Annorlunda barn, annorlunda liv

Lagen om alltings jävlighet

2011-09-27T20:35:00.000+02:00

Misstankarna hade jag för ett bra tag sedan. Ett bra tag. Kanske veckor, jag minns inte. Men jag avfärdade dem. Misstankarna. Han är ju så liten, tänkte jag. Inte ens två år. Och vi har redan ett barn med särskilda behov. Jag är bara hönsig.
En gång kom han in i mitt sovrum mitt i natten och sade att han hade ont i huvudet och att han ville ha mjölk. Jag gav honom mjölk och tänkte att det var ju lustigt, att lilleman kunde uttrycka huvudvärk. Han vet nog inte vad det är, tänkte jag.
Så jag levde vidare i tron om att allt var toppen och som vanligt. Men på torsdagen var jag nästan säker. På fredagen fyllde Vilhelm 2 år. Han fick tårta till frukost. Tårta till middag. Fick slicka skålen när jag bakade. På lördagen var vi på kalas, Vilhelms kompis Olle fyllde två. Jag tvingade i Vilhelm bulle och tårta. Han var inte så sugen. Ha lade sand i fiskdammspåsen istället för att äta innehållet. Jag åt upp hans tablettasks innehåll. Vilhelm drack och drack. Blöjorna var alltid dyngsura. Så blöta att vi fick byta byxor på honom hela tiden.
På lördagen vågade jag säga till Magnus:
- Magnus, jag tror Vilhelm har diabetes.
- Nehej då, sa Magnus. Vem får diabetes liksom. Du är bara nojig.
Jag kände mig lite löjlig. Men ändå. Det kändes så starkt. Jag VISSTE egentligen redan att han hade det. En mors intuition.
Lita alltid på den.
Därför att Vilhelm har diabetes.
Solklart och oåterkalleligt.
Min lilla nyss blivna tvååring. Min bebis.
Så nu hänger vi åter på sjukhuset. På obestämd tid.

Nej, det är inte därför.

2011-09-02T11:53:00.000+02:00

För ett tag sedan bokade jag en resa. En solsemester. Jag och Noel ska åka. Vi ska sola och bada. Noel älskar att bada, både i pool och i havet. Lite mindre i havet eftersom det finns sjögräs där. Sjögräs, det är farligt. Mördande.
Noel kom i kontakt med sjögräs i somras när vi spontanåkte till Gräsö för att bada en eftermiddag. Jag tror att han trodde att han skulle dö. Han var helt hysterisk. Det fanns ingenting vi sa som kunde lugna honom.
Sedan hängde vi på Gotland ett tag och vande oss vid sjögräs. Eftersom hela Gotlands kust består av sjögräs. Nu är sjögräs fortfarande ett livsfarligt, men accepterat fenomen.
Ja, vi ska åka utomlands. I november. En vecka. Bara Noel och jag. Magnus har inte tid. Han ska göra sin halvtidsavhandling (som skulle vara färdig i våras, men som flyttades fram upp till typ nu, men som fortfarande inte är i närheten av färdig och därför kan Magnus inte sätta ett datum när den kommer att vara färdig och han vill inte vara stressad om vi åker på semester, bla bla bla) ungefär då. Så han och Vilhelm får stanna hemma. Jag och Noel åker. Till Gambia. Resan är bokad och anmälningsavgiften betald.
Noel är överlycklig. Han ska få flyga flygplan. Ända till Afrika.
Folk i min omgivning som jag berättat detta för, alla höjer ofelbart på ögonbrynen och synar mig uppifrån och ned.
- Varför Gambia? frågar alla med ett menande leende.
- Därför att det är varmt, billigt och inte för långt bort. Sen har jag bara hört idel positivt om Gambia. Alla som har varit där älskar det och åker tillbaka. Säger jag. Och fattar inte varför folk reagerar så konstigt.

Till en vänlig själ berättar att till Gambia åker desperata tanter som vill ha unga mörkhyade män. Sex. På samma sätt som tjocka västerländska gubbar åker till Thailand och skaffar sig både flickor och pojkar.

Nej. Jag åker inte till Gambia av den anledningen. Jag är mycket nöjd med Magnus. Och skulle jag inte vara nöjd med Magnus, så måste det väl finnas enklare och billigare sätt att skaffa sig ett nyp är att åka runt halva jorden, dessutom tillsammans med ett litet barn. Antar jag.

Hej.

