... och för er som har barn och är lite insatta i kiddoleksaksochfilmochbokvärlden: Noel säger Blixten Maskin...
Moahahaha. Tycker jag i alla fall. Men jag är ju subjektiv mor.
(Karaktären han syftar på heter Blixten McQueen)
måndag 30 november 2009
Julstök
Jag älskar julen. Det är den bästa högtiden. Först så mycket julpynt så hälften vore nog. Julgardiner, tomtelampskärmar, både stjärnor OCH stakar i samma fönster, hela kittet. Sedan pysselkväll runt lucia, när det bakas pepparkakor, görs tryffel,stöps ljus och dricks Long Island Icetea`s. På julafton är det mycket mat, mycket mys och många (dyra) klappar. Man börjar med gröt på morgonen, Kalle vid tre, sedan ett fullsmockat hemmagjort julbord och sen julklappsutdelning. Man får ett paket i taget så att alla kan se hur fin och dyr klapp man fått. Stoj och stim och tjockt med folk. Mycket alkohol. Om man vill. Så har det alltid varit.
Magnus är inte lika tänd på julen. Hemma hos honom har det varit en stillsam högtid med hemmagjorda klappar. Tyst dag, revbensspjäll till middag, Karl Bertil Jonsson och sedan julklappsrim på klapparna. Seriösa rim. Inte nödrim som jag är bra på. Sen är det Whiskey och kanske Alfapet. Vuxet liksom. Lite ångest tycker Magnus.
Kulturkrock.
Båda alternativen har sin charm. Vi försöker skapa oss en egen tradition, som kanske kan kombinera det bästa från två världar.
Första julen med barn drabbades vi av vinterkräksjuka och fick stanna hemma.
Fatta vilken antiklimax. Som jag hade laddat.
Nu i år hittar jag inte ens pyntet. Det står väl längst in i förrådet på vinden.
I lägenheten trängs flyttkartonger, babygym och dammråttor.
Vi ska vara utflyttade den 11 januari och ska dessutom hinna vara en vecka i fjällen runt nyår. Så i år blir det inte heller som vi (jag) är van vid. Vi julstökar bort våra ägodelar i stället.
Flyttstädar istället för tänder fjärde ljuset.
Men nästa år, då jävlar.
Då blir det tomtegröt, tomtelampskärmar, tomte och en sprakande brasa ute i stugan. Med nära och kära, sprit och julbord (med revbensspjäll), många små klappar med lagom lätta rim om man vill, fast flest klappar till barnen och både Kalle och Karl Bertil Jonsson.
Det bli mysigt det.
Jag längtar redan.
Magnus är inte lika tänd på julen. Hemma hos honom har det varit en stillsam högtid med hemmagjorda klappar. Tyst dag, revbensspjäll till middag, Karl Bertil Jonsson och sedan julklappsrim på klapparna. Seriösa rim. Inte nödrim som jag är bra på. Sen är det Whiskey och kanske Alfapet. Vuxet liksom. Lite ångest tycker Magnus.
Kulturkrock.
Båda alternativen har sin charm. Vi försöker skapa oss en egen tradition, som kanske kan kombinera det bästa från två världar.
Första julen med barn drabbades vi av vinterkräksjuka och fick stanna hemma.
Fatta vilken antiklimax. Som jag hade laddat.
Nu i år hittar jag inte ens pyntet. Det står väl längst in i förrådet på vinden.
I lägenheten trängs flyttkartonger, babygym och dammråttor.
Vi ska vara utflyttade den 11 januari och ska dessutom hinna vara en vecka i fjällen runt nyår. Så i år blir det inte heller som vi (jag) är van vid. Vi julstökar bort våra ägodelar i stället.
Flyttstädar istället för tänder fjärde ljuset.
Men nästa år, då jävlar.
Då blir det tomtegröt, tomtelampskärmar, tomte och en sprakande brasa ute i stugan. Med nära och kära, sprit och julbord (med revbensspjäll), många små klappar med lagom lätta rim om man vill, fast flest klappar till barnen och både Kalle och Karl Bertil Jonsson.
Det bli mysigt det.
Jag längtar redan.
fredag 27 november 2009
Språkbruk
Det är först nu jag på allvar förstår vikten av att vårda mitt språk. Jag är rätt duktig på att svära. Inte för att jag har dåligt ordförråd eller kommer till korta verbalt. Jag gillar helt enkelt att förstärka det jag säger med en liten svordom. En dålig vana jag har. Som "fan, vilken bra dag det har varit idag" eller "fan, det här var jävligt gott" eller "helvete, vad dåligt jag har sovit i natt".
Det blir en jargong liksom. Magnus är likadan. Nu måste vi sluta, ögonaböj.
På dagis:
- Noel, ska vi ta på mössan också?
- Nej, vi skiter i det.
Bra sagt av en 2,5- åring.
Vi skiter i det. Alla fröknar hörde.
Magnus, vi måste skärpa oss nu.
Det blir en jargong liksom. Magnus är likadan. Nu måste vi sluta, ögonaböj.
På dagis:
- Noel, ska vi ta på mössan också?
- Nej, vi skiter i det.
Bra sagt av en 2,5- åring.
Vi skiter i det. Alla fröknar hörde.
Magnus, vi måste skärpa oss nu.
Om framtiden
Jag är med i en maillista för föräldrar till CP- skadade barn. Den är verkligen helt fantastisk, det finns så mycket kompetens, erfarenhet och KÄMPANDE föräldrar därute. Alltså, maillistan fungerar så att man skriver t.ex en fråga rörande sitt barn och skickar iväg. Då kommer den frågan att vidarebefordras till alla som är med på maillistan och alla har möjlighet att svara. Detta gör att man kan få 20 svar, beroende på allas olika erfarenheter.
