Alltså; sommaren har varit toppen på många vis. På alla vis. Men vi har en liten pojke som har annorlunda dygnsrytm än resten av familjen. Och en stor pojke som kollapsar lite utan ramar och riktlinjer.
I sommar har vi blivit vuxna. Eller, det har vi nog varit ett tag utan att inse det. Men nu slog det till med full kraft. Vårt största intresse, föutom barnen, är tak. Olika takbeklädnader. Vi kollar in varenda tak vi ser.
- Hmmm, undrar om det verkligen är tegel. Ser mer ut som plåt.
- Kolla Magnus, de har också bytt pappen.
- Tror du ränndalarna verkligen ska se ut sådär?
- Ha, de har omålade vindskivor och takskäggen är ju helt krokiga.
Ja, ni fattar. Vi har bytt tak själva.
Vi pratar också om tilläggsisolering, järnvitriol och naturskiffer. Om olika blandare, altaner och eventuell gäststuga.
Vi pratar politik.
Men mest pratar vi om Noel. Hur det är och om hur vi tror att det kommer att bli. Vi bråkar om uppfostran. Kan man uppfostra en liten pojke med autism?
Hur hanterar man utbrotten? Hur hanterar man det faktum att han faktiskt inte gillar sin lillebror? Eller ja, han bryr sig liksom inte så mycket om Vilhelm. Bara när Vilhelm leker just med den leksaken som han nog också ville leka med JUST NU. Då slår han Vilhelm. Eller puttar omkull honom.
Vad är normalt och vad är onormalt?
Onormala, det är i alla fall unge herr Vilhelms sovvanor. Han vaknar fortfarande nolltrenollnoll, eventuellt något senare.
Onormalt är mitt sjuka intresse för årets val. Politik har inte haft en så stor roll i mitt liv tidigare. Nu läser jag och tittar och lyssnar på allt jag kommer över. Fan, om man inte bryr sig kan man inte heller förändra det som är dåligt. Jag har äntligen fattat att jag kanske kan påverka.
Liksom.
Vuxen.
Shit vad häftigt. Inte tråkigt. Inte för mig i alla fall.
Sommaren på en pinne. Typ.
