Hur man får lite egentid

Vi har som bekant ett fritidshus. Stugan. Eller Rucklet.
Vi måste byta tak. Det visste vi redan dagen efter att vi hade bestämt oss för att köpa stället. Vår granne därute är av åsikten att vi borde ha rivit hela skiten istället för att renovera. Det fanns inget hopp för Rucklet tyckte han.
Nu tycker han emellertid att vi har fått det ganska fint. Men vi borde fortfarande ha rivit det.
Jaja, taket.
Det är ett fult och otätt gammalt plåttak från 60-talet.
Magnus skickade ut en förfrågan på nätet om det fanns någon takfirma i Uppsalatrakten som kände sig sugen på att byta vårt tak. Vi tänkte passa på att anlita när ROT fortfarande finns.
Vi fick ett par svar. Första killen sa på telefon att det borde ta på sin höjd en vecka att göra och därmed kanske kostnaden skulle bli runt 100. 000 kr innan avdrag. Men han kunde inte riktigt säga något innan han sett stället.
När han sett stället sa han att det skulle ta två man på heltid i en månad att fixa. Runt 160.000 kr.
Vi fick känslan av att han inte ville ta sig an projektet.

Nästa kille fick vi fötroende för. Och taket han sålde in är sååååå snyggt och lite dyrare såklart. Precis sånt vi vill ha. Det skulle inte ta så lång tid och även om det är ett lite dyrare tak, som för övrigt är mycket lättare att lägga och ger mindre spill, skulle kostnaden bli runt det vi har räknat med. Men han skulle hem och fila lite på en offert.
Vi väntar på den nu.
Men vi känner ändå lite att det kanske är overkill med ett så fint tak på Rucklet. Som att polera en bajskorv.

I väntan på nytt tak polerar vi insidan av bajskorven. I helgen blev pojkarnas rum färdigt. Nästan. Nu är det snart bara en kvinnas touch som saknas. Gardiner och lull- lull. Krimskrams och möbler och sånt. Sånt som jag gillar.
Pojkarna mina har gjort följande medan jag har botaniserat i inredningstidningar:
Magnus har pulat ihop en våningsäng. Med sin väldigt bra och väldigt fina, nya skruvdragare.
- Sofia, den har som två växlar!!!! Skitbra när det börjar gå lite trögt. Då är det bara att växla ned liksom! Då blir den skitstark. Lycka!!!!

Noel har kollat på Kalas! Alfons Åberg. Ett och samma avsnitt dygnet runt hela helgen.
- Igen, ropar han lyckligt. Igen!
Men ibland har han behövt lite solsken på sina vinterbleka kinder och då har han outtröttligt stoppat  grus och stenar i ett gammalt avloppsrör ute på gårdsplanen. Som den autist han är. Så finner han nöje i upprepning och stereotypt beteende. Han kan stoppar stenar i rör, bollar i rör, spikar i rör, pengar i grisen, burkar i hålet (panta burkar alltså) tills jorden går under. Efter timmar av samma sysselsättning frågar man:
- Vad vill du göra nu då, Noel?
-  Stoppa stenar i röret, säger han och tindrar med sina ljusblå ögon.
Så det har han fått göra. Hur mycket som helst.
Vilhelm har stoppat Foppatofflor i sin mun. Han har precis lärt sig sitta stadigt utan stöd (nä, läs: mamman har äntligen börjat fatta att Vilhelm inte är en spädis längre och att han förmodligen har kunnat det där med sittande en längre tid, men mamman är så rädd att han ska slå sig om han inte övervakas och bärs 24 timmar om dygnet att hon inte har vågat prova. Hur illa man nu kan slå sig med en fallhöjd på ca 35 cm) och har dessutom odlat fram två små gaddar i nederkäken som kliar och gör ont, så allt åker in i munnen. Men helst Foppatofflorna. Så han har sugit och gnagt på dem hela helgen. Sittandes helt nöjd och tyst i timmar, utan att ramla en enda gång.
Så jag har insett att en kvinnas sätt att få egentid inte är så komplicerat.
Ge de manliga individerna rätt leksaker.
I vårt fall en Makita, ett avloppsrör och gammalt gårdsplanssingel och rosa Foppatofflor.