Sommarplaner

När marskatterna ylar i varje hörn då blir jag sugen på att renovera. Det är ett tydligare vårtecken än tussilago och snödroppar. Vilken tur att jag har ett ruckel till fritidshus som verkligen behöver sig en ansiktslyftning. Men tydligen räcker inte det.
För i förra veckan drog jag igång projekt hallrenovering här hemma. Och köksuppfräschning.
Så nu har jag tapetserat små fondväggar lite här och lite där, sytt gardiner och andra tygstycken samt tvingat Magnus att skrapa, slipa och måla garderobsstommarna i hallen. Jag tror att det kallas att boa i gravidtermer.
Vi har också köpt en finfin kamin till stugan och lagt upp en renoveringsplan.
Vi kommer inte att vara anträffbara mellan april och september som det verkar. Men skoj ska det bli. Och därefter barn. Det ska också bli skoj, fast på ett annat sätt.

Alternativ tillvaro

Förra helgen drog Magnus på maskerad. Noel drog på sig en matförgiftning. Magnus och Noel kräktes i stereo. Noel kräktes ca 20 gånger från middagstid på fredagen till kl fem morgonen därefter. Det blir en spya i halvtimmen hela natten lång. Magnus lyckades åstadkomma två av helt annan art än matförgiftningsspyor. Ganska nära varandra i tid, sedan sov han som en sten.
Jag väckte honom obarmhärtigt kl 07.00 och tvingade honom att vara en öm fader medan jag sov igen de förlorade nattimmarna.
Sen blev Noel sjuk igen i fredags. Snor och hosta i enorma mängder. Ingen sömn. Varför ALLTID på helgerna? Hur han alltid lyckas pricka in dem, det är för mig en gåta.
Sedan ögoninflammation. Inget dagis. Så nu sitter vi här i vårvärmen inomhus och läser Låba badar för 100:e gången.
- Läha boken.
-Men vi har ju läst den tio gånger alldeles nyss
-Läha boken.
-Sen
-LÄHA BOKEN.
-Mamma ska bara...
-UAÄAHHHH, läähaaa boooken. Snoret rinner och de nytorkade ögonen klibbar igen. Igen.
Man kanske skulle skaffat katt. Istället.

Livet. Igen

Mamma åkte till Thailand i söndags, ska vara borta fem veckor. I måndags fick jag ett sms från mamma; - mormor ligger på Östersunds sjukhus, blöder från ett hål i kroppen och kan du ta reda på vad som hänt eftersom morfar inte är helt klar och redig och inte kan förklara hur det hela gick till?
Varpå jag ringer till Östersund och får reda på att mormors tarm har gått sönder och hon måste opereras akut och att läget är kritiskt och att man inte kan garantera någonting.
Morfar är inte i skick att köra bil, han bor tio mil från Östersund. Mina bröder har precis också klivit på ett plan till Thailand och kära syster jobbar troligtvis.
Återstår jag, för någon i familjen måste ju bry sig.
Tänk själv att vakna upp, eller inte vakna upp, efter en operation och ingen är där för att se hur du mår. Ångest.
Jag bokade tåg, hotell och drog som en avlöning. Eller så fort gick det ju inte, tåget tog fem timmar.
Mormor klarade operationen. Hon blev väldigt glad när jag kom och kallade mig Lena hela tiden (min mamma heter Lena). Vilket betyder att mormor inte riktigt kopplade vem som var där. Jag köpte böcker, blommor och choklad så hon har något att pyssla med de närmaste veckorna.
Jag dog av köld.
I Östersund är det nämligen midvinter och 25 grader kallt. Fyfan.
Tur att jag fick åka hem efter ett dygn.
Lilla mormor.
Kirugen sa att mormor är en förhållandevis fräsch tant för att vara så gammal. Otur bara, det där med den trasiga tarmen. Beror troligtvis på mormors intag av Treo de senaste åren. Sa kirurgen alltså.
Akta er för Treo. Det har jag alltid hävdat och ÄNTLIGEN fick jag vatten på min kvarn...

Patet

Jag ska till Gränby Centrum nu kl 10 när de öppnar, hänga på låset. Så då kommer jag på mig själv med att sminka mig.
Ifall de andra pensionärerna skulle bry sig.

Jag mötte våren

Jag bryggde mig en termos kaffe som värsta tanten, köpte en sallad, en mangosmoothie och en skvallertidning. Jag tog med mig kameran och provianten och satte mig på bryggan vid Fyrisån och lapade sol.
Jag förfrös röven och händerna.
Jag älskar våren.

Latmask

Igår låg jag i min säng HELA DAGEN. Nä, jag steg upp ett par gånger för att äta. Men annars horisontalläge. Jag sov inte, jag läste. Läste så ögonen höll på att torka ut. Sen fick jag ju skylla mig själv när jag under hela kvällen hade huvudvärk, röda ögon och nedsatt syn.
Tillägg; Jag är sjuk också. Nåt virus som inte vill ge sig av. Så jag FÅR ligga i sängen hela dagen, men det är tydligen inte så bra som jag trott. Nu ska jag ut på stan och äta brunch. Om jag orkar.

Guldlock

Jag har lyckats få ett lockigt barn. Men hur gulligt det än är med lockar, måste de ju ansas ibland. Nu har jag efter bästa förmåga rensat upp lite i håret. Lätt gjort med en tvååring som helst vill peta ut sin mammas ögon med hårsaxen. Här är resultatet.
Före








Efter

Att veta eller inte

Vi var på inskrivning på MVC i måndags. En helt annan barnmorska än förra gången som tur är.
Mycket trevlig och seriös. Hon tar vår oro på allvar.
- Hur är det med fosterdiagnostik, har ni funderat något på det? frågade hon.
Funderat? Jag har vänt ut och in på mig själv tusen gånger, just angående detta.
Förut var tankebanorna såhär; vi har ju redan ett funktionshindrat barn och det har ju varit skitjobbigt men också bra såklart, och har vi möjlighet nästa gång att kolla upp och minimera faktorerna för att få ytterligare ett funktionshindrat barn, så självklart, det är väl ingen som kan klandra oss för det, vi ska köra nupp och cub och fostervattensprov och allt som bara går när den dagen kommer, jag är ju inte purung längre heller och visst ökar risken ju längre man kommer förbi trettio för att få ett barn med kromosomavvikelse och det skulle ju bli sjukt jobbigt att få ett sådant barn.
När den dagen kommer.
Nu är den här.
Jag har ett tretton veckor gammalt yngel i min mage. Vad ska jag göra? Det är inte lika självklart i dag som då med alla prover och tester.
Jag är villrådig och Magnus också. Vi vet liksom inte.
Någon som har åsikter, synpunkter, råd eller bara lite vettiga tankar så tas dessa gärna emot. Kanske kan de göra beslutet lättare.

När det smakar blir plånboken tom

Förra lördagen gick jag till frissan. Trött på min ickefrisyr i råttnyans. Jag hade omsorgsfullt valt frisörsalong, inget mer drop-in på Gränby centrum för mig, nu ska det fan lyxas lite. Snart har jag varken tid, råd eller ork och då kommer jag att klippa mig själv. Och mina barn.
Salongen ligger mycket centralt. Den är hur flott som helst. Inne på toaletten får man torka händerna på små ihoprullade handdukar i stället för den vanliga barken som brukar tillhandahållas. Tjejen som klippte mig var ung, snygg och SUPERtrevlig. Och skitduktig. Jag blev mycket nöjd. Vi bokade in en tid för färgning.
Den genomfördes igår och blev också kanon, men det känns lite ovanligt att vara så ljus som jag är nu. Men miljarder gånger bättre än pisstonen som var tidigare.
Jaha.
Klippningen kostade 520 kr och jag var naturligtvis tvungen att köpa en mousse som visade sig kosta 298 kr.
Färgningen kostade 1000 kr. Naturligtvis behövde jag en ny spray som också den kostade 300 spänn. Inte nog med detta. Jag behövde ju också naturligtvis en plattång så att jag kan stajla min nya frisyr till rättvisa. 800 spänn. Och då var den nedsatt från 1000 kr. Totalt alltså runt 3000 kr.
Men jag har ingen ångest. Jag unnar mig detta nu. Snart är flärdens tid förbi och jag kommer se ut som skit och hundra svåra år med barnspyor, matos och råttnyans i håret. Då kan jag minnas tillbaka på denna korta tid och tänka att det faktiskt fanns en tid i mitt liv när jag var snygg. I alla fall i håret.
Längre tillbaka var jag hyfsat snygg i kropp och ansikte också men det förändras successivt ju längre från 30- årsdagen jag kommer.
Jag kallar det patina.

Wow

Fyfan va bra! Metallica igår. Gravid, nykter och vinter. Sist jag såg dem var det sommar, Göteborg, jag var full och glad och i världens bästa resesällskap. Då var det toppen.
Igår var det enormt!
Lite dåligt ljud, lite nya låtar som jag inte kunde sjunga med i. Men så kom Sad but true, Master of puppets, One och som slutlåt Seek and destroy. Fy fan va bra.
De nya låtarna var snabba, gitarronani och bra. De gamla låtarna är bättre, tycker ju jag men jag har ingen musiksmak tycker min sambo. Jag dör av när de spelar Nothing else matters. Igår spelade de även en av mina favortimetallicalåtar; Turn the page.
Jag älskar James. Han är fööör cool. Gubbe eller inte.
Men jag är ju tant.

Bonn

Min son har ju som bekant en cp-skada. Han föddes skittidigt i graviditeten och fick en hjärnblödning. Prognosen var sådär. Vi gick på kurs. Prognosen blev lite sämre. Men trots allt har lillkillen gått från klarhet till klarhet och utvecklats enormt, enligt de som kan. Själv tycker jag nog att det tar lite väl lång tid. Vi har gått en till kurs eftersom det möjligtvis kan bli så att Noel inte kan lära sig prata. Han har ju bara sagt ett fåtal ord som med vår tolkning har kunnat bli mamma, gottigott och titta. Men i ärlighetens namn så har det varit mest önsketänkande från min sida. Orden alltså. Han pratar inte.
Skittråkigt.
För ett par veckor sedan satt han och pekade på sin mun.
- Åh, mun, kulkul Noel sa jag. Och han blev skitförbannad. Skrek och vred sig som en ål i stolen.
Dagen efter samma sak. Pek på munnen. Arg som ett bi när jag sa - mun, bravo!.
Jag fattade aldrig varför det var så upprörande. Tills jag kom till förskolan en dag för att hämta honom. Då pekade han på ett rött papper som satt på väggen. Och sedan pekade han på munnen.
Tecknet för röd. Såklart. Här har jag sagt mun,mun, mun när han har sagt röd, röd, röd. Snacka om trög morsa.
Sedan visade det ju sig att han tecknat jättemycket hemma utan att vi noterat det. Eftersom vi lever i någon form av tro om att han inte kommer behöva teckenspråk. Han har verkligen försökt kommunicera med oss och vi har fattat noll. Dagispersonalen, som också gått teckenkurs, var alldeles lyrisk och sa att nu har det minsann släppt, nu tecknar (pratar) han hela tiden.
-Åh, kul. Sa jag, men menade det inte så värst mycket. Jag vill inte att min son ska teckna sig genom livet. Jag vill att han ska prata. Jag älskar ju att prata. Jag är helt värdelös på att teckna.

Förra veckan hämtade Noel en av sina bollar, kastade den mot mig och sa klart och tydligt "bonn". Sen var det bonn, bonn, bonn, bonnenen hela kvällen. Han pekade på krukväxten i fönstret och sa "bomman". Han pekade på sina skor och sa "skornanana". Han säger bada, mamman, pappan, bil, katt, hund, cykel, ja han kan benämna allt vi pekar på. Fattar ni?
Noel pratar! Det är mitt roligaste! Fyfan vad det är lattjo med barn!
Nu ska jag bara lära honom att gå också.