onsdag 11 mars 2009

Att veta eller inte

Vi var på inskrivning på MVC i måndags. En helt annan barnmorska än förra gången som tur är.
Mycket trevlig och seriös. Hon tar vår oro på allvar.
- Hur är det med fosterdiagnostik, har ni funderat något på det? frågade hon.
Funderat? Jag har vänt ut och in på mig själv tusen gånger, just angående detta.
Förut var tankebanorna såhär; vi har ju redan ett funktionshindrat barn och det har ju varit skitjobbigt men också bra såklart, och har vi möjlighet nästa gång att kolla upp och minimera faktorerna för att få ytterligare ett funktionshindrat barn, så självklart, det är väl ingen som kan klandra oss för det, vi ska köra nupp och cub och fostervattensprov och allt som bara går när den dagen kommer, jag är ju inte purung längre heller och visst ökar risken ju längre man kommer förbi trettio för att få ett barn med kromosomavvikelse och det skulle ju bli sjukt jobbigt att få ett sådant barn.
När den dagen kommer.
Nu är den här.
Jag har ett tretton veckor gammalt yngel i min mage. Vad ska jag göra? Det är inte lika självklart i dag som då med alla prover och tester.
Jag är villrådig och Magnus också. Vi vet liksom inte.
Någon som har åsikter, synpunkter, råd eller bara lite vettiga tankar så tas dessa gärna emot. Kanske kan de göra beslutet lättare.

2 kommentarer:

Nina sa...

För mig har det alltid varit självklart at testa allt som testas kan när/om jag en dag är gravid. Å andra sidan är jag övertygad på att jag säkert kommer att ändra åsikt tusen gånger under tiden jag väl går omkring med ett yngel.

Annikan sa...

Jag tror ju på det här med tester, men jag är inte så insatt i saken egentligen och som Nina skriver, är man i situationen själv så kanske man tänker mer känslomässigt. För mig skulle det nog främst vara viktigt att ha en barnmorska/läkare som man kan ställa de mest korkade frågor till och som gärna förklarar saker om och om igen. SOm bryr sig och inte får en att känna sig korkad och känslomässigt svag.