Lagen om alltings jävlighet

Misstankarna hade jag för ett bra tag sedan. Ett bra tag. Kanske veckor, jag minns inte. Men jag avfärdade dem. Misstankarna. Han är ju så liten, tänkte jag. Inte ens två år. Och vi har redan ett barn med särskilda behov. Jag är bara hönsig.
 En gång kom han in i mitt sovrum mitt i natten och sade att han hade ont i huvudet och att han ville ha mjölk. Jag gav honom mjölk och tänkte att det var ju lustigt, att lilleman kunde uttrycka huvudvärk. Han vet nog inte vad det är, tänkte jag.
Så jag levde vidare i tron om att allt var toppen och som vanligt. Men på torsdagen var jag nästan säker. På fredagen fyllde Vilhelm 2 år. Han fick tårta till frukost. Tårta till middag. Fick slicka skålen när jag bakade. På lördagen var vi på kalas, Vilhelms kompis Olle fyllde två. Jag tvingade i Vilhelm bulle och tårta. Han var inte så sugen. Ha lade sand i fiskdammspåsen istället för att äta innehållet. Jag åt upp hans tablettasks innehåll. Vilhelm drack och drack. Blöjorna var alltid dyngsura. Så blöta att vi fick byta byxor på honom hela tiden.
På lördagen vågade jag säga till Magnus:
- Magnus, jag tror Vilhelm har diabetes.
- Nehej då, sa Magnus. Vem får diabetes liksom. Du är bara nojig.
Jag kände mig lite löjlig. Men ändå. Det kändes så starkt. Jag VISSTE egentligen redan att han hade det. En mors intuition.
Lita alltid på den.
Därför att Vilhelm har diabetes.
Solklart och oåterkalleligt.
Min lilla nyss blivna tvååring. Min bebis.
Så nu hänger vi åter på sjukhuset. På obestämd tid.

Nej, det är inte därför.

För ett tag sedan bokade jag en resa. En solsemester. Jag och Noel ska åka. Vi ska sola och bada. Noel älskar att bada, både i pool och i havet. Lite mindre i havet eftersom det finns sjögräs där. Sjögräs, det är farligt. Mördande.
Noel kom i kontakt med sjögräs i somras när vi spontanåkte till Gräsö för att bada en eftermiddag. Jag tror att han trodde att han skulle dö. Han var helt hysterisk. Det fanns ingenting vi sa som kunde lugna honom.
Sedan hängde vi på Gotland ett tag och vande oss vid sjögräs. Eftersom hela Gotlands kust består av sjögräs. Nu är sjögräs fortfarande ett livsfarligt, men accepterat fenomen.
Ja, vi ska åka utomlands. I november. En vecka. Bara Noel och jag. Magnus har inte tid. Han ska göra sin halvtidsavhandling (som skulle vara färdig i våras, men som flyttades fram upp till typ nu, men som fortfarande inte är i närheten av färdig och därför kan Magnus inte sätta ett datum när den kommer att vara färdig och han vill inte vara stressad om vi åker på semester, bla bla bla) ungefär då. Så han och Vilhelm får stanna hemma. Jag och Noel åker. Till Gambia. Resan är bokad och anmälningsavgiften betald.
Noel är överlycklig. Han ska få flyga flygplan. Ända till Afrika.
Folk i min omgivning som jag berättat detta för, alla höjer ofelbart på ögonbrynen och synar mig uppifrån och ned.
- Varför Gambia? frågar alla med ett menande leende.
- Därför att det är varmt, billigt och inte för långt bort. Sen har jag bara hört idel positivt om Gambia. Alla som har varit där älskar det och åker tillbaka. Säger jag. Och fattar inte varför folk reagerar så konstigt.

Till en vänlig själ berättar att till Gambia åker desperata tanter som vill ha unga mörkhyade män. Sex. På samma sätt som tjocka västerländska gubbar åker till Thailand och skaffar sig både flickor och pojkar.

Nej. Jag åker inte till Gambia av den anledningen. Jag är mycket nöjd med Magnus. Och skulle jag inte vara nöjd med Magnus, så måste det väl finnas enklare och billigare sätt att skaffa sig ett nyp är att åka runt halva jorden, dessutom tillsammans med ett litet barn. Antar jag.