Ur led är tiden...

Förmodligen kommer 4 miljarder bloggar handla om Michael Jackson idag. Så även min!
Jag var ett stort fän av M.J när jag var yngre. Och då menar jag sjukt STORT!
Nu är han död. Han som skulle bli en miljon år, som sov i syrgastält och var hysteriskt rädd för bakterier (läs människor), som tog till vart enda litet tips och trix för att överleva oss alla. Så blev han bara 50. Snopet.
Jag var på en M.J- konsert på Stockholm Stadion när jag gick i nian. Jag hade dagen till ära satt på mig min fina, fina, gula, stickade Boomerang- tröja. I juni tror jag det var. Stickad tröja. Behöver jag säga att det började spöregna? Då är det bra att ha stickad tröja.
Den blev liksom lång av tyngden från vätan, hängde nedanför knäna och vägde kanske 20 kilo. Sedan, när konserten väl satte igång, då blev det SOL, SOL, SOL och min tröja blev ett våtvärmande omslag. Jag hade bara BH under så att ta av sig tröjan var inte ett alternativ. Hela Stadion ångade av våtvarma människor, bilden i Aftonbladet dagen efter visade bara ett stort moln. Mina kompisar pallade inte riktigt för trycket och blev ivägforslade till sjuktältet. Så där stod jag i min långa, gula tröja, bakom världens längsta kille med hatt och såg inte ett skit. Helt själv. Utan vänner. Helt skrynklig och vit i huden. Det är fortfarande den bästa konserten jag varit på. Trots regn, vätskebrist, nykterhet, ensamhet och ryggtavlor.
Det var ju nämligen Michael Jackson! (Och Kriss Kross, ni minns?)
Sen, efter konserten, skulle jag hitta mina vänner eftersom en av vännernas mamma skulle hämta oss och köra oss hem. Observera att detta var LÅNGT innan mobiltelefonens tid.
Men det gick, det med.
Hem kom jag. Tröjan kunde jag aldrig mer använda. Men vad gjorde det, när jag hade fått se the KING OF POP live i Stockholm en junikväll typ 1992? Det blir nåt att berätta för barnbarnen det.

Oklaga

Mina "problem" ska aldrig mer nämnas i denna blogg. Från och med nu ska jag aldrig mer klaga på någonting. Bloggen ska enbart gå i positiv anda.
Har precis fått reda på att Noels granne på neonatalen har fått akut lymfatisk leukemi.
Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det känns för dem nu och jag vet inte om det finns något man kan säga för att trösta. Det är ju en förälders värsta mardröm.
Naturligtvis hoppas jag att allt går bra. De har en lång resa framför sig. Och om vi kan stötta så gör vi det, till hundra procent.

Livet är inte speciellt rättvist.
Fanihelvetesjävlaskit.

Väntan

Att vänta är ju något som jag med tiden blivit väldigt bra på. Jag väntar och väntar mest hela tiden på att tiden ska gå. Och tiden går. Idag har jag väntat exakt två veckor här på sjukhuset. Och meningen är att jag ska vänta massor med fler veckor. På bebisen alltså.
Ibland väntar jag på att någon ska komma och hälsa på mig. Det är en roligare sorts väntan eftersom den är begränsad och tidsbestämd. Folk dyker oftast upp på ett avtalat klockslag.
Med tiden går tiden rätt fort. Dagarna flyger iväg med en ruskig fart.
Men inte idag.
Jag har väntat en evighet på att mamma ska komma hit med en bil så att jag kan köra mig själv ut till stugan.
Men tiden går liksom inte framåt.
Det är bara att fortsätta vänta.
Glad midsommar!

Lägesrapport

Två veckors sängliggande har gjort följande med min kropp och personlighet:
Jag blir andfådd och helt slut då jag hämtar kaffe i automaten 50 meter från mitt rum
Jag har gått ned 2 kg i vikt i muskelmassa, vilket betyder att jag inte har några muskler kvar alls. Däremot verkar fettmassan, som en del av musklerna omvandlats till, ha satt sig framför allt i ansiktet och på rumpan.
Jag är beroende av mina glasögon. Som jag aldrig använde förut.
Jag har blivit oerhört bekväm.
Jag har snart stickat en tröja. Jag har aldrig stickat något alls i hela mitt liv, tidigare.
Sammantaget alltså: Bortskämd, fet och otränad tant.

Det två veckors sängläge inte har gjort med min kropp:
Hållt ihop 1.5 mm vävnad.
Prognosen jag fick av doktorn nyss lyder som följer:
- Jaha, men jag kan alltså gå såhär i typ tio veckor till, frågade jag hoppfullt.
Inget svar
- Åtta veckor? Sex? Fyra? Två?
- Jag skulle nog ställa in mig på max två veckor, förutsatt att du håller dig infektionsfri. Och när det väl sätter igång kommer det att gå snabbt. Tur att bebisen ligger med huvudet nedåt. Annars blir det nog snitt. Om du får en infektion går det ännu snabbare. Sa doktorn.

De kan såklart inte veta säkert. Men om ca två veckor blir vi föräldrar igen. Då är jag i vecka 29. Precis som med Noel.
Men det känns lugnt. Bra ändå. Att jag inte är i vecka 23. En 29-veckors är ju i princip fullgången, med våra mått mätt. Vi håller bara tummarna för att hjärnblödningar och andra komplikationer håller sig borta från vår kommande avkomma.
Shit, nu blev jag lite nervös. Förlossning. Snart. Igen. Jag vill minnas att jag efter förra förlossningen garanterade alla som ville lyssna, att ALDRIG MER. Vem utsätter sig för dylik smärta frivilligt mer än en gång?
Men först midsommar. Jag har trots allt fått permission över dagen i morgon. Det ska bli en härlig dag i ett regnigt Borrlövsta. Med son, Magnus och en massa annat löst folk. Åhhh, vad jag längtar!

Drömscenario

Jag har slagit mina påsar ihop med en karl som inte är helt vänligt inställd till bröllop och giftemål och sådant dravel. Han skulle däremot tänka sig att bara ha själva bröllopsfesten, när vi har tid och råd.
Nu har han dock mjuknat något på detta område, så någon dag kommer jag nog att få hans efternamn. Någon gång.
Och när den gången kommer, så är det enda önskemål jag har, att det blir med denna gäst/ underhållare. VÄRLDSKLASS!
Jocke, jag älskar dig.

Redo

Enligt råd och rön och en hel hoper med barnspecialister är det ingen idé att potträna småkids när de inte är medvetna om vad bajs och kiss egentligen är och var det kommer ifrån. Det finns naturligtvis undantag, där bebisar på ett par veckor kan bli blöjfria, men då ska man vara jävligt alert som förälder och jag ville hellre njuta av min bebis än att toapassa honom 24/7.

Igår var min lilla familj här på sjukhuset och förgyllde min eftermiddag. Noel stod vid min säng och höll mig i handen. Magnus gick in på toa. Noel lade helt plötsligt kinden mot min hand och var hur gosig som helst. Jag strök honom genom håret och han njöt verkligen verkade det som. Han flyttade inte på sig i alla fall.
-Åh vad skönt det är att bli kliad i håret, sa jag till honom. Vi, som ett led i att utveckla hans språk, sätter alltid ord på saker vi gör.
-Åh vad det är skönt bajsa, sa Noel.
Vilket var precis vad han pysslat med den senaste minuten. Inte njutit av mig som jag trodde.
Nu startar projekt blöjfri innan hösten. Eller i alla fall nr 2 i pottan, resten kan han få uppskov med.

Immobil och nymobil

Det är svårt att blogga när dagarna ser ut som mina. Det händer inte ett skit. Jag ser typ fram emot att bli kissnödig så att jag kan gå på toa. Då kan jag byta miljö i en minut.
Jag pratar ihjäl barnmorskorna när de vågar sig in i mitt rum. Vilket de inte gör så ofta. Kanske tre gånger om dagen. Idag har dock dagen bjudit på följande skitspännande saker:
Mamma kom hit med jordgubbsmousse.
Magnus kom hit med en väska fylld med kläder (jag har lodat omkring i samma kläder sedan i fredags, med undantag för trosorna då min mor köpte en hel hög trosor på ICA (!) i lördags och kom hit med).
Teresia kom hit och käkade banan och berättade om det overkliga livet utanför sjukhusets väggar.
Och, JUBEL, jag har fått en ny mobiltelefon som jag tafsar på HELA TIDEN. Den är sååååå fin.
Jag har haft en monolog med Noel i telefon.
Ja, det var nog allt.
Återkommer med lite rafflande bilder på min omgivning när jag lärt mig den funktionen på min nya fiiiiina telefon.

Framsteg och bakslag

Tyvärr tenderar denna blogg att fokusera mycket på mig, mig, mig nu. Tråkigt, tråkigt,tråkigt, men mina tankar är hos mig själv mest hela tiden nu.
Så nu Noel.
I fredags, för en vecka sedan, fick Noel Botox i vaderna och i ljumskarna. Proceduren gjorde ont i mitt mammahjärta, då allt gjordes i lokalbedövning och lätt sedering som inte alls hade någon effekt på Noel. Han skrek som en stucken gris och vred sig i, vad jag uppfattade det, smärtor. Nästa gång ska han sövas, har vi enats om.
Botoxet verkar genom att förlama muskeln, i Noels fall alltså de onaturligt spända vad- och ljumskmusklerna. Det är en hel vetenskap så jag orkar inte gå igenom allt, men tanken är att Noel ska få det lättare att hantera sin kropp, då den tenderar att arbeta emot honom och inte med honom.
Och idag gick han fyra steg! Helt själv. Utan stöd. Upprepade gånger. Fattar ni hur stort det är? Tyvärr kunde jag inte dokumentera det hela eftersom det hände på dagis. Men skit samma! Min son kan gå! Lite i alla fall. Nu jävlar, det är nu det händer.

Och nu ego.
Jag var på ultraljud idag. Tyvärr är nu hela livmoderhalsen i princip helt öppen. Bara ca 1.5 mm tapp håller kvar bebisen i livmodern. 1.5 MILLIMETER. Det är lite det.
Jag ska inte gå in närmare på det, men det är skitdåligt.
En liten tröst är att det kan hålla sig såhär resten av de femton veckor som egentligen återstår av min graviditet. Fast troligtvis inte.
Så nu är jag på sjukhuset igen. Har fått kortisoninjektion i röven för att bebisens lungor ska mogna snabbare. Mer finns inte att göra liksom.
SKITLÄSKIGT. Bebisen väger 864 gram. Lite mer än hälften av vad Noel vägde när han damp ned som en lite försenad julklapp för 2.5 år sedan. Och Noel var pytteliten.
Fast han var ju större än 1.5 mm.