Ska inte skriva någon tråkig förlossningsberättelse. Det började med värkar i tisdags kväll och slutade med en son i onsdags natt. Allt var lugnt och kontrollerat, förlossningen var ett skolexempel, jag hade inte ont en enda sekund efter Guds gåva till kvinnorna (narkosläkaren Peter Halvorsen som gav mig EDA i en liten slang), Magnus skötte syrgasen, klippte navelstängen och fotade moderkakan som sig bör vid en andra förlossning. Vilhelm anlände stor, välskapt och stornäst som Stålmannen med höger arm/ hand framskjuten vid sidan av huvudet. Han lades på mitt bröst direkt och inte i någon tråkig steril transportkuvös.
Han tittade på mig med sina blåbruna ögon och det var KÄRLEK vid första ögonkastet.
Shit vad intensivt. Jag kan inte vara utan honom en enda sekund. Trodde inte att jag var kapabel till att känna så mycket kärlek. Till alla mina pojkar. Jag svämmar över.
7 kommentarer:
Fint!
Härligt!
men varför fota moderkakan? Känns ju sådär att ha ett minne av den?
Just för att den är så absurd och alla barnmorskor tycker att den ÄR så vacker och den Är så fantastisk. Och det är den ju. Inte vacker alltså, men fantastisk.
Livets träd...
Ska vi ses och jämnföra killar någon gång?
/A-S
A-S: Gärna! Har åkt på livmoderinflammation och mår skit, men så fort jag blivit lite piggare så hör jag av mig. Har ditt mobilnummer. Grattis igen!
Grattis till friheten, jag hörde att du fick komma ut idag. Hör av er när man kan komma och titta på uppnosingen!
Nina: Nu är det fritt fram. Besök mottages tacksamt! Gäster får GÄRNA (läs måste)ta med kladdkakor och muffins och sådant.
Skicka en kommentar