Nu har min lilla kille fått två hjälpmedel. Det första är egentligen två och heter ortoser. Det är som två ben/ fotskenor som sitter fast i en osedvanligt klumpig form av sandal. De ska göra att han inte automatiskt kommer upp på tå när han står på fötterna, som han gör utan ortoserna. Synd bara att de inte lyckades göra dem lite mer diskreta. Han ser nämligen väldigt CP- skadad ut med dem på sig eftersom de inte alls liknar vanliga skor. Hjälpmedel nummer två är ett ståskal, som är en formgjuten tingest i hårdplast, som går från fötterna upp till midjan. Skalet sitter fast på en platta så att han ska stå stabilt på golvet och är försett med tusen kardborrband till höger och vänster och andra remmar och spännen, som gör att han dels sitter fast ordentligt i skalet och dels sitter fast ordenligt i vårt vardagsrumsbord när han använder det. Så att han inte ska ramla liksom. Inte fan hjälpte alla dessa remmar i alla fall. Eller rättare sagt, de hade nog hjälpt om Noels pappa inte glömt att göra fast honom i bordet. Magnus ställde honom bara rätt upp och ned på golvet och fördjupade sig i någon hockeymatch på TV, medan Noel föll helt huvudstupa rätt ned i backen. Utan en chans att parera eftersom han satt fast med ben och lemmar i alla kardborrband. Min plutt.
Skalet är till för att Noel ska komma upp och belasta skelettet, som barn i hans ålder naturligt gör när de börjar gå. Belastar man inte skelettet i tid slutar man växa och blir benskör och de inre organen i kroppen mår inte heller så bra i horisontalläge en längre tid.
Det är en hel vetenskap det här med barn. Och en ännu större vetenskap det här med funktionshindrade barn.
Nu ska jag sätta på min son CP- skorna och gå till lekparken. För även om han ser konstig ut i dem, så är han ändå världens vackraste barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar