Gud verkar ha ett horn i sidan till mig och min nystartade lilla familj. Drygt två månader efter utskrivningen från neonatalen stod jag och bytte blöja på min prins, som för övrigt varit kärnfrisk hela tiden. Döm om min förvåning när Noels pung plötsligt blev dubbelt så stor på ena sidan. Vad är nu detta, tänkte jag, och tryckte lite på den. Slurp sa det och pungen återfick sin normala storlek.Toppen! Jag kanske inbillade mig det hela.
Några timmar senare hände det igen.Och sen igen. Det verkade också sammanfalla med att Noel var bajsnödig, så jag drog slutsatsen att det måste var tarmen som inte riktigt kunde bestämma sig vart den skulle vara. Dagen efter skulle vi till BVC för vägning och mätning så jag passade på att fråga vad det kunde vara.
"Det är nog pungbråck" sa den kompetenta sköterskan. " Vätska i pungen, det försvinner efter ett tag, inget att oroa sig för".
Ok, tänkte jag och ringde till akuten när jag kom hem.
" Kom hit du, så får en kirurg titta på det. Det låter som ljumskbråck och om ni har otur kan det bli inklämning och då är det allvarligt", sa sköterskan där. Så vi åkte in.
Mycket riktigt. Ljumskbråck, stort som Värmland. Operation om en vecka.
Vi blev inlagda på barnkirurgen veckan därpå. Operationen skulle genomföras kl 07.00 på morgonen och Noel skulle fasta från 04.00. Lätt att inte ge sin vrålhungriga bebis mat. Jag kände mig som en skurk. Det var lite svårt att förklara för Noel varför han inte fick äta när han var hungrig, han ville inte riktigt förstå.
Naturligtvis blev operationen uppskjuten till kl 14. Och fastan fortsatte.
Han fick lite sockerlösning i munnen som substitut och det fungerade faktiskt. Men han var ovanligt stillsam och slö.
Han såg så liten ut där han låg i sin sjukhusrock som var fyra nummer förstor i landstingets enormt moderna spjälsäng av stål som var ännu större.
Operationen gick bra, men pga Noels för tidiga födsel och hjärnblödningen fick vi ligga på IVA istället för på barnuppvaket. Vi hamnade på samma plats där vi legat för fyra månader sedan. Ingen kände igen oss!
Tänk att livet gått vidare där trots att inte vi var kvar. Det var som att vi aldrig befunnit oss i lokalerna. Och vi som trott att Noel varit en speciell bebis som personalen skulle komma ihåg i flera år framöver.Men naturligtvis stöter de på fall som vårat i stort sett dagligen, utan att reflektera över det. Bisarrt.
Det låg en nybliven tvillingmamma på platsen bredvid. Hennes pojkar hade kommit i vecka 28 och var pyttesmå. 1500 g stycket.
Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg att Noel någonsin hade varit så liten. Trots att det inte var så länge sedan. Hur kan man glömma så fort?
Min nyopererade bebis blev snabbt piggelin och vi blev utskrivna dagen efter.
Jag lovade mig själv att hädanefter inte svära så mycket, skänka pengar till välgörande ändamål och kanske till och med döpa Noel i kyrkan för att få lite bättre status hos Gud.
Men dagen innan midsommarafton var det dags igen. Akutbesök eftersom Noels tarmar verkade ha tagit semester sedan 14 dagar tillbaka. Förstoppning och lavemang.
Fan ta dig Gud och glöm att min lille kille ska iklädas klänning och få huvudet nedkylt av kyrkans vatten.
Och pengar kan jag skänka ändå, utan att tro på dig.
Några timmar senare hände det igen.Och sen igen. Det verkade också sammanfalla med att Noel var bajsnödig, så jag drog slutsatsen att det måste var tarmen som inte riktigt kunde bestämma sig vart den skulle vara. Dagen efter skulle vi till BVC för vägning och mätning så jag passade på att fråga vad det kunde vara.
"Det är nog pungbråck" sa den kompetenta sköterskan. " Vätska i pungen, det försvinner efter ett tag, inget att oroa sig för".
Ok, tänkte jag och ringde till akuten när jag kom hem.
" Kom hit du, så får en kirurg titta på det. Det låter som ljumskbråck och om ni har otur kan det bli inklämning och då är det allvarligt", sa sköterskan där. Så vi åkte in.
Mycket riktigt. Ljumskbråck, stort som Värmland. Operation om en vecka.
Vi blev inlagda på barnkirurgen veckan därpå. Operationen skulle genomföras kl 07.00 på morgonen och Noel skulle fasta från 04.00. Lätt att inte ge sin vrålhungriga bebis mat. Jag kände mig som en skurk. Det var lite svårt att förklara för Noel varför han inte fick äta när han var hungrig, han ville inte riktigt förstå.
Naturligtvis blev operationen uppskjuten till kl 14. Och fastan fortsatte.
Han fick lite sockerlösning i munnen som substitut och det fungerade faktiskt. Men han var ovanligt stillsam och slö.
Han såg så liten ut där han låg i sin sjukhusrock som var fyra nummer förstor i landstingets enormt moderna spjälsäng av stål som var ännu större.
Operationen gick bra, men pga Noels för tidiga födsel och hjärnblödningen fick vi ligga på IVA istället för på barnuppvaket. Vi hamnade på samma plats där vi legat för fyra månader sedan. Ingen kände igen oss!
Tänk att livet gått vidare där trots att inte vi var kvar. Det var som att vi aldrig befunnit oss i lokalerna. Och vi som trott att Noel varit en speciell bebis som personalen skulle komma ihåg i flera år framöver.Men naturligtvis stöter de på fall som vårat i stort sett dagligen, utan att reflektera över det. Bisarrt.
Det låg en nybliven tvillingmamma på platsen bredvid. Hennes pojkar hade kommit i vecka 28 och var pyttesmå. 1500 g stycket.
Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg att Noel någonsin hade varit så liten. Trots att det inte var så länge sedan. Hur kan man glömma så fort?
Min nyopererade bebis blev snabbt piggelin och vi blev utskrivna dagen efter.
Jag lovade mig själv att hädanefter inte svära så mycket, skänka pengar till välgörande ändamål och kanske till och med döpa Noel i kyrkan för att få lite bättre status hos Gud.
Men dagen innan midsommarafton var det dags igen. Akutbesök eftersom Noels tarmar verkade ha tagit semester sedan 14 dagar tillbaka. Förstoppning och lavemang.
Fan ta dig Gud och glöm att min lille kille ska iklädas klänning och få huvudet nedkylt av kyrkans vatten.
Och pengar kan jag skänka ändå, utan att tro på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar