torsdag 5 mars 2009

Bonn

Min son har ju som bekant en cp-skada. Han föddes skittidigt i graviditeten och fick en hjärnblödning. Prognosen var sådär. Vi gick på kurs. Prognosen blev lite sämre. Men trots allt har lillkillen gått från klarhet till klarhet och utvecklats enormt, enligt de som kan. Själv tycker jag nog att det tar lite väl lång tid. Vi har gått en till kurs eftersom det möjligtvis kan bli så att Noel inte kan lära sig prata. Han har ju bara sagt ett fåtal ord som med vår tolkning har kunnat bli mamma, gottigott och titta. Men i ärlighetens namn så har det varit mest önsketänkande från min sida. Orden alltså. Han pratar inte.
Skittråkigt.
För ett par veckor sedan satt han och pekade på sin mun.
- Åh, mun, kulkul Noel sa jag. Och han blev skitförbannad. Skrek och vred sig som en ål i stolen.
Dagen efter samma sak. Pek på munnen. Arg som ett bi när jag sa - mun, bravo!.
Jag fattade aldrig varför det var så upprörande. Tills jag kom till förskolan en dag för att hämta honom. Då pekade han på ett rött papper som satt på väggen. Och sedan pekade han på munnen.
Tecknet för röd. Såklart. Här har jag sagt mun,mun, mun när han har sagt röd, röd, röd. Snacka om trög morsa.
Sedan visade det ju sig att han tecknat jättemycket hemma utan att vi noterat det. Eftersom vi lever i någon form av tro om att han inte kommer behöva teckenspråk. Han har verkligen försökt kommunicera med oss och vi har fattat noll. Dagispersonalen, som också gått teckenkurs, var alldeles lyrisk och sa att nu har det minsann släppt, nu tecknar (pratar) han hela tiden.
-Åh, kul. Sa jag, men menade det inte så värst mycket. Jag vill inte att min son ska teckna sig genom livet. Jag vill att han ska prata. Jag älskar ju att prata. Jag är helt värdelös på att teckna.

Förra veckan hämtade Noel en av sina bollar, kastade den mot mig och sa klart och tydligt "bonn". Sen var det bonn, bonn, bonn, bonnenen hela kvällen. Han pekade på krukväxten i fönstret och sa "bomman". Han pekade på sina skor och sa "skornanana". Han säger bada, mamman, pappan, bil, katt, hund, cykel, ja han kan benämna allt vi pekar på. Fattar ni?
Noel pratar! Det är mitt roligaste! Fyfan vad det är lattjo med barn!
Nu ska jag bara lära honom att gå också.

5 kommentarer:

Lycklig tvillingmamma! sa...

Underbara lilla Noel!
Härligt!!
Kraaaaam

Snippe sa...

Koooolt ju!

Kängurupappan sa...

Grymt! Fan, vad härligt glad man kan bli över saker ens barn gör. Heja!

ELL sa...

Jaa, heja Noel!

Heson sa...

Nämen jädrans vad härligt! Heja Noel!!!