torsdag 20 mars 2008
Det här med sömn...
Tänk vad önskemålen växlar över tid. För ett år sedan tyckte jag att det var fantastiskt om jag fick sova mer än tre timmar i sträck under en natt. Då klarade jag mig. I höstas tyckte jag att Noels sömnmönster var toppen. Han sov sex timmar per natt och fyra timmar på dagen. Då kunde jag också överleva. Idag sover han 10, 5 timmar i ett sträck per natt och två timmar på dagen. Och jag är helt urlakad. Blir förbannad om han skulle få för sig att somna en timme senare eller vakna en timme tidigare. Hur ska en mamma egentligen överleva om hon inte får sina åtta timmars sömn per natt? Och även om jag faktiskt ibland både sover nio eller tio timmar så är det inte tillräckligt. Var tog orken vägen? Hoppas den bara gått vilse och att den irrar sig tillbaka till mig. Fort. För min omgivnings skull.
måndag 17 mars 2008
Flytt
Om ni tycker denna blogg är misstänkt lik någon annan ni har läst, ja då beror det på att jag har flyttat hit istället. Bloggade tidigare på FL och på Aftonbladet men har efter moget övervägande beslutat mig för att denna plats är bättre och layouten snyggare.
Ville bara säga det.
Ville bara säga det.
Största problemet är...
I går hade vi besök av en LSS- handläggare.
För er som inte har funktionshindrade barn, inte jobbar i vårdsvängen eller är funktionhindrade själva, så betyder LSS lagen om särskilt stöd och service för funktionshindrade. Den beslutar om olika insatser som kan ges till de som behöver lite extra hjälp. T.ex ledsagare, personlig assistent eller korttidshem.
Så henne ska man alltså hålla sig väl med för att Noel ska få allt som kommunen har att erbjuda. Kanske muta henne lite.
Det gjorde jag inte igår, man måste ju känna av läget lite först och sondera terrängen.
Men jag tror absolut hon är mutbar. Däremot kunde hon inte se att Noel är CP- skadad. Eller vad problemet egentligen var.
" Vilket är hans största hinder?" frågade hon.
" Han kan inte ta sig framåt, eller förflytta sig överhuvudtaget utan sin gåstol. Eller jo, det är klart, han hasar sig fram på mage. Och snart kommer nog krypningen också, han står i krypposition och vinglar så om han bara kom på hur han ska koordinera sina armar och ben så..." sa jag. Och insåg att förflyttningen är alltså inte Noels stora problem.
" Han har ju väldigt dålig balans också," fortsatte jag " och har svårt att sitta själv utan att ramla. Men på senare tid är det som om han väljer att lägga sig ned på rygg eller sida för att kunna komma någon annanstans. Han tycker kanske inte att det är så kul att sitta..." och insåg att balansen inte är Noels stora problem.
" Sen är det ju hans spasticitet" sa jag. " Han är ju väldigt spastisk i benen."
" Jaha", sa handläggaren, " när är han spastisk då? Går det att bryta spasticiteten?"
Magnus och jag tittade på varandra.
" När han verkligen vill något, typ som att krypa, då far benet ut. Eller när han blir glad. Eller ledsen." Sa jag.
Och insåg att jag sa emot mig själv, där jag satt med en SUPERGLAD Noel mellan mina knän, som stod i krypposition med båda benen böjda och bara ville att jag skulle släppa honom så han kunde få försöka själv. Igen.
Hur fan övertygar man en utomstående person att han faktiskt är CP- skadad när ingenting syns på honom? När han faktiskt utvecklas som alla andra, det tar bara lite längre tid för honom?
Visst är det bra att LSS finns och vi skulle VERKLIGEN vilja ha något som heter avlösarservice i hemmet, som är som en anställd barnvakt. För hur det än är så är han ett väldigt krävande barn och vem som helst skulle inte orka att ta hand om honom. Men beror det på hans CP-skada? Eller på att han ärvt mitt temprament?
Handläggaren verkade i alla fall skeptisk till hans diagnos och bad att vi skulle skicka med ett läkarintyg tillsammans med ansökan. Som hon kanske kommer att bevilja. Eftersom hon inte tyckte att problemen var uttalade.
Positivt eller negativt?
Ja, säg det...
Hybris
När Nollan blivit ett år stor, var det ju helt plötsligt dags för mig att börja jobba igen. För att få behålla min SGI. Och för att jag ville. För hur det än är så är en ettårings ordförråd begränsat och jag kände mig svältfödd på konversation. Magnus i all ära. Vi har självklart givande konversationer men i mångt och mycket handlar de mest om Noel. Om oss. Om Noels och vår framtid. Om Noels framsteg och baksteg. Så ett miljöombyte tack. Nu har jag sett vår lägenhets insida till leda. Jag vill bara flytta om jag tvingas spendera mer tid hemma. Sveriges väder tillåter inte direkt utomhusaktiviteter med ett barn som knappt kan sitta själv under november till april.
Så full av arbetslust och gott humör åkte jag till jobbet.
Jobbet.
Just ja. Det var ju därför jag verkligen välkomnade min graviditet med tillhörande mammaledighet. För att det är just vad det är.
Jobbet.
Tänk att det på ett år inte har hänt någonting. Samma lokaler. Samma personal. Samma arbetsuppgifter. Och samma kärringskvaller. Och gnäll. Är det inte märkligt att kvinnor inte kan arbeta under samma tak utan att skvallra? Om varandra. Om chefen. Om allt. Och så lägger man till lite gnäll. På varandra. På chefen. På allt.
Men va fan, byt då jobb. Om nu alla är så missnöjda med varandra, med chefen, med allt. Vad gör de då där? Ingen hindrar dem från att söka sig till andra platser. Men jag tror ändå inte att det är så fruktansvärt som alla uttrycker. Jag tror att vi alla lite till mans gillar att gnälla. Vi fungerar så. Ingenting kan vara perfekt. Då finns det ingenting att sträva efter.
Så i hemlighet gillar jag också att skvallra. Det gör att jag känner mig lite bättre. Än de andra, än chefen, än allt.
Så full av arbetslust och gott humör åkte jag till jobbet.
Jobbet.
Just ja. Det var ju därför jag verkligen välkomnade min graviditet med tillhörande mammaledighet. För att det är just vad det är.
Jobbet.
Tänk att det på ett år inte har hänt någonting. Samma lokaler. Samma personal. Samma arbetsuppgifter. Och samma kärringskvaller. Och gnäll. Är det inte märkligt att kvinnor inte kan arbeta under samma tak utan att skvallra? Om varandra. Om chefen. Om allt. Och så lägger man till lite gnäll. På varandra. På chefen. På allt.
Men va fan, byt då jobb. Om nu alla är så missnöjda med varandra, med chefen, med allt. Vad gör de då där? Ingen hindrar dem från att söka sig till andra platser. Men jag tror ändå inte att det är så fruktansvärt som alla uttrycker. Jag tror att vi alla lite till mans gillar att gnälla. Vi fungerar så. Ingenting kan vara perfekt. Då finns det ingenting att sträva efter.
Så i hemlighet gillar jag också att skvallra. Det gör att jag känner mig lite bättre. Än de andra, än chefen, än allt.
Introduktionskurs i CP
Vi blev inbjudna att gå en kurs på barnhabiliteringen som så smakfullt hette "Introduktionskurs i CP, del 1".
Kunde lika gärna ha hetat " Hur man drar undan mattan för föräldrar som nyss fått en diagnos på sitt barn, men som ändå har lite hopp kvar att livet ska bli ganska normalt, tills de går vår bra kurs."
Jaha, CP innebär inte BARA ett rörelsehinder, det innebär ALLTID ett rörelsehinder med ett eller flera tilläggshandikapp. Eller man får inte säga tilläggshandikapp eftersom de inte är tillägg, de ingår redan i den sk. paraplydiagnosen CP. Så ni med barn med spastisk diplegi ( Noel) ni kan med säkerhet förvänta er: förståndshandikapp, perceptionssvårigheter, kommunikationssvårigheter (eller förresten, det är väldigt ovanligt att barn med diplegi över huvud taget lär sig prata), rörelsehinder av den svåra typen som nästan alltid innebär att de måste ha rullstol, problem med maten, ja vad har vi nu glömt... nä men om ni kommer på något som är normalt så kan ni nog räkna bort det oxå eftersom ert barn i princip inte kommer att utvecklas normalt på någon punkt.
Tack och godnatt.
Vilken ljus framtid.
För Noel alltså.
Han kommer ju inte att kunna göra någonting utan vår eller någon annan vuxens hjälp. Stackars lilla barn. Som måste stå ut med oss föräldrar mer och längre än vad friska barn behöver. Jag vill minnas att det fanns perioder i min barn- och ungdom när jag verkligen föraktade min mamma och inte kunde andas samma luft som hon. Men då kunde jag bara gå iväg.
Detta kommer vara lite svårare för Noel.
Men trots all negativ information om vår lilles framtid är vi ändå väldigt förväntansfulla.
Noel kommer nämligen trotsa alla CP- lagar och förväntningar och bli alldeles perfekt ändå. Eller, perfekt har han ju varit sedan han föddes, men med lite jävlar anamma samt totala curlingföräldrar kommer han att komma hur långt som helst. Med eller utan rullstol.
Kunde lika gärna ha hetat " Hur man drar undan mattan för föräldrar som nyss fått en diagnos på sitt barn, men som ändå har lite hopp kvar att livet ska bli ganska normalt, tills de går vår bra kurs."
Jaha, CP innebär inte BARA ett rörelsehinder, det innebär ALLTID ett rörelsehinder med ett eller flera tilläggshandikapp. Eller man får inte säga tilläggshandikapp eftersom de inte är tillägg, de ingår redan i den sk. paraplydiagnosen CP. Så ni med barn med spastisk diplegi ( Noel) ni kan med säkerhet förvänta er: förståndshandikapp, perceptionssvårigheter, kommunikationssvårigheter (eller förresten, det är väldigt ovanligt att barn med diplegi över huvud taget lär sig prata), rörelsehinder av den svåra typen som nästan alltid innebär att de måste ha rullstol, problem med maten, ja vad har vi nu glömt... nä men om ni kommer på något som är normalt så kan ni nog räkna bort det oxå eftersom ert barn i princip inte kommer att utvecklas normalt på någon punkt.
Tack och godnatt.
Vilken ljus framtid.
För Noel alltså.
Han kommer ju inte att kunna göra någonting utan vår eller någon annan vuxens hjälp. Stackars lilla barn. Som måste stå ut med oss föräldrar mer och längre än vad friska barn behöver. Jag vill minnas att det fanns perioder i min barn- och ungdom när jag verkligen föraktade min mamma och inte kunde andas samma luft som hon. Men då kunde jag bara gå iväg.
Detta kommer vara lite svårare för Noel.
Men trots all negativ information om vår lilles framtid är vi ändå väldigt förväntansfulla.
Noel kommer nämligen trotsa alla CP- lagar och förväntningar och bli alldeles perfekt ändå. Eller, perfekt har han ju varit sedan han föddes, men med lite jävlar anamma samt totala curlingföräldrar kommer han att komma hur långt som helst. Med eller utan rullstol.
Förskoleträsket
Jag gick själv hos dagmamma som barn och kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att mitt barn skulle ha någon annan form av "dagis" än just dagmamma. Jag har alltid varit stor förskolemotståndare. Ni vet; många barn, knapp personal, löss, kroniska förkylningar. Aldrig i livet. Inte att mitt lilla hjärtegryn ska utsättas för denna form av barnplågeri.
Magnus å sin sida ÄLSKADE sin förskoletid och är stor förskoleförespråkare.
Dispyt.
Motvilligt gick jag ändå och tittade på en förskola som vi fått rekommenderad av kommunen, just för Noels funktionhinders skull.
Så nu står jag med mössan i handen och skäms.
Vilken fantastisk plats! Underbar personal, lyckliga friska lössfria barn, fantastisk pedagogik och supermat.
Jag inser ju nu att jag missade mycket i min sociala utveckling genom att gå hos dagmamma tillsammans med 5 andra barn. Pedagogik var det ingen som ens pratade om. Jag var där, åt lite, lekte lite fast mest med mig själv, sov lite och sen gick jag hem. En förvaringsplats tills mamma kom och hämtade mig.
Noel ska få umgås med MÅNGA andra barn, sjunga sånger i grupp, leka järnet, och skulle han nu få löss och kroniska förkylningar är det nog bara bra för immunförsvaret.
Så nu, efter att ha botaniserat i förskoledjungeln står jag bara inför en svårighet: vilken förskola ska jag välja?
Skrivet av en omvänd förskolepositivist
Magnus å sin sida ÄLSKADE sin förskoletid och är stor förskoleförespråkare.
Dispyt.
Motvilligt gick jag ändå och tittade på en förskola som vi fått rekommenderad av kommunen, just för Noels funktionhinders skull.
Så nu står jag med mössan i handen och skäms.
Vilken fantastisk plats! Underbar personal, lyckliga friska lössfria barn, fantastisk pedagogik och supermat.
Jag inser ju nu att jag missade mycket i min sociala utveckling genom att gå hos dagmamma tillsammans med 5 andra barn. Pedagogik var det ingen som ens pratade om. Jag var där, åt lite, lekte lite fast mest med mig själv, sov lite och sen gick jag hem. En förvaringsplats tills mamma kom och hämtade mig.
Noel ska få umgås med MÅNGA andra barn, sjunga sånger i grupp, leka järnet, och skulle han nu få löss och kroniska förkylningar är det nog bara bra för immunförsvaret.
Så nu, efter att ha botaniserat i förskoledjungeln står jag bara inför en svårighet: vilken förskola ska jag välja?
Skrivet av en omvänd förskolepositivist
Hur då?
- Är det inte en väldigt stor omställning att få barn?
- Nä, vi lever i princip samma liv som vi gjorde innan vi fick barn.
Svarat av många.
Tillåt mig småle.
Hur då?
Vi gör också många saker nu som vi gjorde innan Noel kom.
T. ex går på fest.
Men tidigare hade ingen av oss med oss ett litet barn när vi gick på sådana tillställningar.
Vi gick dessutom på fest minst en gång i veckan, innan.
Vi kunde ligga och ha ett Sagan om ringen-race en bakissöndag.
Nu har ingen av oss sett en hel film på över ett år.
Vi kunde vara bakis båda två. Samtidigt. Det har inte hänt på över ett år.
Vi kunde ha spontansex i bilen en varm sommarkväll.
Skulle aldrig falla mig in att visa hela härligheten för Noel, sittandes i sin bilbarnstol.
Nu får vi planera de få stunder av kroppslig närhet som vi eventuellt kan få. Eller köra snabbisar. Som ofta blir avbrutna av barngråt.
Vi kan för all del ta en sista minuten till Cypern. Eller åka på långresa till Nya Zeeland. Men inte alls på samma sätt som innan Noel dök upp.
Vi kan fortfarande gå på restaurang. Men vi äter oftast i skift.
Vi sover i skift.
Vi tittar på TV. I skift. Eller kl 23 när alla bra program är slut.
Vi gör saker på tu man hand kanske en gång i kvartalet. Ensamma en gång i månaden.
Så vari ligger likheten?
Den som säger att livet ser ungefär likadant ut post barn som pre barn ljuger. Eller hade ett väldigt fattigt och innehållslöst liv innan.
Ingenting.
Ingenting är i princip samma sen Noel kom. Men det är bara bra.
Så slipper man alltid vara bakis.
Så slipper man ångest.
Så har man alltid något att skylla på när man egentligen inte har lust.
Så är Cypernresor inte vardagsmat.
Så är det stjärnstopp mycket mysigare att komma hem.
Till familjen.
- Nä, vi lever i princip samma liv som vi gjorde innan vi fick barn.
Svarat av många.
Tillåt mig småle.
Hur då?
Vi gör också många saker nu som vi gjorde innan Noel kom.
T. ex går på fest.
Men tidigare hade ingen av oss med oss ett litet barn när vi gick på sådana tillställningar.
Vi gick dessutom på fest minst en gång i veckan, innan.
Vi kunde ligga och ha ett Sagan om ringen-race en bakissöndag.
Nu har ingen av oss sett en hel film på över ett år.
Vi kunde vara bakis båda två. Samtidigt. Det har inte hänt på över ett år.
Vi kunde ha spontansex i bilen en varm sommarkväll.
Skulle aldrig falla mig in att visa hela härligheten för Noel, sittandes i sin bilbarnstol.
Nu får vi planera de få stunder av kroppslig närhet som vi eventuellt kan få. Eller köra snabbisar. Som ofta blir avbrutna av barngråt.
Vi kan för all del ta en sista minuten till Cypern. Eller åka på långresa till Nya Zeeland. Men inte alls på samma sätt som innan Noel dök upp.
Vi kan fortfarande gå på restaurang. Men vi äter oftast i skift.
Vi sover i skift.
Vi tittar på TV. I skift. Eller kl 23 när alla bra program är slut.
Vi gör saker på tu man hand kanske en gång i kvartalet. Ensamma en gång i månaden.
Så vari ligger likheten?
Den som säger att livet ser ungefär likadant ut post barn som pre barn ljuger. Eller hade ett väldigt fattigt och innehållslöst liv innan.
Ingenting.
Ingenting är i princip samma sen Noel kom. Men det är bara bra.
Så slipper man alltid vara bakis.
Så slipper man ångest.
Så har man alltid något att skylla på när man egentligen inte har lust.
Så är Cypernresor inte vardagsmat.
Så är det stjärnstopp mycket mysigare att komma hem.
Till familjen.
Överreklamerat
Att bli Mamma
Är inte alls något helt naturligt
Är inte alls något man har med sig från modersmjölken
Är inte alls lätt
Är inte alls hur mycket man än tror det, något man kan förbereda sig på, föreställa sig hur det är, något man blir redo för
Att bli Mamma är
Skitjobbigt
Sömnlöst
Ospontant
Oflexibelt
Något man lär sig med tiden
Ovant
Att bli Mamma är
Oslagbart
Kärlek
Stort
Underbart
Totalt
Meningsfullt
Beroendeframkallande
Vuxet
För alltid
Bäst
Idag slog det mig.
Från att ha undrat varför i helvete folk skaffar barn till höger och vänster, i tid och otid, trots den enorma förändring det innebär. Helt plötsligt kan man inte göra något utan att behöva planera måltider, sovtider, egentider.
Är det verkligen värt alla uppoffringar? Jag har tyckt att det här med barn är oerhört överreklamerat.
Som Nyårsafton. Nyårsafton är aldrig kul. Ångestframkallande. Men man måste. Fira Nyår.
Att ha barn har varit likadant. I ett år.
Nu, idag, förstår jag plötsligt vidden av det.
Att ha barn är, klyscha klyscha, MENINGEN MED LIVET.
Vad jag gjort innan är helt ovidkommande och betydelselöst.
Det är nu mitt liv verkligen betyder något.
Jag älskar dig Noel.
Förbehållslöst.
För alltid
Mamma
Är inte alls något helt naturligt
Är inte alls något man har med sig från modersmjölken
Är inte alls lätt
Är inte alls hur mycket man än tror det, något man kan förbereda sig på, föreställa sig hur det är, något man blir redo för
Att bli Mamma är
Skitjobbigt
Sömnlöst
Ospontant
Oflexibelt
Något man lär sig med tiden
Ovant
Att bli Mamma är
Oslagbart
Kärlek
Stort
Underbart
Totalt
Meningsfullt
Beroendeframkallande
Vuxet
För alltid
Bäst
Idag slog det mig.
Från att ha undrat varför i helvete folk skaffar barn till höger och vänster, i tid och otid, trots den enorma förändring det innebär. Helt plötsligt kan man inte göra något utan att behöva planera måltider, sovtider, egentider.
Är det verkligen värt alla uppoffringar? Jag har tyckt att det här med barn är oerhört överreklamerat.
Som Nyårsafton. Nyårsafton är aldrig kul. Ångestframkallande. Men man måste. Fira Nyår.
Att ha barn har varit likadant. I ett år.
Nu, idag, förstår jag plötsligt vidden av det.
Att ha barn är, klyscha klyscha, MENINGEN MED LIVET.
Vad jag gjort innan är helt ovidkommande och betydelselöst.
Det är nu mitt liv verkligen betyder något.
Jag älskar dig Noel.
Förbehållslöst.
För alltid
Mamma
Det kvinnliga dåliga samvetet
Jag har, i princip, inte gjort något på egen hand sedan Noel föddes. Antingen har jag med mig honom, eller så hittar vi på något hela familjen, när Magnus är ledig. En gång i somras åkte jag till mina gamla hemtrakter, umgicks med mitt gamla kompisgäng, blev skitfull och spydde tre gånger. Vaknade på min kompis soffa av den absolut värsta värk jag någonsin varit med om, i mina bebisvana bröst. Inte hade väl jag i fyllan och villan kommit ihåg att pumpa. Och inte hittade jag pumpen där på morgonen heller. Så jag försökte handmjölka efter bästa förmåga, vilket var en ren och skär smärtupplevelse det också. Jaja, nog om det.
Som sagt, inget har jag gjort på egen hand förutom ovan nämnda katastrof till fjortisbeteende.
Så för ett par veckor sedan stövlade jag iväg, med Noel med såklart, till Friskis och Svettis och införskaffade ett gymkort. Inte för att jag tycker att det är speciellt kul att träna. Inte för att jag känner att jag absolut måste komma i form till beach 2008. Utan för att jag ska komma iväg ett par kvällar i veckan själv.
