Framsteg och bakslag

Tyvärr tenderar denna blogg att fokusera mycket på mig, mig, mig nu. Tråkigt, tråkigt,tråkigt, men mina tankar är hos mig själv mest hela tiden nu.
Så nu Noel.
I fredags, för en vecka sedan, fick Noel Botox i vaderna och i ljumskarna. Proceduren gjorde ont i mitt mammahjärta, då allt gjordes i lokalbedövning och lätt sedering som inte alls hade någon effekt på Noel. Han skrek som en stucken gris och vred sig i, vad jag uppfattade det, smärtor. Nästa gång ska han sövas, har vi enats om.
Botoxet verkar genom att förlama muskeln, i Noels fall alltså de onaturligt spända vad- och ljumskmusklerna. Det är en hel vetenskap så jag orkar inte gå igenom allt, men tanken är att Noel ska få det lättare att hantera sin kropp, då den tenderar att arbeta emot honom och inte med honom.
Och idag gick han fyra steg! Helt själv. Utan stöd. Upprepade gånger. Fattar ni hur stort det är? Tyvärr kunde jag inte dokumentera det hela eftersom det hände på dagis. Men skit samma! Min son kan gå! Lite i alla fall. Nu jävlar, det är nu det händer.

Och nu ego.
Jag var på ultraljud idag. Tyvärr är nu hela livmoderhalsen i princip helt öppen. Bara ca 1.5 mm tapp håller kvar bebisen i livmodern. 1.5 MILLIMETER. Det är lite det.
Jag ska inte gå in närmare på det, men det är skitdåligt.
En liten tröst är att det kan hålla sig såhär resten av de femton veckor som egentligen återstår av min graviditet. Fast troligtvis inte.
Så nu är jag på sjukhuset igen. Har fått kortisoninjektion i röven för att bebisens lungor ska mogna snabbare. Mer finns inte att göra liksom.
SKITLÄSKIGT. Bebisen väger 864 gram. Lite mer än hälften av vad Noel vägde när han damp ned som en lite försenad julklapp för 2.5 år sedan. Och Noel var pytteliten.
Fast han var ju större än 1.5 mm.