Spontanlek

Min autistiske son har helt på egen hand och på eget initiativ interagerat med ett annat barn. Det är ovanligt. Det händer aldrig. Han kan leka bredvid så att det ser som om han leker med andra, men det gör han inte. Han kan göra samma saker som andra barn. Då ser det också ut som om han är med i leken. Men han hänger i sin egen värld liksom. Världen bredvid. Han initierar aldrig en ny kontakt med ett annat barn.
Men i helgen så var vi på museum och då var det en flicka, kanske i sex- sjuårsåldern, som befann sig i en sorts koja. Noel älskar kojor. Så han kröp in där. Till henne. Och så sa han:
- Hej flickan.
Varpå flickan lade en stor mjukisnoshörning på Noel och ovanpå det, sig själv. Noel höll väl på att klämmas sönder, men han garvade bara. Och vi var helt stumma.
Sedan ville Noel göra allt som flickan gjorde, följde efter henne som en liten skugga. Flickan hette Linnéa och jag är ganska övertygad om att hon också hade en störning inom autismspektrat. Vi fick nämligen inte kontakt med henne och hon betedde sig lite avvikande. Precis som Noel.

Ikväll sa han plötsligt:
- Igår lekte jag med flickan som hette Linnéa när vi var på museriumet. Det var roligt.

Museriumet. Dit måste vi gå fler gånger.