Tand för tand

Noel har inte öroninflammation. Inte tarmvred heller. Han får tänder. Såklart.
Hur trög får man vara? Ungen är ju lilaröd i överkäkens slemhinna och den är svullen som en stukad fot. Har så varit i typ två veckor. Jag har skällt på Magnus att han är så dålig på att borsta Noels tänder, att Noel kommer tappa hela garnityret (sex tänder) för att vi är så slarviga med hans munhygien. Eller ve och fasa, att han får bruna små äckliga mjölktänder som ungarna på går´n hade när jag var liten. Som mamma bestämt hävdade berodde på att föräldrarna var fattiga och därmed slarviga. De ungarna var dessutom konstant snoriga, en slemsträng som hängde ur ena näsborren jämt och som de slickade på med tungspetsen. Det berodde ju också på att de var fattiga, för då hade de per automatik det skitigt hemma. Och då blev barnen sjuka jämt. Sa mamma alltså.
Tänk va?
Om man anammar hennes dåvarande synsätt tror alltså mina grannar och dagispersonalen att vi är fattiga och slarviga och skitiga. Noel är ju dyngförkyld HELA tiden, hostar som värsta rökkärringen, slickar på slemsträngar hela dagarna. Han har dock inga bruna små äckliga mjölktänder ännu.
Jag tappade tråden.
Jo, jag har ju skällt på Magnus. Sagt att det är vårt (läs hans) fel att Noel är röd i munnen och att det beror på att vi inte är noga med tandborstningen och att han nu drabbats av värsta tandlossningen och tandköttsinflammationen. Men hur lätt är det att borsta barnets tänder när det måste kännas som att gnida runt en piasavakvast i ett öppet sår? Noel skriker ju rätt ut och kastar sig handlöst åt vilket håll som helst bara för att undkomma tortyren.
Så snart har han nog bruna små äckliga mjölktänder.
Nu hoppas vi att de nya gaddarna dyker fram rätt vad det är, så både han och vi slipper lidandet och att vi kan återgå till att vara bra föräldrar som borstar vårt barns tänder både morgon och kväll. Som man ska. När man inte är fattig, slarvig och skitig.