Jag ska avslöja något.
Jag är rökare. Har så varit till och från sedan jag var typ16-17 år. Väldigt mycket från under graviditeten. Lite mera till under amningen, men ALDRIG om jag skulle amma Noel inom de närmaste 6 timmarna. Då fick han ersättning i stället.
Kan ni fatta vad korkat? Att hålla upp, ja i mitt fall då graviditeten blev så kort, 6 månader och sedan tro att man ska kunna börja BARA feströka igen.
Herregud, livet är ju en fest. Så helt plötsligt var man uppe i samma konsumtion som pre barn.
Men så fick morsan lite cancer. Och alla behandlande läkare är rörande eniga om att det beror till stor del på att mamma varit rökare i många, många år.
Så den 22 juli sa jag bye-bye till ciggen. Men jag har inte slutat. En rökare är alltid en rökare. Jag har ett uppehåll. Förhoppningsvis resten av livet.
Men då jag ibland är mer än lovligt korkad så kan jag ändå inte låta bli att inte låta bli. Så igår tog jag en jävla giftpinne igen. Med min kompis T. På en pub, med en kall öl i andra handen.
Men somliga straffar Gud med detsamma.
Blev liggande hela kvällen i T:s fåtölj. Med kraftigt illamående, huvudvärk och frossa. Precis samma sak hände när jag tog den första ciggen efter Noel födelse.
Hur många gånger ska det hända innan jag kan få in i min tröga hjärna att nikotin (bevisligen eftersom jag mår så förbannat dåligt av det) faktiskt är ett gift?
Den som lever får se.
Nu ska jag donera alla mina tändare (som ligger och skräpar i handväskor, jackfickor, handskfack, lådor, flyttkartonger, under soffan, jeansfickor, längst ned i tvättkorgen och i sommarstugan) till soptunnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar