Stackars farfar

Jag har ju passat på att läsa en kurs på universitet nu när jag är mamma"ledig". Kursen avslutades idag med ett obligatoriskt seminarium som pågick från 9-15. Magnus hade ingen möjlighet att ta ledigt för att passa Noel, min mamma hade andra planer. Återstod farmor och farfar. Farmor kunde bara ta förmiddagen, hon hade ett möte inbokat efter lunch. Farfar tog glatt på sig uppdraget att passa Noel på eftermiddagen. Som började bra. Noel sov sött i sin vagn, farfar promenerade runt hela Uppsala. Noel vaknade lagom nog precis framför vår port. Farfar ger mellanmål. Vad farfar inte vet att Noel gapar och äter så länge man ger honom mat. Han säger aldrig till att han är mätt. Så farfar matar och matar. Slev efter slev med jordgubbsyoghurt slinker ned. Säkert 3 dl. Sedan tycker farfar att ok, nu borde han vara mätt. Tar Noel ur barnstolen och hinner fram till vår soffa. Sedan börjar Noel gråta, lägger av värsta spyan och en riktig brakskit. Spyan hamnar på soffan, golvet, Noel, men mest på farfars svarta tröja och svarta byxor. Farfar blir lite chockad av själva händelsen så han går runt med Noel i hela lägenheten, dels för att trösta Noel men också för att försöka hitta rena kläder till lillkillen. Vilket resulterar i att spyorna rinner och sprids ut över hela lägenheten. Och det är då jag kommer hem. Skrikande barn, förlägen farfar och rosa spyor överallt.
Stackars farfar.

Trevlig granne?

Det började redan när vi var och tittade på sommarstugan. Grannen tog på sig den obligatoriska glesbygdskavajen och stövlade upp på vår blivande gårdsplan och började skrävla om att han minsann hade varit med när de fixade avloppet till vårt hus och att brunnen var egentligen hans förjänst också, indirekt. Dessutom var han ordförande i föreningen och ville vi kanske ha en liten virrepinne att intaga på hans altan? Han kunde kanske skrapa ihop nån gammal pepparkaka till Noel också. Vi blev alldeles omtumlade av denna orkan till människa och samtidigt lite förundrade över hur en människa med sån extrem vindögdhet kunde fungera så normalt, att vi inte kom oss för att tacka nej till sprit. Klockan hade precis passerat lunch. - Jodå, förstår ni, fortsatte grannen Stefan med de asymmetriska ögonen, det är ett bra hus ni ska köpa. Hanssons gamla kåk. Han lade ned själ och hjärta i det stället, tills han dog av en hjärtinfarkt. Faktiskt när han höll på att renovera huset. Det var tider det. Sen har det bara gått utför, en massa löst folk, narkomaner och socialfall som har kommit och gått och i princip förstört idyllen härute. Vi har till och med blivit bestulna på lecasten. Ni vet, man kan sälja allt på Blocket. För att finansiera sitt missbruk. Jaja, det är bra att ni kommer hit. Så det blir lite ordning och reda. Är det säkert att ni inte vill ha en till Whiskey? Jag har massor.
Magnus och jag kände oss näst intill tvugna att köpa stället. Stefan, grannen, skulle nog inte tolerera något annat.
Sen, när vi faktiskt hade köpt huset, kom han åter upp på gårdplanen med sex stolar. - Ja, jag tänkte att ni kanske inte hade några stolar, och jag ropade in de här på en auktion men frugan vill inte ha dem och vi har ju egentligen ingen plats för dem. Ta dem ni, nänä, inte vill jag ha något betalt heller. Förresten, jag såg att ni hade en liten släpkärra. Ta min i stället, den är större. Det är bara att låna vad ni vill, när ni vill. Ta det ni behöver. Och Magnus, jag har lite slang och isolering till badrummet som du kanske kan behöva? Nä, inte ska ni betala, det ligger ju bara här och skräpar ändå... osv osv.
Vad är haken? INGEN kan vara så trevlig och givmild utan anledning.
Idag fick vi nog svaret. I brevinkastet låg ett kuvert från stadsbyggnadskontoret. Stefan ska riva sin befintliga stuga och bygga en större. Och vi som närmaste grannar ska godkänna byggnationen. Eller inte godkänna.
Det gäller ju att hålla sig väl med grannar. Frågan är ju om vänligheten och givmildheten försvinner när vi kryssat i rutan för godkännande av den nya byggnaden och skickat in dokumentet till kommunen. Kommer Stefan att hämta tillbaka stolarna och isoleringen då? Det återstår att se...

Käftsmäll

- Jag har cancer. I livmoderhalsen. Behandlingen börjar inom en månad.
Så sa min mamma till mig i fredags.
Jaha ja. Livet slår till. Som en rak höger. När man äntligen landat efter Noels första jobbiga år och efterföljande CP- diagnos.
Mammor är inte odödliga. De lever inte för alltid heller.

CP- skor

Nu har min lilla kille fått två hjälpmedel. Det första är egentligen två och heter ortoser. Det är som två ben/ fotskenor som sitter fast i en osedvanligt klumpig form av sandal. De ska göra att han inte automatiskt kommer upp på tå när han står på fötterna, som han gör utan ortoserna. Synd bara att de inte lyckades göra dem lite mer diskreta. Han ser nämligen väldigt CP- skadad ut med dem på sig eftersom de inte alls liknar vanliga skor. Hjälpmedel nummer två är ett ståskal, som är en formgjuten tingest i hårdplast, som går från fötterna upp till midjan. Skalet sitter fast på en platta så att han ska stå stabilt på golvet och är försett med tusen kardborrband till höger och vänster och andra remmar och spännen, som gör att han dels sitter fast ordentligt i skalet och dels sitter fast ordenligt i vårt vardagsrumsbord när han använder det. Så att han inte ska ramla liksom. Inte fan hjälpte alla dessa remmar i alla fall. Eller rättare sagt, de hade nog hjälpt om Noels pappa inte glömt att göra fast honom i bordet. Magnus ställde honom bara rätt upp och ned på golvet och fördjupade sig i någon hockeymatch på TV, medan Noel föll helt huvudstupa rätt ned i backen. Utan en chans att parera eftersom han satt fast med ben och lemmar i alla kardborrband. Min plutt.
Skalet är till för att Noel ska komma upp och belasta skelettet, som barn i hans ålder naturligt gör när de börjar gå. Belastar man inte skelettet i tid slutar man växa och blir benskör och de inre organen i kroppen mår inte heller så bra i horisontalläge en längre tid.
Det är en hel vetenskap det här med barn. Och en ännu större vetenskap det här med funktionshindrade barn.
Nu ska jag sätta på min son CP- skorna och gå till lekparken. För även om han ser konstig ut i dem, så är han ändå världens vackraste barn.

Renoveringsbehov

Igår fick vi inte nycklarna till vår nya sommarstuga. För det finns inga. Då kanske ni förstår att det är lite att göra på kåken... Så vi drog ihop ett gäng med arbetssugna kompisar och en miljard verktyg och åkte ut till den blivande idyllen. Mina föräldrar, varav far min är gammal låssmed, kom också dit och passade på att leverera vår husvagn.
Farsan bytte låsen direkt och Magnus satte tänderna i det sk badrummet. Jag fick passa Noel som inte var speciellt sugen på att renovera. Han var inte speciellt sugen på någonting faktiskt, förutom att visa missnöje. Så jag gick snällt omkring med barnvagnen i omgivningarna och tog lägesrapporter lite då och då av de som arbetade. Och det visade sig, som vi misstänkt, att hela golvet i badrummet var fuktskadat. Men man har ju skaffat sig en händig man så jag räknar med att hela kåken ska vara i toppskick till midsommar. För då ska vi ha fest där.
Annars gick jag och Noel omkring och drömde om den blivande murade grillen, den täta syrénhäcken som inte finns ännu, små sittgrupper i det knallgröna gräset, en stor söderninspirerad veranda på husets framsida, den vedeldade badtunnan som ska stå vid den blivande bastun i gäststugan och de nya gardinerna som ska pryda lusthuset. Magnus räknar med att det ska ta minst fem år innan allt är klart. Jag säger två månader. Noel gillar läget vilket det nu blir. Hoppas jag. För det är ju mest för hans skull som vi köpt stället.