" Vad bra", sa Magnus, " där har dom barnpassning ett par dagar i veckan".
Över min döda kropp att jag måste släpa med mitt barn till gymmet också. Någon måtta får det vara.
Så de senaste veckorna har jag hängt med de andra tanterna på gymmet. Med konstant dåligt samvete. För att Magnus måste passa Noel flera kvällar i rad. Det är knappt jag vågar berätta att jag bokat in tre jympapass nästa vecka. Varför?
Magnus repar med sitt band 5-6 timmar minst en gång i veckan. Magnus går på fester utan oss. Magnus går till jobbet varje dag. Inte har han dåligt samvete för att jag måste passa Noel under tiden.
Magnus har heller aldrig ens tenderat att försöka hålla mig hemma, tvärtom, han tvingar ut mig och låser dörren.
Ändå har jag dåligt samvete.
Oh kvinna, stå vid din spis, med din son hängandes i benet var dag annars är du en dålig mamma.
Snacka om 1800-talsmentalitet.
Och jag som trodde jag var en kvinna av idag. En modern sådan...
Skärpning!
Som sagt, inget har jag gjort på egen hand förutom ovan nämnda katastrof till fjortisbeteende.
Så för ett par veckor sedan stövlade jag iväg, med Noel med såklart, till Friskis och Svettis och införskaffade ett gymkort. Inte för att jag tycker att det är speciellt kul att träna. Inte för att jag känner att jag absolut måste komma i form till beach 2008. Utan för att jag ska komma iväg ett par kvällar i veckan själv.
" Vad bra", sa Magnus, " där har dom barnpassning ett par dagar i veckan".
Över min döda kropp att jag måste släpa med mitt barn till gymmet också. Någon måtta får det vara.
Så de senaste veckorna har jag hängt med de andra tanterna på gymmet. Med konstant dåligt samvete. För att Magnus måste passa Noel flera kvällar i rad. Det är knappt jag vågar berätta att jag bokat in tre jympapass nästa vecka. Varför?
Magnus repar med sitt band 5-6 timmar minst en gång i veckan. Magnus går på fester utan oss. Magnus går till jobbet varje dag. Inte har han dåligt samvete för att jag måste passa Noel under tiden.
Magnus har heller aldrig ens tenderat att försöka hålla mig hemma, tvärtom, han tvingar ut mig och låser dörren.
Ändå har jag dåligt samvete.
Oh kvinna, stå vid din spis, med din son hängandes i benet var dag annars är du en dålig mamma.
Snacka om 1800-talsmentalitet.
Och jag som trodde jag var en kvinna av idag. En modern sådan...
Skärpning!
Dagen F
I lördags vaknade vi upp till dagen vi aldrig trodde skulle komma. Efter ett långt år fyllt av oväntade händelser, ovälkomna besked, välkomna besked, många tårar, många skratt och framför allt mycket kärlek, var det helt plötsligt Noels första FÖDELSEDAG.
Hur gick det till?
Jag minns det fortfarande som igår, när jag låg och kved fram honom på förlossningsbordet. Det var ju igår! Inte kan det väl vara ett helt år sedan? Vad har jag gjort det här året? Jag minns som sagt förlossningen, men resten av året då? Det är som en grå, substanslös sörja. Beror det på alla sömnlösa nätter? På för många långt ifrån luktlösa bajsblöjor? På för många barnvagnspromenader i det fantastiska sverigevädret? Eller är det helt enkelt så att det är så här att vara trettio plus? Att alla framtida år kommer susa förbi med vindens hastighet utan att man reflekterar över dem?
För hur jag än tänker och tänker, kommer jag inte ihåg vad jag gjorde hela förra året heller. Eller året innan.
Så mitt nyårslöfte och ett löfte till Noel, blir att hädanefter njuta av den korta tid vi har ihop och ta vara på dessa stunder som gör livet värt att leva. Alltså samtliga stunder med honom. Och lyckas jag även klämma in Magnus i dessa stunder, ja då är lyckan fullkomlig!
Hur gick det till?
Jag minns det fortfarande som igår, när jag låg och kved fram honom på förlossningsbordet. Det var ju igår! Inte kan det väl vara ett helt år sedan? Vad har jag gjort det här året? Jag minns som sagt förlossningen, men resten av året då? Det är som en grå, substanslös sörja. Beror det på alla sömnlösa nätter? På för många långt ifrån luktlösa bajsblöjor? På för många barnvagnspromenader i det fantastiska sverigevädret? Eller är det helt enkelt så att det är så här att vara trettio plus? Att alla framtida år kommer susa förbi med vindens hastighet utan att man reflekterar över dem?
För hur jag än tänker och tänker, kommer jag inte ihåg vad jag gjorde hela förra året heller. Eller året innan.
Så mitt nyårslöfte och ett löfte till Noel, blir att hädanefter njuta av den korta tid vi har ihop och ta vara på dessa stunder som gör livet värt att leva. Alltså samtliga stunder med honom. Och lyckas jag även klämma in Magnus i dessa stunder, ja då är lyckan fullkomlig!
Annorlunda, normal
Här om dagen kom det. Även fast jag visste att det skulle komma blev jag ändå lite chockad. Och ledsen såklart. Min son har en CP- skada. Det står klart och tydligt i brevet från neurologen.
Min vackra, underbara, perfekta son har en sådan där sjukdom som man skämtade om när man var liten.
Nu vet jag att CP inte är en sjukdom, det är en skada. Men vad hjälper det mig? Och Noel? Säg det till alla elaka små sjuåringar som springer omkring och skriker " ditt jävla CP".
" Barn lyssna noga nu! Noel har en CP- skada, men det kan han inte rå för, och ni får absolut inte reta honom för att han går lite konstigt".
Troligt.
Det är nog dumt av mig att sitta och sia om framtiden. Dagens sjuåringar kanske är snällare? Mer toleranta med avvikelser? Rent av förstående och kloka?
Troligt.
Men eftersom Noel är den vackraste, finaste och mest perfekta lilla kille som finns gör det inget att han har en liten defekt. Den gör honom bara ännu mer speciell. Och ännu bättre.
Han kommer dessutom vara den enda sjuåringen som inte springer omkring och skriker fula saker till människor som är lite annorlunda. Eftersom det för honom är det normala.
Min vackra, underbara, perfekta son har en sådan där sjukdom som man skämtade om när man var liten.
Nu vet jag att CP inte är en sjukdom, det är en skada. Men vad hjälper det mig? Och Noel? Säg det till alla elaka små sjuåringar som springer omkring och skriker " ditt jävla CP".
" Barn lyssna noga nu! Noel har en CP- skada, men det kan han inte rå för, och ni får absolut inte reta honom för att han går lite konstigt".
Troligt.
Det är nog dumt av mig att sitta och sia om framtiden. Dagens sjuåringar kanske är snällare? Mer toleranta med avvikelser? Rent av förstående och kloka?
Troligt.
Men eftersom Noel är den vackraste, finaste och mest perfekta lilla kille som finns gör det inget att han har en liten defekt. Den gör honom bara ännu mer speciell. Och ännu bättre.
Han kommer dessutom vara den enda sjuåringen som inte springer omkring och skriker fula saker till människor som är lite annorlunda. Eftersom det för honom är det normala.
Übermammorna
Mammorna i min föräldragrupp är så himla mycket mammor. Mycket mera mammor än vad jag någonsin kommer att bli.
Trots att det är första gången för dem med.
De är så säkra på allt. De vet exakt när, var och hur man ska ansöka om barnomsorg, vilka affärer som säljer de bästa barnkläderna, vilka bilbarnstolar som är godkända eller inte. Vilken barnvagn som har alla specialfunktioner som man bara MÅSTE ha, vilken bil som är bäst och mest barnvänlig, var man ska åka på semester med småbarn, vilken solskyddsfaktor som skyddar bäst. Ja allt.
Jag sitter bara och gapar när de drar igång sina jämförelsediskussioner.
Nu är det ekologisk barnmat som gäller. Men naturligtvis inte burkmat, nej nej, big NO NO. Hemlagat ska det vara. Med noga utvalda, närodlade specialgrönsaker med tillhörande spädgris, uppfödd på naturligt sätt, heldiad eller vad fan det nu heter.
What?
Jag hoppas verkligen att Semper är en närodlad, heldiad spädgris eftersom det är det enda Noel äter.
Jag har gjort mig till ett flertal gånger, lagat den ena ekologiska purén efter den andra. Potatis. Morot. Broccoli. Majs. Fläskfilè. Kyckling. Allt. Även försökt mig på diverse kombinationer. Med samma resultat varje gång. Nämligen att Noel kväljer och kväljer, rynkar på näsan, vänder bort ansiktet, slänger maten på golvet och kräks.
Dumma mamma.
Ge mig helfabrikat, gärna den dyraste sorten och pulvergröt. Våga inte ens tänka tanken att göra din egen välling. BLÄ.
Tur att i alla fall Magnus uppskattar min matlagning. Och jag själv naturligtvis.
Så hur mycket jag än vill bli som mina medmammor i föräldragruppen, som lagar storkok och fryser in i små perfekta barnportioner, bakar sitt eget bröd och odlar sina egna örter, så kommer min bebis inte att uppskatta mina ansträngningar. Dessutom skiter han fullständigt i vilket märke han har på tröjan, vilken färg det är på barnvagnen och om barnmaten kommer från grannbonden.
Huvudsaken han är varm, mätt och får följa med på promenad. Då är jag ändå hans egen lilla übermamma. På mitt sätt
Trots att det är första gången för dem med.
De är så säkra på allt. De vet exakt när, var och hur man ska ansöka om barnomsorg, vilka affärer som säljer de bästa barnkläderna, vilka bilbarnstolar som är godkända eller inte. Vilken barnvagn som har alla specialfunktioner som man bara MÅSTE ha, vilken bil som är bäst och mest barnvänlig, var man ska åka på semester med småbarn, vilken solskyddsfaktor som skyddar bäst. Ja allt.
Jag sitter bara och gapar när de drar igång sina jämförelsediskussioner.
Nu är det ekologisk barnmat som gäller. Men naturligtvis inte burkmat, nej nej, big NO NO. Hemlagat ska det vara. Med noga utvalda, närodlade specialgrönsaker med tillhörande spädgris, uppfödd på naturligt sätt, heldiad eller vad fan det nu heter.
What?
Jag hoppas verkligen att Semper är en närodlad, heldiad spädgris eftersom det är det enda Noel äter.
Jag har gjort mig till ett flertal gånger, lagat den ena ekologiska purén efter den andra. Potatis. Morot. Broccoli. Majs. Fläskfilè. Kyckling. Allt. Även försökt mig på diverse kombinationer. Med samma resultat varje gång. Nämligen att Noel kväljer och kväljer, rynkar på näsan, vänder bort ansiktet, slänger maten på golvet och kräks.
Dumma mamma.
Ge mig helfabrikat, gärna den dyraste sorten och pulvergröt. Våga inte ens tänka tanken att göra din egen välling. BLÄ.
Tur att i alla fall Magnus uppskattar min matlagning. Och jag själv naturligtvis.
Så hur mycket jag än vill bli som mina medmammor i föräldragruppen, som lagar storkok och fryser in i små perfekta barnportioner, bakar sitt eget bröd och odlar sina egna örter, så kommer min bebis inte att uppskatta mina ansträngningar. Dessutom skiter han fullständigt i vilket märke han har på tröjan, vilken färg det är på barnvagnen och om barnmaten kommer från grannbonden.
Huvudsaken han är varm, mätt och får följa med på promenad. Då är jag ändå hans egen lilla übermamma. På mitt sätt
Att vara nöjd
Min uppväxt präglades av flyttar. Vi flyttade säkert tio gånger på tio år. Minst. Så jag känner mig ganska rotlös. Därför fortsatte jag i samma bana när jag flyttade hemifrån. Det spelade ingen roll om jag hittat den perfekta lägenheten. Jag letade alltid efter något bättre. Och när jag hittade det, ja då flyttade jag igen. Detsamma gällde bilköp. Jag ville hela tiden uppgradera mig. Allt måste vara perfekt. Och dyrt helst. Precis så att jag klarade mig ekonomiskt.
Så träffade jag Magnus. Den inbitna studenten, som levt på nudlar och fiskpinnar de senaste 10 åren. Som hade en helt ouppdaterad garderob. Och en skitgammal, skitful Toyota Model F. Brun. Med fasttejpad sidodörr.
Där satt jag i mitt nyinköpta, perfekta lilla röda hus med vita knutar, med en nyinköpt Nissan X-Trail och trodde jag var lycklig. Vid trettio års ålder hade jag nått dit jag ville. Chefsposition, bra lön och dyra vanor. Singel.
Magnus representerade allt jag velat bort ifrån. Trodde jag i alla fall. Innan jag föll handlöst pladask för hans enkla vanor, totala ointresse för materiella ting och brist på beundran för mitt perfekta liv.
Han värdesätter nämligen det väsentliga i livet. Som vänskap. Rik fritid. Och att se det positiva i det lilla.
Så från att vara en storkonsument av lägenheter, kläder, väskor och bilar, gick jag tillbaka till ruta ett. Vi köpte en gammal orenoverad trea utan balkong. Sålde min dyra bil och köpte en gammal Volvo. Fick ett barn med särskilda behov. Inte alls som jag föreställt mig.
Inte alls. Men.
Mitt perfekta liv är nu. Jag lever en dag i taget, uppskattar det jag har och inte det jag skulle kunna ha.
Men det är klart, skulle någon komma och ge mig en sekelskiftesvilla med lagom stor, lagom lättskött tomt med tillhörande ny Audi, skulle jag nog överväga det alternativet. Synd bara att det skulle vara svårt att övertyga Magnus om att det är ett bättre alternativ.
Han är nämligen fullkomligt nöjd. Med det han har idag.
Så träffade jag Magnus. Den inbitna studenten, som levt på nudlar och fiskpinnar de senaste 10 åren. Som hade en helt ouppdaterad garderob. Och en skitgammal, skitful Toyota Model F. Brun. Med fasttejpad sidodörr.
Där satt jag i mitt nyinköpta, perfekta lilla röda hus med vita knutar, med en nyinköpt Nissan X-Trail och trodde jag var lycklig. Vid trettio års ålder hade jag nått dit jag ville. Chefsposition, bra lön och dyra vanor. Singel.
Magnus representerade allt jag velat bort ifrån. Trodde jag i alla fall. Innan jag föll handlöst pladask för hans enkla vanor, totala ointresse för materiella ting och brist på beundran för mitt perfekta liv.
Han värdesätter nämligen det väsentliga i livet. Som vänskap. Rik fritid. Och att se det positiva i det lilla.
Så från att vara en storkonsument av lägenheter, kläder, väskor och bilar, gick jag tillbaka till ruta ett. Vi köpte en gammal orenoverad trea utan balkong. Sålde min dyra bil och köpte en gammal Volvo. Fick ett barn med särskilda behov. Inte alls som jag föreställt mig.
Inte alls. Men.
Mitt perfekta liv är nu. Jag lever en dag i taget, uppskattar det jag har och inte det jag skulle kunna ha.
Men det är klart, skulle någon komma och ge mig en sekelskiftesvilla med lagom stor, lagom lättskött tomt med tillhörande ny Audi, skulle jag nog överväga det alternativet. Synd bara att det skulle vara svårt att övertyga Magnus om att det är ett bättre alternativ.
Han är nämligen fullkomligt nöjd. Med det han har idag.
Allt står still
Månaderna går. Noel växer och blir större och större. Han har växt till sig så pass att han numer ligger inom standardavvikelsen på normalkurvan på BVC. Den undre gränsen såklart. Och BVC- sköterskan har fortfarande problem med att komma ihåg att han faktiskt INTE är 8 månader utan 6. Och vi med. Vi jämför honom med andra barn i samma ålder i föräldragruppen. De barnen börjar så smått sitta. Få tänder. Krypa. En flicka börjar gå när hon är 9 månader. Med Noel händer INGENTING. Han kan lyfta huvudet i magläge. Som de andra barnen gjorde för flera månader sedan. Dessutom avskyr han att ligga på mage. Vi försöker ändå ta det hela med lite ro. Det är klart han är sen. Han är ju född för tidigt. Jag skriver vettiga och tröstande inlägg här på familjeliv till mammor som är bekymrade över deras barns sena progress i utvecklingen. " Ta det lugnt, barn utvecklas i sin egen takt, ingen anledning till oro" skriver jag. Men är samtidigt väldigt ledsen och oroad över Noel och hans icke-utveckling. Vi har haft den allra första spädbarnstiden i 8 månader nu, och ser ingen ände. Det enda som händer är att han helt plötsligt en dag vägrar amma. Som om jag vore ett odjur som försöker tvinga i honom något så äckligt som bröstmjölk. Skärpning morsan, jag är ju stor nu, hit med lite mat.
Det känns lite avigt att ge en bebis mat som inte ens kan sitta själv i sin barnstol. Men hellre det än att svälta honom.
De andra barnen jollrar. Noel skriker och gnäller mest hela tiden. Inget joller.
Bara missnöje. Hur kan alla nyblivna mammor säga att det är såååå underbart med bebisar. På vilket sätt? Gnäll och skrik. Bär mig, bär mig, hela tiden annars skriker jag ännu mer och ännu högre. Vägrar vara själv. Kan inte leka, kan egentligen inte göra någonting.
Hur underhåller man en bebis i 8 månader som tröttnar på allt efter 10 sekunder? Jag kunde inte ens gå ut med honom i vagnen eftersom vagnen numer är det absolut värsta monster som finns. För att inte tala om bilbarnstolen. Ännu värre, där vrider han sig som en mask och blir helt hysterisk. Så återigen isolering i lägenheten. Jag börjar fundera på att reklamera Noel. " Nej tack, ge mig en bebis som uppskattar mig som mor och som förstår att jag verkligen anstränger mig för att vara världens bästa mamma. Inte den här gnälliga tingesten som ALDRIG är nöjd"
Jag och Magnus är också rörande överens om att fler barn blir det då rakt inte. Det är inte värt allt gnäll, skrik och sömnlösa nätter.
De andra barnen i föräldragruppen är så nöjda och harmoniska och precis i fas i utvecklingen. De börjar leka lite smått med varandra. Noel bara gnäller och vill inte göra någonting.
Noels sjukgymnast säger att Noel gör enorma framsteg. För att vara en prematur hjärnblödningsbebis går det över all förväntan.
En dag, när jag lade Noel på rygg på hallmattan för att han skulle vara nära mig när jag satt framför datorn, utbrister han plötsligt "dadadada". Jag höll på att svälja tungan av förvåning. Vände mig om och där låg han. På mage. Inte helt nöjd, därav dadadada, men inte helt missnöjd heller.
Tänk, min 8- månadersbebis vände sig! Helt själv! Och berättade det också för sin mamma!
Och den dagen vände det. Bildligt talat.
Idag är han fortfarande väldigt sen utvecklingsmässigt, men han utvecklas! Sakta men säkert. Och glad är han, mest hela tiden, skrattar så han kiknar jämt och ständigt. " Den charmigaste bebis jag träffat" säger samtliga, både objektiva och subjektiva besökare.
Fler barn blir det ju självklart! Det är helt fantastiskt att vara mamma!
Det känns lite avigt att ge en bebis mat som inte ens kan sitta själv i sin barnstol. Men hellre det än att svälta honom.
De andra barnen jollrar. Noel skriker och gnäller mest hela tiden. Inget joller.
Bara missnöje. Hur kan alla nyblivna mammor säga att det är såååå underbart med bebisar. På vilket sätt? Gnäll och skrik. Bär mig, bär mig, hela tiden annars skriker jag ännu mer och ännu högre. Vägrar vara själv. Kan inte leka, kan egentligen inte göra någonting.
Hur underhåller man en bebis i 8 månader som tröttnar på allt efter 10 sekunder? Jag kunde inte ens gå ut med honom i vagnen eftersom vagnen numer är det absolut värsta monster som finns. För att inte tala om bilbarnstolen. Ännu värre, där vrider han sig som en mask och blir helt hysterisk. Så återigen isolering i lägenheten. Jag börjar fundera på att reklamera Noel. " Nej tack, ge mig en bebis som uppskattar mig som mor och som förstår att jag verkligen anstränger mig för att vara världens bästa mamma. Inte den här gnälliga tingesten som ALDRIG är nöjd"
Jag och Magnus är också rörande överens om att fler barn blir det då rakt inte. Det är inte värt allt gnäll, skrik och sömnlösa nätter.
De andra barnen i föräldragruppen är så nöjda och harmoniska och precis i fas i utvecklingen. De börjar leka lite smått med varandra. Noel bara gnäller och vill inte göra någonting.
Noels sjukgymnast säger att Noel gör enorma framsteg. För att vara en prematur hjärnblödningsbebis går det över all förväntan.
En dag, när jag lade Noel på rygg på hallmattan för att han skulle vara nära mig när jag satt framför datorn, utbrister han plötsligt "dadadada". Jag höll på att svälja tungan av förvåning. Vände mig om och där låg han. På mage. Inte helt nöjd, därav dadadada, men inte helt missnöjd heller.
Tänk, min 8- månadersbebis vände sig! Helt själv! Och berättade det också för sin mamma!
Och den dagen vände det. Bildligt talat.
