Min uppväxt präglades av flyttar. Vi flyttade säkert tio gånger på tio år. Minst. Så jag känner mig ganska rotlös. Därför fortsatte jag i samma bana när jag flyttade hemifrån. Det spelade ingen roll om jag hittat den perfekta lägenheten. Jag letade alltid efter något bättre. Och när jag hittade det, ja då flyttade jag igen. Detsamma gällde bilköp. Jag ville hela tiden uppgradera mig. Allt måste vara perfekt. Och dyrt helst. Precis så att jag klarade mig ekonomiskt.
Så träffade jag Magnus. Den inbitna studenten, som levt på nudlar och fiskpinnar de senaste 10 åren. Som hade en helt ouppdaterad garderob. Och en skitgammal, skitful Toyota Model F. Brun. Med fasttejpad sidodörr.
Där satt jag i mitt nyinköpta, perfekta lilla röda hus med vita knutar, med en nyinköpt Nissan X-Trail och trodde jag var lycklig. Vid trettio års ålder hade jag nått dit jag ville. Chefsposition, bra lön och dyra vanor. Singel.
Magnus representerade allt jag velat bort ifrån. Trodde jag i alla fall. Innan jag föll handlöst pladask för hans enkla vanor, totala ointresse för materiella ting och brist på beundran för mitt perfekta liv.
Han värdesätter nämligen det väsentliga i livet. Som vänskap. Rik fritid. Och att se det positiva i det lilla.
Så från att vara en storkonsument av lägenheter, kläder, väskor och bilar, gick jag tillbaka till ruta ett. Vi köpte en gammal orenoverad trea utan balkong. Sålde min dyra bil och köpte en gammal Volvo. Fick ett barn med särskilda behov. Inte alls som jag föreställt mig.
Inte alls. Men.
Mitt perfekta liv är nu. Jag lever en dag i taget, uppskattar det jag har och inte det jag skulle kunna ha.
Men det är klart, skulle någon komma och ge mig en sekelskiftesvilla med lagom stor, lagom lättskött tomt med tillhörande ny Audi, skulle jag nog överväga det alternativet. Synd bara att det skulle vara svårt att övertyga Magnus om att det är ett bättre alternativ.
Han är nämligen fullkomligt nöjd. Med det han har idag.
Så träffade jag Magnus. Den inbitna studenten, som levt på nudlar och fiskpinnar de senaste 10 åren. Som hade en helt ouppdaterad garderob. Och en skitgammal, skitful Toyota Model F. Brun. Med fasttejpad sidodörr.
Där satt jag i mitt nyinköpta, perfekta lilla röda hus med vita knutar, med en nyinköpt Nissan X-Trail och trodde jag var lycklig. Vid trettio års ålder hade jag nått dit jag ville. Chefsposition, bra lön och dyra vanor. Singel.
Magnus representerade allt jag velat bort ifrån. Trodde jag i alla fall. Innan jag föll handlöst pladask för hans enkla vanor, totala ointresse för materiella ting och brist på beundran för mitt perfekta liv.
Han värdesätter nämligen det väsentliga i livet. Som vänskap. Rik fritid. Och att se det positiva i det lilla.
Så från att vara en storkonsument av lägenheter, kläder, väskor och bilar, gick jag tillbaka till ruta ett. Vi köpte en gammal orenoverad trea utan balkong. Sålde min dyra bil och köpte en gammal Volvo. Fick ett barn med särskilda behov. Inte alls som jag föreställt mig.
Inte alls. Men.
Mitt perfekta liv är nu. Jag lever en dag i taget, uppskattar det jag har och inte det jag skulle kunna ha.
Men det är klart, skulle någon komma och ge mig en sekelskiftesvilla med lagom stor, lagom lättskött tomt med tillhörande ny Audi, skulle jag nog överväga det alternativet. Synd bara att det skulle vara svårt att övertyga Magnus om att det är ett bättre alternativ.
Han är nämligen fullkomligt nöjd. Med det han har idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar