Vi gick en introduktionskurs som vände sig till nyblivna autismföräldrar, eller ja, föräldrar till barn som nyss fått diagnosen autism. Kursen heter Första steget. Passande nog, visade det sig dagen efter.
Vi fick en hemuppgift: vi skulle genomföra en aktivitet tillsammans med vårt barn. Planera den, genomföra den, och reflektera över vad vi kunde gjort annorlunda och hur man eventuellt kunde utveckla aktiviteten.
Vi bakade en kaka. Ingen big deal kanske, men Noel har alltid varit LIVRÄDD för elvispen. Och alla andra hushållsmaskiner. Så vi har konsekvent låtit bli att dammsuga under tre år. Och baka.
Men nu bakade vi en kaka som inte behövde vispas. Noel tyckte det var roligt. Så roligt att han senare på kvällen ville göra något som han inte heller gjort förut. Han ville gå. Inte många steg, inte stadigt, inte perfekt. Men han gick. Som en jättesöt, jätteliten och jättelevande zoombie såg han ut när han haltade framåt med armarna framsträckta. Som när man går på fyllan, när man är riktigt dyngrak och fötterna inte hinner med kroppen. Så såg han ut. Men han kämpade. Ramlade. Snubblade. Men gav sig inte. Och för varje litet steg blev han säkrare och säkrare. Nu har han gått 58 steg som mest. Inte stadigt, inte med full kontroll och balans, benen är ju såklart fortfarande lika stela och han ställer sig inte upp och går spontant. Men han kan gå. Det är ett stort steg. Det första steget. Och knäna ser ut som köttfärs. Men det bekommer honom inte märkbart.
Undrar vad som händer vid nästa kakbak. Om tre år eller så...
1 kommentar:
Härligt att du är tillbaka i cybern! Grattis lilla Noel till alla stora steg du tagit och att mamman äntligen fattade att det bara krävdes lite kak-bak! Grymt kul att höra Fia!
Kramar Evelina
Skicka en kommentar