2011-08-29T21:41:00.000+02:00

Idag känner jag att jag har tid med lite blogg. För första gången på sisådar sju månader. Heja!
Jag har gått och blivit med en till bebis.
Fast inte en sådan där söt, tjock, hungrig tingest som pressats fram ur ett underliv. Nej, jag har startat ett eget litet företag. Ett aktiebolag.
Numer måste jag räkna mig till den där skaran vuxna som är just det: vuxna.
Mitt företag står och faller med mig, (nä, inte riktigt eftersom jag har en kompanjon och sex anställda) men jag ansvarar för budget, redovisning, inköp, anställningar, avtal, schemaläggning, kvalitetssäkring, rutiner, brandskydd, systematiskt arbetsmiljöarbete och en miljard andra saker som jag inte kommer på just nu. Jag fattar det inte riktigt själv. Och det går dessutom bra. Heja!
Noel, min bästis, han blir bara bättre och bättre på allt. Han kan leka, han kan nästan springa, han har en egen specialcykel som gör att han kan cykla, han kan räkna, han kan rida och mycket mycket mer som jag inte kommer på just nu. Heja Noel!
Vilhelm. Han kan äntligen sova. I alla fall till 05.00. Sedan kan han reta gallfeber på sina föräldrar, han kan sova med både en lyftkran och en grävmaskin samtidigt, han kan hälla ut obegränsat med mjölk på golvet på pin kiv, han kan peta sig i näsan, han kan räkna från fem till noll, baklänges alltså och han kan också vara den absolut sötaste lilla tvååring som skapats. Heja!
Magnus, han bygger om Rucklet. Det finns nog ingenting han inte kan. Han är nästintill komplett (förutom att han envisas med att ha ful gubbkeps på sig dygnet runt) och jag älskar honom fortfarande. Heja!

Snart tror jag att vi tar och gifter oss också.

Ja, så får det bli.

Som sagt: gör Vilhelm till en

2011-01-04T18:58:00.000+01:00

vinnare. Tack så mycket!

Bajstid

2011-01-04T18:55:00.000+01:00

En kortis bara;
Noel återkommer till dagis efter ett jullov på elva dagar. På den korta tiden har han blivit blöjfri. Innan jul har Noels resursperson i ett års tid haft Noel på toaletten en gång om dagen, utan att få resultat en enda gång.

Vi har som mål (varje termin upprättas en habilteringsplan för Noel som innehåller mål och delmål för hans motoriska utveckling och hans autism, där tanken är att föräldrar och förskola ska samarbeta för att uppnå bästa resultat) att han ska bli blöjfri. I bästa fall hade vi hoppats att han skulle bli typ blöjfri under våren, med Noels resurspersons hjälp. Hon (resurspersonen) har i allra högsta grad varit med och upprättat denna plan och hjälpt till att sätta rimliga mål.
Magnus kommer alltså upp till dagis och berättar glatt och stolt om att Noel minsann inte har blöja längre, men att han inte säger till själv så ofta när han är nödig, utan att man regelbundet måste ta honom till toaletten. Varannan timme har vi kört med hemma.
- Åh, oj då, öh. Jaha. Men jag vet inte riktigt hur vi ska få in det utan att det stör verksamheten.
Säger hon.
Vad då stör verksamheten?
Sen kommer jag upp på eftermiddagen för att hämta barnen.
- Det har gått bra under dagen, säger resursen. Han har varit på toa och kissat tre gånger. Och det har ju funkat bra idag eftersom vi inte har vanlig verksamhet, men jag vet inte hur det ska gå när vi kör igång på riktigt nästa vecka.
- Jaja, men vi ska öva honom under helgen att gå bara var tredje, var fjärde timme, säger jag. Han kan ju hålla sig, liksom. Och vi ser ju till att han kissar precis innan vi kommer hit på morgonen, runt 7.30 kanske.
- Jaaaa, men du vet det kommer kanske inte gå att få in det i verksamheten. De andra barnen går på toa tre gånger om dagen. Kl 9.30, 11.30 och 13.30.

Ok.
Så barnen får bara kissa eller bajsa på speciella klockslag? Inte när nöden kräver?
Och är inte ovanstående klockslag typ varannan timme? Vad exakt är problemet?

