Toalätt

Det här med toaträningen är ju verkligen inte över ännu. Men det känns så. För helt plötsligt så har Noel varit nästintill blöjfri i flera dagar. Han har misslyckats ett par gånger. Då har han oftast varit upptagen med något så fantastiskt roligt att det skulle ha varit ett dyngtråkigt avbrott att gå på toa. Men flera gånger har han sagt att han behöver gå, i den mån han har hunnit, eftersom vi tjatar HÅL i öronen på honom.
- Är du kissnödig? Ska vi gå på toaletten? Är det säkert att du inte är kissnödig? Bajsnödig då? Mamma kan läsa en bok om vi går på toa nu.
Han hinner liksom inte bli kissnödig som vi tjatar.
Han blir snarare arg och tycker att det här med toan är helt värdelöst, eftersom han får tillbringa så mycket tid där. Det gäller att hitta en gyllene medelväg.
Jaja.
Mitt i toaträningen gick Vildhelm och blev jättesjuk (dubbelsidig öroninflammation och halsfluss). Och då dröjde det ca en kvart innan Noel blev sjuk också. Sen blev det jul och sen blev det kräksjuka.
Det är tufft med sjuka barn.
Det är tufft med sjuka barn som ska ha antibiotika tre gånger per dygn, sjuka föräldrar OCH en kille som toatränar.
Men jag tror vi red ut stormen.
Och igår natt sov Noel utan blöja.
Somnade runt 19.30, vaknade 06, drack välling och SEN ville han gå på toa och kissa.
Inte en droppe kiss någon annanstans, än i toaletten. Där han också har passat på att lägga ett par bajskorvar.

Nu är Noel hos farmor och farfar. För att generalisera toalettbesöken.
Vi får väl se hur det har gått.

Kuf

För ganska länge sedan bestämde vi, i samråd med Noels psykolog, att han skulle genomgå ett intelligenstest. Dels för att veta var vi ska lägga ribban när det gäller typ allt, men också för att ha något att jämföra med när han gör ett ytterligare test i samband med skolstart. Som avgör om han behöver särskola eller inte. För att se om han utvecklas åt rätt håll och om autismträningen ger resultat.
Magnus var med honom under testet.
Magnus ringde mig efter testet.
Han var sådär nedstämd som vi alltid brukade vara under Noels första två levnadsår. Det var alltid något nytt negativt besked då liksom: Ja, han har ju en stor hjärnblödning.  Ja, han kommer att få bestående men. Ja, troligtvis en CP- skada, och vi vet inte hur omfattande. Nej, han kommer nog inte att börja prata. Ja, han har ett stort ljumskbråck och behöver opereras omedelbart.  Han kanske inte kommer lära sig gå. Ja, han har betydande svårigheter i interaktionen med andra barn. Ja, han är autistisk.
Det kom liksom aldrig något positivt alls. Förutom Noel, som hela tiden utvecklades åt rätt håll.
Så lät Magnus.- Nej, det gick väl inte så bra, sa han. Det var så otroligt tydligt vari hans svårigheter ligger. Att han inte är som andra barn. Skitjobbigt. Fan, det var ju så länge sedan vi fick ett nedslående besked. Det suger verkligen.
Sa Magnus. Min klippa och trygga punkt, som alltid ser det positiva i allt.
Det är jag som är domedagsprofeten. Målar fan på väggen.Inte Magnus.
Så vi började fundera på särskola, personlig assistent, särskilt boende. Hela framtiden, som ju alltid varit oviss, med ens blev tydlig: Noel kommer aldrig att klara sig själv. Vi kommer ha ett "barn" så länge vi lever. Ja, barnen kommer vi ju alltid att ha, men ett barn i en vuxen kropp liksom. Som kommer vara helt beroende av sina föräldrar resten av sitt liv.
Det är många som har det så, jag vet. Och visst förlikar man sig med den tanken också. Men det är jobbigt när det blir så påtagligt.
Så gick Magnus tillbaka till psykologen för att få resultatet.
Noel låg över medel på alla delar av testet. Till och med mycket över på en del grejer.
Fattar ni?
Vi har en son som inte bara är normalbegåvad. Han är också typ smart.
Jaja, han har sina svårigheter. Han har sina diagnoser. Men det känns inte så oöverstigligt längre.
Han kommer säkert bli en asocial, kufig professor någonstans på någon institution vid universitetet.
Precis som hans far är på väg att bli.
Nej, förresten, Magnus är inte asocial.

Onöda

Nu ska jag berätta vad som är det mest onödiga köp man gör som förstagångsförälder.
Juniorsängen.
What´s the point?
Juniorsängen har inget som helst syfte. Om man inte tänker såhär:
Vad smart med en säng som är precis för kort för att en förälder ska få plats i den.
Vad smart med en säng som behöver en speciell madrass, speciell bäddmadrass, speciellt täcke och speciella lakan/påslakan.
Vad bekvämt att ligga tillsammans med sin sjuke son i en säng där man inte kan sträcka ut benen. En hel natt. Alternativt sträcker man ut benen och lägger upp dem på sängaveln och får blodstopp i fötterna. Också bekvämt.
Vad bra med en säng som barnet kan ha begränsad tid. Så att man behöver köpa en ny sen. Mycket ekonomiskt och miljövänligt.

Tips: Köp en vanlig säng. Det har ni alla behållning av.

Noel och jag pratade livets väsentligheter igår kväll innan han skulle sova (vi låg i Magnus och min säng).
N: När jag blir vuxen ska jag bli pappa
Jag: Jaha, vad mysigt! Hur många barn ska du ha då?
N: 20 stycken
Jag: Oj då, så många. Det kan ju bli lite jobbigt.
N: Nej. Jag ska ha sju. Sju syskon ska jag ha. Och så ska jag ha en flickmamma. Och så ska jag vara polis. Och busskafför. Och tågmästare.


Min son kommer ha fullt upp vad det verkar.

Kiss(e)

Jag inser att bloggen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Det är synd. Jag har verkligen mycket att berätta. Jag ska försöka hålla igång den. För Noels skull. Och för min. Den är ju en väldigt bra dagbok. En liten livsredovisning. Man glömmer ju så lätt nu när man är 35.
För 35 har jag nyss fyllt.
Usch. Time flies.

Här hemma händer följande:
Noel toatränar. Han har inte visat något som helst intresse för att vilja sluta med blöja. Tvärtom.
Men nu är han snart fyra. Så det är dags. Om det går.
Magnus har under hösten gått på en toaträningskurs (ja, de finns. Om man råkar ha ett funktionshindrat barn) och får massor med inspirerande tips och råd.
Som funkar sådär.
Noel bryr sig nämligen inte så mycket om belöningar. Eller om mamma och pappa blir skit(hihi)glada om han råkar bajsa i toaletten. Han kunde inte bry sig mindre. Vi kan alltså inte säga att han får en godis om han kissar i toan. Dels gillar Noel inte godis, dels förstår han inte riktigt varför han belönas för kiss i toan. Kiss i toan är ju typ samma sak som kiss i blöjan för honom. Vi får väl se. Vi hoppas såklart att vårt slit ska ge resultat. Hoppas, hoppas, hoppas.

Nu nalkas julen. 
Typiskt.
Jag har inte tid med den.

Ikväll hämtade vi en ny katt.
Vi har känt ett tag att vår katt, Katten, behöver en polare. Nån att lajja med när vi jobbar. Fick en förfrågan via ett känt ansiktsforum som vi nappade på. Så nu är hon här. Vi vet inte vad hon heter, hennes förre detta ägare var ryssar som inte kunde ett ord svenska, varför kommunikationen oss emellan var minst sagt bristfällig.
Hon har fått namnet Skrället. Inte som skällsord. Utan mer som Käringen. Eller Rucklet.
Hon är supergullig. Och superrädd.
Och nu lite bilder på mina barn. Som bara blir sötare ju mer jag umgås med dom. Tänk vilka vackra barn JAG har skapat. Vilken egokick.
Och en liten bild på Katten. Skrället har inte fastnat på bild ännu.

Nu ska jag unna mig en god bok i ett varmt bad.

Grannlåt

Stackars våra grannar. De under oss ångrar nog att de köpte just den lägenheten. Vilhelm ettårstrotsar. Han skriker, gapar, slår saker i golvet, slänger saker i golvet, slänger mat på golvet, slänger katten i golvet, gärna mellan 03- 04 på morgonen. Vi har en skittålig och ljudisolerande (inte) ekparkett i nästintill hela lägenheten. Lägg till öppen planlösning så får man ljud som färdas snabbt och stegras i intensitet, för att explodera i närheten av t.ex sovande storebror. Alternativt alltså ovanför grannarnas sovrum. Jag brukar intala mig att det jämnar ut sig, för de har en hund som skäller ettrigt HELA tiden när husse och matte inte är hemma.
På tal om trots.
Igår hämtade jag barnen på dagis med bilen. Vi har ÄNTLIGEN fått parkeringsplats nära vår port, för den lilla nätta summan av 700 kr i månaden. Den är värd alla pengar i världen. Jag älskar den. I alla fall när följande händer.
- Mamma, jag vill inte gå hem.
- Det är mycket man inte vill, älskling. Men ibland måste man.
- JAG VILL INTE GÅ HEM.
- Vad vill du då?
- Inte nånting.
- Jaja, men nu ska vi hem och äta och sen kommer Rebecca och då ska vi åka till ridskolan.
- JAG VILL INTE ÄTA, JAG VILL INTE NÅNTING
- JAG VILL INTE TILL RIDSKOLAN
- Du behöver inte äta om du inte vill, och du brukar ju tycka att det är jättekul på...
- JAG VILL IINTE ÄÄÄÄÄTAAAAAA NÅNTING
Gap och skrik och gråt. Detta innan vi ens har kommit in på parkeringsplatsen.
Så tog jag ut Noel ur bilen och lutade honom mot densamma (hans balans är fortfarande dålig så han har lite svårt att bara stå rätt upp och ned utan stöd) och plockade ut Vilhelm (som inte hade några skor på sig, utan bara strumpor).
- JAG VILL INTE GÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
skriker Noel och slänger sig ned på marken. Jag har Vilhelm på armen och försöker resa Noel upp som vägrar stå på sina ben.
- JAG VIIIIIIIILL IIIIIINTE NÅNTING-
- Nänä, men då går vi in i alla fall, hotar jag och börjar gå mot porten.
-NEEEEEEJ, JAG VIIIIILLLLLL.
Jag går tillbaka och försöker resa Noel upp med vänster hand.
- Kom då, så går vi.
-NEEEEJ , JAAAAG VIIIIILLLL INTE, skriker Noel och vägrar resa på sig.
Vad fan gör man?
Jag lämnade Noel i en skrikande liten hög mitt på parkeringen för att gå in och hämta en vagn. Vilhelm är lite chockad och tyst. Viskar - Titta, titta, tie, tie.
När jag kommer ut med en vagn ca en minut senare står det en liten hop med människor och tittar på Noel som skriker om möjligt ännu högre. De stirrar och pekar åt mitt håll och skakar på huvudet. Hopen består av män och kvinnor i övre medelåldern, med stavar.
Jag sätter ned Vilhelm på den kalla asfalten och försöker pressa ned Noel i vagnen. Han skriker och gråter och slår vilt omkring sig och spänner sig i en båge så att delar av vagnen (sufletten) flyger all världens väg. Jag kämpar verkligen med våld (fyfy) för att få honom så pass ned i vagnen att jag kan spänna fast honom. Det såg säkert ut som om jag misshandlade honom.
Hopen står kvar och stirrar.
Då kommer jag på Vilhelm. Han har rest på sig och tultat iväg i bara strumplästen, i riktning mot Fyrisån. Jag släpper Noel och vagn och springer som en galning för att fånga lilleman.
Väl tillbaka har Noel hasat ned på marken igen, vilt skrikandes att han inte vill.
Jag sätter Vilhelm i vagnen och tar 19 kilo Noel under armen och går den korta biten mellan parkering och port. TACK GODE GUD FÖR MIN PARKERINGSPLATS!
Hopen står kvar och stirrar.
Väl hemma somnar Noel på vardagsrumsgolvet en halvtimme senare. Som en död.
Jag fick skicka hem Rebecca (avlösaren) och ringa och avboka ridningen, för fjärde gången i rad. De andra gångerna har vi varit sjuka i tur och ordning. Vattkoppor och magsjuka och halsfluss och sånt.
Gotta love småbarnsträsket. Det gör förmodligen inte grannarna.

En stilla fundering

Noel fick vattkoppor för tre veckor sedan. Jag gick in och anmälde honom som sjuk på FK som sig bör. Noel var sjuk, riktigt sjuk. I elva dagar höll vi honom hemma. I elva dagar var han sjuk. På försäkringskassans hemsida meddelade de kallt att om barnet är sjukt i mer än 8 dagar i sträck måste man ha läkarintyg, eller intyg från sjuksköterska.
Är det någon som någonsin har haft läkarintyg för vattkoppor? Man blir ju utslängd med huvudet före om man ens andas att man kanske skulle ta sin vattkoppesjuke son till en läkarmottagning. Samma sak gäller för sjuksköterskebesök.
Jag är ju sjuksköterska. Kan inte jag få intyga att han faktiskt har vattkoppor? Jag har bildbevis.
Nä, det blev ju till att helt enkelt trixa med dagarna så att det inte såg ut som en sammanhängande sjukdomstid.
Bra system det där. Bra inihelvete.

Dagen då jag höll på att döda mitt eget barn... eller dagen som jag helst vill glömma... eller köp aldrig saker billigt från Tyskland.

Vi bestämde oss för att köpa en cykelvagn med barnvagnsfunktion. En sån man kan både ta som släpkärra bakom cykeln OCH med ett par enkla justeringar göra om till en dubbelbarnvagn. LYSANDE! Jag spanade genast in den dyraste på marknaden, Magnus tyckte inte att det var ett rimligt pris. Jag spanade in en enklare variant av den dyraste, samma tillverkare men, ja som sagt, lite enklare. Till halva priset. Ja, jo, den kunde nog kanske vara värd pengarna tyckte Magnus. Men vi bestämde oss för att vänta ett par månader så vi kunde spara ihop pengarna. Jag gick och kände på vagnen  hos en återförsäljare och blev övertygad om att vi valt helt rätt.
Så satt jag av en slump (eller hur) på Tradera och hittar till min förvåning en snarlik vagn, med snarlika funktioner till ett inte så snarlikt pris. Snarare en femtedel av det. Jag visade Magnus och han gick också igång på den. Det är ju alltid svårt att avgöra på en liten bild hur saker och ting känns, men den såg bra ut.
Sagt och gjort, vi lade ut min älskade syskonvagn på Blocket, den såldes på tio minuter.
Jag försökte googla på vagnen vi were about to buy, hittade INGENTING. Kanske för att det inte gick att se vad det var för märke på den, på bilden.
Jag lade ett bud, det fasta, och vann direkt. Vagnen kom fyra dagar senare.
Manualen var fyra bilder med tysk text under. Helt oklart. Ingen instruktion om hur den skulle fästas på cykeln, men vi är ju inte helt ologiska så vi löste det hela. Trodde vi.
Besvikelse nummer 1: Vagnens tyg var helt slitet och söndernött baktill och hängde ihop i en liten tråd. Jag lagade och lagade och lagade.
Det blev bra.
Besvikelse nummer 2: Vagnjäveln kom inte ut genom vår ytterdörr, inte in i hissen och inte in genom dörren till barnvagnsförrådet och inte ut genom porten. Om vi inte ställde den på högkant och bar ut /in den. Den är utrustad med hjulskydd som sticker ut 30 cm på varje sida, vilket gör vagnen alldeles för bred. För allt.

Besvikelse nummer 3: Noel är för lång för att kunna sitta upprätt om vi har regnskyddet nedfällt, och det är bra trångt där inne när båda ungarna sitter där. Tänk vinteroverallen och cykelhjälmar på det. Hmmmm.
Premiärturen, som barnvagn, gick bra och den var lätt och smidig att köra, men det var ju lögn i helvete att få in den i lokalbutiken. Magnus fick helt enkelt vänta utanför med den och ungarna medan jag gick in och handlade.
Premiärturen som cykelvagn hade jag idag. Fy fan.
Först gick det inte att spänna fast den ordentligt på cykeln. Fästanordningen var lite för stor. Skruven som skulle dra åt runt ramen på cykeln gick bara att dra åt till en viss gräns,sen snurrade den bara och spände inte.
Men den satt fast i alla fall och det finns en säkerhetslina så jag tänkte att det blir nog bra...
Som tur var blev det rött vid järnvägsövergången, Vilhelm blev hysterisk och jag beslutade mig för att han skulle få åka den vanliga barnsitsen istället. Jag lyfte över ungen och började cykla. Då fastnar vagnen i en bil som står parkerad längs gatan, pga av de där hjulskydden som sticker ut. Så vagnen flyger upp i luften, slungas tillbaka rätt in i nästa bil som står parkerad. Jag hör verkligen reporna som blir på bilarna, det skriker i mina öron. Jag tvärbromsar mitt i bilvägen, eller rättare sagt, jag blir tvungen att tvärbromsa eftersom vagnen inte rullar längre, den sitter ju fast i en bil. Hur mycket jag är sliter och drar i den så lossnar den inte. Jag blir tvungen att kliva av cykeln, ta ned stödet och lyfta upp vagnen för att få loss den och försöka dra ekipaget åt sidan. Då lossnar stödet på cykeln. Vilhelm välter rätt ned i gatan med armen i kläm under sig, barnstolen och cykeln, huvudet (med cykelhjälm på, tack gode gud för denna uppfinning) tar en jättesmäll och precis då kommer en bil bakom som får tvärbromsa och stannar ca 50 cm från Vilhelms kropp. 50 cm. Tur att det inte var halt just precis där.
Jag lyfter upp hela ekipaget på adrenalin och bär rubbet upp på trottoaren, lyfter ur min hysteriskt gråtande bebis och ber till gud att hans arm är hel, hans huvud är helt, att det inte blivit några repor på bilarna och att ingen har sett spektaklet. Då skulle jag mista vårdnaden över mina barn. Men mest av allt bad jag att gud skulle skicka tillbaka vagnen till helvetet där den kom ifrån.

Vilhelm är hel. Bilarna är repfria så vitt jag kunde bedöma.
Vagnen är inte hel. Den verkar vara gjord av papper, allt är vint, böjt och skevt, eller helt enkelt av. Gud bönhörde mig till viss del eftersom Vilhelm är ok.
Men vagnen står kvar ute på gården som ett hån. Blä.

Ridning, 1- åring, tapetsering, städning, inskolning

Jag är gammal hästtjej. Jag har ridit och haft egen häst jämt. Jag slutade rida och ha egen häst när jag blev gravid med Noel. Tänkte att jag skulle ta upp det igen när han blev lite större och jag fick mer tid. Sen blev jag gravid igen och hoppades lite att det skulle bli en liten flicka som kunde indoktrineras till att dela mitt hästintresse. Då kunde hon och jag hänga i stallet liksom.
Det blev som bekant en bastant pojke. Han gillar att misshandla katten och spela trummor. Eller misshandla sin storebror och spela gitarr. Min mamma kallar honom för Vildhelm.
Vildhelm är intresserad av djur, men är nog ingen hästkille.
Noel däremot, han är lite mjukare. Han är inte så intresserad av själva djuret häst, men det har visat sig att han gillar att rida. Jättemycket. Sen såg vi en dokumentär om en autistisk pojke som blev skitmycket förbättrad i sin autism när han fick hänga med hästar och rida och så.
Att Noels CP- skada också kan bli "bättre" tack vare ridningen gjorde att beslutet inte var så svårt. Vi satte honom i ridskola.
Noel älskar att rida. För att det går fort och skumpar. Ju mer han skumpar, desto roligare är det. Han har inga planer på att bli en bra ryttare. Han vill skumpa. Han har inga planer på att sköta om hästen. Han vill bara rida. Varje måndag åker vi till ridskolan. Utan en enda protest. Inte en enda. Säg den treåring som inte protesterar mot en aktivitet, även om han/hon tycker att den är rolig.
Vi tolkar detta som att han faktiskt verkligen uppskattar ridningen.

Vildhelm har fyllt 1 år. Fy för den lede vad tiden går fort.

Han fick en Makkapakka, eller hur det nu stavas och en apparat som låter och jävlas och som de slåss om, bröderna.

Vi har tapetserat lite i vår nya, viiiita lägenhet.

Vi har städat upp efter takläggargubbarna, trots att vi betalat för bortforsling. Men eftersom vi är så nöjda med resultatet, så ser vi lite genom fingrarna.



 Före

Efter
Jag hittade visst ingen efterbild... Jaja, det är fint i alla fall.


Vildhelm har börjat på förskolan.
Som sagt, fy fanken vad tiden går fort. Ge mig en bebis till. Jag har abstinens.


OBS! Säga vad man vill om iPhone, men bra bilder tar den i alla fall INTE. Annars älskar jag den.

Semester är inte synonymt med ledig. Längre.

Sommar, sol, semester. Betyder inte längre samma sak som för fem år sedan. Sällan har jag gjort så mycket under en sommar. Sällan har jag sovit så lite. Sällan har jag längtat till höst och rutiner så mycket.
Alltså; sommaren har varit toppen på många vis. På alla vis. Men vi har en liten pojke som har annorlunda dygnsrytm än resten av familjen. Och en stor pojke som kollapsar lite utan ramar och riktlinjer.
I sommar har vi blivit vuxna. Eller, det har vi nog varit ett tag utan att inse det. Men nu slog det till med full kraft. Vårt största intresse, föutom barnen, är tak. Olika takbeklädnader. Vi kollar in varenda tak vi ser.
- Hmmm, undrar om det verkligen är tegel. Ser mer ut som plåt.
- Kolla Magnus, de har också bytt pappen.
- Tror du ränndalarna verkligen ska se ut sådär?
- Ha, de har omålade vindskivor och takskäggen är ju helt krokiga.
Ja, ni fattar. Vi har bytt tak själva.
Vi pratar också om tilläggsisolering, järnvitriol och naturskiffer. Om olika blandare, altaner och eventuell gäststuga.
Vi pratar politik.
Men mest pratar vi om Noel. Hur det är och om hur vi tror att det kommer att bli. Vi bråkar om uppfostran. Kan man uppfostra en liten pojke med autism?
Hur hanterar man utbrotten? Hur hanterar man det faktum att han faktiskt inte gillar sin lillebror? Eller ja, han bryr sig liksom inte så mycket om Vilhelm. Bara när Vilhelm leker just med den leksaken som han nog också ville leka med JUST NU.  Då slår han Vilhelm. Eller puttar omkull honom.
Vad är normalt och vad är onormalt?
Onormala, det är i alla fall unge herr Vilhelms sovvanor. Han vaknar fortfarande nolltrenollnoll, eventuellt något senare.
Onormalt är mitt sjuka intresse för årets val. Politik har inte haft en så stor roll i mitt liv tidigare. Nu läser jag och tittar och lyssnar på allt jag kommer över. Fan, om man inte bryr sig kan man inte heller förändra det som är dåligt. Jag har äntligen fattat att jag kanske kan påverka.
Liksom.
Vuxen.
Shit vad häftigt. Inte tråkigt. Inte för mig i alla fall.



Sommaren på en pinne. Typ.

Musikörat

Min yngste har världens bästa musiksmak.

Vi har semester

Av den anledningen, och det faktum att internetuppkopplingen där vi befinner oss är modemsnabb (läs skitlångsam), får bloggen vänta.
Vi ses snart.

Sökes

Noel sitter och tittar på ett avsnitt av Dr Snuggles.
- Vad är det där pappa, är det en rymdraket?
- Ja det är det, den heter spruttibangbang, svarar Magnus.
- Jag vill köpa en rymdraket. En liten som jag kan flyga iväg med själv.

Så om någon har en rymdraket till salu, kontakta oss gärna. Noel ville INTE att vi skulle bygga en nämligen.

Inte så annorlunda

Jag vet inte om jag ska byta namn på bloggen. Den ska ju handla om vår annorlunda son. Och vårt annorlunda liv. Men med den utveckling vi har just nu så känns ingenting speciellt annorlunda. Eller? Noel fick en ny dos botox i onsdags. Det är annorlunda. Folk runt omkring undrar varför vi ger en treåring antirynkmedel. (Som mamman nog egentligen skulle behöva konstaterar hon efter en snabb blick i spegeln, eller en bild på sig själv, tagen med mobiltelefonen. Vem är den där gamla kärringen som hålögt och bistert stirrar tillbaka på mig? Vad hände med min ungdomliga fräschör?)
Noel blir väsentligt förbättrad direkt efter botoxinjektionerna. Han utmanar fysikens lagar (sin egen fysiks) och hoppar, klättrar, står still, gör knäböjningar och många andra normala saker. Som en treåring ska.

Han leker med ord. Meningar. Härmar.
Häromdagen hade Magnus lagat mat med lite bett i- skitstarkt faktiskt. Noel sträcker ut tungan och säger:
- Pappa, ta bort brännet.
Brännet. Hur visste han det? Att det han kände var en brännande känsla?
Han "springer" omkring och ropar PEDAGOG och andra för hans ålder vanligt förekommande ord.
Han ropar: -MAMMA!
- Vad är det Noel?
- Bra.

Han berättar om sina dagar på dagis. Han skämtar.
Han kommunicerar. Det är inte helt likt en autist.

Det här med bilmärken var ju skoj, tills det inte fanns fler bilmärken att lära sig. Åtminstone inte här i Luthagen. Så nu har han lärt sig vilket land respektive bilmärke kommmer ifrån. Det är nog lite autistiskt.

Han hade med sig en kompis hem från dagis för några veckor sedan. Stort.
En flicka som heter Sonja. Noel känner igen kvalitet när han ser den. Han tar också efter sin fars goda omdöme att välja en äldre kvinna.
Sonja är en söt, trevlig flicka som är sex år och med huvudet på skaft. Med supertrevliga och framgångsrika föräldrar visade det sig. Som bor ypperligt i ett fantastiskt etagegårdshus i de gamla kvarteren i främre Luthagen. A real catch med andra ord. Heja Noel!

Han har fått en ny avlösare. Hon heter Caroline och är toppen. Noel avgudar henne.
Jag har fått en ny iPhone. Den är vit och blank och toppen. Jag avgudar den.

Vårt Ruckel håller på att få ett nytt tak. Det är fint.
Magnus avgudar det.

Noel drogad och glad inför Botox.

-Hahaha mamma, flickan har svart mössa på sig, säger han och pekar på en muslimsk kvinna i väntrummet iklädd burka. Hon ler lite besvärat.

Jag blir tokig

Jag har en niomånadersbebis som sover helt värdelöst dåligt. Det har kulminerat de senaste veckorna och nu vaknar han en gång i halvtimmen natten igenom. Jag är mer död än levande. Vad ska jag göra?
Han äter skitmycket innan han somnar. Dvs, en stor portion gröt, ca 100-120 ml välling och han vägrar dricka mer. Sedan ammar jag honom minst tre gånger innan han somnar så pass att man kan lägga ned honom i sängen. Och då är det riktiga maratonamningspass. Så jag lovar er: han är INTE hungrig. Men han vaknar och TROR att han är hungrig. Och blir asförbannad om jag inte ger honom bröstet.
Han vägrar ta napp.
Han vägrar sova själv. Han vägrar numer också sova fast han får äta när han vaknar OCH dela säng med mig, något som tidigare ändå fick honom att sova tre timmar i stöten. Fram till 04. Nu tycker han att det är morgon 00.33. Fattar ni?
HJÄLP MIG.
Tack.

Summering.

Jag vet att jag borde skriva en rad eller så. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller sluta.
Jag jobbar lite igen. Magnus är pappaledig. Vilhelm började krypa. När jag var på jobbet. Jag missar min bebis utveckling. Jävla skit. Idag försökte han ställa sig upp mot en snurrande barstol. På stengolvet. CLIFFHANGER. Det gick bra, kanske för att jag blundade hårt och skrek nåt paniskt åt Magnus. Om att han är helt värdelös på att hålla koll. Eller så.
Noel säger en massa roliga saker, sådär så att man kiknar av skratt. Men jag kommer inte ihåg en enda mening. Han kan numer ALLA bilmärken. Och var bilarna kommer ifrån. Okej att det är jobbigt med autismen och så, men om det ska gå åt det här hållet och med den här farten, ja då tror jag på framtiden. Han kan till och med skilja på Honda och Huyndai. Det kan inte jag. Är det skillnad?
Han blir allt säkrare på att gå. Han har blivit styv i korken. Han ska klättra upp på allt. Med sina stela ben. Det har hänt ca en miljon gånger att jag dör chockdöden. Men han reder ut de flesta situationer.
Han har blivit rädd för myggor.
- NEEEJ, INTE skriker han när han ser en och så håller han för öronen och blundar. Inte speciellt effektivt. Och myggor, gott folk, det finns det gott om vid Rucklet.
Jag glömmer varje höst att med sommar kommer inte bara sol och värme. Då kommer det plågoandar i alla former. Speciellt på landet.

Snart kommer bloggandet igång igen. Men nu måste man passa på att göra annat, när kidsen somnat. Hänga på balkongen till exempel. Eftersom vi numer har en. Som är allra finast. Näst efter Celinas.

men hahahahahaha. Igen!

Idag har vi varit lite bakis. Vi var på trevligt grillparty igår och drack mer alkohol än vi brukar. Men värt, det var det. Idag har vi köpt lite balkongpimp av Celina, Ruckelpimp och bakispimp (pizza) och varit halvsega och lite purkna. Så gick jag in på Ketchupmamman och hittade återigen ett inlägg som fick mig att dö av flabb. Hohohohohoho.
Nu ska jag samla kraft. Veckan blir Noelhektisk.

Jag vill ha en till

Vårt oglamorösa liv rullar på. Vilhelm har nu börjat vakna kl. 02.00. Alltså, jag repeterar. 02:00. Då är det, i hans lilla värld, morgon.
Jag avskyr honom då. Just precis då när han bökar och stökar och säger tittatittatittitt och mamamamamamämämämä och står och gungar på alla fyra och håller på att ramla ur sängen. Då är han det värsta jag vet.
- MenförihelveteungjävelSOV, säger jag lagom högt för att Magnus också ska vakna. Annars vaknar inte Magnus utan sover sött vidare och jag får vara vaken själv med djävulsbebisen. Och det mina vänner, är fusk. Om jag inte får sova, då får inte Magnus det heller.
Sådan är jag.
Och jag är ALLTID tröttast. Det spelar ingen roll om Magnus faktiskt går upp 02:00 och underhåller djävulen i två timmar tills han somnar igen. Då har jag legat vaken under hela den tiden och resten av natten, eftersom jag har svårt att sova om det inte är helt tyst och stilla runt mig.
Så har det varit i åtta månader nu. Jag blir arg om Magnus hävdar att han är helt slut. Han sov ju fram till 02:00. Det gjorde inte jag, eftersom jag ammade kl 21, kl 23 OCH kl 01. Han sov dessutom efter det att Vilhelm somnat om igen. Det gjorde inte jag.
Jag är tröttast. Kom inte in och klampa på mitt martyrområde.
Sedan, när jag yrseltrött druckit fyra koppar kaffe och läst morgontidningen och klockan är 05:00 och jag tittar på min helt underbara, tjocka, glada bebis som sitter och gnager på en tandborste helt nöjd och bara flinar. Då älskar jag honom över allt annat. Och vill gärna ha en till liten bebis.

Träben

Ibland känns världen lite väl oflexibel.
Igår skulle jag (nästan) som vanligt hämta Noel på dagis. Eftersom det var så fint väder gick jag hemifrån en kvart tidigare för att hinna strosa lugnt i solskenet. Hur det nu var så kom jag ändå fram till dagis 14.45 istället för 15.00 som är vår vanliga hämtningstid.
Jag möter Noel och hans resurs i dörren, påväg ut.
Ta inte detta fel, jag avgudar Noels resurs, hon är verkligen en gåva till oss och Noel och hon gör underverk med honom, men ibland är hon ganska stelbent.
- Jaha, kommer DU nu redan. Noel har sagt hela dagen att det skulle vara pappa som hämtade idag. Så därför har jag varit förberedd på det. Att Magnus skulle komma alltså. Kl. 15.00. Det vore ju bra om ni kunde meddela vem som kommer och när, så att man vet. Det blir så konstigt annars, när man är inställd på att Magnus ska komma och så kommer du.

Men HERREGUD. Vad är problemet?
I nio fall av tio kommer jag, kl 15. Och det vet hon.
Idag kom jag 15 minuter tidigare.
Shit.
Hela verksamheten måste ju ha blivit påverkad. Alla planer gick i stöpet, hela dagen rubbades.
Stackars dom.

Ordningsvakter

Vi har precis flyttat till en lägenhet i ett fint och nybyggt område. Problemet är bara att det är rätt ont om parkeringsplatser i anslutning till huset. För två veckor sedan fick Noel ett parkeringstillstånd för funktionhindrade. Och till vår glädje finns det en parkeringsplats inne på gården som är skyltad med ett stort P och en liten rullstol under. Alltså en Parkeringsplats för funktionshindrade. Så där ställde vi oss med vår bil. Dagen efter ställde vi oss med bilen där igen, eftersom platsen var ledig. Sedan åkte vi till landet ett par dagar och när vi kom hem så var ju som tur platsen ledig igen, så då ställde vi oss där. Dagen efter det kom Magnus hem från jobbet och då var platsen ledig, så han ställde sig där. Fast han glömde lägga fram själva parkeringstillståndet i rutan så då fick vi böter (1400 kr) men det är en helt annan historia.
Sedan började det hända grejer.
När jag kom hem från dagis med Noel i högsta hugg, i torsdags, så blev jag stoppad av en man som sa lite försynt att
- Jaa, du vet att det där är en plats för handikappade va?
- Jo, jag vet sa jag och nickade menande åt Noels ortoser och det faktum att jag faktiskt bar honom.
Jo, min son här han har en CP-skada och vi har tillstånd.
- Jaaa, men det är lite gnälligt om platsen och jag vill inte vara elak. Tänkte bara varna er så att ni inte får böter och så. Jag har själv använt platsen någon gång när jag lastat i och ur saker men det var inte så populärt. Och ni bor väl i HSB? Då tillhör inte ens platsen er förening.

Ingenstans framgår det att platsen skulle tillhöra någon. Men den ligger i anslutning till ett hus som tillhör grannföreningen. Ca tio meter från ett hus i "vår" förening.
- Jaja, log jag. Men jag har som sagt tillstånd eftersom jag har ett funktionshindrat barn, som du ju ser.
- Ja, he, ta inte illa upp, jag ville bara säga att det är som sagt lite gnälligt om platsen.

Samma kväll tar jag Vilhelm i nypan och går ned till bilen för att åka till ett stort byggvaruhus.
Då blir jag hejdad av en kärringjävel i fin kappa och fint smink och fin portfölj, precis innan jag ska sätta mig i bilen.
- Hörrödu, du bor i HSB va? Den där platsen är till för besökande till vår förening. Det är inte meningen att ni ska stå och ta upp den dygnet runt.
- Det har jag väl inte gjort heller, sa jag. Men jag har pratat med vår förvaltare och i väntan på en parkeringsplats på framsidan av vårt hus, så är bästa lösningen att vi står här, om platsen är ledig. Eftersom vi har ett funktionshindrat barn och det inte är planerat för några fler platser för funktionshindrade. Vi har tillstånd. Och platsen har ju varit ledig.
- Ja, men det är inte meningen att ni ska stå där dygnet runt. Tänk om vi får funktionshindrade gäster och ni står där. Vad ska vi göra då?
- Ja ni kanske kan kontakta oss, så kan vi flytta på bilen?
Vid det här laget har Vilhelm tröttnat och skriker som en gris.
- Jaha, och hur ska vi få tag på er då?
- Jag kan lägga telefonnumret i rutan, så är det bara att ringa.
- Ahmäh, det ska vi väl inte behöva göra heller?

- Hur tycker du att jag ska göra då, undrade jag?
- Ja, du får väl åka fram till porten och packa ur och sedan åka och leta parkering, precis som vi andra gör.
Nu står det även en gammal tant och gubbe bakom kärringjäveln och de nickar instämmande.
- Du menar alltså att jag ska packa in min treåriga, CP-skadade och autistiske son i lägenheten, lämna honom där ensam medan jag letar efter en parkering?
Vilhelm skriker nu så de döda vaknar
- Ja. Eller ja, du kanske kan ta med en barnvagn i bilen och ta honom i den.
- Ja, eller så väntar jag till nästa vecka när han får sin utprovade rullstol så kan jag ta honom i den.
Tystnad.
Tystnad.
- Ja, för vi ska inte behöva bli drabbade om det är så att vi får gäster som är handikappade och ni står där och tar upp VÅR plats. Det är nämligen VÅR förenings plats för gäster. Inte HSB:s.

Men jag ska bli drabbad varje dag för att jag råkar bo i område med skithögar, som inte verkar ha någon form av empati i kroppen alls och som aldrig har råkat ut för omaket med ett funktionshindrat barn. Det är ju för fan inte för att det är roligt som vi har ett PARKERINGSTILLSTÅND FÖR FUNKTIONSHINDRADE, idiot. Utan för att vi behöver just de platserna som är avsedda för funktionhindrade, för att underlätta vår vardag en smula. Dumjävel.

Och på tal om skitnödiga ordningsvakter i bostadssområden.

Mina barn

Jag orkar inte skriva. Men vi har varit på landet. Och det har som vanligt varit toppen. Alla borde få ha ett eget lantställe. Här kommer lite bilder på mina bästa.

Min krulltott

Min hårlöse, men glade

Min badpojke

min butterkaka

Valborg i bilder

Pojkarna kollar på brasan. På behörigt avstånd. Noel gillar inte eld.

Brasan

Mammans färdkost

Pappan.



Näääråå. Noel ville inte ha solhatt på kvällen.

Vårat fina, fina sovrum. På landet alltså. I Rucklet.

Vilhelm hjälper mamman att läsa inredningstidningar

Och så gjorde jag ett extra rum av lusthuset. Som förr (läs fram till idag) användes som förvaringsplats till en massa skit. Som gammal takpapp, trädgårdsmöbler och spindlar.





Bra helg. Noel har övat sin gångförmåga på diverse underlag. Med varierat resultat. Magnus har börjat färdigställa småfix, sånt som är föööör tråkigt men som måste göras. Taklister i badrummet. Måla en innerdörr. Dörrfoder på plats. Våningsängen färdig sånär som på färgsättning.
Jag drack mest vin och pussade på mina bebisar. Och lusthuset ja. Det blev bra. Om några år ska vi måla även där. Furupanel bort. Men det får som sagt vänta ett slag. Först nytt tak på själva huset.

Idag hann vi även fika och leka med fina människor med fina barn.
Sen köpte vi kallingar och trosor.
Ni ska jag sova. God natt.

Hur man får lite egentid

Vi har som bekant ett fritidshus. Stugan. Eller Rucklet.
Vi måste byta tak. Det visste vi redan dagen efter att vi hade bestämt oss för att köpa stället. Vår granne därute är av åsikten att vi borde ha rivit hela skiten istället för att renovera. Det fanns inget hopp för Rucklet tyckte han.
Nu tycker han emellertid att vi har fått det ganska fint. Men vi borde fortfarande ha rivit det.
Jaja, taket.
Det är ett fult och otätt gammalt plåttak från 60-talet.
Magnus skickade ut en förfrågan på nätet om det fanns någon takfirma i Uppsalatrakten som kände sig sugen på att byta vårt tak. Vi tänkte passa på att anlita när ROT fortfarande finns.
Vi fick ett par svar. Första killen sa på telefon att det borde ta på sin höjd en vecka att göra och därmed kanske kostnaden skulle bli runt 100. 000 kr innan avdrag. Men han kunde inte riktigt säga något innan han sett stället.
När han sett stället sa han att det skulle ta två man på heltid i en månad att fixa. Runt 160.000 kr.
Vi fick känslan av att han inte ville ta sig an projektet.

Nästa kille fick vi fötroende för. Och taket han sålde in är sååååå snyggt och lite dyrare såklart. Precis sånt vi vill ha. Det skulle inte ta så lång tid och även om det är ett lite dyrare tak, som för övrigt är mycket lättare att lägga och ger mindre spill, skulle kostnaden bli runt det vi har räknat med. Men han skulle hem och fila lite på en offert.
Vi väntar på den nu.
Men vi känner ändå lite att det kanske är overkill med ett så fint tak på Rucklet. Som att polera en bajskorv.

I väntan på nytt tak polerar vi insidan av bajskorven. I helgen blev pojkarnas rum färdigt. Nästan. Nu är det snart bara en kvinnas touch som saknas. Gardiner och lull- lull. Krimskrams och möbler och sånt. Sånt som jag gillar.
Pojkarna mina har gjort följande medan jag har botaniserat i inredningstidningar:
Magnus har pulat ihop en våningsäng. Med sin väldigt bra och väldigt fina, nya skruvdragare.
- Sofia, den har som två växlar!!!! Skitbra när det börjar gå lite trögt. Då är det bara att växla ned liksom! Då blir den skitstark. Lycka!!!!

Noel har kollat på Kalas! Alfons Åberg. Ett och samma avsnitt dygnet runt hela helgen.
- Igen, ropar han lyckligt. Igen!
Men ibland har han behövt lite solsken på sina vinterbleka kinder och då har han outtröttligt stoppat  grus och stenar i ett gammalt avloppsrör ute på gårdsplanen. Som den autist han är. Så finner han nöje i upprepning och stereotypt beteende. Han kan stoppar stenar i rör, bollar i rör, spikar i rör, pengar i grisen, burkar i hålet (panta burkar alltså) tills jorden går under. Efter timmar av samma sysselsättning frågar man:
- Vad vill du göra nu då, Noel?
-  Stoppa stenar i röret, säger han och tindrar med sina ljusblå ögon.
Så det har han fått göra. Hur mycket som helst.
Vilhelm har stoppat Foppatofflor i sin mun. Han har precis lärt sig sitta stadigt utan stöd (nä, läs: mamman har äntligen börjat fatta att Vilhelm inte är en spädis längre och att han förmodligen har kunnat det där med sittande en längre tid, men mamman är så rädd att han ska slå sig om han inte övervakas och bärs 24 timmar om dygnet att hon inte har vågat prova. Hur illa man nu kan slå sig med en fallhöjd på ca 35 cm) och har dessutom odlat fram två små gaddar i nederkäken som kliar och gör ont, så allt åker in i munnen. Men helst Foppatofflorna. Så han har sugit och gnagt på dem hela helgen. Sittandes helt nöjd och tyst i timmar, utan att ramla en enda gång.
Så jag har insett att en kvinnas sätt att få egentid inte är så komplicerat.
Ge de manliga individerna rätt leksaker.
I vårt fall en Makita, ett avloppsrör och gammalt gårdsplanssingel och rosa Foppatofflor.

Pinsamt och förlåt

Apropå mitt inlägg om kjol och pojkar. Läste precis detta inlägg av en vis far till en mycket söt son. Och jag tar av mig hatten och skrapar med foten och säger förlåt. Naturligtvis får man ha på sig vad man vill, när man vill och i vilken färg man vill. Jag bestämmer inte vad som är pojkigt eller flickigt. Noel får ha kjol anytime och jag kommer ändå tycka att han är finast på jorden.
Sådetså.

Min son Einstein

Jo, just det. En liten sak bara.
Noel hoppar över att rita sådana där töntiga och oavancerade huvudfotingar. Han går på det tunga artilleriet direkt. Han sitter och ritar små bokstäver och siffror. Helt medvetet.
Fast det är klart, tvåorna blir åt fel håll.

Och hans favoritform är romb.