Idag är han fortfarande väldigt sen utvecklingsmässigt, men han utvecklas! Sakta men säkert. Och glad är han, mest hela tiden, skrattar så han kiknar jämt och ständigt. " Den charmigaste bebis jag träffat" säger samtliga, både objektiva och subjektiva besökare.
Fler barn blir det ju självklart! Det är helt fantastiskt att vara mamma!
Som man bäddar får man ligga
Till slut blev vårt arbetsrum, eller rättare sagt, Magnus förvaringsrum, Noels helt egna sovrum. Detta resulterade i att alla Magnus saker "som kan vara bra att spara, man vet aldrig när man kommer att behöva..." tex en gammal konservburk som han köpte på en "macabrekonsert" innehållande human stew, hamnade i vår hall, i det sk biblioteket. Så nu är biblioteket även ett lager...
Men Noel var nu så pass gammal att han skulle få sova i eget rum, ungefär i mitten av oktober. Vilken dröm! De tre första nätterna sov han åtta timmar i sträck. Jag har inte sovit så mycket sedan jag var gravid i 20:e veckan, innan Noel började leva rövare inne i magen under nätterna.
Att vi inte hade gjort detta tidigare? Uppenbarligen behövde Noel känna sig lite oberoende och vuxen för att sova bättre på nätterna. Jag var överlycklig.
Till fjärde natten. Då började han vakna en,två, ja minst fem gånger under en natt. För att han tappat nappen. Eller drömt en mardröm. Eller för att han bara kände sig ensam och övergiven. Som den konsekventa förälder jag är vägrade jag dock att ge mig i första taget. Inte flytta tillbaka honom till vårt sovrum, det är säkert bara en fas han går igenom, separationsångest eller så.
Vilket betydde att jag, eftersom det bara var jag som vaknade när Noel grät eller "lät vaken", fick springa genom hela lägenheten nätterna igenom. Inte för att vår lägenhet är speciellt stor, 70 m2, men nattetid lovar jag att det är flera kilometer till Noels rum.
Men konsekvens är en dygd, speciellt när det gäller barnuppfostran, så Noel fick bo kvar i sitt rum. Men jag flyttade ut till soffan i vardagsrummet. För att bara ha ett par meter att gå om han skulle vakna. Eller när han vaknar. För det gör han fortfarande. Ett par gånger per natt.
Så där ligger jag nu på nätterna. I en soffa som är alldeles för kort, i ett rum som sjuder av ljus och ljud på nätterna eftersom det vätter åt Uppsalas mest trafikerade korsning. För att slippa springa kanske 15 meter extra. Inte får jag mer sömn för det, bara kortare väg. Och hur jag och Magnus ska få till eventuella syskon i skilda sovrum, är en ännu olöst ekvation, men hur viktigt är egentligen sex i ett förhållande...?
Det beror på om du frågar mig eller Magnus
Men Noel var nu så pass gammal att han skulle få sova i eget rum, ungefär i mitten av oktober. Vilken dröm! De tre första nätterna sov han åtta timmar i sträck. Jag har inte sovit så mycket sedan jag var gravid i 20:e veckan, innan Noel började leva rövare inne i magen under nätterna.
Att vi inte hade gjort detta tidigare? Uppenbarligen behövde Noel känna sig lite oberoende och vuxen för att sova bättre på nätterna. Jag var överlycklig.
Till fjärde natten. Då började han vakna en,två, ja minst fem gånger under en natt. För att han tappat nappen. Eller drömt en mardröm. Eller för att han bara kände sig ensam och övergiven. Som den konsekventa förälder jag är vägrade jag dock att ge mig i första taget. Inte flytta tillbaka honom till vårt sovrum, det är säkert bara en fas han går igenom, separationsångest eller så.
Vilket betydde att jag, eftersom det bara var jag som vaknade när Noel grät eller "lät vaken", fick springa genom hela lägenheten nätterna igenom. Inte för att vår lägenhet är speciellt stor, 70 m2, men nattetid lovar jag att det är flera kilometer till Noels rum.
Men konsekvens är en dygd, speciellt när det gäller barnuppfostran, så Noel fick bo kvar i sitt rum. Men jag flyttade ut till soffan i vardagsrummet. För att bara ha ett par meter att gå om han skulle vakna. Eller när han vaknar. För det gör han fortfarande. Ett par gånger per natt.
Så där ligger jag nu på nätterna. I en soffa som är alldeles för kort, i ett rum som sjuder av ljus och ljud på nätterna eftersom det vätter åt Uppsalas mest trafikerade korsning. För att slippa springa kanske 15 meter extra. Inte får jag mer sömn för det, bara kortare väg. Och hur jag och Magnus ska få till eventuella syskon i skilda sovrum, är en ännu olöst ekvation, men hur viktigt är egentligen sex i ett förhållande...?
Det beror på om du frågar mig eller Magnus
Nytt bakslag
Gud verkar ha ett horn i sidan till mig och min nystartade lilla familj. Drygt två månader efter utskrivningen från neonatalen stod jag och bytte blöja på min prins, som för övrigt varit kärnfrisk hela tiden. Döm om min förvåning när Noels pung plötsligt blev dubbelt så stor på ena sidan. Vad är nu detta, tänkte jag, och tryckte lite på den. Slurp sa det och pungen återfick sin normala storlek.Toppen! Jag kanske inbillade mig det hela.
Några timmar senare hände det igen.Och sen igen. Det verkade också sammanfalla med att Noel var bajsnödig, så jag drog slutsatsen att det måste var tarmen som inte riktigt kunde bestämma sig vart den skulle vara. Dagen efter skulle vi till BVC för vägning och mätning så jag passade på att fråga vad det kunde vara.
"Det är nog pungbråck" sa den kompetenta sköterskan. " Vätska i pungen, det försvinner efter ett tag, inget att oroa sig för".
Ok, tänkte jag och ringde till akuten när jag kom hem.
" Kom hit du, så får en kirurg titta på det. Det låter som ljumskbråck och om ni har otur kan det bli inklämning och då är det allvarligt", sa sköterskan där. Så vi åkte in.
Mycket riktigt. Ljumskbråck, stort som Värmland. Operation om en vecka.
Vi blev inlagda på barnkirurgen veckan därpå. Operationen skulle genomföras kl 07.00 på morgonen och Noel skulle fasta från 04.00. Lätt att inte ge sin vrålhungriga bebis mat. Jag kände mig som en skurk. Det var lite svårt att förklara för Noel varför han inte fick äta när han var hungrig, han ville inte riktigt förstå.
Naturligtvis blev operationen uppskjuten till kl 14. Och fastan fortsatte.
Han fick lite sockerlösning i munnen som substitut och det fungerade faktiskt. Men han var ovanligt stillsam och slö.
Han såg så liten ut där han låg i sin sjukhusrock som var fyra nummer förstor i landstingets enormt moderna spjälsäng av stål som var ännu större.
Operationen gick bra, men pga Noels för tidiga födsel och hjärnblödningen fick vi ligga på IVA istället för på barnuppvaket. Vi hamnade på samma plats där vi legat för fyra månader sedan. Ingen kände igen oss!
Tänk att livet gått vidare där trots att inte vi var kvar. Det var som att vi aldrig befunnit oss i lokalerna. Och vi som trott att Noel varit en speciell bebis som personalen skulle komma ihåg i flera år framöver.Men naturligtvis stöter de på fall som vårat i stort sett dagligen, utan att reflektera över det. Bisarrt.
Det låg en nybliven tvillingmamma på platsen bredvid. Hennes pojkar hade kommit i vecka 28 och var pyttesmå. 1500 g stycket.
Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg att Noel någonsin hade varit så liten. Trots att det inte var så länge sedan. Hur kan man glömma så fort?
Min nyopererade bebis blev snabbt piggelin och vi blev utskrivna dagen efter.
Jag lovade mig själv att hädanefter inte svära så mycket, skänka pengar till välgörande ändamål och kanske till och med döpa Noel i kyrkan för att få lite bättre status hos Gud.
Men dagen innan midsommarafton var det dags igen. Akutbesök eftersom Noels tarmar verkade ha tagit semester sedan 14 dagar tillbaka. Förstoppning och lavemang.
Fan ta dig Gud och glöm att min lille kille ska iklädas klänning och få huvudet nedkylt av kyrkans vatten.
Och pengar kan jag skänka ändå, utan att tro på dig.
Några timmar senare hände det igen.Och sen igen. Det verkade också sammanfalla med att Noel var bajsnödig, så jag drog slutsatsen att det måste var tarmen som inte riktigt kunde bestämma sig vart den skulle vara. Dagen efter skulle vi till BVC för vägning och mätning så jag passade på att fråga vad det kunde vara.
"Det är nog pungbråck" sa den kompetenta sköterskan. " Vätska i pungen, det försvinner efter ett tag, inget att oroa sig för".
Ok, tänkte jag och ringde till akuten när jag kom hem.
" Kom hit du, så får en kirurg titta på det. Det låter som ljumskbråck och om ni har otur kan det bli inklämning och då är det allvarligt", sa sköterskan där. Så vi åkte in.
Mycket riktigt. Ljumskbråck, stort som Värmland. Operation om en vecka.
Vi blev inlagda på barnkirurgen veckan därpå. Operationen skulle genomföras kl 07.00 på morgonen och Noel skulle fasta från 04.00. Lätt att inte ge sin vrålhungriga bebis mat. Jag kände mig som en skurk. Det var lite svårt att förklara för Noel varför han inte fick äta när han var hungrig, han ville inte riktigt förstå.
Naturligtvis blev operationen uppskjuten till kl 14. Och fastan fortsatte.
Han fick lite sockerlösning i munnen som substitut och det fungerade faktiskt. Men han var ovanligt stillsam och slö.
Han såg så liten ut där han låg i sin sjukhusrock som var fyra nummer förstor i landstingets enormt moderna spjälsäng av stål som var ännu större.
Operationen gick bra, men pga Noels för tidiga födsel och hjärnblödningen fick vi ligga på IVA istället för på barnuppvaket. Vi hamnade på samma plats där vi legat för fyra månader sedan. Ingen kände igen oss!
Tänk att livet gått vidare där trots att inte vi var kvar. Det var som att vi aldrig befunnit oss i lokalerna. Och vi som trott att Noel varit en speciell bebis som personalen skulle komma ihåg i flera år framöver.Men naturligtvis stöter de på fall som vårat i stort sett dagligen, utan att reflektera över det. Bisarrt.
Det låg en nybliven tvillingmamma på platsen bredvid. Hennes pojkar hade kommit i vecka 28 och var pyttesmå. 1500 g stycket.
Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg att Noel någonsin hade varit så liten. Trots att det inte var så länge sedan. Hur kan man glömma så fort?
Min nyopererade bebis blev snabbt piggelin och vi blev utskrivna dagen efter.
Jag lovade mig själv att hädanefter inte svära så mycket, skänka pengar till välgörande ändamål och kanske till och med döpa Noel i kyrkan för att få lite bättre status hos Gud.
Men dagen innan midsommarafton var det dags igen. Akutbesök eftersom Noels tarmar verkade ha tagit semester sedan 14 dagar tillbaka. Förstoppning och lavemang.
Fan ta dig Gud och glöm att min lille kille ska iklädas klänning och få huvudet nedkylt av kyrkans vatten.
Och pengar kan jag skänka ändå, utan att tro på dig.
Men han är väl väldigt liten, eller?
BVC. Var hittar de sina sjuksköterskor egentligen? Jag hoppas i alla fall att de är sjuksköterskor, ibland är det lite tveksamt med kunskaperna.
Första BVC- besöket ägde rum sju dagar efter hemkomsten från sjukhuset.
" Ja, han är ju väldigt liten", sa sköterskan när vågen visade 2390 g.
"Jo, han är ju född 11 veckor för tidigt och ska egentligen inte komma förrän om fyra veckor", sa jag.
"Jaha, just det, så var det ju" sa hon. " Jag kan egentligen inte så mycket om prematurer".
Nähä, det var ju synd, för det gör ju inte jag heller. Jag vet ingenting om fullgångna barn heller. Jag trodde ändå att BVC- personalen träffar på en och annan för tidigt född bebis, det är ju inte helt ovanligt med sådana.
" Jaha, och vilken kurva ska han följa då?" frågade hon. " Jag har bar normalkurvor här. Och då är han ju klart mindre än förväntat. Och hur är det med vaccineringarna, när ska han ha dom?"
Hur ska jag veta det? Det är ju ni som är expertisen. Hade jag hoppats i alla fall. Tänkte jag. Men sa inget utan log lite och tittade ut genom fönstret.
"Ja, nä, du får nog ringa till din läkare på sjukhuset och fråga, det här kan inte jag något om och jag har verkligen inte tid att sitta och ta reda på sådant. Ring mig på onsdag mellan 8 och kvart över 8 och berätta vad dom sa" sa min kompetenta sköterska och öppnade dörren.
Tack så mycket då, vilken tur att ni finns, om man skulle undra över något.
Nästa besök, veckan efter:
" Är han inte lite liten? Hur gammal är han nu, två månader va? Då borde han väga lite mer. Äter han som han ska?"
Stolt som en tupp var jag innan, han hade gått upp 300 g sedan förra besöket, mycket på en sån lite kropp.
"Ja, jo, han är ju prematur och har beräknad födelsedag om 16 dagar, så SÅ liten är han väl inte?"
Stor förvirring.
" Jaha, just det, så var det ju. Tycker du att jag ska fylla i kurvan som vanligt eller göra en specialkurva åt honom. Jag menar, så kan vi kanske ha två kurvor, en som prematur och en vanlig, vad tycker du?"
Du skulle bara veta vad jag tycker, tänkte jag och log och tittade ut genom fönstret.
Sen tog jag min stora, prematura bebis och gick därifrån.
Första BVC- besöket ägde rum sju dagar efter hemkomsten från sjukhuset.
" Ja, han är ju väldigt liten", sa sköterskan när vågen visade 2390 g.
"Jo, han är ju född 11 veckor för tidigt och ska egentligen inte komma förrän om fyra veckor", sa jag.
"Jaha, just det, så var det ju" sa hon. " Jag kan egentligen inte så mycket om prematurer".
Nähä, det var ju synd, för det gör ju inte jag heller. Jag vet ingenting om fullgångna barn heller. Jag trodde ändå att BVC- personalen träffar på en och annan för tidigt född bebis, det är ju inte helt ovanligt med sådana.
" Jaha, och vilken kurva ska han följa då?" frågade hon. " Jag har bar normalkurvor här. Och då är han ju klart mindre än förväntat. Och hur är det med vaccineringarna, när ska han ha dom?"
Hur ska jag veta det? Det är ju ni som är expertisen. Hade jag hoppats i alla fall. Tänkte jag. Men sa inget utan log lite och tittade ut genom fönstret.
"Ja, nä, du får nog ringa till din läkare på sjukhuset och fråga, det här kan inte jag något om och jag har verkligen inte tid att sitta och ta reda på sådant. Ring mig på onsdag mellan 8 och kvart över 8 och berätta vad dom sa" sa min kompetenta sköterska och öppnade dörren.
Tack så mycket då, vilken tur att ni finns, om man skulle undra över något.
Nästa besök, veckan efter:
" Är han inte lite liten? Hur gammal är han nu, två månader va? Då borde han väga lite mer. Äter han som han ska?"
Stolt som en tupp var jag innan, han hade gått upp 300 g sedan förra besöket, mycket på en sån lite kropp.
"Ja, jo, han är ju prematur och har beräknad födelsedag om 16 dagar, så SÅ liten är han väl inte?"
Stor förvirring.
" Jaha, just det, så var det ju. Tycker du att jag ska fylla i kurvan som vanligt eller göra en specialkurva åt honom. Jag menar, så kan vi kanske ha två kurvor, en som prematur och en vanlig, vad tycker du?"
Du skulle bara veta vad jag tycker, tänkte jag och log och tittade ut genom fönstret.
Sen tog jag min stora, prematura bebis och gick därifrån.
Offentligt??? Aldrig i livet...
Över min döda kropp. Att amma offentligt alltså. Jag hade mer eller mindre lovat alla mina singeltjejkompisar att göra precis vad jag ville som mamma men ALDRIG amma offentligt. Det mest stötande som finns, att slänga fram tuttarna till höger och vänster så att alla kan se, sa min väninna.
Jag svor på heder och samvete att en sån mamma skulle jag aldrig bli.
Så stod jag där på Åhlens, med en skrikande, i det närmaste hysteriskt hungrig bebis i vagnen och flera kilometer hem till amningszonen, soffan alltså.
Vad gör jag nu då, tänkte jag. Ingen bröstblottare jag inte.
Så jag hittar en gammal, sunkig toalett som stinker kiss och bajs och annat oidentifierbart och som inte har sett en golvsvabb sedan förra århundradet. Där sätter jag mig, på en iskall toalettring, toan saknade lock, och ammar min fortfarande lilla, infektionskänsliga bebis. I denna bakteriehärd som kallades toalett. Fy skäms. Men ännu mera skäms att visa brösten för kreti och pleti. Så antingen aldrig mer lämna lägenheten eller hitta ett sätt att amma utan att det märks.
Jag valde det förra.
Så jag satt där i min lägenhet dag ut och dag in. Och ammade. Och ammade. Och dog av tristess. Sen ringde min tvåbarnsmammaväninna och frågade om vi skulle träffas på stan och äta lunch. Jag räknade febrilt och insåg att hur mycket jag än ville skulle det aldrig gå att hinna ner på stan, invänta den beställda lunchen, äta den och hinna hem igen innan det var dags för lillkillen att få mat igen. Fan fan fan.
Ja, det vore jättetrevligt, sa jag och vi bestämde träff en halvtimme senare.
Väl framme på restaurangen satt min väninna där och ammade sin son, helt ogenerat, som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Och självklart är det så! Vem kan över huvud taget häva ur sig att det är stötande att se ammande mammor? Det är det finaste som finns!
Så jag hävde fram mitt bröst och gav min bebis. Det var svårt, jobbigt och pinsamt och jag tyckte att alla stirrade på just mig. So what? Jag är mamma och stolt över att min kropp är gjord så att jag alltid har maten med mig. Snyggt förpackad dessutom!
Jag ammar inte längre men jag myser och ler med hela ansiktet när jag ser ammande mammor på stan.
Offentligt? Ja, gärna, så mycket det bara går!
Jag svor på heder och samvete att en sån mamma skulle jag aldrig bli.
Så stod jag där på Åhlens, med en skrikande, i det närmaste hysteriskt hungrig bebis i vagnen och flera kilometer hem till amningszonen, soffan alltså.
Vad gör jag nu då, tänkte jag. Ingen bröstblottare jag inte.
Så jag hittar en gammal, sunkig toalett som stinker kiss och bajs och annat oidentifierbart och som inte har sett en golvsvabb sedan förra århundradet. Där sätter jag mig, på en iskall toalettring, toan saknade lock, och ammar min fortfarande lilla, infektionskänsliga bebis. I denna bakteriehärd som kallades toalett. Fy skäms. Men ännu mera skäms att visa brösten för kreti och pleti. Så antingen aldrig mer lämna lägenheten eller hitta ett sätt att amma utan att det märks.
Jag valde det förra.
Så jag satt där i min lägenhet dag ut och dag in. Och ammade. Och ammade. Och dog av tristess. Sen ringde min tvåbarnsmammaväninna och frågade om vi skulle träffas på stan och äta lunch. Jag räknade febrilt och insåg att hur mycket jag än ville skulle det aldrig gå att hinna ner på stan, invänta den beställda lunchen, äta den och hinna hem igen innan det var dags för lillkillen att få mat igen. Fan fan fan.
Ja, det vore jättetrevligt, sa jag och vi bestämde träff en halvtimme senare.
Väl framme på restaurangen satt min väninna där och ammade sin son, helt ogenerat, som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Och självklart är det så! Vem kan över huvud taget häva ur sig att det är stötande att se ammande mammor? Det är det finaste som finns!
Så jag hävde fram mitt bröst och gav min bebis. Det var svårt, jobbigt och pinsamt och jag tyckte att alla stirrade på just mig. So what? Jag är mamma och stolt över att min kropp är gjord så att jag alltid har maten med mig. Snyggt förpackad dessutom!
Jag ammar inte längre men jag myser och ler med hela ansiktet när jag ser ammande mammor på stan.
Offentligt? Ja, gärna, så mycket det bara går!
En annan verklighet
Så kom Dagen D. Utskrivningsdagen. Efter 46 dagar inom sjukhusets dörrar skulle vi nu bli en vanlig familj.Mamma, pappa, barn, hemma i vårt eget bo. Noel hade blivit så stor som 1890 g,43 cm lång och 35 graviditetsveckor gammal, alltså egentligen inte född ännu. Han helammade sedan 2 veckor tillbaka, därav den tidiga hemfärden.
Den 5 mars öppnade vi dörren till vår unkna, instängda lägenhet, där alla växter inte riktigt hade klarat av förändringen som innebar torka. Inte en enda blomma hade överlevt.
Där stod vi nu med vår stora, lilla bebis och undrade var alla sjuksköterskor, monitorer och pumpmaskiner var. Hur i hela friden skulle vi kunna ta hand om detta lilla knyte utan allt sånt?
Skitläskigt.
