Annorlunda, normal

Här om dagen kom det. Även fast jag visste att det skulle komma blev jag ändå lite chockad. Och ledsen såklart. Min son har en CP- skada. Det står klart och tydligt i brevet från neurologen.
Min vackra, underbara, perfekta son har en sådan där sjukdom som man skämtade om när man var liten.



Nu vet jag att CP inte är en sjukdom, det är en skada. Men vad hjälper det mig? Och Noel? Säg det till alla elaka små sjuåringar som springer omkring och skriker " ditt jävla CP".
" Barn lyssna noga nu! Noel har en CP- skada, men det kan han inte rå för, och ni får absolut inte reta honom för att han går lite konstigt".
Troligt.

Det är nog dumt av mig att sitta och sia om framtiden. Dagens sjuåringar kanske är snällare? Mer toleranta med avvikelser? Rent av förstående och kloka?
Troligt.

Men eftersom Noel är den vackraste, finaste och mest perfekta lilla kille som finns gör det inget att han har en liten defekt. Den gör honom bara ännu mer speciell. Och ännu bättre.

Han kommer dessutom vara den enda sjuåringen som inte springer omkring och skriker fula saker till människor som är lite annorlunda. Eftersom det för honom är det normala.