Göteborg

Min mamma tyckte synd om mig och erbjöd sig att ta Noel så att jag och Magnus ändå kunde ha en halv romantikvecka, trots omständigheterna.
Jag pendlade mellan mycket dåligt samvete, för att lillskiten inte får hänga med sina älskade föräldar under några dagar och nätter, och oroskänslor över min kroppsliga förmåga innan jag bestämde mig.
Magnus bokade om hotellet i Göteborg och jag bekräftade tågbokningen.
06.23 i går morse rullade tåget ut från Uppsala centralstation mot Göteborg.
Jag hade som vanligt oturen att hamna på ett fullsmetat tåg, där det i princip slogs om platserna och den person som vann platsen bredvid mig var den värsta tänkbara.
En rödfnasig, spinkig, före detta missbrukare (min egen tolkning av utseendet) som hade tredagarsstubb både i ansiktet och på huvudet. Han stank vitlök och gammal alkohol och envisades med att gäspa mig rakt i ansiktet hela tiden.
Han hostade utan att hålla för munnen regelbundet och däremellan utövade han tics i form av små harklingar, kanske en i minuten.
Jag hade stor lust att slå honom.
Skrika högt.
Sammandragningarna ökade.
Efter fyra timmars tortyr var jag framme.
Jag möttes av Magnus och vi checkade in på hotellet.
Vi åkte färja.
Vi strosade genom Majorna.
Vi åt glass i solskenet.
Vi träffade bekanta.
Vi åkte färja igen.
Vi åt skräpmat.
Vi glodde på TV.
Allt i slow-motion. Jag vilar.
Vilken underbar stad Göteborg är!
Nu ska jag fortsätta njuta av den.
Men först ska jag ägna mig åt att tycka lite synd om Noel och få lite dåligt samvete.

Lika bra ute som inne

Nu har jag tjurat färdigt. Man kan faktiskt vila utomhus också. Så nu ska jag ta en god bok, en filt och kameran med mig ut och lägga mig mitt i solen i en närbelägen park. Jag ska gå försiktigt. Och långsamt. Likt en tant en hal dag i december.
Heja!

Hoppas på regn

Denna helg.
Som skulle bli så bra.
Magnus skulle åka på sin första spelning på evigheter, som är i Göteborg. Jag och Noel skulle umgås lite med goda vänner, njuta av solen och kanske dra till stugan. Sedan skulle vi åka till Göteborg också, på måndag, för att göra Magnus sällskap. Magnus har någon konferens med jobbet och hade bokat lyxhotell till hela familjen och jag hade köpt tågbiljetter. Vi skulle fira vår ettåriga förlovningsdag och att det är fyra år sedan vi blev ihop.
Men så blir det ju naturligtvis inte.

I tordags natt hade jag regelbundna sammandragningar och åkte till gynmottagningen igår, där det konstaterades att det finns en påverkan på livmodern. Ordinerad strikt vila, nästintill sängläge. Helst ville de att jag skulle stanna kvar på avdelningen för att de skulle kunna ha mig under observation.
- Men min sambo åker till Göteborg i morgon och jag ska ta hand om sonen, sa jag.
- Det får du inte, sa läkaren. Finns det någon annan i familjen som kan ta honom?
- Nja
- På något sätt måste ni lösa det i alla fall, för du får inte göra någonting.
Fattar ni?
Finaste helgen sedan september förra året och jag måste ligga i en unken jävla säng.

Magnus föräldrar är nere i Småland och kan inte ta Noel. Min föräldrar har en miljard andra viktiga saker de MÅSTE göra denna helg. Sedan finns det liksom ingen mer.

Till slut tackade Noels resurs på dagis ja till att ta honom dagtid under helgen och min mamma lovar att hjälpa mig kvälls- och nattetid.
Så nu ska jag, medan alla andra packar picknickkorgar och sätter på sig små kläder för att kunna exponera sig för solen, lägga mig i sängen och tjura.
Fan vad jag är värdelös på att vara gravid.

Dagens tant

Vi fick besök av en kompis till Magnus igår. Det började bra, men efter att glassen var uppäten och kaffet uppdrucket (efter 10 minuter), börjades det;

-Undra vad hon Lisa Larsson gör idag?
-Jag såg henne på tåget för två år sedan.
-Jaha.

-Men du, vet du att Annika har fått barn?
-Ja.
-Jaha.

-Jag träffade Linus på miljötinget för några veckor sedan, det är ju lustigt att alla vi tre jobbar inom energisektorn.
- Mmm

Och så vidare, och så vidare.
Jag har ingen aning om vem Lisa, Annika och Linus är. Dessutom får man verkligen dra ur denna kompis orden, han pratar liksom högst ofrivilligt. Zzzzzzzz.

Så för att undkomma denna urtrista monolog (typ) tog jag en hög med gardiner och gick ned i källaren för att stryka dem. Vi har nämligen ingen strykbräda själva, utan utnyttjar föreningens fasciliteter.
Och jag kommer på mig själv med att tycka att det är ganska roligt. Trivsamt. Och så blir det väldigt fint när det är färdigt. Men TANT!!!!

Dramatiken fortsätter

Igår var vi på Akademiska och gjorde rutinultraljud. Det gör man för att kolla dels hur långt man är gången, alltså hur gammalt fostret är och vilket datum det beräknas anlända, och dels för att se att allt sitter där det ska och utesluta grava missbildningar.
Bebisen var stor och ska nu födas den 16 september om allt går som vi hoppas.
Den har fina symmetriska ventriklar, cerebellum ser precis ut som en jordnöt i sitt skal, alla fyra kammare finns och klaffarna fungerar som de ska. Alla fyra extremiteter är välutvecklade och blablabla.
Alltså: bebisens hjärna ser precis ut som den ska, hjärtat är normalt, ben och armar finns.
-Men jag hittar ingen magsäck, säger doktorn. Det kan vara så att den är helt tom och att den därför inte går att se. Vi brukar be patienten komma tillbaka lite senare på dagen och göra ett nytt ultraljud när vi inte hittar magsäcken och hoppas på att bebisen svalt lite fostervatten då, men nu är det så sent på dagen så du får komma hit imorgon igen.
Jaha. Tack då. Min bebis har ingen magsäck och det ska jag ligga och tänka på ett helt dygn innan jag får veta om det verkligen är så. Skit.
Slängde ut en fråga på ett gravidforum om någon hade varit med om något liknande.
Jo, det var en tjej vars väninna hade fått ett barn som saknade förbindelse mellan matstrupe och magsäck. Inte helt vanligt men inte helt ovanligt heller. De barnen kan opereras och bli helt återställda men de brukar ha problem att äta på vanligt vis under uppväxten.
Tacka fan för det. Maten lär ju inte komma så långt.
Jaha. Min bebis kommer få en sond direkt in i magsäcken där vi sprutar in bröstmjölk var tredje timme. Jag ser mig själv sitta och pumpa dagarna i ända. Igen. Varför ska detta hända oss? Vi som är så snälla och bra på alla sätt och vis....

Men idag visade det sig att min bebis har en fin och välfylld magsäck. Visst syns det tydligt? Fråga mig inte var. Jag ser ingen skillnad från igår. Men lättnaden är enorm.

Bajs 2

Det roligaste som finns just nu är när Noel säger bajsa och kissa. Fantastiskt skojigt!
Tänk vad inskränkt och ointressant man blir som småbarnsförälder. När man roas hejdlöst av sitt eget barn. Mer än man roas av något annat.

Semesterplaner

Jag har haft en dröm denna vårvinter. Att få åka själv, alltså helt allena, till något varmt ställe och bara äta, sova, sola och läsa en hög med böcker. Kanske bada lite också. Utan familj. Utan ansvar. Bara jag, jag, jag. Magnus har godkänt sedan länge.
Nu har planerna grusats.
Därför att jag min klantiga jävel har fått fortkörningsböter. 2000 spänn rätt ner i statens tomma ficka. 2000 spänn som skulle ha använts till min efterlängtade egotripp.
Fan.
Och jag har inte ens vett att åka dit ordentligt. Nä, jag körde 58 på en i det närmaste osynlig 50- sträcka som kommer helt plötsligt efter en låååååång 90- sträcka. Fatta! 58. Hade jag kört 56 km/h hade jag klarat mig.
Surt sa räven.

Smärtsamt

Jag tog ett fostervattenprov i måndags, vi hade efter moget övervägande beslutat att det var lika bra. Magnus ville inte följa med när jag berättade hur stor nålen de använder är. Jag ville inte heller följa med.
Först kollade Ove, professorn som skulle ta provet, hur gammal bebisen egentligen är och var det lämpligast skulle funka att sticka in dammsugarröret, med hjälp av ultraljud. Bebisen visade sig vara lite större än förväntat, ca en vecka äldre än beräknat. Och sen högg han till. Ove alltså.
Tur att jag inte ska ta fler sådana här prov.
Sedan sa Ove att jag nog skulle skynda på tiden för rutinultraljudet och sen sa han att om det är något onormalt med provet så ringer vi inom denna vecka, om det är normalt så skickar vi ett brev nästa vecka.
Jag linkade iväg och bokade om tiden för rutinultraljudet och började fundera på varför jag egentligen skulle göra det. Såg han något konstigt? Är det något som inte stämmer? Ångest ångest.
Igår, exakt ett dygn efter provet, ringer telefonen.
- Hej, det är blablabla från genetiska labbet på Akademiska.
Shit. Redan. Vilket betyder att min bebis har downs syndrom eller någon annan trisomi. Vilket betyder att vi måste göra abort. Vilket betyder att Ove anade att något var vajsing. Fan fan fan.
- Ja. Hej.
- Jo jag undrar om du och Ove hade någon form av överenskommelse?
- Överenskommelse? Nä. Om vad då? Vad menar du?
- Nä, jag menar att han ville att vi skulle höra av oss så fort vi hade analyserat provet och det har vi gjort nu. Det hör inte till vanligheten att man gör så nämligen.
- Nähä.
- Ja, jo och provet är ju helt normalt.
Men kärringjävel.
Säg det på en gång i stället.
Jag har aldrig tänkt så många tankar under så kort tid i hela mitt liv. Och blivit så rädd och nervös.
-Men det var väl kul att höra! Ove kanske ville att ni skulle agera lite snabbare eftersom jag är lite längre gången än vad vi trodde. Att det är lite bråttom om det skulle ha varit något fel.
- Ja så är det ju naturligtvis. Vi skickar ett brev som konfirmerar att provet är normalt. Lycka till med resten av graviditeten. Hej då.

Skönt att allt såg bra ut. Mindre skönt i området där han har dunkat in dammsugarröret. Men det går ju över. Nu ska jag njuta resten av tiden. Om de inte hittar nåt skit på ultraljudet alltså.

Hatkärlek

SkitIKEA.
Åker dit inte ett ont anande. Ska köpa en klädhängare till hallen.
Kommer hem med: klädhängare, två krokar till köket, gardiner till Noels rum, en ny kudde, en potta, en tidningssamlare, två dynor och UTEMÖBLER. MÖBLER. Inte möbel. MÖBLER.
Och ett stort behov av en massa annan skit som jag råkade passera. Risken finns att jag åker dit igen i morgon.
Jävla bra affärsidé det där med billigt krafs.

Fia boll

Jag vill ju gärna va en sån där graviding som bara får en söt liten kula på magen och går upp 5 kg totalt. Som min mamma. Men så skapade gud inte mig.
5 kg är passerade för länge sedan och för att citera Magnus mamma: " men du har ju blivit bredare över ryggen i alla fall", när jag sa att jag inte direkt hade fått någon mage ännu.
Jag samlar väldigt mycket vikt i ansiktet också, vilket liksom inte går att dölja om man inte isolerar sig. Skit.
Trots samma (nästan) matvanor och bibehållen motion. Fan, jag har ju till och med varit på mammajympa en gång för tre veckor sedan. Men det har inte hjälpt. Jag blir bara bredare och bredare på alla fronter.
Men jag tar det med ro. Jag ska ju ändå bara vara ute i stugan hela sommaren. Där ingen kan se mig svälla.
Sedan tar jag hjälp av Nina efter bebisen har kommit och blir smal och vältränad på ett litet kick. Eller hur Nina?