Toalätt

2010-12-30T05:34:00.000+01:00

Det här med toaträningen är ju verkligen inte över ännu. Men det känns så. För helt plötsligt så har Noel varit nästintill blöjfri i flera dagar. Han har misslyckats ett par gånger. Då har han oftast varit upptagen med något så fantastiskt roligt att det skulle ha varit ett dyngtråkigt avbrott att gå på toa. Men flera gånger har han sagt att han behöver gå, i den mån han har hunnit, eftersom vi tjatar HÅL i öronen på honom.
- Är du kissnödig? Ska vi gå på toaletten? Är det säkert att du inte är kissnödig? Bajsnödig då? Mamma kan läsa en bok om vi går på toa nu.
Han hinner liksom inte bli kissnödig som vi tjatar.
Han blir snarare arg och tycker att det här med toan är helt värdelöst, eftersom han får tillbringa så mycket tid där. Det gäller att hitta en gyllene medelväg.
Jaja.
Mitt i toaträningen gick Vildhelm och blev jättesjuk (dubbelsidig öroninflammation och halsfluss). Och då dröjde det ca en kvart innan Noel blev sjuk också. Sen blev det jul och sen blev det kräksjuka.
Det är tufft med sjuka barn.
Det är tufft med sjuka barn som ska ha antibiotika tre gånger per dygn, sjuka föräldrar OCH en kille som toatränar.
Men jag tror vi red ut stormen.
Och igår natt sov Noel utan blöja.
Somnade runt 19.30, vaknade 06, drack välling och SEN ville han gå på toa och kissa.
Inte en droppe kiss någon annanstans, än i toaletten. Där han också har passat på att lägga ett par bajskorvar.

Nu är Noel hos farmor och farfar. För att generalisera toalettbesöken.
Vi får väl se hur det har gått.

Kuf

2010-12-21T20:59:00.000+01:00

För ganska länge sedan bestämde vi, i samråd med Noels psykolog, att han skulle genomgå ett intelligenstest. Dels för att veta var vi ska lägga ribban när det gäller typ allt, men också för att ha något att jämföra med när han gör ett ytterligare test i samband med skolstart. Som avgör om han behöver särskola eller inte. För att se om han utvecklas åt rätt håll och om autismträningen ger resultat.
Magnus var med honom under testet.
Magnus ringde mig efter testet.
Han var sådär nedstämd som vi alltid brukade vara under Noels första två levnadsår. Det var alltid något nytt negativt besked då liksom: Ja, han har ju en stor hjärnblödning. Ja, han kommer att få bestående men. Ja, troligtvis en CP- skada, och vi vet inte hur omfattande. Nej, han kommer nog inte att börja prata. Ja, han har ett stort ljumskbråck och behöver opereras omedelbart. Han kanske inte kommer lära sig gå. Ja, han har betydande svårigheter i interaktionen med andra barn. Ja, han är autistisk.
Det kom liksom aldrig något positivt alls. Förutom Noel, som hela tiden utvecklades åt rätt håll.
Så lät Magnus.- Nej, det gick väl inte så bra, sa han. Det var så otroligt tydligt vari hans svårigheter ligger. Att han inte är som andra barn. Skitjobbigt. Fan, det var ju så länge sedan vi fick ett nedslående besked. Det suger verkligen.
Sa Magnus. Min klippa och trygga punkt, som alltid ser det positiva i allt.
Det är jag som är domedagsprofeten. Målar fan på väggen.Inte Magnus.
Så vi började fundera på särskola, personlig assistent, särskilt boende. Hela framtiden, som ju alltid varit oviss, med ens blev tydlig: Noel kommer aldrig att klara sig själv. Vi kommer ha ett "barn" så länge vi lever. Ja, barnen kommer vi ju alltid att ha, men ett barn i en vuxen kropp liksom. Som kommer vara helt beroende av sina föräldrar resten av sitt liv.
Det är många som har det så, jag vet. Och visst förlikar man sig med den tanken också. Men det är jobbigt när det blir så påtagligt.
Så gick Magnus tillbaka till psykologen för att få resultatet.
Noel låg över medel på alla delar av testet. Till och med mycket över på en del grejer.
Fattar ni?
Vi har en son som inte bara är normalbegåvad. Han är också typ smart.
Jaja, han har sina svårigheter. Han har sina diagnoser. Men det känns inte så oöverstigligt längre.
Han kommer säkert bli en asocial, kufig professor någonstans på någon institution vid universitetet.
Precis som hans far är på väg att bli.
Nej, förresten, Magnus är inte asocial.

Onöda

2010-12-17T18:59:00.000+01:00

Nu ska jag berätta vad som är det mest onödiga köp man gör som förstagångsförälder.
Juniorsängen.
What´s the point?
Juniorsängen har inget som helst syfte. Om man inte tänker såhär:
Vad smart med en säng som är precis för kort för att en förälder ska få plats i den.
Vad smart med en säng som behöver en speciell madrass, speciell bäddmadrass, speciellt täcke och speciella lakan/påslakan.
Vad bekvämt att ligga tillsammans med sin sjuke son i en säng där man inte kan sträcka ut benen. En hel natt. Alternativt sträcker man ut benen och lägger upp dem på sängaveln och får blodstopp i fötterna. Också bekvämt.
Vad bra med en säng som barnet kan ha begränsad tid. Så att man behöver köpa en ny sen. Mycket ekonomiskt och miljövänligt.

Tips: Köp en vanlig säng. Det har ni alla behållning av.

Noel och jag pratade livets väsentligheter igår kväll innan han skulle sova (vi låg i Magnus och min säng).
N: När jag blir vuxen ska jag bli pappa
Jag: Jaha, vad mysigt! Hur många barn ska du ha då?
N: 20 stycken
Jag: Oj då, så många. Det kan ju bli lite jobbigt.
N: Nej. Jag ska ha sju. Sju syskon ska jag ha. Och så ska jag ha en flickmamma. Och så ska jag vara polis. Och busskafför. Och tågmästare.

Min son kommer ha fullt upp vad det verkar.

Kiss(e)

2010-12-07T20:38:00.000+01:00

Jag inser att bloggen tar mindre och mindre plats i mitt liv. Det är synd. Jag har verkligen mycket att berätta. Jag ska försöka hålla igång den. För Noels skull. Och för min. Den är ju en väldigt bra dagbok. En liten livsredovisning. Man glömmer ju så lätt nu när man är 35.
För 35 har jag nyss fyllt.
Usch. Time flies.

Här hemma händer följande:
Noel toatränar. Han har inte visat något som helst intresse för att vilja sluta med blöja. Tvärtom.
Men nu är han snart fyra. Så det är dags. Om det går.
Magnus har under hösten gått på en toaträningskurs (ja, de finns. Om man råkar ha ett funktionshindrat barn) och får massor med inspirerande tips och råd.
Som funkar sådär.
Noel bryr sig nämligen inte så mycket om belöningar. Eller om mamma och pappa blir skit(hihi)glada om han råkar bajsa i toaletten. Han kunde inte bry sig mindre. Vi kan alltså inte säga att han får en godis om han kissar i toan. Dels gillar Noel inte godis, dels förstår han inte riktigt varför han belönas för kiss i toan. Kiss i toan är ju typ samma sak som kiss i blöjan för honom. Vi får väl se. Vi hoppas såklart att vårt slit ska ge resultat. Hoppas, hoppas, hoppas.

Nu nalkas julen.
Typiskt.
Jag har inte tid med den.

Ikväll hämtade vi en ny katt.
Vi har känt ett tag att vår katt, Katten, behöver en polare. Nån att lajja med när vi jobbar. Fick en förfrågan via ett känt ansiktsforum som vi nappade på. Så nu är hon här. Vi vet inte vad hon heter, hennes förre detta ägare var ryssar som inte kunde ett ord svenska, varför kommunikationen oss emellan var minst sagt bristfällig.
Hon har fått namnet Skrället. Inte som skällsord. Utan mer som Käringen. Eller Rucklet.
Hon är supergullig. Och superrädd.
Och nu lite bilder på mina barn. Som bara blir sötare ju mer jag umgås med dom. Tänk vilka vackra barn JAG har skapat. Vilken egokick.
Och en liten bild på Katten. Skrället har inte fastnat på bild ännu.

Nu ska jag unna mig en god bok i ett varmt bad.

