Mångfacetterad

Åhhh, det suger verkligen att inte ha någon dator när man har så mycket att skriva. Nu lånar jag Magnus, igen.

Min son har alltså autism.
Han är autistisk. Autist.
Ingen gradering eller så. Bara diagnosen autism.

Men det förändrar ingenting. Vi vet inte mer idag än igår. Om någonting. Och Noel är ju fortfarande densamma.
Han kan klara sig galant genom livet, flytta hemifrån när han är 18 med sin skitgulliga flickvän (eller pojkvän också för den delen) få tre underbara barn och disputera i genetik.
Eller han kan bo kvar hemma när han är 40 år, med sina åldrande föräldrar som är de enda som förstår och kan hantera honom, och jobba på Samhall.
Det som är bra är att han inte har något förståndshandikapp. Säger de. Då kan han ta till sig träning bättre. Men autistisk kommer han alltid att vara. Det är en livslång diagnos.
Stackars Noel. En liten kropp som är motsträvig och inte gör som han vill. Trots kämpande hela tiden. Och på det lite störning i utvecklingen. Som han kommer att behöva kämpa med också, hela tiden. Som grädde på moset så ser han helt normal ut. Han ser ju inte funktionshindrad ut. Vilket kommer att göra det extra svårt för omgivningen att förstå honom.
Tur att han i dagarna har fått sina nya vinterkängor från OLMED. Om man nu skulle tvivla på att han har svårigheter. De ser nämligen funktionshindrade ut. Precis som Mangaskorna.
God Jul på er alla!

Middagar

Vi var bjudna på middag för ett par veckor sedan, hemma hos ett par med en son i Noels ålder och en son i Vilhelms ålder. Dessutom är paret i vår ålder, eller ja, i allafall nästan. Som den manliga delen av paret själv sa; alla är väl typ trettio?
Jag var som vanligt äldst.
Underbar mat serverades. Alla satt samlade runt matbordet i exakt fem minuter.
Noel ville inte äta. Han skrek och var trotsig och ville absolut leka med alla leksaker istället. Sonen i Noels ålder blev lite nervös och ville hålla koll på att Noel behandlade hans leksaker med den respekt de förtjänade och sprang också iväg från bordet.
Sen ville ju Vilhelm naturligtvis ammas. Och på det ville parets yngste också ammas.
Vi åt alla kall mat, i omgångar. Förutom Noel som inte åt alls. Han var inte alls den Noel han brukar vara. Han var gnällig, omedgörlig och ganska ocharmig. Inte alls den kille vi känner. Och här blev hans problem ganska påtagliga.
Han lekte inte med det andra barnet, han röjde bara runt bland leksakerna. Han lyssnade inte, eller förstod inte, när vi eller det andra barnet sa att han skulle vara försiktig med leksakerna. Det var svårt att nå honom. Han körde sitt eget race.
Noel gör ofta det. Men det gjorde jag med. Mina bröder med. 
Jag trivdes alldeles utmärkt i mitt eget sällskap när jag var ung (yngre). Jag tror nog att jag är den trevligaste människa jag känner.

Men det var tydligt. Att Noel är lite avvikande, för de barn som inte umgås med honom dagligen. Han är nog svår att läsa. I alla fall för en stackars snart-treåring som säkert sett lite fram emot att träffa ett annat barn och leka järnet, men som istället fick försvara sina leksakers rätt att stå kvar på sina platser. Noel visade ingen hänsyn.

Kvällen fortlöpte och i slutändan blev det nog lite bra även för barnen. Vi vuxna trivdes hur som helst hela tiden trots den stormiga starten.

För några dagar sedan var vi hembjudna till ett par utan barn. Och där var ju Noel såklart sitt vanliga supercharmiga, glada och sociala jag. Så som jag alltid beskriver honom. Som han ju är.
Men inte när man hoppas att han ska vara det.

I morgon får vi diagnosen.
Spännande.

Tom Bergeron

Vi (skäms) gillar att titta på AFV. Noel har precis också börjat uppskatta att skratta åt folk som ramlar och slår sig i skrevet, får saker skjutna i skrevet eller har hundar hängande i skrevet. Fast jag tror mest att Noel skrattar för att vi gör det. Skrattar alltså.
Noel har, sedan han började prata, talat ganska artikulerat och korrekt. Inte alltid, men för det mesta. Därför är det ju extra festligt när han säger lite fel. Som när vi tittade på AFV.
Ett inslag med två killar som leker med en levande kräfta. Den ena killen har bar överkropp. Naturligtvis slutar det med att kräftan grabbar tag i och blir hängande i den killens bröstvårta.
Noel har lärt sig att man skrattar åt sådant så han brister ut i ett ganska tillgjort asgarv.
-Hahahahaha, en kläffna i brösttårtan, skrattar han.

Stolt

Ok, så värst länge kunde jag inte hålla mig från bloggandet.
Ska bara skriva ett par väsentligheter på lånad dator.
1. Kan någon rekommenderar en dator? Vilken djungel... prisklass 10-15.000. Laptop.
2. Vi får svar på utredningen den 22/12. Nervöst.
3. Visste ni att om man ska komma i tid till någonting, med två barn, så måste man lägga till 45 minuter mot vad det brukar ta?
4. Vi kom alltså försent till lussefirandet på förskolan idag.
5. Noel var en bedårande pepparkaksgubbe. Han sjöng bäst. Och var sötast. Jag är enormt stolt. Precis sådär töntigt föräldrastolt (över något som egentligen var helt värdelöst). Tänk vilket begåvat barn jag har. Hur ska detta sluta?

Blogguppehåll

Min dator har havererat. Jag måste därför ta en paus i bloggandet. Ofrivilligt.
Återkommer.

Hitta tillbaka.

Magnus har, sedan en vecka efter Vilhelms nedkomst, sovit på soffan.
Jag sover i sovrummet, i sängen, med Vilhelm.
Anledning: Vilhelm äter 4 gånger per natt, jag har lärt mig att amma honom liggandes men måste ju byta källa vid varje tillfälle. Om ni fattar.
Alltså, Vilhelm ligger i mitten av sängen och jag hoppar fram och tillbaka över honom 4 gånger per natt. Byter däremellan en blöja. Ibland fler blöjor än så.Vid 03-04 börjar det STORA STÅNKANDET och knorrandet. Bebisen sover men han låter värre än en häst travar. Och han bökar och stökar och kryper tätt intill. Bökar och stökar och tar upp hela sängen. Hur kan en så liten kropp ta så mycket plats?
När Magnus sov i samma säng slogs han och Vilhelm om utrymmet och lämnade liksom inget kvar till mig. Jag låg stel som en pinne och balanserade längst ut på sängkanten. En endaste sekund av sömn och jag hade dråsat i golvet. Så på en vecka sov jag inget.
Jag sover bättre när jag bara har liten att ta hänsyn till. Magnus sover bättre i soffan där jag inte suckar HÖGT, slår honom, puttar på honom, väcker honom så att han inte ska rulla över Vilhelm.
Win-win situation.
Nu sover dock bebis i sin säng längre perioder. Äter en, kanske två gånger per natt.
Det är snart dags för Magnus att flytta tillbaka.
Vi ska åter få ett samliv.
Hjälp!
Hur gör man?