In och ut

Jag är nu utskriven från sjukhuset. Jag har varit inskriven ett tag. Men nu finns det inget rent medicinskt de kan göra för mig och min bebis. Prognosen är "god". Det kommer inte bli någon förlossning de närmaste veckorna i alla fall. Så då kan jag lika gärna vara hemma.
Jag går in i vecka 25 imorgon. Helst vill jag ju att bebisen kommer ut i v. 40. Men läkarna är överens och tydliga med att den kommer att komma ut tidigare.
Fram till v. 29 ska jag göra ultraljud en gång i veckan. Sedan kommer jag antagligen att bli inlagd igen. För att de ska hinna ge mig kortison så att bebisens lungor mognar. Sedan är det bara en tidsfråga.
En sak är säker. Ut kommer ungen alltid. Frågan är hur länge jag kan behålla den inne.

Klumpfot

Tja, en bild säger väl mer än tusen ord...









Sandalen är i Noels ordinarie storlek

CP- utrustning.

Hahahahahahaha, igår fick vi Noels nya CP- skor. Jag tror jag dör av flabb. Hur ska han någonsin kunna gå i de klumparna? Bild kommer snart. Så fort jag slutat skratta så att jag kan hålla kameran still.

FK

Jag är sjukskriven. I intyget som jag skickat till försäkringskassan har en läkare skrivit: prematura sammandragningar med cervixpåverkan, risk för förtidsbörd. Den enda behandling som har effekt är vila.
På svenska: Förtidiga värkar, livmoderhalsen öpppnad, risk för att bebisen kommer förtidigt. Den enda behandling som hjälper är vila.
Likt förbannat ringer försäkringskassan.
- Hej, hur mår du?
- Jag mår bra.
-Men du är ju sjukskriven?
- Jo, men jag mår ju inte dåligt. Det är min kropp som inte riktigt håller ihop.
- Jaha. Jag ser här att du är sjukskriven fram till den 30/6, tror du att du kan börja jobba då igen?
- Nej.
- Varför inte då?

Men förihelvete.
Jaja, jag är professionell och pedagogisk. Så jag förklarade för henne exakt vad mitt tillstånd innebär och intygade att jag absolut inte är hemma för att jag tycker det är kul och för att lura systemet. Utan för att jag måste.
Till slut gratulerade hon mig till den kommande bebisen och hoppades att den skulle stanna kvar i magen så länge som möjligt.
Handläggare på FK är också människor.
Faktiskt.

Var det bättre förr?

Det känns som om jag borde skriva någonting. Även om jag inte direkt har något att skriva om.
Igår blev jag tackad i en avhandling, för att ha återupprättat nyårsafton. Det var roligt tycker jag, eftersom det var den gamla Sofia som visade sig där och då men kanske aldrig mer. Eftersom jag egentligen avskyr nju jers iv.
Han som skrivit avhandlingen, som förövrigt handlar om "Computational Analysis of Molecular Recognition Involving the Ribosome and a Voltage Gated K+ Channel", är en ytterst intelligent, rolig, trevlig, händig och lätt människa. Som Magnus. Som alla Magnus kompisar faktiskt. Jag upphör aldrig att förvånas över alla och deras "skills". Alla är så otroligt bra och ambitiösa, roliga och intressanta.
Jag är född och uppvuxen i en liten håla. Jag älskar verkligen mitt ursprung och det går inte en dag utan att jag saknar allt som var då. Alla kompisar, alla knegare, all enkelhet, all humor, allting. Livet var en fest, från morgon till kväll. Med eller utan alkohol.
Men jag har gått vidare. Blivit vuxen kanske. Lite tråkigare. Uppskattar andra saker. Andra människor. Livet är roligt nu med, fast på ett annat sätt.
Det låter som jag blivit för fin och lite förmer än mitt gamla umgänge. Så är det verkligen inte. Jag saknar den person jag var då.
Men jag gillar mitt nya jag ganska mycket också.
Det ultimata vore om man kunde kombinera det bästa från båda världar.
Och det kanske man kan?

Kampen om Pernilla

Noel har en resursperson på dagis som han älskar. Hon är hans högra hand kan man säga. Det han inte klarar själv p.g.a sitt funktionshinder, hjälper hon honom med. Hon är även väldigt engagerad i hans träning och lärde sig teckenspråk när vi trodde att han inte skulle börja prata. Hon är en av anledningarna till att det går så bra för vår lille kille och vi är övertygade om att det är hennes förtjänst att han utvecklas så fort.
Han hänger ju liksom en del på dagis. Typ mer än vad han är hemma. Men det mår han bara bra av, mycket tack vare Pernilla som hon alltså heter. Att han sen också älskar resten av personalen gör inte saken värre.
Nu har emellertid dagis inte råd att ha Pernilla kvar. Hon ska byta förskola till hösten. Vilken katastrof!
Noel ska inte bara byta avdelning till hösten, utan också resurs. Vad förvirrande för den stackars kraken. Dessvärre har vi föräldrar inte mycket inflytande i denna fråga, vad det verkar. Det är bara att gilla läget.
Men Pernilla måste få fortsätta vara en del i Noels liv.
Så vi har tagit kontakt med en människa i kommunen som beslutar om insatser enligt LSS, för att de eventuellt ska anställa Pernilla som avlösare till oss. Alltså att hon tar vid som "förälder" om vi inte riktigt orkar eller räcker till.
Det är ju inte helt komplikationsfritt att ha ett funktionshindrat barn, även om vi inte vet något annat. Det är tuffare att ha en 2,5- åring som inte kan gå. Det hör inte till en normal föräldravecka att ta sitt barn till sjukgymnastik, logoped, botoxbehandling, oroa sig för om man är tillräckligt aktiv och engagerad som förälder i funktionshindret eller om det beror på mig att han inte lär sig ditten eller datten. Det finns hela tiden i bakhuvudet att " tänk om han inte blir blöjfri, lär sig läsa, lär sig gå, lär sig vad fan som helst". Även om vi är ganska milt "drabbade". Det finns såklart föräldrar som har det mycket värre. En stor eloge till dem! Som orkar.

Om vi inte gör det kommer förhoppningsvis Pernilla att hjälpa oss en bit. Om kommunen bedömer att vårt behov är tillräckligt stort vill säga. Det är inte helt självklart.
Först måste vi ha ett läkarintyg på att Noel faktiskt inte kan gå. Sedan ska människan från kommunen komma hem hit och göra en bedömning om vi verkligen behöver avlösas. Hur motiverar man det?
"Jag känner att jag inte riktigt orkar med mitt eget barn".
Fast det är ju inte därför egentligen. Det är ju för Noels skull, för att han ska få umgås med den person han gillar mest, näst efter mamma och pappa, och som har så stor positiv inverkan på honom och hans utveckling att vi inte vill gå miste om henne.
Den 2:a juni avgörs det.

Inaktiv

Igår avgjordes resten av min gravida framtid och Magnus funktion som ensamstående pappa.
Jag var för två veckor sedan på ultraljud där det kostaterades att jag har en påverkan på livmoderhalsen, cervix.
Igår var det ett uppföljande ultraljud, det femte i ordningen. Där såg man en tydlig förändring, jag är öppen lite mer än en centimeter, fast inifrån.
Det betyder alltså att om jag inte är försiktig och VILAR, kan bebisen komma mycket tidigare. Precis som Noel.
"Ja det är ju ett observandum", sa läkaren. "Helst skulle vi ju lägga in dig resten av graviditeten, men du mår kanske bättre hemma? Men då måste du ta det lugnt, och jag vill göra täta ultraljud för att hålla koll på cervix. Så du får komma på måndag igen. Och så sjukskriver jag dig resten av graviditeten."
Nu är jag i landstingets våld. Det känns bra. Även om det inte är så kul att få en stav uppkörd i mitt hemliga ställe en gång i veckan, så har de i alla fall koll på mig denna gång.
Det är värdelöst att jag inte får ta hand om min son, jag får inte laga mat, jag får inte dammsuga, jag får inte motionera och jag får inte jobba.
Fan.
Eller vänta.
Vilken drömtillvaro! Semester fram till september. Uppassad av omvärlden.
Kanske ska man tillåta sig att njuta en smula, trots allt.

Tur att det är VM

Fredag.
Alla familjer planerar fredagsmys. Utom vi. Eftersom vi är helt värdelösa på att mysa. Det blir ju som vanligt. Middagen intas på tio minuter, sen soffan. Läsa en miljard böcker (två för att vara exakt, men en miljard gånger eftersom ungen aldrig töttnar på Låba och Kalle Bromsvagn) för Noel tills han är trött, välling, pyjamas, borsta tänderna och sova. Klockan är nu 20.15.
Magnus ligger i en soffa, jag i den andra. Magnus viftar med fötterna, jag kan inte låta bli att kommentera detta ca tusen gånger. Men han slutar ändå inte. Zappa, zappa, zappa. Samma konstaterande varje fredag:
- Fy fan vad värdelöst det är, det finns ju INGENTING att titta på. Hur fan tänker dom, dom som planerar programmen? Vem tycker ens att Singing Bee och Wipe- Out är bra? Lika bra att säga upp vårt abonnemang och bara ha kvar grundutbudet. Det analoga.
Sen brukar vi gå och lägga oss vid 22.

Men ikväll blir det annorlunda.
Tacos
Hockey- VM
Chips

Myspys

Bättre förr

Jag går en utbildning vid Uppsala universitet om det undgått någon. Den är på halvfart i tre år och ska förhoppningsvis ge mig dokumentation och konfirmation på att jag faktiskt är en så kompetent och bra chef som jag själv tror att jag är, eller kommer att bli.
Nu har en väldigt intressant kurs börjat och jag är hur taggad som helst. Jag vill sätta tänderna i kurslitteraturen på en gång.
Kurslitteraturen är denna gång i form av ca 20 artiklar och web-föreläsningar som har lagts upp på en portal som man har tillgång till genom att vara registrerad på kursen. För att komma till portalen ska man gå genom en annan portal för att hitta den rätta länken. Man ska klicka på den rätta länken, ange tusen lösenord och användarnamn och sen är man i hamn. Hur enkelt som helst.
Om den första portalen inte låg nere vill säga.
Som den gör nu och har gjort de två senaste timmarna. Jag kommer inte åt en enda artikel vilket alltså gör att jag inte kan plugga.
Studielustan har gått över i matlust.
Så då är det väl bara att börja lassa in mat i munnen och förbanna dagens high-techlösningar.
Vad hände med gamla hederliga kompendier? Som man får i handen, av en verklig person?
Tacka vet jag personlig kontakt. Tacka vet jag den mänskliga faktorn. Vem ska jag nu vara arg på och skrika lite åt? Datorn?
Som om den bryr sig.

I- landsproblem

Vi har blivit med katt. En chokladbrun. Bruna katter växer inte på träd. Eller, jag har aldrig sett en helbrun katt förut. Därav antagandet att de inte växer på träd.
Katten, som heter Kahlua, är naturligtvis oerhört söt och fluffig. Hon är en exklusiv raskatt som bara äter dyr kattmat.
Noel älskade henne från första stund.
Kahlua älskar inte Noel.
Noel är ett äckligt barn.
För att undvika att överhuvudtaget någonsin råka komma i närheten av Noel sover Kahlua i sin egen toalett. Hon har ännu inte uträttat sina behov, vare sig i den eller någon annanstans. Hon har ätit lite burkmat, men inget torrfoder och inte druckit vatten. Jag är lite bekymrad.
Men det ger sig nog.
Nu ska vi försöka komma på ett passande smeknamn till vår nya familjemedlem.
Magnus tycker Korv Brunovic.
Jag frågade Noel.
" Noel, vad ska katten heta"?
" Gris".
Det är lite pest eller kolera tycker jag.
Men det ger sig nog det med.