Stackars våra grannar. De under oss ångrar nog att de köpte just den lägenheten. Vilhelm ettårstrotsar. Han skriker, gapar, slår saker i golvet, slänger saker i golvet, slänger mat på golvet, slänger katten i golvet, gärna mellan 03- 04 på morgonen. Vi har en skittålig och ljudisolerande (inte) ekparkett i nästintill hela lägenheten. Lägg till öppen planlösning så får man ljud som färdas snabbt och stegras i intensitet, för att explodera i närheten av t.ex sovande storebror. Alternativt alltså ovanför grannarnas sovrum. Jag brukar intala mig att det jämnar ut sig, för de har en hund som skäller ettrigt HELA tiden när husse och matte inte är hemma.
På tal om trots.
Igår hämtade jag barnen på dagis med bilen. Vi har ÄNTLIGEN fått parkeringsplats nära vår port, för den lilla nätta summan av 700 kr i månaden. Den är värd alla pengar i världen. Jag älskar den. I alla fall när följande händer.
- Mamma, jag vill inte gå hem.
- Det är mycket man inte vill, älskling. Men ibland måste man.
- JAG VILL INTE GÅ HEM.
- Vad vill du då?
- Inte nånting.
- Jaja, men nu ska vi hem och äta och sen kommer Rebecca och då ska vi åka till ridskolan.
- JAG VILL INTE ÄTA, JAG VILL INTE NÅNTING
- JAG VILL INTE TILL RIDSKOLAN
- Du behöver inte äta om du inte vill, och du brukar ju tycka att det är jättekul på...
- JAG VILL IINTE ÄÄÄÄÄTAAAAAA NÅNTING
Gap och skrik och gråt. Detta innan vi ens har kommit in på parkeringsplatsen.
Så tog jag ut Noel ur bilen och lutade honom mot densamma (hans balans är fortfarande dålig så han har lite svårt att bara stå rätt upp och ned utan stöd) och plockade ut Vilhelm (som inte hade några skor på sig, utan bara strumpor).
- JAG VILL INTE GÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
skriker Noel och slänger sig ned på marken. Jag har Vilhelm på armen och försöker resa Noel upp som vägrar stå på sina ben.
- JAG VIIIIIIIILL IIIIIINTE NÅNTING-
- Nänä, men då går vi in i alla fall, hotar jag och börjar gå mot porten.
-NEEEEEEJ, JAG VIIIIILLLLLL.
Jag går tillbaka och försöker resa Noel upp med vänster hand.
- Kom då, så går vi.
-NEEEEJ , JAAAAG VIIIIILLLL INTE, skriker Noel och vägrar resa på sig.
Vad fan gör man?
Jag lämnade Noel i en skrikande liten hög mitt på parkeringen för att gå in och hämta en vagn. Vilhelm är lite chockad och tyst. Viskar - Titta, titta, tie, tie.
När jag kommer ut med en vagn ca en minut senare står det en liten hop med människor och tittar på Noel som skriker om möjligt ännu högre. De stirrar och pekar åt mitt håll och skakar på huvudet. Hopen består av män och kvinnor i övre medelåldern, med stavar.
Jag sätter ned Vilhelm på den kalla asfalten och försöker pressa ned Noel i vagnen. Han skriker och gråter och slår vilt omkring sig och spänner sig i en båge så att delar av vagnen (sufletten) flyger all världens väg. Jag kämpar verkligen med våld (fyfy) för att få honom så pass ned i vagnen att jag kan spänna fast honom. Det såg säkert ut som om jag misshandlade honom.
Hopen står kvar och stirrar.
Då kommer jag på Vilhelm. Han har rest på sig och tultat iväg i bara strumplästen, i riktning mot Fyrisån. Jag släpper Noel och vagn och springer som en galning för att fånga lilleman.
Väl tillbaka har Noel hasat ned på marken igen, vilt skrikandes att han inte vill.
Jag sätter Vilhelm i vagnen och tar 19 kilo Noel under armen och går den korta biten mellan parkering och port. TACK GODE GUD FÖR MIN PARKERINGSPLATS!
Hopen står kvar och stirrar.
Väl hemma somnar Noel på vardagsrumsgolvet en halvtimme senare. Som en död.
Jag fick skicka hem Rebecca (avlösaren) och ringa och avboka ridningen, för fjärde gången i rad. De andra gångerna har vi varit sjuka i tur och ordning. Vattkoppor och magsjuka och halsfluss och sånt.
Gotta love småbarnsträsket. Det gör förmodligen inte grannarna.
