. Trots att hon har träffat Noel. Trots att hennes bror har fyra (eller var det fem?) ohängda och tydligen skitjobbiga ungar. Men den biologiska klockan tickar.
I vilket fall så berättade jag om min hektiska helg; jo förstår du, först i fredags hade vi hemma-hos-middag hos vänner, i lördags åkte vi till Skansens julmarknad och på eftermiddagen åkte vi till Fyrishov och badade på äventyrsbadet.
- Shit, sa hon. Är du en Duracellkanin eller? Måste man vara sådär aktiv när man har fått barn, då kan jag lika gärna ge upp den tanken. Jag har fullt upp med mig själv.
Aktiv?
Jag som bara gör en bråkdel med min son av vad andra mammor jag känner gör.
Fan vad bra att ha barnfria singelkompisar. Då känner man sig som värsta bullmamman.

Utmanande

Jag har blivit utmanad. Av Nina. Jag måste av princip anta utmaningen.

Följande gäller alltså;

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Jag har ett unibrow. Alltså att båda mina ögonbryn växer ihop till ett enda långt om jag inte trimmar. Typ 2 ggr om dagen. Jag är superhårig överallt, mustasch och hela skiten.

2. Jag älskar skvallertidningar. Ju smaskigare desto bättre. Därför vinner jag alltid TP nöjesedition, som vi har hemma. Nu har jag tyvärr legat av mig lite, är inte helt uppdaterad om vem som ligger med vem och vilken kille ensam mamma söker- Anette verkligen valde.

3. Jag är ett STORT Leonardo DiCaprio-fan. Jag älskar allt han gör, kan se hans filmer om och om igen. Jag älskar Leo. I ett annat liv är jag helt övertygad om att han och jag kommer att gifta oss.

4. Jag gillar sån där mat som alla andra kräks av. Isterband, pölsa, kroppkakor, you name it. Jag är husmanskostens drottning. Men lever, oavsett form, kommer inte in i min mun.

5. Jag är ruskigt slarvig och äcklig. Jag ger bara sken av att jag inte är det. Min mamma kallar mig för en sanitär olägenhet. Jag hade t. ex. aldrig lust eller ork eller något att gå ut med soporna när jag precis hade flyttat hemifrån, så jag slängde ut dem på balkongen. Mitt i sommaren. Mums. Jag har blivit bättre, nu städar jag ibland och skäller på Magnus om han stökar till. Men egentligen är det jag som är den lortiga av oss.

6. Jag är barnsligt förtjust i gamla tanter och farbröder. Det var därför jag blev sjuksköterska. För att kunna ta hand om alla gulliga sådana. Den äldre generationen rules!

7. Jag är mycket egoistisk. Ofta, men inte alltid. Jag månar alltid om mina nära och kära, men det gör jag nog för min egen skull. Jag gillar att få cred.

Jag har inte så många kompisar som bloggar, så jag vet inte riktigt vilka jag ska utmana...
Evelina är ju självklar, Celina kanske och hennes Martin. Sedan naturligtvis Henrik om han är intresserad och Linda. Thats all.
Fan, varför är det så få som bloggar?

Otid

Jag försöker övertyga min chef om att jag behöver en kollega. Jag bad henne kolla på mina övertidstimmar för november. Jag har kommit upp i 32 timmar. Redan. Och då har jag inte ens hunnit hälften av det jag borde göra.
I hope she gets it.
Det är bland annat därför jag inte uppdaterat bloggen. Jag har nämligen jobbat på min lediga tid. Sedan har jag lyckats klämma in sista delkursen i teckenspråk, gjort en enkät om handhygien till min kurs på universitetet, haft sex en gång, sovit lite, umgåtts med min son, gjort en liten önskad almanacka med Noel till farmor och mormor, ätit tacos med goda vänner, läst några andra bloggar som jag gillar, fixat punka på bilen och kramat min sambo några gånger.

Jag har inte städat lägenheten, tvättat kläder, pratat med någon kompis i telefon, uppdaterat bloggen, köpt något på blocket eller hängt på hemnet, sånt som jag annars brukar ha tid med.

Nu ska jag tvätta barnvagnsklädseln som någon hjärtligt sinnad katt har kissat på.
Sedan ska jag (läs Magnus) byta det punkterade däcket.
Tur iaf att man inte är bakis. Då hade man även haft lite ångest, on top of everything.

Uppskjuten sjukskrivning

Jag drog på mig en väldigt elak bacill FÖRRA torsdagen. Halsen svider och river, hostan håller mig vaken om nätterna och snoret gör att jag bara kan andas som en fisk på land. Dessvärre är det svårt, för att inte säga omöjligt, för mig att vara hemma från jobbet. Så jag har efter sömnlösa, hostnätter släpat mig till jobbet dag ut och dag in, med snoret rinnande och rösten i avtagande. Naturligtvis blir jag ju aldrig frisk om jag inte stannar hemma och vilar upp mig. Så igår jobbade jag över tre timmar för att styra upp, planera och delegera saker för att underlätta min frånvaro idag. Så idag är jag hemma.
Efter en och en halv vecka av sjukma. Ni kan tänka er vad fint det är i lägenheten när barnet röjer varje kväll, när mamman och pappan inte ens orkar laga mat utan köper färdig sådan och låter bli att bry sig om att plocka undan och hålla ordning i hemmet.
Nä, jag tror inte ni kan föreställa er. Så här kommer lite bilder.






Det kanske inte ser så farligt ut på bilderna men KAMERAN LJUGER.
Det kommer att ta tusen år att städa.
Jag får vara sjuk en annan gång.

Bajs

Vi har börjat en teckenspråkskurs, jag och min sambo. Ifall det visar sig att Noel inte kommer kunna lära sig prata.
Magnus och jag är väldigt vuxna, mogna och föräldralika. Vi fnissar åt tecknet för bajsa, tecknet för trosor och kalsonger och idag garvade vi åt att hunden ville ligga med Alfons Åberg i sängen (det var alltså en JÄTTEBRA sång som vi sjöng på slutet idag som handlade om det).
Här är tecknet för bajsa. Hihi.

Obakis

Höjden av tråkma är när man tvingas stanna hemma från den årliga höstfesten, som man sett fram emot sedan augusti, bara för att man lyckats slicka i sig lite dagisbaciller och blivit i det närmaste dödssjuk på kuppen.
Höjden av lycka lär ju vara i morgon, när jag vaknar pigg och fräsch som en nyponros, medan Magnus måste tampas med sviterna av kvällens flickvänsfria (läs: men Magnus ska du verkligen dricka mer?) festande.
Då kommer jag att må.

Äntligen

Min son är ju lite trög i starten eftersom han är född alldeles förtidigt, han har hamnat på efterkälken liksom. Så nu först har han lärt sig en så banal grej som att klappa händerna, typ ett år efter sina jämnåriga. Men mamma är stolt som en tupp.

Snösmältning

Jo, förstår ni, om man inte skaffar barn för att få gå upp i vargatimmen så gör man det NATURLIGTVIS för att lura försäkringskassan på pengar. Men, ingen ska tro att det är enkelt att lura dem på pengar. Först ska man tydligen anmäla att man är hemma med sjukt barn på se intörnett, och det ska man göra SENAST från och med den dag som man ska begära ersättning för. Vilket betyder att eftersom jag var hemma med Noel i fredags men inte fattade att jag skulle anmäla redan då (jag trodde i min enfald att jag i efterhand kunde anmäla, att jag varit hemma typ fredag, måndag och tisdag, på tisdagen) så får jag inga pengar för fredagen.
Fan, vad jobbigt det är att hålla reda på allt.
Och nu ska förskolan intyga på en blankett att Noel faktiskt har varit frånvarande de dagar som jag begär ersättning för. Och sen ska man lägga den blanketten i ett kuvert och sen på lådan för att få pengarna utbetalda. Gissa vem som kommer spankulera omkring med det där kuvertet i handväskan i ett halvår. Eller lägga det på ett jättebra ställe för att jag verkligen SKA komma ihåg att posta det och sen glömma vart det där jättebra stället är och så kommer kuvertet fram i tö.
Om jag över huvud taget ens kommer ihåg att ta med det till förskolan i första hand...

Arla...

...har morgnarna varit sedan det blev vintertid. Sonen gör morgon kl 04. Å så undrar folk varför man skaffar barn.

Helgen som gud glömde eller hemtentan from hell...

Först blev Noel supersjuk. Det betyder ALLTID sömnbrist för föräldrar.
Sedan fick jag värsta hemtentan, värre har ingen i världen skådat. Fyra essäfrågor med svar som ska omfatta minst 2.5 sidor 12- punkterstext, i ämnet flum. Denna ska vara klar på fredag.
Sedan (igår) gick jag till statsbiblioteket för att skriva svaren på minst två av frågorna och upplevde till min fasa en andra istid inne i studierummet. Jag förfrös fingrarna medan de stelt hamrade sig igenom bara ett svar, mer pallade jag inte, vilket betyder att jag fortfarande har tre jävlar kvar att besvara.
Sedan tog jag min frusna lekamen till affären för att inhandla diverse mat till kvällens middagsbjudning och upptäcker till min andra fasa att favoritglassen är slut. (Som jag hade tänkt tröstäta idag, eftersom jag idag är tvungen att fortsätta med tentan).
Sedan fick vi åter uppleva en sömnlös natt och nu sitter jag här.
Sömnlös, glasslös, håglös och svarslös. Tentan är fortfarande ogjord.
Noel och Magnus roar sig med att fika och kolla på supergulliga kattungar hemma hos goda vänner.
Sånt får man tydligen ta för att man är lite ambitiös. Nu måste jag sluta. Har en tenta som kallar.

Försäkringskassans bästa kund

...men exakt NÄR är småbarn friska? Noel har varit mer eller mindre sjuk sedan den 1/8. Förskolestarten alltså. Nu är han mer sjuk än någonsin. Och jag har tagit ut min andra tillfälliga föräldrapenningsdag för i år. Fler lär det bli. Nu ska jag gå och torka snor, vätskande öron och variga ögon. Fan vad härligt det är.

ÅÅÅÅHHHHH.....

.....jag saknar blogginspiration.
Det händer just inget kul att skriva om. Idag t. ex hände det inte roliga att både jag och Magnus missade en VIKTIG läkartid för Noel.
Idag hände det inte roliga att jag träffade en jävligt fet och jävligt "jag-vet-minsann-bäst"-typig arbetsterapeut som höjde sin egen yrkeskategori till skyarna. Fast det visade ju sig att jag hade rätt och hon fel. HAHA.
Jag fortsätter att öka i omfång.
Jag söp bort min cykel i helgen.
Jag ska på METALLICA!
Ja, just ja. Jippie! Men det är ju först i mars, så det känns lite avlägset och inte direkt aktuellt att skriva om.
Nu ska jag gå och vårda min två, skitirriterande munblåsor och glo på risiga tv-program.
Ibland är livet bra roligt.

Förvirrat

Idag ska jag och Magnus gå fest. Fast inte på samma. Magnus ska fira en kompis som fyller 30, jag ska fira en kompis som är betydligt yngre. Det var tänkt från början att jag och en gammal kursare skulle träffas och dricka oss fulla och Magnus skulle vara hemma med Noel. Sedan kom den här inbjudan till 30- årsfesten. Då bestämde vi att vi skulle försöka få barnvakt och gå båda två på samma fest. Sedan kom en inbjudan bara till mig om en 30-årsfest i Märsta, mitt gamla häng, som jag VÄLDIGT gärna ville gå på. Så då sa Magnus att jag naturligtvis skulle göra det så skulle han vara hemma med Noel, fast han sa det med en liten tår i ögonvrån. Men sedan verkade uppslutningen till Märsta inte uppfylla min önskemål och i samma veva kom en inbjudan till mig, från en annan gammal kursare som fyller typ 26 (?), om att jag och den första kursaren var hjärtligt välkomna hem till hennes nya lägenhet på födelsedagsfest. Och samtidigt fick vi också barnvakt.
Så då bestämde vi att Magnus ska gå på "sin" 30-årsfest och jag ska hem till kursare två med kursare ett. Och Noel ska få vara hemma. Sista versionen blir dock att både jag och Mangus går på 30-årsfesten och att jag dessutom går hem till kursare två med kursare ett.
Glasklart

För oss mammor

Tänkte vinna en fin bok till min son, och det kan jag göra här.
Det kan du också göra om du följer instruktionerna på nämnda sida.
Lycka till!
Förresten, hon som gjort boken har en mycket underhållande blogg som jag läser varje dag. Ett litet tips bara.

Bulle

Idag har jag varit på kurs. Igen. Det var jag även förra veckan. Och igen imorgon. Det finns ingen ände på vad som kan läras ut.
Det bästa med kurser är inte all ny kunskap man får.
Det är kaffepausen. Med kanelbullar, wienerbröd, mazariner och Dumlekolor.
Inte undra på att folk i chefsposition ofta har en lite rundare kroppsform.
Jag är snart där själv. Märker jag på mina jeans. Jag försöker dock uppväga allt fikande med ökad motion. Jag har till exempel cyklat till jobbet 2 gånger. Och gått två gånger. Fast de två gångerna jag gick TILL jobbet, fick jag skjuts hem. Låt mig se här... jag har jobbat sammanlagt 11 dagar. Och motionerat kanske 1 timme om man lägger ihop tiden det tar att cykla och gå. Fy fan vad dåligt.
Jag lovar att jag ätit typ 6 kanelbullar, tre wienerbröd, en påse dumlekolor och en massa annat skit under samma tid.
Det var bättre när man var mammaledig. Då hade man inte tid eller råd eller ork eller lust att fika så mycket. Då gick man långa promenader för att få ungen att sova. I ur och skur. Mitt barn var inte speciellt fikavänlig heller. Han skrek som en stucken gris så fort vi gick in på ett café. Skitjobbigt och skitpinsamt.
Men nu är det andra bullar... som sagt.

En vecka

Men det var väl då själva fan. En hel vecka som bortblåst.
Jag har
jobbat på mitt nya jobb
varit på föräldramöte
varit på teckenspråkskurs
jobbat
jobbat
hämtat och lämnat barn på dagis i tre dagar alldeles själv
sovit några timmar per dygn i tre nätter alldeles själv, resten av nätterna har jag såklart delat med Magnus men inte desto mer sömn för det
jobbat
varit doktorandänka
och snipp snapp snut så var veckan slut.
Ska det vara såhär?
Jag lider av en osedvanligt svår form av tidsbrist.

Nu ska väl helgen svischa förbi och sedan livet och helt plötsligt är man gammal (äldre) och sen död.

...it´s a tie...

...ja, så fick jag ju just reda på att vår nyinköpta, men begagnade, bil är färdig hos bildoktorn och alltså i princip i nybilsskick. Och det är ju FANTASTISKT roligt.

Pessimism

Idag började jag på mitt nya jobb. Det var roligt.
Jag hade sprängande huvudvärk hela tiden. Det var tråkigt.
Jag gick till jobbet i morse, det var friskt och jag kände mig hurtig. Det var roligt.
När jag skulle gå hem öste det ned regn från himlen. Då kände jag mig både ointelligent (för att jag inte tagit med mig ett paraply eller regnjacka) och blöt. Det var tråkigt.
Det är väl själva fan att det ska vara så ostadigt väder på hösten. Det glömmer jag alltid bort. Det är tråkigt.
Jag fick äta sushibuffé till lunch. Det var gott. Och roligt.
Elektrikern blev idag klar med elen till sovrummet i stugan. I morgon ska han göra klart elen i vardagsrummet. Det är dyrt. Men roligt.
Noel fick diagnosen öroninflammation idag i alla fall. Äckelpäckelantibiotika i fem dagar, stackars lilla barn. Det var tråkigt.
Nu sitter jag och pluggar. Det är både roligt och tråkigt.
Det är väl ändå tur att det händer ungefär lika många roliga som tråkiga saker under en dag. Så att det blir någon slags jämvikt.
Det blev tyvärr ett väldigt tråkigt inlägg idag. Och det var ju tråkigt.
Så då vinner tråkiga saker över roliga

Morgonstund är ett oundvikligt tvång med ett morgonpiggt barn. Men det är jäkligt vackert då. Vid 07.00.

Tand för tand

Noel har inte öroninflammation. Inte tarmvred heller. Han får tänder. Såklart.
Hur trög får man vara? Ungen är ju lilaröd i överkäkens slemhinna och den är svullen som en stukad fot. Har så varit i typ två veckor. Jag har skällt på Magnus att han är så dålig på att borsta Noels tänder, att Noel kommer tappa hela garnityret (sex tänder) för att vi är så slarviga med hans munhygien. Eller ve och fasa, att han får bruna små äckliga mjölktänder som ungarna på går´n hade när jag var liten. Som mamma bestämt hävdade berodde på att föräldrarna var fattiga och därmed slarviga. De ungarna var dessutom konstant snoriga, en slemsträng som hängde ur ena näsborren jämt och som de slickade på med tungspetsen. Det berodde ju också på att de var fattiga, för då hade de per automatik det skitigt hemma. Och då blev barnen sjuka jämt. Sa mamma alltså.
Tänk va?
Om man anammar hennes dåvarande synsätt tror alltså mina grannar och dagispersonalen att vi är fattiga och slarviga och skitiga. Noel är ju dyngförkyld HELA tiden, hostar som värsta rökkärringen, slickar på slemsträngar hela dagarna. Han har dock inga bruna små äckliga mjölktänder ännu.
Jag tappade tråden.
Jo, jag har ju skällt på Magnus. Sagt att det är vårt (läs hans) fel att Noel är röd i munnen och att det beror på att vi inte är noga med tandborstningen och att han nu drabbats av värsta tandlossningen och tandköttsinflammationen. Men hur lätt är det att borsta barnets tänder när det måste kännas som att gnida runt en piasavakvast i ett öppet sår? Noel skriker ju rätt ut och kastar sig handlöst åt vilket håll som helst bara för att undkomma tortyren.
Så snart har han nog bruna små äckliga mjölktänder.
Nu hoppas vi att de nya gaddarna dyker fram rätt vad det är, så både han och vi slipper lidandet och att vi kan återgå till att vara bra föräldrar som borstar vårt barns tänder både morgon och kväll. Som man ska. När man inte är fattig, slarvig och skitig.

Inställt

Som vanligt slår livet till när man minst anar eller vill det. I morse bestämde jag och Magnus att vi skulle gå på restaurang ikväll. Det är inget man unnar sig speciellt ofta som småbarnsförälder, om man inte räknar Mc Donalds till restaurangkategorin. Då är vi på restaurang regelbundet.

Men som sagt, ikväll skulle vi ta vårt restaurangande till högre höjder. Vi skulle till och med boka bord. På en fin italiensk restaurang i närheten av hemmet. Sedan skulle jag, mätt och belåten, åka till stugan för att måla sista lagret äggoljetempera i sovrummet och sedan knoppa helt själv.
Vi gör så ibland när sömnbristen varat under en längre tid, att jag åker ut till stugan och sover. Magnus sover som en stock jämt och störs aldrig av ljud, barnhosta eller ventilpip och har också en avundsvärd förmåga att somna om på en minut och han trots allt blir väckt. En annan ligger vaken och störs av alla ljud, vaknar av alla barnhostar och utvecklar ett vansinne av ventilpipet.
Jag hatar ventilpip. Mer än någonting annat.
Ja.
Så då får jag ibland åka och sova ostört en natt.
Magnus bokade bord 17.30 till två vuxna och ett barn.
16.50 blir Noel hysterisk. Han skriker och skriker och skriker och vrider sig som en mask, kan inte sitta, inte ligga,inte bli buren, inte någonting. Och det mattas inte av. Han skriker som om kniven satt i honom. Och vi kan inte trösta honom eller få honom lugn. Fy fan vilken ångest!
I med en Alvedon i rumpan och ringa till sjukvårdsupplysningen.
Vilket jag visste från början och från tidigare erfarenhet, var helt onödigt, värdelöst och slöseri med tid och telefontaxa eftersom de inte kan NÅGONTING där. Åhh, men det fattar väl vem som helst att han nog har ont! En mer självklar sak får man ju leta efter. Jag vill ha konkreta råd, kan det vara tarmvred? Huvudvärk? Öroninflammation? Hur fan beter sig barn när de får dessa åkommor? Är det nåt av det han har?
- Mja, ni kanske kan prova att gå omkring med honom och försöka trösta honom? Och kom ihåg att vara lugna, barn mår bra av att föräldrarna är lugna.
Tack för ingen hjälp. Exakt vilken funktion har sjukvårdsupplysningen egentligen? Förutom att ge värdelösa råd?
-Nä, när vår son börjar skrika hysteriskt av smärta brukar vi lägga ned honom på golvet och gå därifrån. Det känns inte alls naturligt för oss att då ta honom i famnen och försöka trösta honom. Så tack för att du sa det. Så att vi vet. Bra tips, eller hur Magnus? Skriv upp det i din kom- ihåg- bra- saker- bok.
Så det blev varken restaurang eller sömn ikväll. Vi sitter hemma och väntar på att effekten av Alvedonen ska avta. För att se om han får sådär ont igen.
Han somnade nämligen helt utmattad 5 minuter efter att jag pratat med värdelösa tanten. Och sover fortfarande. Utan middag eller nattvälling i magen. Så han vaknar nog lagom till att vi precis har somnat. För att få mat, leka och sånt han missade ikväll. Eller för att han har ont någonstans.
Vi får väl se.

Nya barnsjukdomen

Hörde precis mitt roligaste:
En polare, som för övrigt är typ världens bästa bilmek, frågade Magnus häromdan:
- Hörru, hur fan gick det, hade Noel prickig hund eller?
Hahahaha! Prickig hund! Jag dör av flabb!

Värmland i bilder

Märkeshets

Jaha.
Då är det bevisat.
Att man är märkesbög.
Följande har hänt:
-Magnus, Noel behöver en typ höst-mildvinterjacka. En som inte är för varm men som ändå är vindtät och vattenavvisande, helst vattentät. Kanske som en skaljacka med en vindfleece under. (Ni mammor därute vet nog exakt vilken jag hade i åtanke).
- Kan han inte ha den beige jackan du köpte i våras?
- Ah me, det är ju en vårjacka. I tyg. Den värmer ju inte ett skit och inte är det vattentät heller.
- Kan han inte ha den och den nyinköpta galonjackan över? Helt vindtätt och helt vattentätt. Skitbra.
- Ah me, fatta vad krångligt. Och den andas ju typ ingenting. Han kommer vara torr på utsidan och plaskblöt på insidan istället. Nä, han måste ha en som andas fattar du väl?
-Men den där fleecefodrade regnjackan som du också köpte samtidigt med galonjackan, när ska han ha den då? Duger inte den?
-Ah me, den andas ju inte heller.
- Så den är alltså helt onödig?
-Nä, Marie på förskolan sa att den skulle var toppen i typ snöslask, kanske att ha över en vanlig overall.
-Jaha, det känns ju i och för sig som ett ovanligt onödigt köp. Men jackan som hänger i garderoben då? (När Noel var pytteliten och vi hade lite taskigt med pengar köpte vi tre säckar med kläder på Blocket av en tjej som hade haft två småkillar. För typ 100 år sedan. Inte så moderna saker alltså. Men en del kläder har vi ju faktiskt använt)
-Ah me, det är ju en täckjacka. Skittjock och skitful.
-Noel bryr väl sig inte om hur den ser ut? Huvudsaken den håller honom varm och torr?
-Men Noels mamma skäms om hon kommer till dagis med sin lille favoritkille i en skitful omodern jacka.
-Jaha, vad är det för en jacka du har tänkt dig då?
-En P.o.P.
- Som kostar?
- Skaljackan kostar 695 och vindfleecen kanske 400.
-Det är ju helt sjukt. För små barnkläder. Vilken sjuk industri. Nä, H&M har väl nåt liknande?
-Ja, typ.... för 400. Men då är det ingen löstagbar fleece ju. Och det var ju det som var lite grejen...
-Nä, grejen är att vi föräldrar (läs mammor) ska tävla med varann vem som har tuffast och dyrast märkeskläder till våra barn. Jag vill inte stödja sånt skit.

Slutdiskuterat.

Tills vi kom till Värmland i helgen. Där kusin Oliver kravlar omkring i en skaljacka och vindfleece från P.o.P. Som ju visade sig vara helt strålande och Magnus brors fru sjöng lovsånger om den.

Igår sa Magnus;
-Älskling, ska inte du ta att köpa en sån där vindjacka till Noel? Den verkar ju vara toppen.
Så nu har Noel en sån här med en sån här. De är jättefina. Jag har även lagt undan ett par brallor som matchar. Som jag ska köpa imorgon eftersom Magnus inte sa nej och inte ens argumenterade emot.
Så ja, jag kanske är slav under barnmodet. Men det känns bättre i mitt mammahjärta att han har en märkesjacka. För visst är väl den lite bättre?

Inget blogginlägg idag...

....jag pluggar...

Poliserna

En vanlig måndagskväll. Magnus och Noel kollar på Simpsons. Jag sitter och tycker att jag borde plugga. Eller att jag pluggar alldeles för lite och verkligen borde öppna böckerna i alla fall. Eller panikar över att jag inte ens har tittat på (ännu mindre i) de två böckerna vi ska ha läst till på fredag och de två kapitel om deltagande observation på jävlaskitfackmannaengelska som är bedövande tråkiga och helt obegripliga eftersom jag redan efter två ord börjar tänka på något helt annat. Jag bara glor mig igenom texten. Utan att greppa ett skit.
Karaktär.
Jag brukar ju ha hur bra pluggkaraktär som helst. Helt avundsvärd om du frågar syrran min. Men nu vill jag bara kolla på dålig TV, billigt skräp på Blocket eller vad Bloggkommentatorerna säger om helt oväsentliga saker.
GE MIG TILLBAKA MIN STUDIELUSTA FORT.
Apropå ingenting förresten;
Idag skulle jag i egenskap av arbetsgivare lägga in en annons, om att vi söker en sjukgymnast, hos arbetsförmedlingen.
Då får man först skriva själva annonsen och sedan trycka på en ikon för rättstavning. För att undvika eventuella pinsamheter såsom felstavning när annonsen publiceras. Och rättstavningsfunktionen säger åt mig att ändra från ålderrestriktioner till ålder restriktioner. Från ett fint, långt ord till en SÄRSKRIVNING. Men jag tror jag smäller av. Var är vi på väg med svenska språket egentligen? Om man uppmuntrar en särskrivning på en publik internetsida som har en miljard läsare om dagen typ.
Nä, fy fan.
Noel kommer att uppfostras av två riktiga språkpoliser som har som hobby att märka ord. Gud nåde honom om han säger fel. Stackarn. Det är kanske därför han inte har börjat prata än. Av rädsla för att bli tillrättavisad.
Vi kanske måste mjukna lite. Och tänja lite på språkgränserna.
Det gör ont att bara tänka tanken...

Karriär

Jag gjorde nyss ett test som jag hittade på en annan blogg. Ett personlighetstest som föreslår lämpliga yrken för just din typ.
Såhär är jag:
http://se.41q.com/typ.41q?p=23672535
Bra att det står att jag kan bli sjuksköterska. Då har jag valt rätt bana även i fortsättningen.

Halster

Jag förstår att ni håller på att spricka av nyfikenhet. Det har jag i alla fall gjort. Och när jag nästan faktiskt sprack så ringde de. Och sa att människan som hade haft hand om intervju nr 2 och som skulle ringa mina referenter, ja hon hade ju blivit sjuk samma dag som intervjun och hade inte hunnit göra någonting. Så troligtvis denna vecka eller så skulle de återkomma med svar.
Tack för den lilla slicken på karamellen.
Jag tycker inte så fasligt illa om att vänta, om det är något roligt man väntar på. Men när man inte vet om det är roligt eller tråkigt, det man väntar på, då är det regelrätt tortyr.
Ömsom vin ömsom vatten.
Och konstant bajsnödighet.
I onsdags kväll ringde de igen.
- Ja, du fick ju strålande referenser och gjorde en imponerande intervju.
- Men det var väl fantastiskt roligt, svarade tanten (jag).
- Ja, öh, så, ja vi skulle ju vilja anställa dig.
- Det var ju trevliga nyheter sa tanten (jag). Lugnt och behärskat.
- Ja, så om du ville komma hit på fredag och skriva anställningsavtal, så vore det ju bra.
- Fredag passar bra, jag kommer kl 09.00.
Entusiasmen flödade.
Sedan gick jag och bajsade. Ur mig all nervositet.
Jag har nytt jobb. Och inte bara det; jag fick det jobb jag verkligen ville ha!
Ångest. Är det verkligen detta jag vill? Kommer det funka med allt runt omkring?
Har jag fattat rätt beslut? Kan jag ha ångervecka?
Skit också.
Jag är nog lite rädd.

Aktivering

Noels sjukgymnast tyckte vi skulle köpa en Bobby- car till Noel. Det skulle han nämligen både uppskatta och ha nytta av i träningssyfte.
Tack för tipset! Noel tycker det är fantastiskt roligt.
Med reservation för kass kameraman (kvinna).

Sjukligt

När man är doktorandänka med 38,8 i temp behöver man inte laga mat. Då får man äta sånt här till middag. Utan att få dåligt samvete. Så det så.
Noel är naturligtvis utfodrad enligt konstens alla regler, bakpotatis med helstekt fläskfilé och gräddstekta champinjoner från gårdagens middag. Så att ni inte tror att jag missköter min sons matintag bara för att mitt eget sviktar lite.
Men jag är vuxen och då får jag äta vad jag vill. I alla fall när ingen annan ser.

...och natt på natten

Jag tror min lille kille faktiskt läser min blogg i lönndom.
Igår åt han för glatta livet hela dagen och sov hela natten inatt.
Han vaknade såklart kl 05.00 men efter en stor flaska välling somnade han om och vi sov till 06.30.
Livet kan vara bra härligt ibland.

Dag på natten

Jag har haft dagens blogginlägg i huvudet hela natten och döm om min förvåning när min bästa Evelina har skrivit om ungefär samma sak. Skit samma, här kommer det:
Noel har konsekvent, ända sedan vi kom hem från det stora äpplet, vaknat kl 05.00. För två veckor sedan gjorde han klart för oss att han minsann också hädanefter tänkte vakna kl 01.00. För att få välling. Sedan välling igen då, när han vaknar kl 05.00. Ingen välling, inget sova.
Vad är det för bebisfasoner?
Han har dessutom börjat sova två gånger på dagen och slänga all sin mat på golvet. Eller vägra öppna munnen. Eller bara vilja äta det som antingen ligger på golvet/marken eller på min tallrik. Inte undra på att att han är hungrig på nätterna. Men förihelvete;
Förklara för mig vari svårigheten ligger att äta på dagarna och sova på nätterna?

Ägg

I dag har jag, och förövrigt också igår, hängt i stugan. Igår kom en massa trevliga människor och hälsade på, vi höstmyste ( på uppländska bör det väl heta höstmös?) kollektivt i soffan, drack kaffe och snackade skit om andra. Eller kanske inte snackade skit utan mer... jo, vi snackade nog skit. Fast på ett snällt och konstruktivt sätt.
Två av de trevliga människorna stannade kvar, medan de andra drog hem, och vi åt kräftor med tillbehör, drack två snapsar och sen var det liksom slut. Vi gick och lade oss. Halv elva en lördag kväll. Synd om er andra som missade denna kräftskiva. Vilket drag!
Idag har jag målat sovrummets väggar med egenhändigt gjord äggoljetemperafärg. Det luktar numer inte död unken råtta i huset utan så där mysigt hemtrevligt som det gjorde i träslöjdslokalen på mellanstadiet. Trä, olja, terpentin och varma människor. Min bästa lukt.
Jag kommer alltid ha ett gott öga till träslöjdslärare och jag tror nog att en bidragande faktor till att jag blev kär i Magnus var att han luktade trä, olja och terpentin ganska ofta då när vi träffades. Och varm människa. Eftersom han var en svettig golvslipare.
Nuförtiden luktar han ingenting. Vilket är bättre än illa, men sämre än förut. Snälla Magnus, slipa ett par golv snart så kanske jag inte somnar så fort varje kväll.

Bara för skoj skull. Eller tvärtom

Bara för att illustrera hur dåliga TV-program det sänds en lite höstruskig fredagkväll, har jag hittat denna lista som jag tänker fylla i, istället för att dumglo på fjantiga frågeprogram.
Jag tror att man gör så att man börjar från nr 1 mobiltelefonens kontaktlista.

Telefonlista.

Har du kysst nummer sju?
Berit på Visma. Nä, hon jobbar på mitt lönekontor

Har du träffat nummer nio i veckan?
Nej men förrförra, på AB G Persson, där han jobbar som bilmekaniker.

Älskar du nummer tio?
Absolut inte. Är jobbig flickvän till en killkompis

Är nummer elva en sötnos?
Jo, det händer. Hon är supergullig när vi träffas alltså. Vilket är väldigt sällan

Är nummer femton en bästis?
Nej. En gammal kärlek. Eller mer en passion. Sjukt snygg kille. Men också sjuk i huvudet.

Har nummer sexton gått i samma klass som du?
Nej, det är min före detta pojkvän/sambo

Brukar du hänga med nummer nitton?
Hahaha, nä hon sköter fotvården på patienterna där jag jobbar

Är nummer tjugo bra?
Den bästa faktiskt! Gammal barndomskompis som jag verkligen gillar. Hon är mamma till världens coolaste tvillingpojkar, födda i januari i år.

Gillar du nummer tjugosex?
Ja. Han är anhörig till en av patienterna på mitt jobb. En utav få bra anhöriga

Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
Jag tror inte det. Hon lever nog livets glada dagar i Stockholms singel- och innekretsar, som nybliven polis och lägenhet på Kungsholmen

Hur känner du nummer trettioåtta?
Han är från början kompis till en kompis till mig. Vi var ett rätt stort gäng som hängde innan alla blev sambos och föräldrar och framför allt äldre, och han och jag och kanske 10 till tillhörde alltså detta gäng

Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
Nej, det kan man inte säga. Han har sålt en väldigt fin bil till mig en gång i tiden.

Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
Karin. Magnus syster. Typ tre år

Ja, roligare än så här blev det inte. Men det var iaf roligare är det här

Noels granne

Om ni vill läsa om ett barn som har en liknande start som Noel, ett liknande namn som Noel, med en pappa som är fantastiskt rolig och fantastiskt trevlig i verkliga livet och som, tillsammans med sin fru (?), sporrade mig och Magnus att orka fortsätta och hålla humöret uppe på Neonatalen, gör det här. Jag rekommenderar det starkt. Det är igenkänningskomik på hög nivå.
Jag såg förresten ovanstående pappa på TV häromdagen så han är ju i princip kändis. I alla fall lokalt.

Koppan

För två veckor sedan anslogs det på en lapp på förskolans dörr att det förekom lite vattkoppor på en av avdelningarna. Dock inte Noels. Där finns också lite information om vattkoppor och vad man ska tänka på. Det står bland annat att allmäntillståndet på barnet som avgör om det kan vara på förskolan eller ej. Inte kopporna i sig eftersom det är bra om alla barn får denna sjukdom som just barn. Indirekt står det alltså: välkommen hit även om du har vattkoppor.

Noel var lite risig här om natten och idag har han en liten röd grej på höger arm. En liten rund sak som skulle kunna vara en blåsa. Som skulle kunna vara en koppa. Men inget annat. Bara denna lilla skitgrej.
Så jag släpar med barnet till förskolan, bråttom som fan eftersom min universitetskurs börjar idag, med registrering och obligatorisk närvaro och allt vad det innebär och jag var lite sen p.g.a att sonen tagit sovmorgon just idag av alla dagar.
Dumärliga jag nämner för en av fröknarna att det kanske är så att Noel har vattkoppor, men att det är jättesvårt att avgöra med denna lilla röda prick som enda bevis. Men det gör väl inget eftersom det står på dörren att barnen är välkomna ändå?
Varpå jag milt blir utputtad på gårdsplanen med barn, ståskal och kläder och allt och instruktion om att välkommen tillbaka när jag är säker på att han är frisk.
Vad gör man?
Registrering om 20 minuter, Magnus på VIKTIGT möte om 5 minuter.
Magnus kom ångandes på cykeln, jag sprang in med andan i halsen till läraren och sa att jag inte kunde närvara idag, men gärna på resten av utbildningen, ut igen och Magnus bränner iväg till sitt SUPERVIKTIGA möte och nu är jag hemma.
Snopet.
Noel roar sig med att slita ut alla PET- flaskor ur vårt sorteringsförsök med sin lilla skitkoppa på armen.
Det är så härligt flexibelt med småbarn.

Tåg

Snart är det dags. Jag känner mig lugn och sansad. Missar jag detta tåg står det tusen åter.
Jag fick just ett mejl från en verksamhetschef på ett ställe där jag också var på intervju i måndags, förutom det med personlighetstestet. Hon skriver att det var roligt att träffa mig och att jag har enorma kvaliteter!
Det är synd att jag inte riktig vill ha det jobbet. Samarbetet med chefen skulle funkat fantastiskt bra.
Men snart är det alltså dags. Att visa framfötterna.
Man är ju så typiskt svensk, ödmjuk och blygsam, en sann vän av Jantelagen. Det får fan va slut med det.
Jag vet att jag är jävligt bra på mitt arbete. Jag vet att jag är rätt person för denna tjänst. Nu ska det tamejfan skrytas lite. Och bevisas. Annars får jag ta ett av de tusen andra tågen. Och det vill jag inte. Jag vill med detta.
Tutut

Folkvagn

Vi måste nog köpa ny bil. Vi har en Volvo 945 från 1998 som är stor, rymlig, säker och riktigt gubbig. Inga överraskningar direkt. Volvo är bra skit. Men jag pendlar också med denna bil. Det är liksom inte ekonomiskt försvarbart och inte heller bra för miljön.
Vi har ägnat de senaste dagarna till att hänga på Blocket, hänga i bilhallar, trakasserat en kompis som jobbar som bilmeck för just det märket vi är intresserade av.
Det är mycket man ska tänka på när man ska köpa bil när man har barn. Och vill vara snäll mot både plånbok och miljö.
Vi har satt en gräns vid 100.000 kr. Mer får bilen inte kosta. Den ska helst dra mindre än 0.5 liter/ mil, den ska rymma Noel, barnvagn, mig och Magnus samt eventuellt ett till barn i framtiden. Den ska vara i alla fall lite snygg och helst inte för stor. Den ska helst också ha dragkrok. Det är praktiskt med dragkrok. Jag gillar dragkrok.
Den får inte ha gått mer än 10.000 mil, undantaget dieselbilar som får ha gått max 20.000 mil, och alla stora och dyra servicar måste vara gjorda.
Den måste självklart ha AC och stereo.
Men annars har vi inte så stora krav. Magnus vill ha en vinröd bil. Jag vill ha silvermetallic eller vit.
Vi kan nog hitta nåt i helgen. Typ den här, den här eller den här.

