torsdag 30 december 2010

Toalätt

Det här med toaträningen är ju verkligen inte över ännu. Men det känns så. För helt plötsligt så har Noel varit nästintill blöjfri i flera dagar. Han har misslyckats ett par gånger. Då har han oftast varit upptagen med något så fantastiskt roligt att det skulle ha varit ett dyngtråkigt avbrott att gå på toa. Men flera gånger har han sagt att han behöver gå, i den mån han har hunnit, eftersom vi tjatar HÅL i öronen på honom.
- Är du kissnödig? Ska vi gå på toaletten? Är det säkert att du inte är kissnödig? Bajsnödig då? Mamma kan läsa en bok om vi går på toa nu.
Han hinner liksom inte bli kissnödig som vi tjatar.
Han blir snarare arg och tycker att det här med toan är helt värdelöst, eftersom han får tillbringa så mycket tid där. Det gäller att hitta en gyllene medelväg.
Jaja.
Mitt i toaträningen gick Vildhelm och blev jättesjuk (dubbelsidig öroninflammation och halsfluss). Och då dröjde det ca en kvart innan Noel blev sjuk också. Sen blev det jul och sen blev det kräksjuka.
Det är tufft med sjuka barn.
Det är tufft med sjuka barn som ska ha antibiotika tre gånger per dygn, sjuka föräldrar OCH en kille som toatränar.
Men jag tror vi red ut stormen.
Och igår natt sov Noel utan blöja.
Somnade runt 19.30, vaknade 06, drack välling och SEN ville han gå på toa och kissa.
Inte en droppe kiss någon annanstans, än i toaletten. Där han också har passat på att lägga ett par bajskorvar.

Nu är Noel hos farmor och farfar. För att generalisera toalettbesöken.
Vi får väl se hur det har gått.

tisdag 21 december 2010

Kuf

För ganska länge sedan bestämde vi, i samråd med Noels psykolog, att han skulle genomgå ett intelligenstest. Dels för att veta var vi ska lägga ribban när det gäller typ allt, men också för att ha något att jämföra med när han gör ett ytterligare test i samband med skolstart. Som avgör om han behöver särskola eller inte. För att se om han utvecklas åt rätt håll och om autismträningen ger resultat.
Magnus var med honom under testet.
Magnus ringde mig efter testet.
Han var sådär nedstämd som vi alltid brukade vara under Noels första två levnadsår. Det var alltid något nytt negativt besked då liksom: Ja, han har ju en stor hjärnblödning.  Ja, han kommer att få bestående men. Ja, troligtvis en CP- skada, och vi vet inte hur omfattande. Nej, han kommer nog inte att börja prata. Ja, han har ett stort ljumskbråck och behöver opereras omedelbart.  Han kanske inte kommer lära sig gå. Ja, han har betydande svårigheter i interaktionen med andra barn. Ja, han är autistisk.
Det kom liksom aldrig något positivt alls. Förutom Noel, som hela tiden utvecklades åt rätt håll.
Så lät Magnus.- Nej, det gick väl inte så bra, sa han. Det var så otroligt tydligt vari hans svårigheter ligger. Att han inte är som andra barn. Skitjobbigt. Fan, det var ju så länge sedan vi fick ett nedslående besked. Det suger verkligen.
Sa Magnus. Min klippa och trygga punkt, som alltid ser det positiva i allt.
Det är jag som är domedagsprofeten. Målar fan på väggen.Inte Magnus.
Så vi började fundera på särskola, personlig assistent, särskilt boende. Hela framtiden, som ju alltid varit oviss, med ens blev tydlig: Noel kommer aldrig att klara sig själv. Vi kommer ha ett "barn" så länge vi lever. Ja, barnen kommer vi ju alltid att ha, men ett barn i en vuxen kropp liksom. Som kommer vara helt beroende av sina föräldrar resten av sitt liv.
Det är många som har det så, jag vet. Och visst förlikar man sig med den tanken också. Men det är jobbigt när det blir så påtagligt.
Så gick Magnus tillbaka till psykologen för att få resultatet.
Noel låg över medel på alla delar av testet. Till och med mycket över på en del grejer.
Fattar ni?
Vi har en son som inte bara är normalbegåvad. Han är också typ smart.
Jaja, han har sina svårigheter. Han har sina diagnoser. Men det känns inte så oöverstigligt längre.
Han kommer säkert bli en asocial, kufig professor någonstans på någon institution vid universitetet.
Precis som hans far är på väg att bli.
Nej, förresten, Magnus är inte asocial.

fredag 17 december 2010

Onöda

Nu ska jag berätta vad som är det mest onödiga köp man gör som förstagångsförälder.
Juniorsängen.
What´s the point?
Juniorsängen har inget som helst syfte. Om man inte tänker såhär:
Vad smart med en säng som är precis för kort för att en förälder ska få plats i den.
Vad smart med en säng som behöver en speciell madrass, speciell bäddmadrass, speciellt täcke och speciella lakan/påslakan.
Vad bekvämt att ligga tillsammans med sin sjuke son i en säng där man inte kan sträcka ut benen. En hel natt. Alternativt sträcker man ut benen och lägger upp dem på sängaveln och får blodstopp i fötterna. Också bekvämt.
Vad bra med en säng som barnet kan ha begränsad tid. Så att man behöver köpa en ny sen. Mycket ekonomiskt och miljövänligt.

Tips: Köp en vanlig säng. Det har ni alla behållning av.

Noel och jag pratade livets väsentligheter igår kväll innan han skulle sova (vi låg i Magnus och min säng).
N: När jag blir vuxen ska jag bli pappa
Jag: Jaha, vad mysigt! Hur många barn ska du ha då?
N: 20 stycken
Jag: Oj då, så många. Det kan ju bli lite jobbigt.
N: Nej. Jag ska ha sju. Sju syskon ska jag ha. Och så ska jag ha en flickmamma. Och så ska jag vara polis. Och busskafför. Och tågmästare.


Min son kommer ha fullt upp vad det verkar.

tisdag 7 december 2010

Kiss(e)

Jag inser att bloggen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Det är synd. Jag har verkligen mycket att berätta. Jag ska försöka hålla igång den. För Noels skull. Och för min. Den är ju en väldigt bra dagbok. En liten livsredovisning. Man glömmer ju så lätt nu när man är 35.
För 35 har jag nyss fyllt.
Usch. Time flies.

Här hemma händer följande:
Noel toatränar. Han har inte visat något som helst intresse för att vilja sluta med blöja. Tvärtom.
Men nu är han snart fyra. Så det är dags. Om det går.
Magnus har under hösten gått på en toaträningskurs (ja, de finns. Om man råkar ha ett funktionshindrat barn) och får massor med inspirerande tips och råd.
Som funkar sådär.
Noel bryr sig nämligen inte så mycket om belöningar. Eller om mamma och pappa blir skit(hihi)glada om han råkar bajsa i toaletten. Han kunde inte bry sig mindre. Vi kan alltså inte säga att han får en godis om han kissar i toan. Dels gillar Noel inte godis, dels förstår han inte riktigt varför han belönas för kiss i toan. Kiss i toan är ju typ samma sak som kiss i blöjan för honom. Vi får väl se. Vi hoppas såklart att vårt slit ska ge resultat. Hoppas, hoppas, hoppas.

Nu nalkas julen. 
Typiskt.
Jag har inte tid med den.

Ikväll hämtade vi en ny katt.
Vi har känt ett tag att vår katt, Katten, behöver en polare. Nån att lajja med när vi jobbar. Fick en förfrågan via ett känt ansiktsforum som vi nappade på. Så nu är hon här. Vi vet inte vad hon heter, hennes förre detta ägare var ryssar som inte kunde ett ord svenska, varför kommunikationen oss emellan var minst sagt bristfällig.
Hon har fått namnet Skrället. Inte som skällsord. Utan mer som Käringen. Eller Rucklet.
Hon är supergullig. Och superrädd.
Och nu lite bilder på mina barn. Som bara blir sötare ju mer jag umgås med dom. Tänk vilka vackra barn JAG har skapat. Vilken egokick.
Och en liten bild på Katten. Skrället har inte fastnat på bild ännu.





Nu ska jag unna mig en god bok i ett varmt bad.