Lägesrapport

Två veckors sängliggande har gjort följande med min kropp och personlighet:
Jag blir andfådd och helt slut då jag hämtar kaffe i automaten 50 meter från mitt rum
Jag har gått ned 2 kg i vikt i muskelmassa, vilket betyder att jag inte har några muskler kvar alls. Däremot verkar fettmassan, som en del av musklerna omvandlats till, ha satt sig framför allt i ansiktet och på rumpan.
Jag är beroende av mina glasögon. Som jag aldrig använde förut.
Jag har blivit oerhört bekväm.
Jag har snart stickat en tröja. Jag har aldrig stickat något alls i hela mitt liv, tidigare.
Sammantaget alltså: Bortskämd, fet och otränad tant.

Det två veckors sängläge inte har gjort med min kropp:
Hållt ihop 1.5 mm vävnad.
Prognosen jag fick av doktorn nyss lyder som följer:
- Jaha, men jag kan alltså gå såhär i typ tio veckor till, frågade jag hoppfullt.
Inget svar
- Åtta veckor? Sex? Fyra? Två?
- Jag skulle nog ställa in mig på max två veckor, förutsatt att du håller dig infektionsfri. Och när det väl sätter igång kommer det att gå snabbt. Tur att bebisen ligger med huvudet nedåt. Annars blir det nog snitt. Om du får en infektion går det ännu snabbare. Sa doktorn.

De kan såklart inte veta säkert. Men om ca två veckor blir vi föräldrar igen. Då är jag i vecka 29. Precis som med Noel.
Men det känns lugnt. Bra ändå. Att jag inte är i vecka 23. En 29-veckors är ju i princip fullgången, med våra mått mätt. Vi håller bara tummarna för att hjärnblödningar och andra komplikationer håller sig borta från vår kommande avkomma.
Shit, nu blev jag lite nervös. Förlossning. Snart. Igen. Jag vill minnas att jag efter förra förlossningen garanterade alla som ville lyssna, att ALDRIG MER. Vem utsätter sig för dylik smärta frivilligt mer än en gång?
Men först midsommar. Jag har trots allt fått permission över dagen i morgon. Det ska bli en härlig dag i ett regnigt Borrlövsta. Med son, Magnus och en massa annat löst folk. Åhhh, vad jag längtar!