måndag 16 november 2009

Avslag

Vi har ansökt om förhöjt vårdbidrag för Noel. Idag kom beslutet.
Vi har sedan tidigare 1/4 bidrag, dvs 25 % av maxbelopp, det minsta man kan få. Vårdbidrag ska bl. a kompensera ekonomiskt för den förlust i lön som föräldrarna gör när de inte kan vara på sitt arbete p.g.a att de måste följa med sitt funktionshindrade barn till HAB, botoxinjektioner, utredningar, sjukgymnastik, kommunikationsträning, ortosutprövning, badträning, logopedträffar, psykologträffar, ortoptistundersökningar, astmabehandling. Bland annat. Sen tillkommer också onormalt stort slitage på kläder, svindyra ortosskor, läkemedel, slitage på våra kroppar, specialbestick, ORK och LUST både från föräldrar och barn att träna dagligen, både sjukgymnastik, kommunikation, interaktion, lek, ja listan kan ju göras lång.
Det står typ såhär i beslutet:
Alla barn i Noels ålder har stort behov av tillsyn och hjälp av sina föräldrar i den dagliga livsföringen. Därför anser vi (försäkringskassan) att Ni inte behöver mer pengar än vad ni redan får.

Vi får 1900 kr i månaden efter skatt.
I snitt avsätter vi 8 timmar i veckan tillsammans, alltså fyra timmar var (när jag inte är föräldraledig), för att kunna hänga med på allt Noel ska göra. Det blir ca 32 timmar i månaden. Bara i frånvaro från arbetet.
(Sedan är ju i princip varje vaken timme tillsammans med Noel, när han inte är på dagis, mer eller mindre träningspass. Eller tillsyn så att han inte ramlar, i matsituationer, hygiensituationer osv).
Det ger en ersättning på ungefär 60 kr i timmen, efter skatt.
Ja, det verkar väl rimligt?
Inte ens när jag jobbade på Mc Donalds, i begynnelsen, hade jag så låg lön.

Nu drabbas inte vi så hårt av detta, eftersom både jag och Magnus har rätt höga löner.
Men de stackarna som inte har det så gott ställt och som också måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sitt funktionshindrade barn, hur funkar det för dem?
Det är ju inte så att vi är borta från jobbet för att vi vill. Det är ju inte så att vi vill leva på bidrag. Det är för att vi är föräldrar. Som gör vad som helst för våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna som går, utifrån deras egen förmåga.
För det ska vi straffas.
Märkligt.

1 kommentar:

Evelina sa...

Vad tråkigt! Man klarar mer än man tror..en ganska värdelös tröst i allt ni gör för Noel. Som du skriver, man gör allt för sina barn, kosta vad det kostar. Man löser det alltid på något sätt. Men hur som helst, Noel kunde inte fått ett par bättre päron än er!
Kram på dig!