Och som en chockreaktion på den nya världen blev jag och Magnus dödssjuka i influensan, två dagar efter hemkomst. 40 graders feber, hosta och snor. Med en alldeles väldigt infektionskänslig bebis inom bröstlängds avstånd. Och ett alldeles väldigt tomt kylskåp, för att inte tala om frysen. Där låg det en liten ledsen förpackning med persilja. Inte direkt hela kostcirklen.
Ärligt talat minns jag inte så mycket av de första två veckorna hemma, om vi ens åt något annat än febernedsättande medel. Lillkillen åt och frodades och blev inte ett dugg sjuk. Tack gode gud för bröstmjölk!
Sedan började det vanliga, ovanliga livet med en liten prematur och kanske hjärnskadad bebis.
Veckoschema:
Måndag: Vägning och mätning på BVC
Tisdag: Tillbaka till sjukhuset för ögonundersökning
Onsdag: Besök på specialistmottagningen för att träffa Noels neurolog
Torsdag: Besök på audiologmottagnigen för hörselkontroll.
Fredag: Till spädbarnslab för att mäta perceptionförmåga och hjärnaktivitet
Veckoschema veckan därpå:
Måndag: Vägning på BVC
Tisdag: Nytt UL på hjärnan
Onsdag: Sjukgymnastik för första gången
Torsdag: Träffa kurator
Fredag: Akuten, Noel har inte bajsat på 13 dagar. Får ett lavemang
Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så mycket med ett litet barn. Jag som hade trott att vi skulle gå på kaféer, fönstershoppa,hälsa på alla människor vi "försummat" under sjukhusvistelsen.
Som grädde på moset skulle ju Noel fortfarande ammas varannan timme, dygnet runt. Samt att vi fortfarande hade saturationslarm på honom för att undvika eventuella andningsstopp. Så på nätterna ammade jag, däremellan låg jag och stirrade på larmet för att se hur han andades. Nu var jag innne på min 9:e vecka utan sömn.
Det blev inte så mycket besök hos försummade människor alls.
I pumparnas värld
Att få ett prematurt barn innebär många och konstiga saker. Man får t.ex ett väldigt intimt förhållande med en pump. Bröstpump alltså. Varannan timme ska det pumpas. Dygnet runt helst. I ur och skur. Sitter man där i båset med en plasttratt runt bröstet, som suger och drar. Båset är kallt, det ligger ett par tidningar på ett bord samt en hel del information om amningens fördelar och om amningshjälpen. Där står det att man helst ska pumpa båda brösten samtidigt för att få maximalt med mjölk. Vad gör då tidningarna där inne? Hur många händer har de andra stackars prematurmammorna? Hur mycket jag än vill kan jag inte hålla trattarna fast på båda brösten och samtidigt bläddra i en tidning. Omöjligt.
Och inte kommer det mer mjölk trots att jag dubbelpumpar. Stolt kommer jag ut till kylen med mina stackars 20 ml mjölk. För att varje gång nedslås av de andra mammornas mängder av mjölk som står där. Flera liter(överdrift kanske, men det är betydligt mer än det jag klämt ut) har de sugit ur sina tuttar bara under ett dygn.
Tänker att det blir väl mer vad det lider. Men likt förbannat får jag aldrig ur mer än 20 ml per gång. Det måste vara tristessen som inverkar på resultatet. Det finns nämligen inget tråkigare än att sitta och pumpa. Och när man väl är klar, ja då är det bara 1,5 timme kvar till nästa gång. Tyvärr Magnus, du får äta lunch själv. Måste pumpa. Tyvärr, kan inte titta på hela I en annan del av Köping. Måste pumpa. Hej, vad kul att ni kunde komma och hälsa på. Tyvärr måste jag gå och pumpa nu.
Jag såg mer av pumpen under vår tid på neonatalen, än av Magnus
Att man inte får ett psykiskt sammanbrott är ett under. Det är märkligt vad en nybliven mamma faktiskt klarar av utan att egentligen reflektera över det.
Men det är klart, man hinner ju inte reflektera över saker, måste ju pumpa.
Och inte kommer det mer mjölk trots att jag dubbelpumpar. Stolt kommer jag ut till kylen med mina stackars 20 ml mjölk. För att varje gång nedslås av de andra mammornas mängder av mjölk som står där. Flera liter(överdrift kanske, men det är betydligt mer än det jag klämt ut) har de sugit ur sina tuttar bara under ett dygn.
Tänker att det blir väl mer vad det lider. Men likt förbannat får jag aldrig ur mer än 20 ml per gång. Det måste vara tristessen som inverkar på resultatet. Det finns nämligen inget tråkigare än att sitta och pumpa. Och när man väl är klar, ja då är det bara 1,5 timme kvar till nästa gång. Tyvärr Magnus, du får äta lunch själv. Måste pumpa. Tyvärr, kan inte titta på hela I en annan del av Köping. Måste pumpa. Hej, vad kul att ni kunde komma och hälsa på. Tyvärr måste jag gå och pumpa nu.
Jag såg mer av pumpen under vår tid på neonatalen, än av Magnus
Att man inte får ett psykiskt sammanbrott är ett under. Det är märkligt vad en nybliven mamma faktiskt klarar av utan att egentligen reflektera över det.
Men det är klart, man hinner ju inte reflektera över saker, måste ju pumpa.
...det kunde man ju ana, att han har en hjärnblödning, allt tyder ju på det...
Noel drogs iväg till Neonatala intensivvårdsavdelningen direkt efter jag klämt ut honom. Jag ville bara duscha och sova. Magnus också. Inte fattade väl vi att vi hade fått barn, det var ju 11 veckor kvar. På måndagen skulle vi på vår första föräldraträff, vi skulle lära oss allt om förlossningar och smärtlindring.
Vi fick lite cider och en macka var. Stämningen var minst sagt märklig. Här skulle vi föreställas sitta och fira nedkomsten av vår enfödde son. Som vi knappt hade sett. Levde han tro? Var det förresten en pojke?
Magnus släpades iväg till sonen, jag fick duscha och komma upp till BB för lite sömn.
Vem har kunnat sova direkt efter en förlossning? Jag låg där och funderade på hur i helvete folk väljer att föda barn mer än en gång. Det kan inte vara värt den smärtan. ALDRIG mer lovade jag mig själv. ALDRIG. Och hur skulle det överhuvudtaget vara möjligt att gå och kissa nu. För att inte tala om att bajsa Jag tänkte hålla mig i all evighet amen.
Hur det nu var så kunde jag inte somna. Magnus kom upp efter tre timmar.
" Nu har jag legat med vår son på bröstet" sa han.
Vår son. De vakraste ord jag någonsin hört.
Snabbt upp på benen, fick tag på ett gåbord, ned till neonatalen och där låg han. Liten och spinkig. Röd. Med slangar och elektoder kors och tvärs. Och ett orange pappershjärta med gröna bokstäver fasttejpat på kuvösen, där det förkunnades att det faktiskt var mitt, vårt barn. Noel. Mor Sofia Far Magnus.
Jaha.
Och vad gör man nu?
Stor och stark var han för tiden,sa sköterskorna. Inga problem med andningen, om ett par dagar ska ni se att han slipper cpap-en. Pip och tjut från apparaterna. Kurvor på skärmarna till höger och vänster och i olika färger. Larm och oljud.
"Ta på honom, han känner igen sina föräldrar".
Vad då ta på honom? Då går han väl sönder? Han kommer ju krossas under min gigantiska hand. Nä du, ta på honom själv. Jag vågar inte. Inte kan väl han veta att jag är hans mamma. Är jag hans mamma verkligen? Ska det kännas såhär? Var är den där himlastormande, enorma kärleken som ska infinna sig? Det har jag faktiskt läst. Nej, jag tror jag sitter här och väntar på den. På behörigt avstånd. Så slipper jag åtalas för bebiskrossning.
Magnus stoppade iaf in sin ännu större hand i kuvösen och där satt han och höll om vår son. I flera timmar. Sen bytte han blöja på honom. 9 gram kiss hade han lyckats producera.
Två dagar gick och vi började ha Noel på våra bröst utan cpap. Allt gick strålande. Jag hade inte sönder honom och Noel andades på helt själv. Till tredje dagens morgon. Då slutade han spontanandas. Cpap igen, syrgas. Vi puttade på honom hela tiden för att han skulle komma igång. Stirrade på monitorerna för att försöka förekomma honom och väcka honom innan hans saturation skönk till 0.
Rutinultraljud gjordes på hjärnan. Noel fortsatte göra oss oroliga genom att strunta i att andas.
Fjärde morgonen stod det en för oss okänd läkare och rondade vår bebis. Han tuggade tuggummi högt och ljudligt och råkade nämna i förbifarten, innan han lämnade salen att, ja det kunde man ju ana, att han har en hjärnblödning, alla symptom tyder ju på det. Det hade jag gissat på direkt.
Vafan??? Hjärnblödning? Det har ingen sagt. Fanns det ens misstanke om det?
Och då kom den. Den himlastormande, enorma kärleken. Till min son.
Så kom han då
Jag fick i alla fall en tid på specialistMVC måndagen den 15 januari. Vintern lyste med sin frånvaro, det var snarare vårvärme i luften när jag tog min mage och mina sammandragningar på en promenad till sjukhuset. Jag stannade var 20:e meter för att parera sammandragningarna, men det var ju helt normalt så jag knallade glatt på däremellan. Väl uppe på sjukhuset snubblade jag över ett par gamla arbetskamrater. Jag försäkrade dyrt och heligt att jag inte var där för att föda barn, herregud, det är ju 12 veckor kvar. Men återkom i början av april så ska ni få se världens sötaste bebis!
Inne på avdelningen fick jag åter visa upp hela härligheten för en okänd människa, dock en kvinna denna gång.
Efter undersökningen frågade hon om anledningen till att jag var där.
Jag berättade om sammandragningarna och att det säkert inte var något allvarligt, men jag kanske kunde få en halvtidssjukskrivning under någon vecka för att se om sammandragningarna försvann. " Jag vill ju inte bli helt sjukskriven pga lite sammandragningar, graviditet är ju ingen sjukdom" sa jag lite äppelkäckt.
" Jag skulle begå tjänstefel om jag inte sjukskrev dig" sa läkaren. "Du är nämligen öppen 3 cm med buktande fosterhinnor. Du går ingenstans utan vi sätter dig i en rullstol så kommer du att få ett rum på förlossningen där vi kommer att ge dig ett värkstillande dropp under dagen och natten för att stoppa din pågående förlossning"
"Men jag har ju hund" sa jag.
Det var min första tanke. Vem skulle gå ut med hunden under dagen och natten? Magnus vågade inte, hunden är rätt stor och Magnus hundrädd.
Efter många om och men, hundomplacering, värkstillande dropp som inte hade någon verkan, kortisoninjektioner i låret för bebisens lungmognad, många timmars TV- tittande och sömnlösa nätter föddes NOEL fredagen den 19 januari, kl 08:01 i vecka 29+1.
1500 g och 39 cm lång.
Normalt, my ass
Inne på avdelningen fick jag åter visa upp hela härligheten för en okänd människa, dock en kvinna denna gång.
Efter undersökningen frågade hon om anledningen till att jag var där.
Jag berättade om sammandragningarna och att det säkert inte var något allvarligt, men jag kanske kunde få en halvtidssjukskrivning under någon vecka för att se om sammandragningarna försvann. " Jag vill ju inte bli helt sjukskriven pga lite sammandragningar, graviditet är ju ingen sjukdom" sa jag lite äppelkäckt.
" Jag skulle begå tjänstefel om jag inte sjukskrev dig" sa läkaren. "Du är nämligen öppen 3 cm med buktande fosterhinnor. Du går ingenstans utan vi sätter dig i en rullstol så kommer du att få ett rum på förlossningen där vi kommer att ge dig ett värkstillande dropp under dagen och natten för att stoppa din pågående förlossning"
"Men jag har ju hund" sa jag.
Det var min första tanke. Vem skulle gå ut med hunden under dagen och natten? Magnus vågade inte, hunden är rätt stor och Magnus hundrädd.
Efter många om och men, hundomplacering, värkstillande dropp som inte hade någon verkan, kortisoninjektioner i låret för bebisens lungmognad, många timmars TV- tittande och sömnlösa nätter föddes NOEL fredagen den 19 januari, kl 08:01 i vecka 29+1.
1500 g och 39 cm lång.
Normalt, my ass
Sammandragningar
I vecka 20 kommmer magen samtidigt som en urinvägsinfektion. Urinvägsinfektionen behandlas och jag putar stolt med lillmagen. Köper mammajeans som knappt rymmer min växande rumpa men med god marginal får plats med min stolthet. Folk på jobbet kommenterar att jag verkar ha gått upp i vikt. Tro det. Jag äter nämligen jämt. Och allt. Ingen känslighet för lukter och smaker här inte.
Bebisen sparkar glatt inne i magen och jag börjar få sammandragningar. En, två, tio om dagen.
"Det är helt normalt" säger min barnmorska. "Om de inte gör ont alltså". Får ändå en tid hos en specialistgynekolog för att se om det skulle kunna var en komplicerad urinvägsinfektion som är boven.
Han klämmer och känner lite i mitt underliv. Inte helt behagligt med en manlig gynekolog men man får väl hålla tyst och hålla till godo, tänker jag. Han tar även ett strykprov på något.
Två dagar senare och säkert 50 sammandragningar får jag träffa honom igen. Han sätter sig mitt emot mig, jättenära, tar min hand och säger " Sofia jag måste fråga dig en känslig fråga. Brukar ni ha samlag i fel hål?" Jag höll på att trilla av stolen.
Det visade sig att jag hade enterokocker i "rätt" hål. Som vanligtvis befinner sig i fel hål. Därav den självklara slutsatsen att jag och Magnus kör the kinky way.
Jaja, det finns behandling för sånt med ( enterokocker alltså) och ännu en antibiotikakur senare har sammandragningarna inte minskat. Snarare tvärtom. Och en morgon i graviditetsvecka 27 går slemproppen. Men det fattade ju inte jag. Jag trodde väl att det var en försenad reaktion på antibiotikan eller nåt. Därefter började sammandragningarna bli obehagliga.
Det är helt normalt sa min barnmorska
Bebisen sparkar glatt inne i magen och jag börjar få sammandragningar. En, två, tio om dagen.
"Det är helt normalt" säger min barnmorska. "Om de inte gör ont alltså". Får ändå en tid hos en specialistgynekolog för att se om det skulle kunna var en komplicerad urinvägsinfektion som är boven.
Han klämmer och känner lite i mitt underliv. Inte helt behagligt med en manlig gynekolog men man får väl hålla tyst och hålla till godo, tänker jag. Han tar även ett strykprov på något.
Två dagar senare och säkert 50 sammandragningar får jag träffa honom igen. Han sätter sig mitt emot mig, jättenära, tar min hand och säger " Sofia jag måste fråga dig en känslig fråga. Brukar ni ha samlag i fel hål?" Jag höll på att trilla av stolen.
Det visade sig att jag hade enterokocker i "rätt" hål. Som vanligtvis befinner sig i fel hål. Därav den självklara slutsatsen att jag och Magnus kör the kinky way.
Jaja, det finns behandling för sånt med ( enterokocker alltså) och ännu en antibiotikakur senare har sammandragningarna inte minskat. Snarare tvärtom. Och en morgon i graviditetsvecka 27 går slemproppen. Men det fattade ju inte jag. Jag trodde väl att det var en försenad reaktion på antibiotikan eller nåt. Därefter började sammandragningarna bli obehagliga.
Det är helt normalt sa min barnmorska
Jag växer, men inte magen
Dag 2 som gravid. Tar en bild på min mage. Och en på Magnus mage. För att se vems som växer mest.
Dag 3 har jag redan 20 flicknamn och 20 pojknamn till vår bebis. Jag har dessutom läst "Från A till bebis" från pärm till pärm så nu är jag redo för att bli mamma.
Dag 4 som gravid. Hungrig som en varg. "Magnus titta, MAGEN syns! Den växer så det knakar." Nu är det inte långt kvar. NU måste vi göra om kontoret till bebisrum för snart kommer h*n.
Magnus suckar. "Din mage ser precis ut som vanligt".
Men det skulle han ju tycka i vecka 40 med eftersom han aldrig lägger märke till om jag klippt mig, bytt hårfärg eller köpt ny bil.
Hans starka sida är inte att märka förändringar.
I vecka 12 är det äntligen dags för inskrivning på MVC. För mig har det varit som två år.
"Invägningen" var ju inte direkt en positiv upplevelse. 4 kg har jag gått upp. I ansiktet. För magen går snarare inåt.
Två dagar senare åker jag till Bangkok med mina bröder. De röker och dricker öl i princip dygnet runt. Jag stänger in mig på hotellrummet och läser "Från A till bebis" igen och igen och igen. Varvar med Amelia "vänta barn", fyller noggrant i graviditetskalendern. Även om jag inte direkt har något att fylla i. Inga cravings, inget illamående, ingen mage. Men armarna växer. Och ansiktet ytterligare.
Tre veckor senare ska vi åka hem. Jag funderar på om jag ska försöka få en plats vid nödutgången och toaletten eftersom jag är GRAVID och måste ha lite större plats för magen. Men jag lyckas inte lura incheckningsdamen, jag har nämligen ingen mage. Vart fan har den tagit vägen? Hur får min bebis egentligen plats därinne, under det platta yttre?
Väl hemma ska jag till MVC för att lämna urinprov och passar på att väga mig igen. 6 kg! Flebb. Jag som har köpt ett Belly-Belt för att få plats i jeansen med min fylliga bebismage. Jeansen kommer inte över rumpan, men jag lovar att magen lätt hade fått plats.
Dag 3 har jag redan 20 flicknamn och 20 pojknamn till vår bebis. Jag har dessutom läst "Från A till bebis" från pärm till pärm så nu är jag redo för att bli mamma.
Dag 4 som gravid. Hungrig som en varg. "Magnus titta, MAGEN syns! Den växer så det knakar." Nu är det inte långt kvar. NU måste vi göra om kontoret till bebisrum för snart kommer h*n.
Magnus suckar. "Din mage ser precis ut som vanligt".
Men det skulle han ju tycka i vecka 40 med eftersom han aldrig lägger märke till om jag klippt mig, bytt hårfärg eller köpt ny bil.
Hans starka sida är inte att märka förändringar.
I vecka 12 är det äntligen dags för inskrivning på MVC. För mig har det varit som två år.
"Invägningen" var ju inte direkt en positiv upplevelse. 4 kg har jag gått upp. I ansiktet. För magen går snarare inåt.
Två dagar senare åker jag till Bangkok med mina bröder. De röker och dricker öl i princip dygnet runt. Jag stänger in mig på hotellrummet och läser "Från A till bebis" igen och igen och igen. Varvar med Amelia "vänta barn", fyller noggrant i graviditetskalendern. Även om jag inte direkt har något att fylla i. Inga cravings, inget illamående, ingen mage. Men armarna växer. Och ansiktet ytterligare.
Tre veckor senare ska vi åka hem. Jag funderar på om jag ska försöka få en plats vid nödutgången och toaletten eftersom jag är GRAVID och måste ha lite större plats för magen. Men jag lyckas inte lura incheckningsdamen, jag har nämligen ingen mage. Vart fan har den tagit vägen? Hur får min bebis egentligen plats därinne, under det platta yttre?
Väl hemma ska jag till MVC för att lämna urinprov och passar på att väga mig igen. 6 kg! Flebb. Jag som har köpt ett Belly-Belt för att få plats i jeansen med min fylliga bebismage. Jeansen kommer inte över rumpan, men jag lovar att magen lätt hade fått plats.
Graviditetschock
Min historia börjar egentligen inte idag, utan den 27 juli 2006 när jag testade positivt på ett graviditetstest. Så oväntat. I alla fall för Magnus, min sambo. Lite väntat från min sida, min alldeles enormt regelbundna mens var tre dagar sen. De berömda ugglorna i mossen. Och visst var de där. Ugglorna alltså. Och ett dyngplus på stickan.
Efter viss häpnad och tydlig chock hos Magnus utbröt stor glädjeyra. Jag var mest sur på att helgens planerade fest inte skulle innebära fylla och cigaretter för min del. Som jag hade sett fram emot denna helg i, ja säkert en hel vecka. Sedan förra helgens fest då. Nu var det slut på sådant. Hej då till spontanitet, värmande öl i sommarkylan, socialciggen med tjejerna.
Men nu var det ju mycket bättre! Äntligen gravid! Jag som sett fram emot denna graviditet i typ 12 år. Nu var det minsann min tur. Min tur att äta ohämmat, strunta i gymtvång och min tur att rynka på näsan åt alla rökare! Fy för rök och sprit. Titta på mig och mitt växande, renlevnadsjag!
Efter viss häpnad och tydlig chock hos Magnus utbröt stor glädjeyra. Jag var mest sur på att helgens planerade fest inte skulle innebära fylla och cigaretter för min del. Som jag hade sett fram emot denna helg i, ja säkert en hel vecka. Sedan förra helgens fest då. Nu var det slut på sådant. Hej då till spontanitet, värmande öl i sommarkylan, socialciggen med tjejerna.
Men nu var det ju mycket bättre! Äntligen gravid! Jag som sett fram emot denna graviditet i typ 12 år. Nu var det minsann min tur. Min tur att äta ohämmat, strunta i gymtvång och min tur att rynka på näsan åt alla rökare! Fy för rök och sprit. Titta på mig och mitt växande, renlevnadsjag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)