Största problemet är...

I går hade vi besök av en LSS- handläggare.
För er som inte har funktionshindrade barn, inte jobbar i vårdsvängen eller är funktionhindrade själva, så betyder LSS lagen om särskilt stöd och service för funktionshindrade. Den beslutar om olika insatser som kan ges till de som behöver lite extra hjälp. T.ex ledsagare, personlig assistent eller korttidshem.
Så henne ska man alltså hålla sig väl med för att Noel ska få allt som kommunen har att erbjuda. Kanske muta henne lite.
Det gjorde jag inte igår, man måste ju känna av läget lite först och sondera terrängen.
Men jag tror absolut hon är mutbar. Däremot kunde hon inte se att Noel är CP- skadad. Eller vad problemet egentligen var.
" Vilket är hans största hinder?" frågade hon.
" Han kan inte ta sig framåt, eller förflytta sig överhuvudtaget utan sin gåstol. Eller jo, det är klart, han hasar sig fram på mage. Och snart kommer nog krypningen också, han står i krypposition och vinglar så om han bara kom på hur han ska koordinera sina armar och ben så..." sa jag. Och insåg att förflyttningen är alltså inte Noels stora problem.
" Han har ju väldigt dålig balans också," fortsatte jag " och har svårt att sitta själv utan att ramla. Men på senare tid är det som om han väljer att lägga sig ned på rygg eller sida för att kunna komma någon annanstans. Han tycker kanske inte att det är så kul att sitta..." och insåg att balansen inte är Noels stora problem.
" Sen är det ju hans spasticitet" sa jag. " Han är ju väldigt spastisk i benen."
" Jaha", sa handläggaren, " när är han spastisk då? Går det att bryta spasticiteten?"
Magnus och jag tittade på varandra.
" När han verkligen vill något, typ som att krypa, då far benet ut. Eller när han blir glad. Eller ledsen." Sa jag.
Och insåg att jag sa emot mig själv, där jag satt med en SUPERGLAD Noel mellan mina knän, som stod i krypposition med båda benen böjda och bara ville att jag skulle släppa honom så han kunde få försöka själv. Igen.
Hur fan övertygar man en utomstående person att han faktiskt är CP- skadad när ingenting syns på honom? När han faktiskt utvecklas som alla andra, det tar bara lite längre tid för honom?
Visst är det bra att LSS finns och vi skulle VERKLIGEN vilja ha något som heter avlösarservice i hemmet, som är som en anställd barnvakt. För hur det än är så är han ett väldigt krävande barn och vem som helst skulle inte orka att ta hand om honom. Men beror det på hans CP-skada? Eller på att han ärvt mitt temprament?
Handläggaren verkade i alla fall skeptisk till hans diagnos och bad att vi skulle skicka med ett läkarintyg tillsammans med ansökan. Som hon kanske kommer att bevilja. Eftersom hon inte tyckte att problemen var uttalade.
Positivt eller negativt?
Ja, säg det...