Kampen om Pernilla

Noel har en resursperson på dagis som han älskar. Hon är hans högra hand kan man säga. Det han inte klarar själv p.g.a sitt funktionshinder, hjälper hon honom med. Hon är även väldigt engagerad i hans träning och lärde sig teckenspråk när vi trodde att han inte skulle börja prata. Hon är en av anledningarna till att det går så bra för vår lille kille och vi är övertygade om att det är hennes förtjänst att han utvecklas så fort.
Han hänger ju liksom en del på dagis. Typ mer än vad han är hemma. Men det mår han bara bra av, mycket tack vare Pernilla som hon alltså heter. Att han sen också älskar resten av personalen gör inte saken värre.
Nu har emellertid dagis inte råd att ha Pernilla kvar. Hon ska byta förskola till hösten. Vilken katastrof!
Noel ska inte bara byta avdelning till hösten, utan också resurs. Vad förvirrande för den stackars kraken. Dessvärre har vi föräldrar inte mycket inflytande i denna fråga, vad det verkar. Det är bara att gilla läget.
Men Pernilla måste få fortsätta vara en del i Noels liv.
Så vi har tagit kontakt med en människa i kommunen som beslutar om insatser enligt LSS, för att de eventuellt ska anställa Pernilla som avlösare till oss. Alltså att hon tar vid som "förälder" om vi inte riktigt orkar eller räcker till.
Det är ju inte helt komplikationsfritt att ha ett funktionshindrat barn, även om vi inte vet något annat. Det är tuffare att ha en 2,5- åring som inte kan gå. Det hör inte till en normal föräldravecka att ta sitt barn till sjukgymnastik, logoped, botoxbehandling, oroa sig för om man är tillräckligt aktiv och engagerad som förälder i funktionshindret eller om det beror på mig att han inte lär sig ditten eller datten. Det finns hela tiden i bakhuvudet att " tänk om han inte blir blöjfri, lär sig läsa, lär sig gå, lär sig vad fan som helst". Även om vi är ganska milt "drabbade". Det finns såklart föräldrar som har det mycket värre. En stor eloge till dem! Som orkar.

Om vi inte gör det kommer förhoppningsvis Pernilla att hjälpa oss en bit. Om kommunen bedömer att vårt behov är tillräckligt stort vill säga. Det är inte helt självklart.
Först måste vi ha ett läkarintyg på att Noel faktiskt inte kan gå. Sedan ska människan från kommunen komma hem hit och göra en bedömning om vi verkligen behöver avlösas. Hur motiverar man det?
"Jag känner att jag inte riktigt orkar med mitt eget barn".
Fast det är ju inte därför egentligen. Det är ju för Noels skull, för att han ska få umgås med den person han gillar mest, näst efter mamma och pappa, och som har så stor positiv inverkan på honom och hans utveckling att vi inte vill gå miste om henne.
Den 2:a juni avgörs det.