Hybris

När Nollan blivit ett år stor, var det ju helt plötsligt dags för mig att börja jobba igen. För att få behålla min SGI. Och för att jag ville. För hur det än är så är en ettårings ordförråd begränsat och jag kände mig svältfödd på konversation. Magnus i all ära. Vi har självklart givande konversationer men i mångt och mycket handlar de mest om Noel. Om oss. Om Noels och vår framtid. Om Noels framsteg och baksteg. Så ett miljöombyte tack. Nu har jag sett vår lägenhets insida till leda. Jag vill bara flytta om jag tvingas spendera mer tid hemma. Sveriges väder tillåter inte direkt utomhusaktiviteter med ett barn som knappt kan sitta själv under november till april.
Så full av arbetslust och gott humör åkte jag till jobbet.
Jobbet.
Just ja. Det var ju därför jag verkligen välkomnade min graviditet med tillhörande mammaledighet. För att det är just vad det är.
Jobbet.
Tänk att det på ett år inte har hänt någonting. Samma lokaler. Samma personal. Samma arbetsuppgifter. Och samma kärringskvaller. Och gnäll. Är det inte märkligt att kvinnor inte kan arbeta under samma tak utan att skvallra? Om varandra. Om chefen. Om allt. Och så lägger man till lite gnäll. På varandra. På chefen. På allt.
Men va fan, byt då jobb. Om nu alla är så missnöjda med varandra, med chefen, med allt. Vad gör de då där? Ingen hindrar dem från att söka sig till andra platser. Men jag tror ändå inte att det är så fruktansvärt som alla uttrycker. Jag tror att vi alla lite till mans gillar att gnälla. Vi fungerar så. Ingenting kan vara perfekt. Då finns det ingenting att sträva efter.
Så i hemlighet gillar jag också att skvallra. Det gör att jag känner mig lite bättre. Än de andra, än chefen, än allt.