Kuf

För ganska länge sedan bestämde vi, i samråd med Noels psykolog, att han skulle genomgå ett intelligenstest. Dels för att veta var vi ska lägga ribban när det gäller typ allt, men också för att ha något att jämföra med när han gör ett ytterligare test i samband med skolstart. Som avgör om han behöver särskola eller inte. För att se om han utvecklas åt rätt håll och om autismträningen ger resultat.
Magnus var med honom under testet.
Magnus ringde mig efter testet.
Han var sådär nedstämd som vi alltid brukade vara under Noels första två levnadsår. Det var alltid något nytt negativt besked då liksom: Ja, han har ju en stor hjärnblödning.  Ja, han kommer att få bestående men. Ja, troligtvis en CP- skada, och vi vet inte hur omfattande. Nej, han kommer nog inte att börja prata. Ja, han har ett stort ljumskbråck och behöver opereras omedelbart.  Han kanske inte kommer lära sig gå. Ja, han har betydande svårigheter i interaktionen med andra barn. Ja, han är autistisk.
Det kom liksom aldrig något positivt alls. Förutom Noel, som hela tiden utvecklades åt rätt håll.
Så lät Magnus.- Nej, det gick väl inte så bra, sa han. Det var så otroligt tydligt vari hans svårigheter ligger. Att han inte är som andra barn. Skitjobbigt. Fan, det var ju så länge sedan vi fick ett nedslående besked. Det suger verkligen.
Sa Magnus. Min klippa och trygga punkt, som alltid ser det positiva i allt.
Det är jag som är domedagsprofeten. Målar fan på väggen.Inte Magnus.
Så vi började fundera på särskola, personlig assistent, särskilt boende. Hela framtiden, som ju alltid varit oviss, med ens blev tydlig: Noel kommer aldrig att klara sig själv. Vi kommer ha ett "barn" så länge vi lever. Ja, barnen kommer vi ju alltid att ha, men ett barn i en vuxen kropp liksom. Som kommer vara helt beroende av sina föräldrar resten av sitt liv.
Det är många som har det så, jag vet. Och visst förlikar man sig med den tanken också. Men det är jobbigt när det blir så påtagligt.
Så gick Magnus tillbaka till psykologen för att få resultatet.
Noel låg över medel på alla delar av testet. Till och med mycket över på en del grejer.
Fattar ni?
Vi har en son som inte bara är normalbegåvad. Han är också typ smart.
Jaja, han har sina svårigheter. Han har sina diagnoser. Men det känns inte så oöverstigligt längre.
Han kommer säkert bli en asocial, kufig professor någonstans på någon institution vid universitetet.
Precis som hans far är på väg att bli.
Nej, förresten, Magnus är inte asocial.