Över min döda kropp. Att amma offentligt alltså. Jag hade mer eller mindre lovat alla mina singeltjejkompisar att göra precis vad jag ville som mamma men ALDRIG amma offentligt. Det mest stötande som finns, att slänga fram tuttarna till höger och vänster så att alla kan se, sa min väninna.
Jag svor på heder och samvete att en sån mamma skulle jag aldrig bli.
Så stod jag där på Åhlens, med en skrikande, i det närmaste hysteriskt hungrig bebis i vagnen och flera kilometer hem till amningszonen, soffan alltså.
Vad gör jag nu då, tänkte jag. Ingen bröstblottare jag inte.
Så jag hittar en gammal, sunkig toalett som stinker kiss och bajs och annat oidentifierbart och som inte har sett en golvsvabb sedan förra århundradet. Där sätter jag mig, på en iskall toalettring, toan saknade lock, och ammar min fortfarande lilla, infektionskänsliga bebis. I denna bakteriehärd som kallades toalett. Fy skäms. Men ännu mera skäms att visa brösten för kreti och pleti. Så antingen aldrig mer lämna lägenheten eller hitta ett sätt att amma utan att det märks.
Jag valde det förra.
Så jag satt där i min lägenhet dag ut och dag in. Och ammade. Och ammade. Och dog av tristess. Sen ringde min tvåbarnsmammaväninna och frågade om vi skulle träffas på stan och äta lunch. Jag räknade febrilt och insåg att hur mycket jag än ville skulle det aldrig gå att hinna ner på stan, invänta den beställda lunchen, äta den och hinna hem igen innan det var dags för lillkillen att få mat igen. Fan fan fan.
Ja, det vore jättetrevligt, sa jag och vi bestämde träff en halvtimme senare.
Väl framme på restaurangen satt min väninna där och ammade sin son, helt ogenerat, som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Och självklart är det så! Vem kan över huvud taget häva ur sig att det är stötande att se ammande mammor? Det är det finaste som finns!
Så jag hävde fram mitt bröst och gav min bebis. Det var svårt, jobbigt och pinsamt och jag tyckte att alla stirrade på just mig. So what? Jag är mamma och stolt över att min kropp är gjord så att jag alltid har maten med mig. Snyggt förpackad dessutom!
Jag ammar inte längre men jag myser och ler med hela ansiktet när jag ser ammande mammor på stan.
Offentligt? Ja, gärna, så mycket det bara går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar