Till slut blev vårt arbetsrum, eller rättare sagt, Magnus förvaringsrum, Noels helt egna sovrum. Detta resulterade i att alla Magnus saker "som kan vara bra att spara, man vet aldrig när man kommer att behöva..." tex en gammal konservburk som han köpte på en "macabrekonsert" innehållande human stew, hamnade i vår hall, i det sk biblioteket. Så nu är biblioteket även ett lager...
Men Noel var nu så pass gammal att han skulle få sova i eget rum, ungefär i mitten av oktober. Vilken dröm! De tre första nätterna sov han åtta timmar i sträck. Jag har inte sovit så mycket sedan jag var gravid i 20:e veckan, innan Noel började leva rövare inne i magen under nätterna.
Att vi inte hade gjort detta tidigare? Uppenbarligen behövde Noel känna sig lite oberoende och vuxen för att sova bättre på nätterna. Jag var överlycklig.
Till fjärde natten. Då började han vakna en,två, ja minst fem gånger under en natt. För att han tappat nappen. Eller drömt en mardröm. Eller för att han bara kände sig ensam och övergiven. Som den konsekventa förälder jag är vägrade jag dock att ge mig i första taget. Inte flytta tillbaka honom till vårt sovrum, det är säkert bara en fas han går igenom, separationsångest eller så.
Vilket betydde att jag, eftersom det bara var jag som vaknade när Noel grät eller "lät vaken", fick springa genom hela lägenheten nätterna igenom. Inte för att vår lägenhet är speciellt stor, 70 m2, men nattetid lovar jag att det är flera kilometer till Noels rum.
Men konsekvens är en dygd, speciellt när det gäller barnuppfostran, så Noel fick bo kvar i sitt rum. Men jag flyttade ut till soffan i vardagsrummet. För att bara ha ett par meter att gå om han skulle vakna. Eller när han vaknar. För det gör han fortfarande. Ett par gånger per natt.
Så där ligger jag nu på nätterna. I en soffa som är alldeles för kort, i ett rum som sjuder av ljus och ljud på nätterna eftersom det vätter åt Uppsalas mest trafikerade korsning. För att slippa springa kanske 15 meter extra. Inte får jag mer sömn för det, bara kortare väg. Och hur jag och Magnus ska få till eventuella syskon i skilda sovrum, är en ännu olöst ekvation, men hur viktigt är egentligen sex i ett förhållande...?
Det beror på om du frågar mig eller Magnus
Men Noel var nu så pass gammal att han skulle få sova i eget rum, ungefär i mitten av oktober. Vilken dröm! De tre första nätterna sov han åtta timmar i sträck. Jag har inte sovit så mycket sedan jag var gravid i 20:e veckan, innan Noel började leva rövare inne i magen under nätterna.
Att vi inte hade gjort detta tidigare? Uppenbarligen behövde Noel känna sig lite oberoende och vuxen för att sova bättre på nätterna. Jag var överlycklig.
Till fjärde natten. Då började han vakna en,två, ja minst fem gånger under en natt. För att han tappat nappen. Eller drömt en mardröm. Eller för att han bara kände sig ensam och övergiven. Som den konsekventa förälder jag är vägrade jag dock att ge mig i första taget. Inte flytta tillbaka honom till vårt sovrum, det är säkert bara en fas han går igenom, separationsångest eller så.
Vilket betydde att jag, eftersom det bara var jag som vaknade när Noel grät eller "lät vaken", fick springa genom hela lägenheten nätterna igenom. Inte för att vår lägenhet är speciellt stor, 70 m2, men nattetid lovar jag att det är flera kilometer till Noels rum.
Men konsekvens är en dygd, speciellt när det gäller barnuppfostran, så Noel fick bo kvar i sitt rum. Men jag flyttade ut till soffan i vardagsrummet. För att bara ha ett par meter att gå om han skulle vakna. Eller när han vaknar. För det gör han fortfarande. Ett par gånger per natt.
Så där ligger jag nu på nätterna. I en soffa som är alldeles för kort, i ett rum som sjuder av ljus och ljud på nätterna eftersom det vätter åt Uppsalas mest trafikerade korsning. För att slippa springa kanske 15 meter extra. Inte får jag mer sömn för det, bara kortare väg. Och hur jag och Magnus ska få till eventuella syskon i skilda sovrum, är en ännu olöst ekvation, men hur viktigt är egentligen sex i ett förhållande...?
Det beror på om du frågar mig eller Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar