måndag 21 december 2009

Middagar

Vi var bjudna på middag för ett par veckor sedan, hemma hos ett par med en son i Noels ålder och en son i Vilhelms ålder. Dessutom är paret i vår ålder, eller ja, i allafall nästan. Som den manliga delen av paret själv sa; alla är väl typ trettio?
Jag var som vanligt äldst.
Underbar mat serverades. Alla satt samlade runt matbordet i exakt fem minuter.
Noel ville inte äta. Han skrek och var trotsig och ville absolut leka med alla leksaker istället. Sonen i Noels ålder blev lite nervös och ville hålla koll på att Noel behandlade hans leksaker med den respekt de förtjänade och sprang också iväg från bordet.
Sen ville ju Vilhelm naturligtvis ammas. Och på det ville parets yngste också ammas.
Vi åt alla kall mat, i omgångar. Förutom Noel som inte åt alls. Han var inte alls den Noel han brukar vara. Han var gnällig, omedgörlig och ganska ocharmig. Inte alls den kille vi känner. Och här blev hans problem ganska påtagliga.
Han lekte inte med det andra barnet, han röjde bara runt bland leksakerna. Han lyssnade inte, eller förstod inte, när vi eller det andra barnet sa att han skulle vara försiktig med leksakerna. Det var svårt att nå honom. Han körde sitt eget race.
Noel gör ofta det. Men det gjorde jag med. Mina bröder med. 
Jag trivdes alldeles utmärkt i mitt eget sällskap när jag var ung (yngre). Jag tror nog att jag är den trevligaste människa jag känner.

Men det var tydligt. Att Noel är lite avvikande, för de barn som inte umgås med honom dagligen. Han är nog svår att läsa. I alla fall för en stackars snart-treåring som säkert sett lite fram emot att träffa ett annat barn och leka järnet, men som istället fick försvara sina leksakers rätt att stå kvar på sina platser. Noel visade ingen hänsyn.

Kvällen fortlöpte och i slutändan blev det nog lite bra även för barnen. Vi vuxna trivdes hur som helst hela tiden trots den stormiga starten.

För några dagar sedan var vi hembjudna till ett par utan barn. Och där var ju Noel såklart sitt vanliga supercharmiga, glada och sociala jag. Så som jag alltid beskriver honom. Som han ju är.
Men inte när man hoppas att han ska vara det.

I morgon får vi diagnosen.
Spännande.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vi tyckte också att det var väldans trevligt att ha er här! J är alltid väldigt noga med sina saker och vill helst inte att ngn ska röra hans tåg... Ngt han ev ärvt av hans mor, förutom tågintresset då. Läskigt med besked imorgon. Men ni har ju lyckats överbevisa alla tidigare besked så jag tror att Noels framtid är mycket ljus!
Kram och god jul!