Inte helt betydelselös

Tänk att saker och ting faktiskt fungerar utan min inblandning. Jag som alltid trott att jag är oumbärlig. Utan mig stannar världen, typ.
Så är det kanske inte.
Sommarstugan blir mer och mer bovänlig och färdig. Magnus håller just i detta nu på att byta tak på rucklet. Som snart inte är ett ruckel längre. Vi har med enkla medel och minimal budget gjort om hela köket, sovrummet och ordnat ett superfint badrum. Finare än lägenheten i stan faktiskt. Enda smolket i bägaren är att vi valt vit fogmassa. Vattnet härute färgar allt bajsbrunt. Så vårt fina badrumsgolv är svart med bajsbruna fogar.
Det mesta av detta har Magnus gjort.
Magnus har även bytt tak på lusthuset så med lite färgblaskande, golvslipning och infravärme blir det ett perfekt häng för höstens kräftskiva.

(Det enda som är kvar att göra nu, enligt den ursprungliga planen, är: Installera kaminen. Ta upp vardagsrumstaket till nock och isolera samt göra sovloft ovanför "biblioteket" i samma veva. Göra bibliotek av biblioteket. Fixa nya innerväggar till barnens rum. Slipa alla golv och behandla dessa. Tilläggsisolera hela huset och byta ytterpanel. Bygga en enorm altan runt hela huset och fälla in en pool. Styra upp trädgården/tomten. Lite småfix alltså).

Noel har precis blvit beviljad avlösarservice. 16 timmar i månaden. Fyra timmar i veckan. Det är Magnus som har fått igenom detta.
Noel har fått Botox i benen och rör i öronen. Magnus har planerat in detta samt sett till att gå på återbesök.

Som sagt; det mesta har funkat trots att jag inte kunnat vara behjälplig. Inte kroppsligen i alla fall.
Men lite inblandad har jag nog varit. Tycker jag mig se på färgval och inredning. Och höra på språkutveckling. Och märka på att det inte kommer betalningspåminnelser i brevlådan.
It takes two och så vidare...

Dags att kolla arbetsförmedlingen?

Magnus och jag satt och diskuterade framtiden vid frukostbordet igår. Jag har redan börjat tänka i termer att jag ska börja jobba igen. Fast bebis inte har fötts ännu och mammaledigheten följaktligen inte ens har börjat. Men det gäller ju att ha framförhållning.
Jag har en del tankar om min karriär och hur den kommer att se ut sen. Storslagna planer. Och det var det vi diskuterade igår alltså. Då avbröt Noel oss helt plötsligt med meningen:
- Snart är du utan jobb.
- Vad sa du?
- Snart är du utan jobb.
Sedan garvade han lite.
Så nu vet ni det. Och jag med.

Min son Einstein.

Jag undrar om Noel, pga sina kroppsliga tillkortakommanden, kanske fokuserar på att bli bäst på andra saker. Är det jag som tror att han är supersmart för att jag är hans mamma, inte riktigt vet hur barn utvecklas och att han i själva verket är högst normalbegåvad, eller är det faktiskt så att han är lite bättre än genomsnittet?
Noel räknar till 20. Helt perfekt.
Noel kan räkna fem saker.
Noel kan nästan alla bokstäver i alfabetet och hans favoritbokstav är W.
Noel kan flera Alfonsböcker utantill.
Noel har ett enormt utvecklat sinne för detaljer. Exempel: i morse satt vi och tittade i UNT och såg en liten sån där varningsskylt för älgar. En gul triangel ni vet.
- Titta älgen, säger Noel.
- Ja det är en älg, säger jag.
- Där är också en älg, säger Noel och pekar på en kylskåpsmagnet som mycket riktigt föreställer en älg, om man vet att den gör det. Det är inte helt självklart att det är en älg. Och jag hade inte ens lagt märke till den.
Noel är 2 år och 3 månader, korrigerat.
Sen är han en mycket fyndig kille också.
Jag kallade vid ett tillfälle vår katt för Katten Jansson, efter att ha läst en bamsetidning i något väntrum. Noel snappade tydligen upp detta, för häromdagen sa han: -Hej katten JaMsson.
Naturligtvis. Katter heter ju inte Jansson. Jamsson är ju mer logiskt.

Jag vet att ALLA mammor och pappor tycker att ens eget barn är långt mer intelligent än andra ungar. Men håll med om att Noel faktiskt är det? :-)

Jag går i morgon in i v. 33. För er som undrar.

Mobilt och stabilt

Det har väl inte undgått någon att vi skaffade katt för ett tag sedan. Något vi med jämna mellanrum ångrar. Som på nätterna. Otaliga fotattacker, idiotrace och "jagharneralltsomlåtermycketochärspecielltvärdefulltförhusseoch
mattepåstengolvetelleriminvattenskål"
Som mattes nya mobiltelefon.
En annan specialare är att gå in i Noels rum och JAMA HÖGT precis när Noel håller på att somna, alternativt hoppa upp i Noels säng så att Noel helt säkert blir alldeles klarvaken igen.
Katten, som för övrigt kallas just för "Katten" är emellanåt mycket trevlig och social och gillar speciellt att vässa klorna på Magnus ben, med eller utan byxor.

Min nya mobiltelefon klarade fallet ned i vattenskålen sådär. Den lever ett eget liv efter det.
Magnus å sin sida lyckades förlägga sin telefon inatt. På vägen hem från en fest. Han har, fast det minns han inte, pratat med två personer på vägen hem från festen, sedan reflekterat över att han saknar mobilen. Så någonstans mellan Kungsgärdet, två telefonsamtal och Luthagen försvann den. Det gjorde honom smått panikslagen eftersom jag sov på annan ort med Noel och är ytterst nära en förlossning.
Som tur var födde jag inte barn i natt, även om det känns nära nu.
Igår gjordes en ny koll. Tappen fortfarande kort men inte kortare. Livmoderhalsen är "vidare" vilket inte är så bra. Bebisen ligger med huvudet nedåt fortfarande, vilket ökar trycket på tappen.
Direkt efter undersökningen började jag få mycket sammandragningar, vilka har fortsatt under natten och idag. Jag känner att det händer grejer "därnere". Ska på ny koll om sex dagar.
Jag tror tyvärr att ungen har kommit ut innan dess. För att måla fan på väggen.

Släpp fångarne loss, det är ändå ingen skillnad

Jag är utskriven!
Halsen har hållit samma mått i fem veckor nu. Därför övertalade/ övertygade jag doktorn om att den nog inte kommer påverkas nämnvärt om jag hänger hemma.
Jag har ju gått "över tiden" nu om man lyssnar på vad doktorerna sagt tidigare.
Doktorn var dock tydlig med att det fortfarande är på håret och att en förlossning är att vänta de närmaste veckorna, men att jag lika gärna kan invänta den hemma eftersom vi bor så nära sjukhuset.
Så nu har jag varit hemma i sju timmar. Och gjort precis sånt som jag inte ska göra. Plockat ur och i diskmaskinen. Laddat en maskin med tvätt. Satt upp gardiner i Noels rum. Städat.
Så nu ska ni se att det kommer pluppa ut en bebis i natt.
Fan vad svårt det ska vara att inte göra någonting.

Status quo

Här händer inte ett skit. Vare sig med livmoderhalsen eller med dagarna. Bebisen växer. Har lagt sig med huvudet nedåt till Magnus stora besvikelse.Då blir det vanlig förlossning.
Vi är idag i v. 29+3. Har aldrig varit gravid så länge så jag borde ju hoppa och dansa av glädje. Men efter fem veckor på sjukhuset känns saker och ting allt annat än lajbans. Jag saknar min son! Min sambo. Min säng. God mat. Luft.
Jag saknar våra vinande fönster, att sopsortera, trafiken på gatan utanför, dammet som tar över lägenheten ett dygn efter städning.
Jag saknar vår kvartersaffär, vår innergård, vår parkeringsplats.
Jag saknar att jag inte kan klaga på Magnus, sucka över att Noel bara sover till 06 eller över att katten sprider sand över hela badrummet.
Jag saknar.
Jag ska kanske göra en ny undersökning idag, då jag å det bestämdaste vill bli utskriven nu. Jag tror mig kunna göra ingenting hemma också. Men då i sällskap.
Så nu sitter jag mest och väntar på att doktorerna ska ha tid med mig.
Återkommer.