Ni fattar.
Så även om jag inte frågar så mycket, så får jag väldigt mycket input ändå. Om hur det är. Hur folk har det. Hur det kommer att bli.
Därför är jag tämligen övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen.
Inte bara för att andra barn på listan med Noels diagnos är det, men också för att jag ser att han har svårt med kroppen. Vänsterbenet är motsträvigt. Balansen har tagit semester. Kanske föralltid, men förhoppningsvis bara på obestämd tid.
Men vår kille kämpar på. Han är stark som en oxe.
Jaja.
För ganska länge sedan så jag till Magnus att jag var helt övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen. Kanske inte inomhus och inte på korta sträckor, men hans kropp kommer inte orka på samma sätt som kroppen hos ett friskt barn. Så för Noels skull så kommer rullstol vara ett bra alternativ.
Magnus slog ifrån sig totalt och menade att jag inte alls kan vara övertygad om en sådan sak. Det var nästan som att vi började gräla. Men bara nästan.
Så för ett par veckor sedan sa jag det igen, av någon anledning. Kanske var det i samband med att vi diskuterade vår nya lägenhet. Kanske tänkte jag på eventuell bostadsanpassning.
Och Magnus blev sådär arg och ledsen igen. Nästan som att vi blev osams. Men bara nästan.
Dagen efter var Noel och Magnus på NIT på barnhabiliteringen.
När Magnus kom hem sa han med ett leende:
- Jag tror också att Noel kommer att få rullstol.
Det visade sig att ett utav barnen som är något äldre än Noel, i NIT- gruppen, som är jätteduktig på att gå och klarar väldigt mycket själv, hade kommit dit i en rullstol.
Och då hade det liksom blivit helt avdramatiserat i Magnus ögon. Rullstol kanske inte är världens ände. Kanske är den början på något bra?
Vi är inte där ännu. Men kommer antagligen dit snart. För än så länge har Noel lite svårt att gå. Och han kan ju inte krypa sig genom livet. Det kommer att ta så lång tid då.
Ni fattar.
Så även om jag inte frågar så mycket, så får jag väldigt mycket input ändå. Om hur det är. Hur folk har det. Hur det kommer att bli.
Därför är jag tämligen övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen.
Inte bara för att andra barn på listan med Noels diagnos är det, men också för att jag ser att han har svårt med kroppen. Vänsterbenet är motsträvigt. Balansen har tagit semester. Kanske föralltid, men förhoppningsvis bara på obestämd tid.
Men vår kille kämpar på. Han är stark som en oxe.
Jaja.
För ganska länge sedan så jag till Magnus att jag var helt övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen. Kanske inte inomhus och inte på korta sträckor, men hans kropp kommer inte orka på samma sätt som kroppen hos ett friskt barn. Så för Noels skull så kommer rullstol vara ett bra alternativ.
Magnus slog ifrån sig totalt och menade att jag inte alls kan vara övertygad om en sådan sak. Det var nästan som att vi började gräla. Men bara nästan.
Så för ett par veckor sedan sa jag det igen, av någon anledning. Kanske var det i samband med att vi diskuterade vår nya lägenhet. Kanske tänkte jag på eventuell bostadsanpassning.
Och Magnus blev sådär arg och ledsen igen. Nästan som att vi blev osams. Men bara nästan.
Dagen efter var Noel och Magnus på NIT på barnhabiliteringen.
När Magnus kom hem sa han med ett leende:
- Jag tror också att Noel kommer att få rullstol.
Det visade sig att ett utav barnen som är något äldre än Noel, i NIT- gruppen, som är jätteduktig på att gå och klarar väldigt mycket själv, hade kommit dit i en rullstol.
Och då hade det liksom blivit helt avdramatiserat i Magnus ögon. Rullstol kanske inte är världens ände. Kanske är den början på något bra?
Vi är inte där ännu. Men kommer antagligen dit snart. För än så länge har Noel lite svårt att gå. Och han kan ju inte krypa sig genom livet. Det kommer att ta så lång tid då.
tisdag 24 november 2009
Det kom ett mail
Jag fick ett mail av min svägerska häromdagen. Så här stod det:
Hmm, när man googlar på bajs kommer denna bild upp.
Och så var det ett googleutklipp där min blogg stoltserade som en träff.
Det var ju väldigt roligt, tycker i alla fall jag.
Att det finns folk som googlar på bajs alltså.
Nu ska jag fira min 34-årsdag färdigt.
D.v.s krypa ned med bebisen i sängen och amma.
Hmm, när man googlar på bajs kommer denna bild upp.
Och så var det ett googleutklipp där min blogg stoltserade som en träff.
Det var ju väldigt roligt, tycker i alla fall jag.
Att det finns folk som googlar på bajs alltså.
Nu ska jag fira min 34-årsdag färdigt.
D.v.s krypa ned med bebisen i sängen och amma.
fredag 20 november 2009
Vem är du?
Så här i mammaledighetens tid hänger jag en del på sö intörnett. Nu har mina pengar tagit slut pga Traderamissbruk så nu måste jag hitta andra sätt att fördriva tiden, förutom att amma. Och det känns som sö intörnett har tagit slut. (läs: jag är helt värdelös på datorer och vet knappt hur man googlar eller hittar intressanta bloggar. Det enda jag är bra på är att hitta ovanliga diagnoser som jag blir helt övertygad om att mina barn lider av. Jag är också ganska bra på att helt okritiskt köpa allt som står i artiklar osv, vilket har gjort att Magnus aldrig tror på mig när jag säger att jag har fakta och bevis för det jag säger. Jag är också, som sagt, rätt bra på att göra av med pengar).
Kan du hjälpa mig?
Jag skulle vilja veta:
Vem är du som läser min blogg? Kort beskrivning av dig, typ ålder, yrke, civilstånd, barn, allt som Du vill dela med dig av, om dig.
Hur hittade du hit?
Har du en egen blogg? Adress?
Vilka andra bloggar läser du?
Bloggrekommendationer?
Andra rekommendationer? Som inte innebär pengasvinn.
Tackar ödmjukast för Din tid!
Sofia
En liten bild på min nya kille
Kan du hjälpa mig?
Jag skulle vilja veta:
Vem är du som läser min blogg? Kort beskrivning av dig, typ ålder, yrke, civilstånd, barn, allt som Du vill dela med dig av, om dig.
Hur hittade du hit?
Har du en egen blogg? Adress?
Vilka andra bloggar läser du?
Bloggrekommendationer?
Andra rekommendationer? Som inte innebär pengasvinn.
Tackar ödmjukast för Din tid!
Sofia
torsdag 19 november 2009
Kärlek....
Detta utspelade sig för bara några minuter sedan:
Noel sitter i sin fåtölj och glor på Teletubbies. Jag sitter i soffan bakom och ammar. Då vänder sig Noel mot mig och säger:
- Vet du va.
- Vet du vad, vad då? undrar jag.
- Vet du va, älskar dig.
Fattar ni?
Åh vad jag grinar inombords. Vilken underbar son jag har.
Noel sitter i sin fåtölj och glor på Teletubbies. Jag sitter i soffan bakom och ammar. Då vänder sig Noel mot mig och säger:
- Vet du va.
- Vet du vad, vad då? undrar jag.
- Vet du va, älskar dig.
Fattar ni?
Åh vad jag grinar inombords. Vilken underbar son jag har.
onsdag 18 november 2009
Tolkningsfråga
Vi var med Noel hos barnspecialistläkaren häromdan för att diskutera astman, medicineringen och eventuellt få vaccin mot den nya influensan.
Varje gång vi kommer till ett ställe med vitklädda människor bli Noel panikslagen. Det innebär alltid någon form av obehag.
Eftersom vi blåhåller honom för att doktorn ska få knacka och banka, lyssna och glo med kalla instrument, tänja, slita och dra, stoppa in okända föremål i öron, näsa, hals. Tvinga i honom illasmakande substanser, hälla svidande droppar i ögonen eller låsa hans ben i stelnande, brinnande gips.
Denna gång inget undantag eftersom han fick ett stick i låret.
Och vid varje tillfälle säger vi: ta det lugnt älskling, det är inte farligt.
Exakt vad vill vi med de orden? Lugna?
Vi säger bara så när vi är på sjukhus eller hos doktorn.
Inte farligt blir därmed synonymt med "akta dig förfan, spring för livet, för snart blir det obehagligt och gör ont".
Man bör kanske byta taktik.
Varje gång vi kommer till ett ställe med vitklädda människor bli Noel panikslagen. Det innebär alltid någon form av obehag.
Eftersom vi blåhåller honom för att doktorn ska få knacka och banka, lyssna och glo med kalla instrument, tänja, slita och dra, stoppa in okända föremål i öron, näsa, hals. Tvinga i honom illasmakande substanser, hälla svidande droppar i ögonen eller låsa hans ben i stelnande, brinnande gips.
Denna gång inget undantag eftersom han fick ett stick i låret.
Och vid varje tillfälle säger vi: ta det lugnt älskling, det är inte farligt.
Exakt vad vill vi med de orden? Lugna?
Vi säger bara så när vi är på sjukhus eller hos doktorn.
Inte farligt blir därmed synonymt med "akta dig förfan, spring för livet, för snart blir det obehagligt och gör ont".
Man bör kanske byta taktik.
måndag 16 november 2009
Avslag
Vi har ansökt om förhöjt vårdbidrag för Noel. Idag kom beslutet.
Vi har sedan tidigare 1/4 bidrag, dvs 25 % av maxbelopp, det minsta man kan få. Vårdbidrag ska bl. a kompensera ekonomiskt för den förlust i lön som föräldrarna gör när de inte kan vara på sitt arbete p.g.a att de måste följa med sitt funktionshindrade barn till HAB, botoxinjektioner, utredningar, sjukgymnastik, kommunikationsträning, ortosutprövning, badträning, logopedträffar, psykologträffar, ortoptistundersökningar, astmabehandling. Bland annat. Sen tillkommer också onormalt stort slitage på kläder, svindyra ortosskor, läkemedel, slitage på våra kroppar, specialbestick, ORK och LUST både från föräldrar och barn att träna dagligen, både sjukgymnastik, kommunikation, interaktion, lek, ja listan kan ju göras lång.
Det står typ såhär i beslutet:
Alla barn i Noels ålder har stort behov av tillsyn och hjälp av sina föräldrar i den dagliga livsföringen. Därför anser vi (försäkringskassan) att Ni inte behöver mer pengar än vad ni redan får.
Vi får 1900 kr i månaden efter skatt.
I snitt avsätter vi 8 timmar i veckan tillsammans, alltså fyra timmar var (när jag inte är föräldraledig), för att kunna hänga med på allt Noel ska göra. Det blir ca 32 timmar i månaden. Bara i frånvaro från arbetet.
(Sedan är ju i princip varje vaken timme tillsammans med Noel, när han inte är på dagis, mer eller mindre träningspass. Eller tillsyn så att han inte ramlar, i matsituationer, hygiensituationer osv).
Det ger en ersättning på ungefär 60 kr i timmen, efter skatt.
Ja, det verkar väl rimligt?
Inte ens när jag jobbade på Mc Donalds, i begynnelsen, hade jag så låg lön.
Nu drabbas inte vi så hårt av detta, eftersom både jag och Magnus har rätt höga löner.
Men de stackarna som inte har det så gott ställt och som också måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sitt funktionshindrade barn, hur funkar det för dem?
Det är ju inte så att vi är borta från jobbet för att vi vill. Det är ju inte så att vi vill leva på bidrag. Det är för att vi är föräldrar. Som gör vad som helst för våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna som går, utifrån deras egen förmåga.
För det ska vi straffas.
Märkligt.
Vi har sedan tidigare 1/4 bidrag, dvs 25 % av maxbelopp, det minsta man kan få. Vårdbidrag ska bl. a kompensera ekonomiskt för den förlust i lön som föräldrarna gör när de inte kan vara på sitt arbete p.g.a att de måste följa med sitt funktionshindrade barn till HAB, botoxinjektioner, utredningar, sjukgymnastik, kommunikationsträning, ortosutprövning, badträning, logopedträffar, psykologträffar, ortoptistundersökningar, astmabehandling. Bland annat. Sen tillkommer också onormalt stort slitage på kläder, svindyra ortosskor, läkemedel, slitage på våra kroppar, specialbestick, ORK och LUST både från föräldrar och barn att träna dagligen, både sjukgymnastik, kommunikation, interaktion, lek, ja listan kan ju göras lång.
Det står typ såhär i beslutet:
Alla barn i Noels ålder har stort behov av tillsyn och hjälp av sina föräldrar i den dagliga livsföringen. Därför anser vi (försäkringskassan) att Ni inte behöver mer pengar än vad ni redan får.
Vi får 1900 kr i månaden efter skatt.
I snitt avsätter vi 8 timmar i veckan tillsammans, alltså fyra timmar var (när jag inte är föräldraledig), för att kunna hänga med på allt Noel ska göra. Det blir ca 32 timmar i månaden. Bara i frånvaro från arbetet.
(Sedan är ju i princip varje vaken timme tillsammans med Noel, när han inte är på dagis, mer eller mindre träningspass. Eller tillsyn så att han inte ramlar, i matsituationer, hygiensituationer osv).
Det ger en ersättning på ungefär 60 kr i timmen, efter skatt.
Ja, det verkar väl rimligt?
Inte ens när jag jobbade på Mc Donalds, i begynnelsen, hade jag så låg lön.
Nu drabbas inte vi så hårt av detta, eftersom både jag och Magnus har rätt höga löner.
Men de stackarna som inte har det så gott ställt och som också måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sitt funktionshindrade barn, hur funkar det för dem?
Det är ju inte så att vi är borta från jobbet för att vi vill. Det är ju inte så att vi vill leva på bidrag. Det är för att vi är föräldrar. Som gör vad som helst för våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna som går, utifrån deras egen förmåga.
För det ska vi straffas.
Märkligt.
söndag 15 november 2009
Bekännelse
Nu ska jag ta upp ett riktigt I-landsproblem.
Jag må vara sunkig ibland, det kan ibland gå två dagar mellan duschtillfällena och jag kan gå med mjukisbrallor i en hel vecka utan att skämmas. Jag sminkar mig nästan aldrig och jag har inga stringtrosor, längre.
Men är det något jag ALLTID har varit analt noggrann med så är det att raka mig under armarna och på benen. Inte för någons skull utom min egen. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om andra är orakade, tycker inte att det är äckligt eller motbjudande alls. Men på mig själv är det en sådär känsla om jag inte är nyrakad. Även under tiden som höggravid lyckades jag på ett eller annat sätt raka mina ben, som jag inte själv kunde se p.g.a magen.
Jag passade t.o.m på att raka benen ett par timmar innan jag fick EDA.
Jag skäms med stubb helt enkelt, fråga mig inte varför (jag har en teori men jag vet inte om den är lämplig att outa i min blogg).
Men fram till i morse hade jag inte rakat benen sedan Vilhelm kom till världen. Inte så länge sedan kan man tycka, men det är faktiskt ÅTTA veckor sedan och de facto är att två månader kan ge stråna på benen oanad längd och färg. USCH.
Jag har försökt att hitta tillfällen att gallra men med en liten färsking i hushållet, en 2.5- åring, en Magnus och ett hushåll att sköta, är de inte många. Jag har prioriterat bort rakade ben.
Men idag var det dags. Vilhelm sov så skönt i sin baby-sitter så jag tog fram häcksaxen och började avhyvlingen.
Ett ben hann jag nästan, det tog minst en halvtimme. Sen grymtade lillen på mat, eller vad han nu vill när han låter. Nu vill han inte att jag lägger ned honom. Detta inlägg skriver jag med vänster hand, med Vilhelm fastsugen på överkroppen.
Jag vet inte vad som är värst.
Två orakade ben eller ett halvstubbigt och ett orakat.
Jag ska låta Magnus avgöra.
Jag må vara sunkig ibland, det kan ibland gå två dagar mellan duschtillfällena och jag kan gå med mjukisbrallor i en hel vecka utan att skämmas. Jag sminkar mig nästan aldrig och jag har inga stringtrosor, längre.
Men är det något jag ALLTID har varit analt noggrann med så är det att raka mig under armarna och på benen. Inte för någons skull utom min egen. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om andra är orakade, tycker inte att det är äckligt eller motbjudande alls. Men på mig själv är det en sådär känsla om jag inte är nyrakad. Även under tiden som höggravid lyckades jag på ett eller annat sätt raka mina ben, som jag inte själv kunde se p.g.a magen.
Jag passade t.o.m på att raka benen ett par timmar innan jag fick EDA.
Jag skäms med stubb helt enkelt, fråga mig inte varför (jag har en teori men jag vet inte om den är lämplig att outa i min blogg).
Men fram till i morse hade jag inte rakat benen sedan Vilhelm kom till världen. Inte så länge sedan kan man tycka, men det är faktiskt ÅTTA veckor sedan och de facto är att två månader kan ge stråna på benen oanad längd och färg. USCH.
Jag har försökt att hitta tillfällen att gallra men med en liten färsking i hushållet, en 2.5- åring, en Magnus och ett hushåll att sköta, är de inte många. Jag har prioriterat bort rakade ben.
Men idag var det dags. Vilhelm sov så skönt i sin baby-sitter så jag tog fram häcksaxen och började avhyvlingen.
Ett ben hann jag nästan, det tog minst en halvtimme. Sen grymtade lillen på mat, eller vad han nu vill när han låter. Nu vill han inte att jag lägger ned honom. Detta inlägg skriver jag med vänster hand, med Vilhelm fastsugen på överkroppen.
Jag vet inte vad som är värst.
Två orakade ben eller ett halvstubbigt och ett orakat.
Jag ska låta Magnus avgöra.
lördag 14 november 2009
Bakis
Vilhelm var på sin första fest igår. Och jag på min första sedan Vilhelm föddes.
Jag drack ett pytteglas starkvinsglögg och två glas Cola. Käkade lite chips och ostbågar. Ammade.
Vilhelm passade på att bajsa ett jättelass, som skulle tas omhand mitt i en festlig lägenhet på 37 m2 (eller var det 39 m2?). Inte många utrymmen att gå undan på alltså. Så det var bara att blotta både pillesnopp, bajsrumpa och mammatuttar inför ett gäng festande personer. Som inte brydde sig nämnvärt. Tror jag i alla fall. En mycket trevlig och mysig tillställning som jag avvek ifrån låååångt efter läggdags, vid 22.30.
Vilhelm skötte sig exemplariskt, var sådär tyst och snäll som bara han kan. Sov inte en sekund. Inte ens i vagnen på väg hem.
Sedan somnade han som en stock när vi kom hem. Åt två gånger i natt. Vaknade kl 08:01. Åt. Och nu sover han igen. Som en sten.
Han kanske är bakis.
En annan som är bakis är Vilhelms och Noels far. Som åker land och rike runt just nu och agerar rockstjärna. Han har inte spottat i glaset så mycket under tiden han varit borta. Han lät väldigt sjuk när jag pratade med honom för ett tag sedan. Stackarn.
Inte.
Nu ska jag äta glass till lunch, som man ju får när man är ensam hemma, och sedan ska jag åka till stugan för att måla det som kommer att bli pojkarnas rum.
Senare idag ska jag tända ljus, dricka ett glas vin och glo på dålig svensk underhållning. Och gosa med min minsta kille.
Myspys.
Jag drack ett pytteglas starkvinsglögg och två glas Cola. Käkade lite chips och ostbågar. Ammade.
Vilhelm passade på att bajsa ett jättelass, som skulle tas omhand mitt i en festlig lägenhet på 37 m2 (eller var det 39 m2?). Inte många utrymmen att gå undan på alltså. Så det var bara att blotta både pillesnopp, bajsrumpa och mammatuttar inför ett gäng festande personer. Som inte brydde sig nämnvärt. Tror jag i alla fall. En mycket trevlig och mysig tillställning som jag avvek ifrån låååångt efter läggdags, vid 22.30.
Vilhelm skötte sig exemplariskt, var sådär tyst och snäll som bara han kan. Sov inte en sekund. Inte ens i vagnen på väg hem.
Sedan somnade han som en stock när vi kom hem. Åt två gånger i natt. Vaknade kl 08:01. Åt. Och nu sover han igen. Som en sten.
Han kanske är bakis.
En annan som är bakis är Vilhelms och Noels far. Som åker land och rike runt just nu och agerar rockstjärna. Han har inte spottat i glaset så mycket under tiden han varit borta. Han lät väldigt sjuk när jag pratade med honom för ett tag sedan. Stackarn.
Inte.
Nu ska jag äta glass till lunch, som man ju får när man är ensam hemma, och sedan ska jag åka till stugan för att måla det som kommer att bli pojkarnas rum.
Senare idag ska jag tända ljus, dricka ett glas vin och glo på dålig svensk underhållning. Och gosa med min minsta kille.
Myspys.
torsdag 12 november 2009
Honungspojken
Dagens skitord
... och naturligtvis är svaret på alla våra frågor idag:
-Nej. Vill ha bajs.
Följt av ett jätteleende. Exempel:
- Jag är törstig.
- Vill du ha vatten, mjölk?
- Nej, inte vatten eller mjök. Vill ha bajs.
Hoppas han uttrycker sig annorlunda på dagis. Annars får man skämmas.
-Nej. Vill ha bajs.
Följt av ett jätteleende. Exempel:
- Jag är törstig.
- Vill du ha vatten, mjölk?
- Nej, inte vatten eller mjök. Vill ha bajs.
Hoppas han uttrycker sig annorlunda på dagis. Annars får man skämmas.
onsdag 11 november 2009
Normalt är annorlunda
Det är sjuuuukt annorlunda med en "normal" bebis.
Varenda läkarbesök, BVC-besök och sjukhusbesök med Noel innebär ALLTID att de hittar något som inte är normalt.
- Jaha, han ligger bara med huvudet åt vänster. Det beror nog på att han har en CP- skada. Utredning.
- Jaha, han kräks efter han har ätit. Ja, det kan bero på att han har ett tilläggsdiagnos som heter GERD.
- Jaha, han är svår att få ögonkontakt med. Ja, det beror nog på att han har Asperger. Utredning.
- Jaha, han hostar säger ni. Ja, det beror nog på att han har astma. Utredning. Medicinering
- Jaha, han verkar ha ont. Ja, det beror nog på att han har kronisk öroninflammation. Öronoperation.
- Jaha, hans tarm hoppar ut i pungen när han bajsar. Ja, det beror nog på ljumskbråck. Operation.
- Jaha, han stånkar på nätterna, och har inte bajsat på tre veckor. Det beror nog på att tarmmotiliteten är nedsatt pga att någon autonom nerv inte fungerar som den ska. Medicinering
Jag lovar att hans ljusblå ögon beror på någon konstig genetik defekt som kommer att innebära kronisk ögonsjukdom eller så och att hans goda humör beror på att han har nedärvt en gladkromosom som inte alls är normal. En trisomi någonstans som aldrig har setts hos någon annan individ någonsin.
Sen har vi Vilhelm. Som fick kruppliknande symtom härom veckan och vi drog till sjukhuset.
- Nja, han har en tendens till laryngomalaci. Men det är vanligt och växer bort. Skit i att vara oroliga. Han är ett mönsterbarn. (Noel hade med all säkerhet behövt operera om det var han som hade laryngomalaci).
Som idag gick igenom en läkarbesiktning med u.a på alla punkter.
- Men han kräks rätt mycket, sa jag.
- Det är heeeelt normalt. Bebisar kräks.
- Men han knorrar och stånkar på nätterna, verkar vara lite knasigt i magen, säger jag.
- Heeelt normalt. Räkna med att det fortsätter i ett par/ tre månader.
- Det är en fin pojke det där, en riktig liten godbit. Så stark och fin, sa doktorn.
Man är så van att det alltid är något, så man blir helt chockskadad när allt är ok.
-Men något måste väl vara fel? Har han inte lite för lite hår, för mörka ögon, för tjocka lår? JAG TYCKER ATT HAN SOVER ONORMALT LITE.
Nehej, det är visst precis som det ska.
Vi är så förberedda på all skit så vi får ingen tvåbarnschock. Livet knallar på. Vi märker knappt att vi har två barn. Allt känns så enkelt med Vilhelm.
Till och med en rejäl nässkada (Katten gjorde ett idiotrace i ansiktet på den stackars bebisen, med samtliga klor utspärrade, så att blodvite uppstod och jag trodde att ena ögat var förlorat. Behöver kanske inte nämna att Katten står lågt i kurs hos mig nu...) verkar gå ganska obemärkt förbi. Vilhelm blev lite chockad och grät en smula, blödde rätt mycket och nu två dagar senare har det i princip läkt.
Så är det tydligen.
Med normala barn.
Men jag är så otroligt tacksam för mitt annorlunda barn. Han gör mig glad varje dag. Som ingen annan kan. Inte ens Vilhelm. Inte på samma sätt i alla fall.
Varenda läkarbesök, BVC-besök och sjukhusbesök med Noel innebär ALLTID att de hittar något som inte är normalt.
- Jaha, han ligger bara med huvudet åt vänster. Det beror nog på att han har en CP- skada. Utredning.
- Jaha, han kräks efter han har ätit. Ja, det kan bero på att han har ett tilläggsdiagnos som heter GERD.
- Jaha, han är svår att få ögonkontakt med. Ja, det beror nog på att han har Asperger. Utredning.
- Jaha, han hostar säger ni. Ja, det beror nog på att han har astma. Utredning. Medicinering
- Jaha, han verkar ha ont. Ja, det beror nog på att han har kronisk öroninflammation. Öronoperation.
- Jaha, hans tarm hoppar ut i pungen när han bajsar. Ja, det beror nog på ljumskbråck. Operation.
- Jaha, han stånkar på nätterna, och har inte bajsat på tre veckor. Det beror nog på att tarmmotiliteten är nedsatt pga att någon autonom nerv inte fungerar som den ska. Medicinering
Jag lovar att hans ljusblå ögon beror på någon konstig genetik defekt som kommer att innebära kronisk ögonsjukdom eller så och att hans goda humör beror på att han har nedärvt en gladkromosom som inte alls är normal. En trisomi någonstans som aldrig har setts hos någon annan individ någonsin.
Sen har vi Vilhelm. Som fick kruppliknande symtom härom veckan och vi drog till sjukhuset.
- Nja, han har en tendens till laryngomalaci. Men det är vanligt och växer bort. Skit i att vara oroliga. Han är ett mönsterbarn. (Noel hade med all säkerhet behövt operera om det var han som hade laryngomalaci).
Som idag gick igenom en läkarbesiktning med u.a på alla punkter.
- Men han kräks rätt mycket, sa jag.
- Det är heeeelt normalt. Bebisar kräks.
- Men han knorrar och stånkar på nätterna, verkar vara lite knasigt i magen, säger jag.
- Heeelt normalt. Räkna med att det fortsätter i ett par/ tre månader.
- Det är en fin pojke det där, en riktig liten godbit. Så stark och fin, sa doktorn.
Man är så van att det alltid är något, så man blir helt chockskadad när allt är ok.
-Men något måste väl vara fel? Har han inte lite för lite hår, för mörka ögon, för tjocka lår? JAG TYCKER ATT HAN SOVER ONORMALT LITE.
Nehej, det är visst precis som det ska.
Vi är så förberedda på all skit så vi får ingen tvåbarnschock. Livet knallar på. Vi märker knappt att vi har två barn. Allt känns så enkelt med Vilhelm.
