Så kom Dagen D. Utskrivningsdagen. Efter 46 dagar inom sjukhusets dörrar skulle vi nu bli en vanlig familj.Mamma, pappa, barn, hemma i vårt eget bo. Noel hade blivit så stor som 1890 g,43 cm lång och 35 graviditetsveckor gammal, alltså egentligen inte född ännu. Han helammade sedan 2 veckor tillbaka, därav den tidiga hemfärden.
Den 5 mars öppnade vi dörren till vår unkna, instängda lägenhet, där alla växter inte riktigt hade klarat av förändringen som innebar torka. Inte en enda blomma hade överlevt.
Där stod vi nu med vår stora, lilla bebis och undrade var alla sjuksköterskor, monitorer och pumpmaskiner var. Hur i hela friden skulle vi kunna ta hand om detta lilla knyte utan allt sånt?
Skitläskigt.
Och som en chockreaktion på den nya världen blev jag och Magnus dödssjuka i influensan, två dagar efter hemkomst. 40 graders feber, hosta och snor. Med en alldeles väldigt infektionskänslig bebis inom bröstlängds avstånd. Och ett alldeles väldigt tomt kylskåp, för att inte tala om frysen. Där låg det en liten ledsen förpackning med persilja. Inte direkt hela kostcirklen.
Ärligt talat minns jag inte så mycket av de första två veckorna hemma, om vi ens åt något annat än febernedsättande medel. Lillkillen åt och frodades och blev inte ett dugg sjuk. Tack gode gud för bröstmjölk!
Sedan började det vanliga, ovanliga livet med en liten prematur och kanske hjärnskadad bebis.
Veckoschema:
Måndag: Vägning och mätning på BVC
Tisdag: Tillbaka till sjukhuset för ögonundersökning
Onsdag: Besök på specialistmottagningen för att träffa Noels neurolog
Torsdag: Besök på audiologmottagnigen för hörselkontroll.
Fredag: Till spädbarnslab för att mäta perceptionförmåga och hjärnaktivitet
Veckoschema veckan därpå:
Måndag: Vägning på BVC
Tisdag: Nytt UL på hjärnan
Onsdag: Sjukgymnastik för första gången
Torsdag: Träffa kurator
Fredag: Akuten, Noel har inte bajsat på 13 dagar. Får ett lavemang
Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så mycket med ett litet barn. Jag som hade trott att vi skulle gå på kaféer, fönstershoppa,hälsa på alla människor vi "försummat" under sjukhusvistelsen.
Som grädde på moset skulle ju Noel fortfarande ammas varannan timme, dygnet runt. Samt att vi fortfarande hade saturationslarm på honom för att undvika eventuella andningsstopp. Så på nätterna ammade jag, däremellan låg jag och stirrade på larmet för att se hur han andades. Nu var jag innne på min 9:e vecka utan sömn.
Det blev inte så mycket besök hos försummade människor alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar