Månaderna går. Noel växer och blir större och större. Han har växt till sig så pass att han numer ligger inom standardavvikelsen på normalkurvan på BVC. Den undre gränsen såklart. Och BVC- sköterskan har fortfarande problem med att komma ihåg att han faktiskt INTE är 8 månader utan 6. Och vi med. Vi jämför honom med andra barn i samma ålder i föräldragruppen. De barnen börjar så smått sitta. Få tänder. Krypa. En flicka börjar gå när hon är 9 månader. Med Noel händer INGENTING. Han kan lyfta huvudet i magläge. Som de andra barnen gjorde för flera månader sedan. Dessutom avskyr han att ligga på mage. Vi försöker ändå ta det hela med lite ro. Det är klart han är sen. Han är ju född för tidigt. Jag skriver vettiga och tröstande inlägg här på familjeliv till mammor som är bekymrade över deras barns sena progress i utvecklingen. " Ta det lugnt, barn utvecklas i sin egen takt, ingen anledning till oro" skriver jag. Men är samtidigt väldigt ledsen och oroad över Noel och hans icke-utveckling. Vi har haft den allra första spädbarnstiden i 8 månader nu, och ser ingen ände. Det enda som händer är att han helt plötsligt en dag vägrar amma. Som om jag vore ett odjur som försöker tvinga i honom något så äckligt som bröstmjölk. Skärpning morsan, jag är ju stor nu, hit med lite mat.
Det känns lite avigt att ge en bebis mat som inte ens kan sitta själv i sin barnstol. Men hellre det än att svälta honom.
De andra barnen jollrar. Noel skriker och gnäller mest hela tiden. Inget joller.
Bara missnöje. Hur kan alla nyblivna mammor säga att det är såååå underbart med bebisar. På vilket sätt? Gnäll och skrik. Bär mig, bär mig, hela tiden annars skriker jag ännu mer och ännu högre. Vägrar vara själv. Kan inte leka, kan egentligen inte göra någonting.
Hur underhåller man en bebis i 8 månader som tröttnar på allt efter 10 sekunder? Jag kunde inte ens gå ut med honom i vagnen eftersom vagnen numer är det absolut värsta monster som finns. För att inte tala om bilbarnstolen. Ännu värre, där vrider han sig som en mask och blir helt hysterisk. Så återigen isolering i lägenheten. Jag börjar fundera på att reklamera Noel. " Nej tack, ge mig en bebis som uppskattar mig som mor och som förstår att jag verkligen anstränger mig för att vara världens bästa mamma. Inte den här gnälliga tingesten som ALDRIG är nöjd"
Jag och Magnus är också rörande överens om att fler barn blir det då rakt inte. Det är inte värt allt gnäll, skrik och sömnlösa nätter.
De andra barnen i föräldragruppen är så nöjda och harmoniska och precis i fas i utvecklingen. De börjar leka lite smått med varandra. Noel bara gnäller och vill inte göra någonting.
Noels sjukgymnast säger att Noel gör enorma framsteg. För att vara en prematur hjärnblödningsbebis går det över all förväntan.
En dag, när jag lade Noel på rygg på hallmattan för att han skulle vara nära mig när jag satt framför datorn, utbrister han plötsligt "dadadada". Jag höll på att svälja tungan av förvåning. Vände mig om och där låg han. På mage. Inte helt nöjd, därav dadadada, men inte helt missnöjd heller.
Tänk, min 8- månadersbebis vände sig! Helt själv! Och berättade det också för sin mamma!
Och den dagen vände det. Bildligt talat.
Idag är han fortfarande väldigt sen utvecklingsmässigt, men han utvecklas! Sakta men säkert. Och glad är han, mest hela tiden, skrattar så han kiknar jämt och ständigt. " Den charmigaste bebis jag träffat" säger samtliga, både objektiva och subjektiva besökare.
Fler barn blir det ju självklart! Det är helt fantastiskt att vara mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar