...det kunde man ju ana, att han har en hjärnblödning, allt tyder ju på det...

Noel drogs iväg till Neonatala intensivvårdsavdelningen direkt efter jag klämt ut honom. Jag ville bara duscha och sova. Magnus också. Inte fattade väl vi att vi hade fått barn, det var ju 11 veckor kvar. På måndagen skulle vi på vår första föräldraträff, vi skulle lära oss allt om förlossningar och smärtlindring.
Vi fick lite cider och en macka var. Stämningen var minst sagt märklig. Här skulle vi föreställas sitta och fira nedkomsten av vår enfödde son. Som vi knappt hade sett. Levde han tro? Var det förresten en pojke?
Magnus släpades iväg till sonen, jag fick duscha och komma upp till BB för lite sömn.
Vem har kunnat sova direkt efter en förlossning? Jag låg där och funderade på hur i helvete folk väljer att föda barn mer än en gång. Det kan inte vara värt den smärtan. ALDRIG mer lovade jag mig själv. ALDRIG. Och hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att gå och kissa nu. För att inte tala om att bajsa Jag tänkte hålla mig i all evighet amen.
Hur det nu var så kunde jag inte somna. Magnus kom upp efter tre timmar.
" Nu har jag legat med vår son på bröstet" sa han.
Vår son. De vakraste ord jag någonsin hört.
Snabbt upp på benen, fick tag på ett gåbord, ned till neonatalen och där låg han. Liten och spinkig. Röd. Med slangar och elektoder kors och tvärs. Och ett orange pappershjärta med gröna bokstäver fasttejpat på kuvösen, där det förkunnades att det faktiskt var mitt, vårt barn. Noel. Mor Sofia Far Magnus.
Jaha.
Och vad gör man nu?

Stor och stark var han för tiden,sa sköterskorna. Inga problem med andningen, om ett par dagar ska ni se att han slipper cpap-en. Pip och tjut från apparaterna. Kurvor på skärmarna till höger och vänster och i olika färger. Larm och oljud.
"Ta på honom, han känner igen sina föräldrar".
Vad då ta på honom? Då går han väl sönder? Han kommer ju krossas under min gigantiska hand. Nä du, ta på honom själv. Jag vågar inte. Inte kan väl han veta att jag är hans mamma. Är jag hans mamma verkligen? Ska det kännas såhär? Var är den där himlastormande, enorma kärleken som ska infinna sig? Det har jag faktiskt läst. Nej, jag tror jag sitter här och väntar på den. På behörigt avstånd. Så slipper jag åtalas för bebiskrossning.
Magnus stoppade iaf in sin ännu större hand i kuvösen och där satt han och höll om vår son. I flera timmar. Sen bytte han blöja på honom. 9 gram kiss hade han lyckats producera.
Två dagar gick och vi började ha Noel på våra bröst utan cpap. Allt gick strålande. Jag hade inte sönder honom och Noel andades på helt själv. Till tredje dagens morgon. Då slutade han spontanandas. Cpap igen, syrgas. Vi puttade på honom hela tiden för att han skulle komma igång. Stirrade på monitorerna för att försöka förekomma honom och väcka honom innan hans saturation skönk till 0.
Rutinultraljud gjordes på hjärnan. Noel fortsatte göra oss oroliga genom att strunta i att andas.
Fjärde morgonen stod det en för oss okänd läkare och rondade vår bebis. Han tuggade tuggummi högt och ljudligt och råkade nämna i förbifarten, innan han lämnade salen att, ja det kunde man ju ana, att han har en hjärnblödning, alla symptom tyder ju på det. Det hade jag gissat på direkt.
Vafan??? Hjärnblödning? Det har ingen sagt. Fanns det ens misstanke om det?
Och då kom den. Den himlastormande, enorma kärleken. Till min son.