Tjockis

Jag ska göra en (ett?) personlighetstest. För att kolla om jag verkligen är en bra chefstyp. Det ingår i steg två i rekryteringsprocessen till mitt eventuella nya arbete. Steg två. Det ni! Det betyder ju att jag är rätt bra! I alla fall på att dupera min omgivning.
Och det är väl det de förstår. Att folk kan luras. Därför en (ett?) test som bevisar om man är rimlig. Eller inte.
Det känns lite roligt och lite läskigt.
Belöningen från Mama har kommit! En ärtgrön långärmad P.o.P-tröja med lila text och en vit T-shirt med lila hästmotiv.
När jag slutade som sjuksköterska inom landstinget hade mina kollegor köpt en present till mig. Noga utvald. (Observera att jag var 29 år vid detta tillfälle). Jag fick en staty i glas, föreställande en springande häst. Skäms.
Jag har en hästtokig guddotter som tur är. Som fick min staty. Som kommer att få min hästtröja.
Men den ärtgröna saken kommer att passa utmärkt nu när träningssäsongen sätter igång. Som uppvärmningströja. Om jag bestämmer mig för att köpa träningskort alltså. Vilket jag borde eftersom jag slutat röka och börjat äta skitmycket.
Flebb flebb på er!

Kulinarisk besvikelse

Min sambo har lämnat mig för ett par dagar. Han doktorerar i .... ja...hm......typ miljö? Energi? Ja, han började i alla fall med detta i våras, men det är först nu som det drar igång på riktigt. Och då ingår ett utbyte/samarbete med Linköpings universitet. Linköpings högskola?
Så där ska han hänga ett par dagar i veckan i höst.
Det känns oerhört inspirerande att laga mat. Till mig. Och ett barn som äter grus, papper, insekter, färgfläckar och annat man kan hitta på golvet. Allt stoppas glatt in i munnen. Tuggas på. Även stenar. Sväljes sedan ned. Ja, han har alltså inte så stora krav på måltiderna. Bara man kan stoppa i munnen, tugga och svälja.
Jag hade tänkt mig en liten fräsch fiskgratäng med potatis och något grönt.
Letade i frysdisken efter fisk som inte är torsk. Kom att tänka på en kompis till Magnus som arbetar i en livsmedelsaffär. Han berättade för ett tag sedan att det i typ 100 % av alla fiskförpackningar finns frysta "maskar" eller parasiter eller nåt sånt. Men att dom avdödas när man tillagar fisken.
Spelar ingen roll att parasitjävlarna dör. Jag vet ju att jag när som helst kan stoppa en i munnen. I min mun. Noel skulle inte bry sig i arslet om han var tvungen att äta fårbajs eller fiskparasiter. Bara man kan stoppa i munnen, tugga och svälja.
Hädanefter blir det till att köpa färsk fisk.
I dag blev det färdiglagad lasagne. Bara att värma i ugn. Skitenkelt. Som det ska vara när man är ensamstående mamma.
Evelina, SKIT I BABYWATCHERN. Jag lovar att ni vaknar ändå när killarna gör det. Lyssna på en som vet. Det går inte att misslyckas att vakna. Använd skitapparaten som hundleksak i stället :-) Så kanske den glädjer någon iaf.

Ågren

Magnus har ångest. Jag ångrar lite att jag var så snabb att skriva om hans lilla bravad eftersom han själv inte minns ett dugg av vad som hände. Han hävdar att han måste ha gått i sömnen. Kanske det.
Han hävdar också att det är slutsupet för hans del. Troligt.

Morgonstund har guld i..... men va fan gör Magnus?

Vet inte om detta forum är lämpligt för vad som komma skall...
Jo. Det är det.
Noel vaknade, sin vana trogen, kl 05.00.
Magnus var ute och festade igår så han var förpassad till soffan.
Precis när Noel vaknade hördes konstiga ljud från vardagsrummet. Magnus stönade högljutt, skrek nej och sedan rasslade det till ett par gånger. Sedan blev det tyst. Tills jag hörde porten slå igen.
Jag grabbade tag om Noel och gick ut ur sovrummet. Ingen Magnus stod att finna i lägenheten.
Däremot stod ytterdörren öppen så jag kikade ut. Där står Magnus. Precis utanför porten. Med bar överkropp, bara ben och bar rumpa. Och kissar. Mitt i centrala Uppsala. Står han och visar snoppen. Med jeans och kalsonger runt anklarna. Barfota.
Jag stängde dörren och gick in i sovrummet. Ska jag låtsas om som att det aldrig har hänt? Ska jag skälla ut honom? Ska vi byta identitet? Vi kanske bör leta efter ny lägenhet i alla fall. Om någon har sett honom. Tur att klockan bara var 05.00 en söndag.
Hoppas han kommer in snart så han inte gör något annat pinsamt.

Böcklinglunga

Jag ska avslöja något.
Jag är rökare. Har så varit till och från sedan jag var typ16-17 år. Väldigt mycket från under graviditeten. Lite mera till under amningen, men ALDRIG om jag skulle amma Noel inom de närmaste 6 timmarna. Då fick han ersättning i stället.
Kan ni fatta vad korkat? Att hålla upp, ja i mitt fall då graviditeten blev så kort, 6 månader och sedan tro att man ska kunna börja BARA feströka igen.
Herregud, livet är ju en fest. Så helt plötsligt var man uppe i samma konsumtion som pre barn.
Men så fick morsan lite cancer. Och alla behandlande läkare är rörande eniga om att det beror till stor del på att mamma varit rökare i många, många år.
Så den 22 juli sa jag bye-bye till ciggen. Men jag har inte slutat. En rökare är alltid en rökare. Jag har ett uppehåll. Förhoppningsvis resten av livet.
Men då jag ibland är mer än lovligt korkad så kan jag ändå inte låta bli att inte låta bli. Så igår tog jag en jävla giftpinne igen. Med min kompis T. På en pub, med en kall öl i andra handen.
Men somliga straffar Gud med detsamma.
Blev liggande hela kvällen i T:s fåtölj. Med kraftigt illamående, huvudvärk och frossa. Precis samma sak hände när jag tog den första ciggen efter Noel födelse.
Hur många gånger ska det hända innan jag kan få in i min tröga hjärna att nikotin (bevisligen eftersom jag mår så förbannat dåligt av det) faktiskt är ett gift?
Den som lever får se.
Nu ska jag donera alla mina tändare (som ligger och skräpar i handväskor, jackfickor, handskfack, lådor, flyttkartonger, under soffan, jeansfickor, längst ned i tvättkorgen och i sommarstugan) till soptunnan.

Attraktiv

Allt händer när man inte kan fatta rationella beslut. Jag har under en tid, ca 13 år, velat byta arbetsplats. Jag trivs bra på mitt nuvarande jobb, tjänar skitmycket pengar, bestämmer vilka arbetstider jag har och kan jobba hemifrån hur mycket jag vill. Rena rama drömmen. Speciellt för en småbarnsmorsa som jag. Kruxet är att min kära mor äger min arbetsplats. Vilket inte enbart är positivt. Speciellt när vare sig hon eller jag är bra på att skilja på privat och jobb. Och att hon i vissa lägen fortfarande behandlar mig som en tioårig skitunge.
Så jag har sökt lite andra jobb.
Jag kan säga så här; det är inte svårt att kirra jobb som sjuksköterska med nuvarande chefsposition.
Så nu har jag tre jobberbjudanden, ska på anställningsintervju på måndag och har en VD som INTE vill att jag ska sluta på mitt nuvarande jobb...
Fan, fan, fan.
Det bästa vore kanske att bli gravid igen och få 2 års betänketid till. Man får inte fatta förhastade beslut.
Nu ska jag läsa om dessa killar och bli lite varm i hjärtat.

Kändis

Idag hände något väldigt roligt, tycker i alla fall den lilla nörden i mig. I januari skrev jag en liten insändare till tidningen Mama. Jag hade inga som helst avsikter med den. Idag fick jag beskedet om att den insändaren blivit utsedd till månadens brev i Mama nr 9!
Journalisthögskolan, here I come! Snart står väl paparazzifotograferna utanför mitt fönster och försöker få en liten skymt av den berömda författaren.
Det är kanske töntigt, men jag blev så glad att jag nästan kissade på mig.
Och jag kommer att bli rikligt belönad av Mama. Avslöjar senare hur.
Pinsamt nog har jag precis sagt upp min prenumeration av sagda tidning.
Jag får nog börja prenumerera igen.

New York ur ett hemmaperspektiv

Hemma. Är ju alltid bäst. Även om det är bra borta. Jag älskar hemma. Ju mer jag är borta, desto mer vill jag hem.
New York.
New York är en STOR stad. Så stor att det är helt omöjligt att beskriva. Och då var vi bara på Manhattan. Vi gick sammanlagt kanske 8 mil på fyra dagar. Bara på Manhattan alltså. Och då har vi bara hunnit se en bråkdel av vad New York har att erbjuda. Allra bäst var när vi åkte till Brooklyn och tog ett par öl på en riktig sylta. Regnet öste ner och lokalen var inredd i mintgrönt kakel. Stämningen var hur skön som helst. Maja, en av medresenärerna, tror att det är exakt samma ställe som Lars Winnerbäck hamnade på och som han beskrev när han var sommarpratare på P1. Hoppas det är så, för då har jag ännu en Lassiehistoria att berätta (jag har ganska många sådana).
New York är
skitstort
skitcoolt
skitamerikanskt
skitmatens mecka
skitbra shopping
skitäcklig inhemsk öl
skitmycket dubbelmoral.

