Bekännelse

Nu ska jag ta upp ett riktigt I-landsproblem.
Jag må vara sunkig ibland, det kan ibland gå två dagar mellan duschtillfällena och jag kan gå med mjukisbrallor i en hel vecka utan att skämmas. Jag sminkar mig nästan aldrig och jag har inga stringtrosor, längre.
Men är det något jag ALLTID har varit analt noggrann med så är det att raka mig under armarna och på benen. Inte för någons skull utom min egen. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om andra är orakade, tycker inte att det är äckligt eller motbjudande alls. Men på mig själv är det en sådär känsla om jag inte är nyrakad. Även under tiden som höggravid lyckades jag på ett eller annat sätt raka mina ben, som jag inte själv kunde se p.g.a magen.
Jag passade t.o.m på att raka benen ett par timmar innan jag fick EDA.
Jag skäms med stubb helt enkelt, fråga mig inte varför (jag har en teori men jag vet inte om den är lämplig att outa i min blogg).
Men fram till i morse hade jag inte rakat benen sedan Vilhelm kom till världen. Inte så länge sedan kan man tycka, men det är faktiskt ÅTTA veckor sedan och de facto är att två månader kan ge stråna på benen oanad längd och färg. USCH.
Jag har försökt att hitta tillfällen att gallra men med en liten färsking i hushållet, en 2.5- åring, en Magnus och ett hushåll att sköta, är de inte många. Jag har prioriterat bort rakade ben.
Men idag var det dags. Vilhelm sov så skönt i sin baby-sitter så jag tog fram häcksaxen och började avhyvlingen.
Ett ben hann jag nästan, det tog minst en halvtimme. Sen grymtade lillen på mat, eller vad han nu vill när han låter. Nu vill han inte att jag lägger ned honom. Detta inlägg skriver jag med vänster hand, med Vilhelm fastsugen på överkroppen.
Jag vet inte vad som är värst.
Två orakade ben eller ett halvstubbigt och ett orakat.
Jag ska låta Magnus avgöra.