Till och med en rejäl nässkada (Katten gjorde ett idiotrace i ansiktet på den stackars bebisen, med samtliga klor utspärrade, så att blodvite uppstod och jag trodde att ena ögat var förlorat. Behöver kanske inte nämna att Katten står lågt i kurs hos mig nu...) verkar gå ganska obemärkt förbi. Vilhelm blev lite chockad och grät en smula, blödde rätt mycket och nu två dagar senare har det i princip läkt.
Så är det tydligen.
Med normala barn.
Men jag är så otroligt tacksam för mitt annorlunda barn. Han gör mig glad varje dag. Som ingen annan kan. Inte ens Vilhelm. Inte på samma sätt i alla fall.
fredag 6 november 2009
Dagens bajskorv
Noel är faktiskt ganska rolig.
Och han är inte helt förtjust i lillebror, tycker nog mest att lillebror tar för mycket mamma och pappa i anspråk.
Tyvärr har vi inte riktigt fattat hur mycket av det vi säger Noel faktiskt förstår...
Ett exempel: vi ska äta frukost. Noel säger - Jag vill inte ha frukost.
- Jo, men vill du inte ha en smörgås?
- Inte smörgås.
- Men vill du inte ha yoghurt och havrefras?
- NEJ, inte yoghurt och havrefras.
- Ägg?
-INTE ägg.
Och då ska ju jag vara lite rolig, tycker jag själv.
- Men lite bajs då? (Eftersom jag tror att Noel inte förstår vare sig humor eller ordet bajs).
-Nej, inte ha bajs.
Sen går det ett par dagar. Jag sitter och ammar Vilhelm.
- Vilhelm komma till pappa, säger Noel.
- Nä, inte nu för Vilhelm äter. Och bebisar äter ju bara bröstmjölk som mamma har, säger jag überpedagogiskt.
- Vilhelm kan äta bajs, säger Noel då.
Och han är inte helt förtjust i lillebror, tycker nog mest att lillebror tar för mycket mamma och pappa i anspråk.
Tyvärr har vi inte riktigt fattat hur mycket av det vi säger Noel faktiskt förstår...
Ett exempel: vi ska äta frukost. Noel säger - Jag vill inte ha frukost.
- Jo, men vill du inte ha en smörgås?
- Inte smörgås.
- Men vill du inte ha yoghurt och havrefras?
- NEJ, inte yoghurt och havrefras.
- Ägg?
-INTE ägg.
Och då ska ju jag vara lite rolig, tycker jag själv.
- Men lite bajs då? (Eftersom jag tror att Noel inte förstår vare sig humor eller ordet bajs).
-Nej, inte ha bajs.
Sen går det ett par dagar. Jag sitter och ammar Vilhelm.
- Vilhelm komma till pappa, säger Noel.
- Nä, inte nu för Vilhelm äter. Och bebisar äter ju bara bröstmjölk som mamma har, säger jag überpedagogiskt.
- Vilhelm kan äta bajs, säger Noel då.
torsdag 5 november 2009
Olyckan
Noels resurs ringde från dagis i förrgår. De ringer bara från dagis om Noel är sjuk. Eller om det har hänt något. Så jag tog spjärn och förväntade mig det värsta.
- Jo, vi var i Engelska parken och lekte och hur det nu var så skulle vi just gå hem när Noel ville åka rutschkanan en sista gång, sa resursen
Och jag hann tänka; jaha, nu har han slagit ut alla framtänder, brutit nacken och krossat näsan.
- Ja, och det fick han ju. Men nåt gick fel.
Hjälp! Vad fan kan gå fel i en rutschkana? Är han död?
- Ja, jo han måste kanske ha trampat snett eller så.
Har han brutit foten, benet? Kom till saken innan JAG dör. Av oro.
- Så han ramlade och slog sig på ena sidan av huvudet. Och jag har tittat och tittat och han kanske är lite blå vid ena ögat. Men jag ville bara berätta det eftersom det är fotografering imorgon. Man kanske kan sminka över med lite brunkräm eller så?
Uppstånden är Jesus, mitt barn lever och har alla kroppsdelar på rätt plats!
Jag skiter väl i om han har en blåtira på fotografiet, han är oskadd.
Men gulligt att hon ringde. Annars hade jag säkert trott att de idkar barnaga på dagis. Och krävt att de flyttar dagen för fotografering, för herreguuuud han har ju en blåtira.
- Jo, vi var i Engelska parken och lekte och hur det nu var så skulle vi just gå hem när Noel ville åka rutschkanan en sista gång, sa resursen
Och jag hann tänka; jaha, nu har han slagit ut alla framtänder, brutit nacken och krossat näsan.
- Ja, och det fick han ju. Men nåt gick fel.
Hjälp! Vad fan kan gå fel i en rutschkana? Är han död?
- Ja, jo han måste kanske ha trampat snett eller så.
Har han brutit foten, benet? Kom till saken innan JAG dör. Av oro.
- Så han ramlade och slog sig på ena sidan av huvudet. Och jag har tittat och tittat och han kanske är lite blå vid ena ögat. Men jag ville bara berätta det eftersom det är fotografering imorgon. Man kanske kan sminka över med lite brunkräm eller så?
Uppstånden är Jesus, mitt barn lever och har alla kroppsdelar på rätt plats!
Jag skiter väl i om han har en blåtira på fotografiet, han är oskadd.
Men gulligt att hon ringde. Annars hade jag säkert trott att de idkar barnaga på dagis. Och krävt att de flyttar dagen för fotografering, för herreguuuud han har ju en blåtira.
onsdag 4 november 2009
Tragedi
Jag skulle precis skriva ett inlägg om att Vilhelm har varit på superdåligt humör idag och bara gnällt och grinat mest hela tiden. Men att det inte är så konstigt eftersom han garvar och ler mest hela tiden i sömnen och att det därför inte finns något glatt humör kvar till vaken tid. Och så skulle jag demonstrera detta med en liten film.
Nu blev det ju istället så att han grinade och gnällde mest hela tiden medan jag filmade honom. I sömnen. Så nu hoppas jag på att det inte finns något gnäll och grin kvar till vaken tid.
Och en film med en gnällande, sovande bebis är väl inget att publicera. Roligare kan man ha det.
Nu blev det ju istället så att han grinade och gnällde mest hela tiden medan jag filmade honom. I sömnen. Så nu hoppas jag på att det inte finns något gnäll och grin kvar till vaken tid.
Och en film med en gnällande, sovande bebis är väl inget att publicera. Roligare kan man ha det.
Blä...
...för försäkringsbolag. Jag har nog berört ämnet tidigare. Men nu är jag upprörd igen.
Jag fick just en enkät att besvara via mail från det försäkringsbolag vi har det mesta försäkrat i. Förutom bilen. Och Noel.
Det hela mynnade i huruvida vi är skitnöjda med deras service eller ej. Och deras försäkringar. Såklart man är om man inte behöver utnyttja dem. Man betalar lite pengar, eller ganska mycket pengar sammanlagt under ett år, men de flesta behöver aldrig utnyttja sina försäkringar. Som tur är. För vilka pengar i världen ersätter förlamade ben? Medicinsk invaliditet? En CP- skada?
Visst kanske pengar underlättar, och kanske ger de också en skälig levnadsstandard. Men de kan aldrig ersätta.
Men de som verkligen behöver en försäkring, de som kommer att utnyttja sin försäkring, de får inte teckna en försäkring.
Som Noel.
Som per automatik pga sin prematuritet inte är berättigad den försäkring han skulle behöva. Eftersom prematuritet kan ge upphov till t.ex ADHD. Som är en diagnos som ersätts av försäkringsbolaget, om den uppkommer utan föregående riskfaktorer.
Alltså: min tjocka fullgångna bebis Vilhelm är nu fullt försäkrad. Han är så försäkrad att han skulle kunna försörja ett helt litet land i Afrika om han får DAMP. Som han med största sannolikhet inte kommer att få.
Min spinkiga 1500- gramsbebis Noel med tillhörande multifunktionshinder är olycksfallsförsäkrad. Inget annat. Eftersom han tillhör en kategori som med största sannolikhet kommer att få både den ena och den andra diagnosen innan han avslutar sina dagar. Så han får klara sig själv. Han som kanske inte kan.
Det skrev jag i enkätsvaret. Att försäkringsbolaget suger för de som verkligen behöver det. Fast i lite finare ordalag. Lite finare.
Jag fick just en enkät att besvara via mail från det försäkringsbolag vi har det mesta försäkrat i. Förutom bilen. Och Noel.
Det hela mynnade i huruvida vi är skitnöjda med deras service eller ej. Och deras försäkringar. Såklart man är om man inte behöver utnyttja dem. Man betalar lite pengar, eller ganska mycket pengar sammanlagt under ett år, men de flesta behöver aldrig utnyttja sina försäkringar. Som tur är. För vilka pengar i världen ersätter förlamade ben? Medicinsk invaliditet? En CP- skada?
Visst kanske pengar underlättar, och kanske ger de också en skälig levnadsstandard. Men de kan aldrig ersätta.
Men de som verkligen behöver en försäkring, de som kommer att utnyttja sin försäkring, de får inte teckna en försäkring.
Som Noel.
Som per automatik pga sin prematuritet inte är berättigad den försäkring han skulle behöva. Eftersom prematuritet kan ge upphov till t.ex ADHD. Som är en diagnos som ersätts av försäkringsbolaget, om den uppkommer utan föregående riskfaktorer.
Alltså: min tjocka fullgångna bebis Vilhelm är nu fullt försäkrad. Han är så försäkrad att han skulle kunna försörja ett helt litet land i Afrika om han får DAMP. Som han med största sannolikhet inte kommer att få.
Min spinkiga 1500- gramsbebis Noel med tillhörande multifunktionshinder är olycksfallsförsäkrad. Inget annat. Eftersom han tillhör en kategori som med största sannolikhet kommer att få både den ena och den andra diagnosen innan han avslutar sina dagar. Så han får klara sig själv. Han som kanske inte kan.
Det skrev jag i enkätsvaret. Att försäkringsbolaget suger för de som verkligen behöver det. Fast i lite finare ordalag. Lite finare.
söndag 1 november 2009
...och ytterligare humor från barnets mun...
Noel har en batteridriven leksakslarv. En sån som blinkar och sjunger och låter. Antingen kan man välja "lek och lär"- inställningen eller "dags för musik"- läget. Lek och lär sjunger alfabetsången och säger saker som " musen har en lång svans" om man trycker på knappen som är ovanför musen. Männsikan som säger alla saker och sjunger alla låtar, låter sådär äkta och burkaktig som bara en maskin kan låta. Det är inte alltid helt kristallklart uttal liksom. Jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Trycker man på knappen över bilden på katten säger larven: katten har spetsiga öron.
Som om det vore det mest speciella och utmärkande med en katt....
Jaja.
I morse satt vi i myspyssängen ute i stugan och Noel grabbade tag i mina öron och sa:
- Mamma har svettiga öron.
Hahahahaha, jag dör av flabb!
Trycker man på knappen över bilden på katten säger larven: katten har spetsiga öron.
Som om det vore det mest speciella och utmärkande med en katt....
Jaja.
I morse satt vi i myspyssängen ute i stugan och Noel grabbade tag i mina öron och sa:
- Mamma har svettiga öron.
Hahahahaha, jag dör av flabb!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)