Ur led är tiden...

Förmodligen kommer 4 miljarder bloggar handla om Michael Jackson idag. Så även min!
Jag var ett stort fän av M.J när jag var yngre. Och då menar jag sjukt STORT!
Nu är han död. Han som skulle bli en miljon år, som sov i syrgastält och var hysteriskt rädd för bakterier (läs människor), som tog till vart enda litet tips och trix för att överleva oss alla. Så blev han bara 50. Snopet.
Jag var på en M.J- konsert på Stockholm Stadion när jag gick i nian. Jag hade dagen till ära satt på mig min fina, fina, gula, stickade Boomerang- tröja. I juni tror jag det var. Stickad tröja. Behöver jag säga att det började spöregna? Då är det bra att ha stickad tröja.
Den blev liksom lång av tyngden från vätan, hängde nedanför knäna och vägde kanske 20 kilo. Sedan, när konserten väl satte igång, då blev det SOL, SOL, SOL och min tröja blev ett våtvärmande omslag. Jag hade bara BH under så att ta av sig tröjan var inte ett alternativ. Hela Stadion ångade av våtvarma människor, bilden i Aftonbladet dagen efter visade bara ett stort moln. Mina kompisar pallade inte riktigt för trycket och blev ivägforslade till sjuktältet. Så där stod jag i min långa, gula tröja, bakom världens längsta kille med hatt och såg inte ett skit. Helt själv. Utan vänner. Helt skrynklig och vit i huden. Det är fortfarande den bästa konserten jag varit på. Trots regn, vätskebrist, nykterhet, ensamhet och ryggtavlor.
Det var ju nämligen Michael Jackson! (Och Kriss Kross, ni minns?)
Sen, efter konserten, skulle jag hitta mina vänner eftersom en av vännernas mamma skulle hämta oss och köra oss hem. Observera att detta var LÅNGT innan mobiltelefonens tid.
Men det gick, det med.
Hem kom jag. Tröjan kunde jag aldrig mer använda. Men vad gjorde det, när jag hade fått se the KING OF POP live i Stockholm en junikväll typ 1992? Det blir nåt att berätta för barnbarnen det.