Jag har gått upp fem kilo
Jag är många tusenlappar fattigare
Jag är jetlagad
Jag är både imponerad och lite besviken. Som en annan medresenär sa; det är inte lika mäktigt som man föreställt sig. Men ändå lite bättre än man hoppats.
Jag åker gärna dit igen.

New York, New York

Idag, 14.10, lyfter planet mot the junajted stejts! Jag, Magnus och 10 andra lösa figurer i vår bekantskapskrets ska förära det stora äpplet ett besök. Noel ska bo hos farmor och farfar. I fem hela dagar. Jag känner mig som en skurk.
Återkommer med en reseskildring. På fredag eller så.
So long, as we say over there.

PMS

Jag har drabbats av ett helvetes PMS- humör. Eller, min omgivning drabbas av det. Jag hugger på allt.
- Hoppar den där in i diskmaskinen själv?
- Har du borstat tänderna verkligen?
- Jag har ju visat dig en miljard gånger var tomatpurén ligger. Hur svårt kan det vara att komma ihåg?
- Ska skorna stå mitt i dörröppningen?
- Ligg still, jag kan inte somna.
- Ligg still.
- Men, vad är problemet? Ligg still. Eller flytta ut i soffan.
- Borstade du Noels tänder i morse? Jaha. Men du glömde det säkert igår kväll.
- Jaha, ska du ha den tröjan på dig... Jo, den är väl fin. Men inget jag skulle valt.
- Ligg still.
-Bit inte på naglarna.
Ingen ände på otrevlighet.
Stackars Magnus. Men det är då själva fan att han inte kan ligga still när vi ska sova...

Litet kryp för mänskligheten, stort för oss.

Vi skulle köpa en begagnad diskho till stugan. Magnus hade hittat en billig och fin på Blocket och vi skulle träffa säljaren på Shurgard. Väl där fick vi vänta en stund, då säljaren inte kunde bestämma sig för vilken bil han skulle ta dit (!). -Men det blir nog den svarta niefemman tror jag, sa han nasalt till Magnus, som om alla vet vad en niefemma är. ( Jag förstod ju att han menade en Saab 9-5 och fick förklara det för Mangus).
Jaja, då Noel inte är fjäderlätt längre satte vi ned honom på den asfalterade ytan utanför Shurgard. Och detta hände.


Tänk att min CP- skadade lillskit kan göra detta!! Håll i hatten alla neurologer!

Karaktär.......slös

Magnus och Noel drog iväg till Värmeland det sköna i fredags. Så då skulle jag åka ut till stugan och göra sådant som jag är bra på; foga golv, måla panel, måla tak, städa, klippa gräsmattan. Sånt som är överjordiskt tråkigt och som måste göras. Men först var jag bara tvungen att träffa en gammal kursare och prata lite om svunna tider och framtider. Det ena ledde ju till det andra och en öl blev två, blev ett glas vin, blev en flaska vin och sen gick det ju inte att köra bil. Det gick inte ens att gå till något uteställe. Så vi somnade i en full liten hög i soffan. Efter att vi bokat biljetter till Kentkoncerten i Eskilstuna på lördagen.
Så vi var ju helt enkelt tvungna att åka dit. Och det ena ledde till det andra, en öl blev två, blev sju, blev Redbull/ Vodka.
Hej och hå, vilken produktiv helg.
Men Kent var ju fantastiska.
Och mitt dåliga sommarstugesamvete gnager.
Men jag har hela livet på mig att foga golv. Framtiden ser ljus ut.

Ord

Noel sade sitt fjärde ord för två veckor sedan.
Det första var ju naturligtvis mamma. Det andra var gottigott. Tredje blev titta. Och nu det fjärde.
Boka.
Hmmm.
Ja varför inte.
Så nu har jag tagit min bebis på största allvar och bokat en liten semestertripp till Uganda i december. Utan man och barn.
Hurra för Noel!

Vackra ting

Något märkligt händer när man passerat trettio. Man börjar uppskatta vackra saker. Som en fantastisk utsikt från skidbacken. Som en orange lilja mitt i allt grönt på en äng. Som två sovande pojkar(Magnus och Noel) i skedställning i vår säng. Som gatubelysningens sken en sen sommarnatt.
För att ta vara på detta nyvunna intresse för saker i omgivningen gick jag och Noel till Linnéträdgården idag. Förundrades över allt som växer, allt färgglatt och doftande. Noel tyckte informationsbroschyren smakade alldeles förträffligt.
Fy fan, jag har gått och blivit tant.

Sjukdom med olika definitioner

Vi var ute i stugan förra helgen. För att dra rör i badrummet bland annat. I ett svagt ögonblick bjöd jag in mig och min familj till orkangrannen på lite sprit på lördagkvällen. På eftermiddagen kräktes Noel, helt utan förvarning. Både en, två och tre gånger. Sedan var det dags att gå över till grannen som envisades med att bjuda på mat också. Det började dock med en Dry Martini. Sedan en varsin öl. Sedan ett glas vin innan maten. Sedan mat. Med nubbe, vin och öl. Noel kräktes på köksmattan. Magnus började bli full. Noel kräktes i soffan. Vi drack mer vin. Tog en promenad i grannskapet för att få veta vem som bor var, vem som ligger med vem, vem som har varit gift med vem men som nu är gift med den och den. Och sen en färdknäpp hos ett mycket trevligt par som bjöd på kaffe, kaka och nubbe. Vi hade för säkerhets skull med oss öl också. Man får nämligen inte gå tomhänt, eller gud förbjude, nyktra till. Noel sov. Magnus blev ännu fullare. Väl hemma hos grannen igen somnade Magnus i soffan och grannen bar hem honom till vårt hus. Noel vaknade med hög feber och en ny kräkning. Klockan var 03.00. Noel somnade om vid 04.00. Då hade jag nog druckit ett par glas vin till men var ändå relativt nykter. Noel vaknade kl 06.00 och var brännhet och gnällig. Magnus vaknade inte. Förrän kl 11. Då menade jag att vi nog var tvungna att åka tillbaka till civilisationen för att kurera sonen lite.
- Näää, jag klarar inte en bilresa, jag har nog fått samma åkomma som Noel, stönade Magnus och somnade om.
Vad jag vet var Noel inte ett dugg fyllesjuk.

Bläckfisk

Ett kort inlägg idag. Handlar om vad man kan åstadkomma som mamma.
Lämnade in min cykel på lagning i tisdags, punktering eller nåt annat banalt som jag inte själv orkade ta tag i.
Igår skulle jag hämta den igen.
Precis innan hade jag varit och handlat mat, öljetter, en cykelhjälm åt Noel, hämtat ut ett paket på posten. Jag var alltså belamrad med tre kassar, en stor kartong och Noel i barnvagn, när jag kom till cykeldoktorn. Där skulle jag betala och ta min cykel. Med tre kassar, en stor kartong och Noel på armen. Sen skulle jag ta mina kassar, den stora kartongen, cykeln och sätta Noel i vagnen. Till sist gick jag hem med tre kassar, en stor kartong, Noel i vagnen och en cykel. Utan missöden. Fy fan vilket simultanförmåga.
Hur många armar har egentligen en kvinna?

Midsommar, hjälp!

Jaha, då var den här. Dagen vi förberett oss för i snart 2 månader. Midsommarafton. Huset är inte klart, inte ens i närheten av halvfärdigt. Vattnet är avstängt, elen är sådär, gräsmattan oklippt, partytältets ben har gått av, kylskåpet luktar mögel, spisen som vi skulle byta ut är fortfarande kvar och jag är säker på att den är det enda ursprungliga från husets begynnelse. Dvs från 1966. Det tar ca 45 minuter att koka upp en kastrull med vatten.
Men det viktigaste är på plats. Toaletten. Vilket var kriteriet för att festen skulle bli av. Tänk en fest, med mycket mat, öl och sprit och ingen toalett.
Alla drar en lättnadens suck. Nu har de möjlighet att bajsa inomhus om behov finns. Därmed lyckad fest, tydligen.
Glad midsommar!

Förr och nu

När jag var barn ville jag bli vuxen, rik och ha en bil, när jag blev stor. Jag skulle dessutom ha barn och vara gift med min Ken, efter ett hejdundrande sagobröllop med prinsessklänning och hela kittet. Och naturligtvis ingick en häst minst, i mitt vuxenpaket. Att omsätta detta i praktiken skulle väl inte bli så svårt, det var väl bara att få ett jobb? Och jobbet man fick skulle naturligtvis vara jätteroligt och generera massor av pengar så att man egentligen inte behövde jobba och kunde skaffa ännu fler hästar. Och mina barn skulle ha fri tillgång till allt, såsom prenumerationer på Min Häst och Kalle Anka, godis och läsk, månadspeng och de skulle ALDRIG behöva diska eller bädda sängen. De skulle få stanna uppe hur länge som helst på kvällarna och titta på skräckfilm, och få åka till mormor och morfar precis när som helst, eftersom det är det bästa stället på jorden.
Nu sitter man här, snart 30 år senare. Vuxen? Ja tyvärr. Rik? Jovars, med veckans löneförhandling så blir det nog lite slantar över. Bil? Ja, fy fan vad dyrt och onödigt. Barn? Ja. Ken? Nja, kanske inte men jag är glad att Magnus inte är en plastig, ständigt leende typ utan könsorgan. Sagobröllop? Räknas en anonym förlovning i en sunkig sovkupé på Malmötåget?
Häst? Ja, men tiden räcker inte riktigt till. Fått jobb? Ja, inte kom det någon och ringde på dörren och levererade det i ett litet rosa paket. Det finns en viss skillnad mellan att få och skaffa. Hur är det då med mitt barn, undrar ni säkert, får han allt?
Han prenumererar på kläder (!), men inga tidningar. Godis och läsk är naturligvis inte ens alternativ här hemma. Vem vill ha ett tjockt och sockerberoende barn? Månadspeng? Räknas det att jag sätter in pengar på ett sparkonto varje månad till honom. Som jag lite senare på månaden sätter tillbaka på mitt eget konto för att kunna tanka den där förbannade bilen?
Naturligtvis ska han lära sig att diska och bädda sängen när han har åldern inne, han får inte bli nån hemsk morsgris. Uppe länge på kvällarna? Ja, ofrivilligt från min sida. Får man sedera sitt barn på konstgjord väg? ( Läs sömntabletter) ( Läs ironi). Skräckfilm? Aldrig i livet. TV- tittande endast när det är barnprogram. En kvart eller så om dagen. Åka till mormor och morfar? Ja, men när de vill.
Kort sagt; jag har blivit min egen mamma. Som jag svor på att aldrig bli. Eftersom jag skulle bli en rolig och kravlös vuxen.

