Vad barn snappar 2

Vi var nyss hemma hos svärföräldrarna på middag. Till efterrätt blev det glass. Noel åt och tryckte i sig av glassen.
- Är det gott Noel? undrade jag.
- Kvalitet, svarade han.

Ni som undrar

Vi köpte en Volvo. En röd. Så nu har vi vår egna Blixten McQueen. Eller Blixten Maskin då som Noel säger. Fast mer korrekt skulle vara Mafin eftersom han numer byter ut alla sch- ljud mot f. Vilket ofta blir ganska roligt. - Nä, vi fiter i det. Till exempel.
Det bästa med Volvo måste vara allting. I alla fall om man är en barnfamilj. Den går dessutom på diesel, vilket känns både ekonomiskt och lite mer miljövänligt.
Jag har köpt en sån här dator. Jag är mycket nöjd. Den är både snygg och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Jag kan inte sluta pilla på den. Den är så blank och fin. Skön att ta på liksom. Tack Snippelina för tipset och ombesörjningen.
Som grädde på moset har jag också köpt ett par nya glasögon. Jag har tidigare haft glasögon vid TV- tittande och mörkerkörning. Fast det stämmer inte. Jag har aldrig använt glasögonen eftersom de är skitfula. Inte för att jag är ytlig. Inte alls.
Men fula glasögon gör inte susen för utseendet.
Men nu har jag valt med omsorg. Hon som jobbade i glasögonaffären som någon form av smak- och stilrådgivare tyckte absolut inte att jag skulle ha dessa. De passar inte min rödrosa hy och råttfärgade hår tydligen. Nä, jag skulle enligt henne ha ett par spräckliga bågar i brunt, eller helst i rött. Sist jag lyssnade på en annans persons tycke blev det 3000 kr rätt ner i skrivbordlådan. Nu kände jag mig oerhört säker när jag benhårt höll min linje. Svarta, kraftiga bågar. Som jag velat ha ett tag. Jag vacklade en liten stund dock, när hon tog fram ett par lila. De var fina. Men jag skulle ju ha svarta. The end.
Så även om snygga glasögon inte heller gör susen för mitt utseende, så har jag valt dem själv. Och jag älskar dem. De är både snygga och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Vi har också fått titta på vår nya lägenhet. Två gånger. Jag dreglar ofrivilligt när jag tänker på den. Vilken våning! Vilket kök! Vilket golv i sovrummet! SUPERLATIV räcker inte till för att beskriva den. Jag bara älskar. Och det borde jag ju göra. Jag har ca 2683398 anledningar att göra det nämligen.
Den är snygg, stor och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Och det bästa av allt är att vi får flytta dit om fem dagar. Fem dagar.
Då börjar livet.
I morgon ska Magnus åka till stugan för att fösa ner lite snö från taket. Vi har konsekvent undvikit att tänka på att taket kanske har rasat in av snötyngden. Det man inte tänker på kan inte hända, är vår filosofi.
Men nu är det tyvärr oundvikligt. Eftersom det ska komma mer snö. Och vill vi ha ett ställe att åka till i sommar så bör vi nog skyffla lite. Eftersom konstruktionen på rucklet inte är helt bra. Snarare faktiskt helt dålig. Inte gjord för ton av snö. Vi håller tummarna.
Nu tillbaka till OS.
Förresten, grattis Peter till Globen! Och vi håller tummarna även i helgen.

Kakbak blir lätt gångbart

Vi gick en introduktionskurs som vände sig till nyblivna autismföräldrar, eller ja, föräldrar till barn som nyss fått diagnosen autism. Kursen heter Första steget. Passande nog, visade det sig dagen efter.
Vi fick en hemuppgift: vi skulle genomföra en aktivitet tillsammans med vårt barn. Planera den, genomföra den, och reflektera över vad vi kunde gjort annorlunda och hur man eventuellt kunde utveckla aktiviteten.
Vi bakade en kaka. Ingen big deal kanske, men Noel har alltid varit LIVRÄDD för elvispen. Och alla andra hushållsmaskiner. Så vi har konsekvent låtit bli att dammsuga under tre år. Och baka.
Men nu bakade vi en kaka som inte behövde vispas. Noel tyckte det var roligt. Så roligt att han senare på kvällen ville göra något som han inte heller gjort förut. Han ville gå. Inte många steg, inte stadigt, inte perfekt. Men han gick. Som en jättesöt, jätteliten och jättelevande zoombie såg han ut när han haltade framåt med armarna framsträckta. Som när man går på fyllan, när man är riktigt dyngrak och fötterna inte hinner med kroppen. Så såg han ut. Men han kämpade. Ramlade. Snubblade. Men gav sig inte. Och för varje litet steg blev han säkrare och säkrare. Nu har han gått 58 steg som mest. Inte stadigt, inte med full kontroll och balans, benen är ju såklart fortfarande lika stela och han ställer sig inte upp och går spontant. Men han kan gå. Det är ett stort steg. Det första steget. Och knäna ser ut som köttfärs. Men det bekommer honom inte märkbart.
Undrar vad som händer vid nästa kakbak. Om tre år eller så...

Snart så

Kombinationen datorhaveri och internetskugga (ja, jag vet! Internetskugga, finns det? Men uppenbarligen i alla fall på en plats i Sverige och där bor jag just nu. Två meter från huset är det full täckning. Skitmärkligt) innebär blogguppehåll. Men snart har jag både det ena och det andra (fungerande dator och internet). Då ni.
Det har hänt så mycket. Som ni ska få läsa om. Snart.
Typ om en vecka eller två. Eller kanske tre.
Vi ses.
Ett litet smakprov: Noel kan gå.