Lagen om alltings jävlighet

Misstankarna hade jag för ett bra tag sedan. Ett bra tag. Kanske veckor, jag minns inte. Men jag avfärdade dem. Misstankarna. Han är ju så liten, tänkte jag. Inte ens två år. Och vi har redan ett barn med särskilda behov. Jag är bara hönsig.
 En gång kom han in i mitt sovrum mitt i natten och sade att han hade ont i huvudet och att han ville ha mjölk. Jag gav honom mjölk och tänkte att det var ju lustigt, att lilleman kunde uttrycka huvudvärk. Han vet nog inte vad det är, tänkte jag.
Så jag levde vidare i tron om att allt var toppen och som vanligt. Men på torsdagen var jag nästan säker. På fredagen fyllde Vilhelm 2 år. Han fick tårta till frukost. Tårta till middag. Fick slicka skålen när jag bakade. På lördagen var vi på kalas, Vilhelms kompis Olle fyllde två. Jag tvingade i Vilhelm bulle och tårta. Han var inte så sugen. Ha lade sand i fiskdammspåsen istället för att äta innehållet. Jag åt upp hans tablettasks innehåll. Vilhelm drack och drack. Blöjorna var alltid dyngsura. Så blöta att vi fick byta byxor på honom hela tiden.
På lördagen vågade jag säga till Magnus:
- Magnus, jag tror Vilhelm har diabetes.
- Nehej då, sa Magnus. Vem får diabetes liksom. Du är bara nojig.
Jag kände mig lite löjlig. Men ändå. Det kändes så starkt. Jag VISSTE egentligen redan att han hade det. En mors intuition.
Lita alltid på den.
Därför att Vilhelm har diabetes.
Solklart och oåterkalleligt.
Min lilla nyss blivna tvååring. Min bebis.
Så nu hänger vi åter på sjukhuset. På obestämd tid.

Nej, det är inte därför.

För ett tag sedan bokade jag en resa. En solsemester. Jag och Noel ska åka. Vi ska sola och bada. Noel älskar att bada, både i pool och i havet. Lite mindre i havet eftersom det finns sjögräs där. Sjögräs, det är farligt. Mördande.
Noel kom i kontakt med sjögräs i somras när vi spontanåkte till Gräsö för att bada en eftermiddag. Jag tror att han trodde att han skulle dö. Han var helt hysterisk. Det fanns ingenting vi sa som kunde lugna honom.
Sedan hängde vi på Gotland ett tag och vande oss vid sjögräs. Eftersom hela Gotlands kust består av sjögräs. Nu är sjögräs fortfarande ett livsfarligt, men accepterat fenomen.
Ja, vi ska åka utomlands. I november. En vecka. Bara Noel och jag. Magnus har inte tid. Han ska göra sin halvtidsavhandling (som skulle vara färdig i våras, men som flyttades fram upp till typ nu, men som fortfarande inte är i närheten av färdig och därför kan Magnus inte sätta ett datum när den kommer att vara färdig och han vill inte vara stressad om vi åker på semester, bla bla bla) ungefär då. Så han och Vilhelm får stanna hemma. Jag och Noel åker. Till Gambia. Resan är bokad och anmälningsavgiften betald.
Noel är överlycklig. Han ska få flyga flygplan. Ända till Afrika.
Folk i min omgivning som jag berättat detta för, alla höjer ofelbart på ögonbrynen och synar mig uppifrån och ned.
- Varför Gambia? frågar alla med ett menande leende.
- Därför att det är varmt, billigt och inte för långt bort. Sen har jag bara hört idel positivt om Gambia. Alla som har varit där älskar det och åker tillbaka. Säger jag. Och fattar inte varför folk reagerar så konstigt.

Till en vänlig själ berättar att till Gambia åker desperata tanter som vill ha unga mörkhyade män. Sex. På samma sätt som tjocka västerländska gubbar åker till Thailand och skaffar sig både flickor och pojkar.

Nej. Jag åker inte till Gambia av den anledningen. Jag är mycket nöjd med Magnus. Och skulle jag inte vara nöjd med Magnus, så måste det väl finnas enklare och billigare sätt att skaffa sig ett nyp är att åka runt halva jorden, dessutom tillsammans med ett litet barn. Antar jag.

Hej.

Idag känner jag att jag har tid med lite blogg. För första gången på sisådar sju månader. Heja!
Jag har gått och blivit med en till bebis.
Fast inte en sådan där söt, tjock, hungrig tingest som pressats fram ur ett underliv. Nej, jag har startat ett eget litet företag. Ett aktiebolag.
Numer måste jag räkna mig till den där skaran vuxna som är just det: vuxna.
Mitt företag står och faller med mig, (nä, inte riktigt eftersom jag har en kompanjon och sex anställda) men jag ansvarar för budget, redovisning, inköp, anställningar, avtal, schemaläggning, kvalitetssäkring, rutiner, brandskydd, systematiskt arbetsmiljöarbete och en miljard andra saker som jag inte kommer på just nu. Jag fattar det inte riktigt själv. Och det går dessutom bra. Heja!
Noel, min bästis, han blir bara bättre och bättre på allt. Han kan leka, han kan nästan springa, han har en egen specialcykel som gör att han kan cykla, han kan räkna, han kan rida och mycket mycket mer som jag inte kommer på just nu. Heja Noel!
Vilhelm. Han kan äntligen sova. I alla fall till 05.00. Sedan kan han reta gallfeber på sina föräldrar, han kan sova med både en lyftkran och en grävmaskin samtidigt, han kan hälla ut obegränsat med mjölk på golvet på pin kiv, han kan peta sig i näsan, han kan räkna från fem till noll, baklänges alltså och han kan också vara den absolut sötaste lilla tvååring som skapats. Heja!
Magnus, han bygger om Rucklet. Det finns nog ingenting han inte kan. Han är nästintill komplett (förutom att han envisas med att ha ful gubbkeps på sig dygnet runt) och jag älskar honom fortfarande. Heja!

Snart tror jag att vi tar och gifter oss också.

Ja, så får det bli.

Som sagt: gör Vilhelm till en

vinnare. Tack så mycket!

Bajstid

En kortis bara;
Noel återkommer till dagis efter ett jullov på elva dagar. På den korta tiden har han blivit blöjfri. Innan jul har Noels resursperson i ett års tid haft Noel på toaletten en gång om dagen, utan att få resultat en enda gång.

Vi har som mål (varje termin upprättas en habilteringsplan för Noel som innehåller mål och delmål för hans motoriska utveckling och hans autism, där tanken är att föräldrar och förskola ska samarbeta för att uppnå bästa resultat) att han ska bli blöjfri. I bästa fall hade vi hoppats att han skulle bli typ blöjfri under våren, med Noels resurspersons hjälp. Hon (resurspersonen) har i allra högsta grad varit med och upprättat denna plan och hjälpt till att sätta rimliga mål.
Magnus kommer alltså upp till dagis och berättar glatt och stolt om att Noel minsann inte har blöja längre, men att han inte säger till själv så ofta när han är nödig, utan att man regelbundet måste ta honom till toaletten. Varannan timme har vi kört med hemma.
- Åh, oj då, öh. Jaha. Men jag vet inte riktigt hur vi ska få in det utan att det stör verksamheten.
Säger hon.
Vad då stör verksamheten?
Sen kommer jag upp på eftermiddagen för att hämta barnen.
- Det har gått bra under dagen, säger resursen. Han har varit på toa och kissat tre gånger. Och det har ju funkat bra idag eftersom vi inte har vanlig verksamhet, men jag vet inte hur det ska gå när vi kör igång på riktigt nästa vecka.
- Jaja, men vi ska öva honom under helgen att gå bara var tredje, var fjärde timme, säger jag. Han kan ju hålla sig, liksom. Och vi ser ju till att han kissar precis innan vi kommer hit på morgonen, runt 7.30 kanske.
- Jaaaa, men du vet det kommer kanske inte gå att få in det i verksamheten. De andra barnen går på toa tre gånger om dagen. Kl 9.30, 11.30 och 13.30.

Ok.
Så barnen får bara kissa eller bajsa på speciella klockslag? Inte när nöden kräver?
Och är inte ovanstående klockslag typ varannan timme? Vad exakt är problemet?