Om man inte va så ärlig...

Ärlighet varar längst. Därmed tom plånbok. Vi behöver anlita en elektriker till paradiset. En elektriker kliver inte ur sängen för mindre än 600 kr i timmen. Om man inte har för avsikt att betala svart alltså. Dessvärre bor det i mig en liten ärlig jävel som tycker att rätt ska vara rätt. Svart arbetskraft är fult och strider mot mina principer. Trots att jag själv, under mina studier, jobbat en del svart. Skämskudde.
Så nu står vi inför ett litet dilemma. Ärliga medborgare som vi är skulle vi helst anlita en firma som gör hela skiten vitt. Då töms våra små besparingar fortare än vi kan säga F- skattesedel.
Om vi skulle göra det den oärliga vägen, ja då har vi råd med lite kakel och annat skoj utan att behöva köpa det från Biltema.
Jaja.
Måste sova på saken. Med ärlighetens lilla demon som sängkamrat. Och då menar jag inte Magnus.

Aldrig får man vara två...

Jaha. Så öppnade man en flaska vin tillsammans med sambon för att njuta av sommaren, varandra och vårt perfekta liv. Samtidigt öppnade Noel sina ögon. Killen som brukar sova som en sten. Just den här tiden. Vuxentiden. Men inte idag inte. Han unnar inte oss hårt arbetande och, i vårt anletes svett, slitande föräldrar ens ett glas vin på tu man hand. Skitunge. Varför just ikväll? Nu önskar jag bort honom för en liten stund. Kanske en hel natt faktiskt. Så att jag och Magnus kan få vara lite som förut. Med allt vad det innebär. Men det är väl som vanligt, att man måste planera sin spontanitet. Vilket äventyr....

Överklassfasoner

Vi måste skaffa barnflicka. Det tar emot. För det ger ju signaler om att vi har pengar i överflöd och har viktigare saker för oss än att umgås med vår son. Som riktiga kändisföräldrar... Nog för att Magnus drömmer om att bli rockstjärna och jag i fantasin är både fotomodell och skådespelerska. Men i verkligheten så är Magnus en underbetald doktorand de närmaste fem åren och jag är en något överbetald sjuksköterska, med andra hål att stoppa mina pengar i än i en barnflickas ficka. Men rådande situation kräver dock så. Jag förväntas jobba heltid nu, Magnus jobbar heltid och Noel har förskoleplats om 2 månader. Lösningen är som sagt att hitta en lämplig, inte för snygg, inte för ung, erfaren, mogen, barnälskande och ansvarsfull tjej eller kille som knappt vill ha någon lön. En barnflicka kort sagt. Eller barnpojke för all del.
Annonsen vi satt in gav utdelning. 15 svar. Första dagen. Är inte folk kloka? Vem vill ta hand om andras barn? Det övergår mitt förstånd. Men samtidigt är jag ju tacksam över att det finns sådana människor.
Så nu är det bara att intervjua, sålla och hoppas att vi väljer rätt.

Stackars farfar

Jag har ju passat på att läsa en kurs på universitet nu när jag är mamma"ledig". Kursen avslutades idag med ett obligatoriskt seminarium som pågick från 9-15. Magnus hade ingen möjlighet att ta ledigt för att passa Noel, min mamma hade andra planer. Återstod farmor och farfar. Farmor kunde bara ta förmiddagen, hon hade ett möte inbokat efter lunch. Farfar tog glatt på sig uppdraget att passa Noel på eftermiddagen. Som började bra. Noel sov sött i sin vagn, farfar promenerade runt hela Uppsala. Noel vaknade lagom nog precis framför vår port. Farfar ger mellanmål. Vad farfar inte vet att Noel gapar och äter så länge man ger honom mat. Han säger aldrig till att han är mätt. Så farfar matar och matar. Slev efter slev med jordgubbsyoghurt slinker ned. Säkert 3 dl. Sedan tycker farfar att ok, nu borde han vara mätt. Tar Noel ur barnstolen och hinner fram till vår soffa. Sedan börjar Noel gråta, lägger av värsta spyan och en riktig brakskit. Spyan hamnar på soffan, golvet, Noel, men mest på farfars svarta tröja och svarta byxor. Farfar blir lite chockad av själva händelsen så han går runt med Noel i hela lägenheten, dels för att trösta Noel men också för att försöka hitta rena kläder till lillkillen. Vilket resulterar i att spyorna rinner och sprids ut över hela lägenheten. Och det är då jag kommer hem. Skrikande barn, förlägen farfar och rosa spyor överallt.
Stackars farfar.

Trevlig granne?

Det började redan när vi var och tittade på sommarstugan. Grannen tog på sig den obligatoriska glesbygdskavajen och stövlade upp på vår blivande gårdsplan och började skrävla om att han minsann hade varit med när de fixade avloppet till vårt hus och att brunnen var egentligen hans förjänst också, indirekt. Dessutom var han ordförande i föreningen och ville vi kanske ha en liten virrepinne att intaga på hans altan? Han kunde kanske skrapa ihop nån gammal pepparkaka till Noel också. Vi blev alldeles omtumlade av denna orkan till människa och samtidigt lite förundrade över hur en människa med sån extrem vindögdhet kunde fungera så normalt, att vi inte kom oss för att tacka nej till sprit. Klockan hade precis passerat lunch. - Jodå, förstår ni, fortsatte grannen Stefan med de asymmetriska ögonen, det är ett bra hus ni ska köpa. Hanssons gamla kåk. Han lade ned själ och hjärta i det stället, tills han dog av en hjärtinfarkt. Faktiskt när han höll på att renovera huset. Det var tider det. Sen har det bara gått utför, en massa löst folk, narkomaner och socialfall som har kommit och gått och i princip förstört idyllen härute. Vi har till och med blivit bestulna på lecasten. Ni vet, man kan sälja allt på Blocket. För att finansiera sitt missbruk. Jaja, det är bra att ni kommer hit. Så det blir lite ordning och reda. Är det säkert att ni inte vill ha en till Whiskey? Jag har massor.
Magnus och jag kände oss näst intill tvugna att köpa stället. Stefan, grannen, skulle nog inte tolerera något annat.
Sen, när vi faktiskt hade köpt huset, kom han åter upp på gårdplanen med sex stolar. - Ja, jag tänkte att ni kanske inte hade några stolar, och jag ropade in de här på en auktion men frugan vill inte ha dem och vi har ju egentligen ingen plats för dem. Ta dem ni, nänä, inte vill jag ha något betalt heller. Förresten, jag såg att ni hade en liten släpkärra. Ta min i stället, den är större. Det är bara att låna vad ni vill, när ni vill. Ta det ni behöver. Och Magnus, jag har lite slang och isolering till badrummet som du kanske kan behöva? Nä, inte ska ni betala, det ligger ju bara här och skräpar ändå... osv osv.
Vad är haken? INGEN kan vara så trevlig och givmild utan anledning.
Idag fick vi nog svaret. I brevinkastet låg ett kuvert från stadsbyggnadskontoret. Stefan ska riva sin befintliga stuga och bygga en större. Och vi som närmaste grannar ska godkänna byggnationen. Eller inte godkänna.
Det gäller ju att hålla sig väl med grannar. Frågan är ju om vänligheten och givmildheten försvinner när vi kryssat i rutan för godkännande av den nya byggnaden och skickat in dokumentet till kommunen. Kommer Stefan att hämta tillbaka stolarna och isoleringen då? Det återstår att se...

Käftsmäll

- Jag har cancer. I livmoderhalsen. Behandlingen börjar inom en månad.
Så sa min mamma till mig i fredags.
Jaha ja. Livet slår till. Som en rak höger. När man äntligen landat efter Noels första jobbiga år och efterföljande CP- diagnos.
Mammor är inte odödliga. De lever inte för alltid heller.

CP- skor

Nu har min lilla kille fått två hjälpmedel. Det första är egentligen två och heter ortoser. Det är som två ben/ fotskenor som sitter fast i en osedvanligt klumpig form av sandal. De ska göra att han inte automatiskt kommer upp på tå när han står på fötterna, som han gör utan ortoserna. Synd bara att de inte lyckades göra dem lite mer diskreta. Han ser nämligen väldigt CP- skadad ut med dem på sig eftersom de inte alls liknar vanliga skor. Hjälpmedel nummer två är ett ståskal, som är en formgjuten tingest i hårdplast, som går från fötterna upp till midjan. Skalet sitter fast på en platta så att han ska stå stabilt på golvet och är försett med tusen kardborrband till höger och vänster och andra remmar och spännen, som gör att han dels sitter fast ordentligt i skalet och dels sitter fast ordenligt i vårt vardagsrumsbord när han använder det. Så att han inte ska ramla liksom. Inte fan hjälpte alla dessa remmar i alla fall. Eller rättare sagt, de hade nog hjälpt om Noels pappa inte glömt att göra fast honom i bordet. Magnus ställde honom bara rätt upp och ned på golvet och fördjupade sig i någon hockeymatch på TV, medan Noel föll helt huvudstupa rätt ned i backen. Utan en chans att parera eftersom han satt fast med ben och lemmar i alla kardborrband. Min plutt.
Skalet är till för att Noel ska komma upp och belasta skelettet, som barn i hans ålder naturligt gör när de börjar gå. Belastar man inte skelettet i tid slutar man växa och blir benskör och de inre organen i kroppen mår inte heller så bra i horisontalläge en längre tid.
Det är en hel vetenskap det här med barn. Och en ännu större vetenskap det här med funktionshindrade barn.
Nu ska jag sätta på min son CP- skorna och gå till lekparken. För även om han ser konstig ut i dem, så är han ändå världens vackraste barn.

Renoveringsbehov

Igår fick vi inte nycklarna till vår nya sommarstuga. För det finns inga. Då kanske ni förstår att det är lite att göra på kåken... Så vi drog ihop ett gäng med arbetssugna kompisar och en miljard verktyg och åkte ut till den blivande idyllen. Mina föräldrar, varav far min är gammal låssmed, kom också dit och passade på att leverera vår husvagn.
Farsan bytte låsen direkt och Magnus satte tänderna i det sk badrummet. Jag fick passa Noel som inte var speciellt sugen på att renovera. Han var inte speciellt sugen på någonting faktiskt, förutom att visa missnöje. Så jag gick snällt omkring med barnvagnen i omgivningarna och tog lägesrapporter lite då och då av de som arbetade. Och det visade sig, som vi misstänkt, att hela golvet i badrummet var fuktskadat. Men man har ju skaffat sig en händig man så jag räknar med att hela kåken ska vara i toppskick till midsommar. För då ska vi ha fest där.
Annars gick jag och Noel omkring och drömde om den blivande murade grillen, den täta syrénhäcken som inte finns ännu, små sittgrupper i det knallgröna gräset, en stor söderninspirerad veranda på husets framsida, den vedeldade badtunnan som ska stå vid den blivande bastun i gäststugan och de nya gardinerna som ska pryda lusthuset. Magnus räknar med att det ska ta minst fem år innan allt är klart. Jag säger två månader. Noel gillar läget vilket det nu blir. Hoppas jag. För det är ju mest för hans skull som vi köpt stället.

Åldersnojja

Vi, jag och Magnus, har gått från ett par i trettioårsåldern, till ett par i femtioårsåldern på mindre än två dagar. Vi har blivit sommarstugeägare och husvagnsägare. Det ena är självvalt, det andra bara hände...
Som jag berättat tidigare finns drömmen om en egen liten täppa. När vi sammanställde våra krav på en eventuell sådan blev det följande resultat; det måste finnas ett hus som man kan åtminstone sova i, det måste finnas el och vatten, det ska finnas möjlighet att bygga en liten friggebod så att Magnus kan ha en liten studio, det ska helst finnas plats för massor med saker som inte får plats i vårt vindsförråd, det ska finnas möjlighet till trevlig samkväm med goda vänner ( läs grillplats, infravärme, ca 10 sängplatser och ett stort ölförråd), Noel ska kunna krypa och så småningom springa omkring fritt utan att vi ska vara rädda för att han mosas av en bil eller cyklist, jag ska ha en liten plätt där jag kan göra fåfänga försök till att skaffa mig gröna fingrar osv osv. Listan tog aldrig slut. Så vi köpte helt enkelt en sommarstuga. Som säkert var jättefin och supermodern 1966 när den byggdes. Nu ser den ut som skit. Men den är stor, har indragen el, borrad brunn, badrum, kök, tre sovrum och därmed minst tio sovplatser, friggebod, lusthus, lekstuga, garage och en stor tomt som behöver öm omvårdnad. Vår dröm till den nätta summan av 340.000 kr. Som hittat! Och den ligger bara tre mil hemifrån.
Husvagnen fick jag helt plötsligt av mormor som tröttnat på att den stod och skräpade på deras gårdsplan. Både mormor och morfar anser sig för gamla för att egentligen köra bil, så en husvagn är ju lite overkill.
Om inte ovanstående är vuxenpoäng, eller kanske pensionärspoäng, vad är det då?

Mysterium

Jag har lagt ned en förmögenhet på nappinköp. Detta beror inte på att jag köper märkesnappar, designnappar eller diamantbeströdda nappar. Nappar har en märklig förmåga att försvinna här hemma. Ungefär som strumpor i torktumlaren. Förra veckan köpte jag 10 st nappar på ICA. Nu har jag två kvar. Var i helvete tar de vägen? Igår dammsög och våttorkade jag alla golv i hopp om att stöta på i alla fall en napp. Eller ja, det behövdes ju städas lite också. Jag har en teori om att våra enorma dammråttor slukar nappar till frukost, lunch och middag. Men nu när dammråttorna är puts väck är napparna det också, fortfarande. De finns inte. De har upphört att existera. För så väldigt stor lägenhet har vi faktiskt inte att de kan ligga helt oupptäckta och häcka någonstans. Ytan är väldigt begränsad.
Däremot tror jag att Noel har en hemlig gömma, ett ställe som bara han vet om. För häromdan kom han glatt hasande med en napp i munnen som jag sedan länge givit upp hoppet om. Som varit försvunnen i säkert ett halvår.
Men det ökade ju inte nappbeståndet. Det finns fortfarande bara två synliga nappar, för hittas en, försvinner en annan i samma sekund.
Detta övergår mitt förstånd.

Vardag

Tisdag. Baddag för Noel. I pool alltså, tillsammans med de andra barnen i habiliteringsgruppen. Kommer till simhallen, mitt i Noels egentliga sovstund vilket alltså betyder att han inte är så väldigt glad och medgörlig. Problem nr 1: Var placerar jag barnet medan jag tar av mig skorna, eftersom han inte kan sitta helt stadigt ännu och golvet i " skohallen" är allt annat än torrt och rent? Jag ger bort honom till en gammal chockad tant i baddräkt som precis kom ut från toaletten. Det gick bra. Problem nr 2: Var byter jag kläder på Noel? Inga skötbord, inga barnvänliga bänkar. Bara golvet återstår. Lägger ut min handduk så han inte ska behöva ligga direkt på det våta kalla golvet. Problem nr 3: Var ska Noel vara medan jag byter om? Han är så pass rörlig att han inte ligger kvar på handduken. Den enda barnstolen är upptagen inne i duschen. Jag låter honom ligga kvar på golvet, svidar snabbt om, han hinner bara iväg ett par meter på det kalla blöta golvet. Som tur är tittar jag mig i spegeln innan jag träder in i duschrummet, vilket gör att jag upptäcker att ena tutten inte befinner sig i bikinin. Inte allt hår mellan benen heller... Åtgärd. Problem nr 4: Var duschar jag av mig och Noel utan att han dör av varmvattenchock? Strålen till duschen är stenhård och superplötslig och kokhet. Jag skiter i duschen. Fy, fy.
Alla problem upprepar sig efter badet i poolen, skillnaden är att det är iskallt i duschen och omklädningsrummet eftersom vi är uppvärmda av poolens vatten.
Noel skriker hjärtskärande hela tiden. Jag känner mig som ett odjur.
Alla dessa problem till vilken nytta? Träning? På vilket sätt har Noel tränat i poolen? Jag har hoppat omkring med honom i ett stadigt grepp, i ring med de andra föräldrarna, och sjungit Jungfru skär och Nippertippan. Noel har blivit blöt. Jag kan inte föreställa mig en sämre träningsform. För honom alltså.
Nä, de på habiliteringen måste komma med VÄLDIGT bra argument för varför det är så bra med badet, förutom vattenvanan alltså. Varken jag eller Noel har uppskattat denna tortyr speciellt mycket.

0 kr på kontot, mycket i huvudet

Detta märkliga: För tre dagar sedan tog mina pengar slut. Alltså mina egna pengar. Inte de som sitter på vårt gemensamma sparkonto. För två dagar sedan började vi en budgivning på sommarstugan. Vi avbröt budgivningen vid 110.000 kr. I dag hade jag fortfarande 0 kr på mitt konto, men i mitt huvud fanns 110.000 kr eftersom vi inte köpte någon stuga. Därför kunde jag unna mig lite kläder från H&M idag. Eftersom jag har råd.

Förlust

Nä, inte fick vi mitt lilla paradis. Det var visst andra som hade samma dröm. Och mer pengar. Jag som mentalt redan bodde där. Nu måste jag flytta ut.

Pubertal humor

- Magnus, du måste hjälpa mig att komma ihåg vilken gata hotellet ligger på.
- Vad heter gatan då?
- Adelgatan.
- Lättare än ettans tabell att komma ihåg, det är ju bara att tänka på ett av de fyra stånden.
- Moahahahaha

70-talsnostalgi

Jag är ett sant barn av 1975. Igår visste jag helt plötsligt att jag absolut måste ha en liten sommarstuga. Med en liten täppa. Helst ingen el eller vatten, bara sådär primitivt och superromantiskt som man tror att det var i 70-talets kollektiv. Självförsörjande hushåll där barnen hade linneskjortor och näbbstövlar. Så vill jag ha det om somrarna! Jag ska sätta min egen potatis, så mina egna örter och odla mina egna tomater. Tomtebolycka, tomtebolycka.
Som av en händelse finns min dröm på hemnet. En liten skabbig sommarstuga på 15 m2 med 1500 m2 tomt, med handpump och, tyvärr, indragen el. Orginaltapeter från 1962. SKITFULA. Tio minuters bilfärd eller 1 timmes cykelfärd hemifrån. Allt detta för 75000 kr. Det bara MÅSTE bli mitt. MITT MITT MITT. Magnus har inget att säga till om, men han måste naturligtvis betala hälften. Vi ska titta på det på lördag. Så nu håller vi alla våra små tummar för att det blir som jag vill. För i praktiken bor jag redan där.