Grannlåt

2010-11-09T08:36:00.000+01:00

Stackars våra grannar. De under oss ångrar nog att de köpte just den lägenheten. Vilhelm ettårstrotsar. Han skriker, gapar, slår saker i golvet, slänger saker i golvet, slänger mat på golvet, slänger katten i golvet, gärna mellan 03- 04 på morgonen. Vi har en skittålig och ljudisolerande (inte) ekparkett i nästintill hela lägenheten. Lägg till öppen planlösning så får man ljud som färdas snabbt och stegras i intensitet, för att explodera i närheten av t.ex sovande storebror. Alternativt alltså ovanför grannarnas sovrum. Jag brukar intala mig att det jämnar ut sig, för de har en hund som skäller ettrigt HELA tiden när husse och matte inte är hemma.
På tal om trots.
Igår hämtade jag barnen på dagis med bilen. Vi har ÄNTLIGEN fått parkeringsplats nära vår port, för den lilla nätta summan av 700 kr i månaden. Den är värd alla pengar i världen. Jag älskar den. I alla fall när följande händer.
- Mamma, jag vill inte gå hem.
- Det är mycket man inte vill, älskling. Men ibland måste man.
- JAG VILL INTE GÅ HEM.
- Vad vill du då?
- Inte nånting.
- Jaja, men nu ska vi hem och äta och sen kommer Rebecca och då ska vi åka till ridskolan.
- JAG VILL INTE ÄTA, JAG VILL INTE NÅNTING
- JAG VILL INTE TILL RIDSKOLAN
- Du behöver inte äta om du inte vill, och du brukar ju tycka att det är jättekul på...
- JAG VILL IINTE ÄÄÄÄÄTAAAAAA NÅNTING
Gap och skrik och gråt. Detta innan vi ens har kommit in på parkeringsplatsen.
Så tog jag ut Noel ur bilen och lutade honom mot densamma (hans balans är fortfarande dålig så han har lite svårt att bara stå rätt upp och ned utan stöd) och plockade ut Vilhelm (som inte hade några skor på sig, utan bara strumpor).
- JAG VILL INTE GÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
skriker Noel och slänger sig ned på marken. Jag har Vilhelm på armen och försöker resa Noel upp som vägrar stå på sina ben.
- JAG VIIIIIIIILL IIIIIINTE NÅNTING-
- Nänä, men då går vi in i alla fall, hotar jag och börjar gå mot porten.
-NEEEEEEJ, JAG VIIIIILLLLLL.
Jag går tillbaka och försöker resa Noel upp med vänster hand.
- Kom då, så går vi.
-NEEEEJ , JAAAAG VIIIIILLLL INTE, skriker Noel och vägrar resa på sig.
Vad fan gör man?
Jag lämnade Noel i en skrikande liten hög mitt på parkeringen för att gå in och hämta en vagn. Vilhelm är lite chockad och tyst. Viskar - Titta, titta, tie, tie.
När jag kommer ut med en vagn ca en minut senare står det en liten hop med människor och tittar på Noel som skriker om möjligt ännu högre. De stirrar och pekar åt mitt håll och skakar på huvudet. Hopen består av män och kvinnor i övre medelåldern, med stavar.
Jag sätter ned Vilhelm på den kalla asfalten och försöker pressa ned Noel i vagnen. Han skriker och gråter och slår vilt omkring sig och spänner sig i en båge så att delar av vagnen (sufletten) flyger all världens väg. Jag kämpar verkligen med våld (fyfy) för att få honom så pass ned i vagnen att jag kan spänna fast honom. Det såg säkert ut som om jag misshandlade honom.
Hopen står kvar och stirrar.
Då kommer jag på Vilhelm. Han har rest på sig och tultat iväg i bara strumplästen, i riktning mot Fyrisån. Jag släpper Noel och vagn och springer som en galning för att fånga lilleman.
Väl tillbaka har Noel hasat ned på marken igen, vilt skrikandes att han inte vill.
Jag sätter Vilhelm i vagnen och tar 19 kilo Noel under armen och går den korta biten mellan parkering och port. TACK GODE GUD FÖR MIN PARKERINGSPLATS!
Hopen står kvar och stirrar.
Väl hemma somnar Noel på vardagsrumsgolvet en halvtimme senare. Som en död.
Jag fick skicka hem Rebecca (avlösaren) och ringa och avboka ridningen, för fjärde gången i rad. De andra gångerna har vi varit sjuka i tur och ordning. Vattkoppor och magsjuka och halsfluss och sånt.
Gotta love småbarnsträsket. Det gör förmodligen inte grannarna.

En stilla fundering

2010-10-31T19:09:00.000+01:00

Noel fick vattkoppor för tre veckor sedan. Jag gick in och anmälde honom som sjuk på FK som sig bör. Noel var sjuk, riktigt sjuk. I elva dagar höll vi honom hemma. I elva dagar var han sjuk. På försäkringskassans hemsida meddelade de kallt att om barnet är sjukt i mer än 8 dagar i sträck måste man ha läkarintyg, eller intyg från sjuksköterska.
Är det någon som någonsin har haft läkarintyg för vattkoppor? Man blir ju utslängd med huvudet före om man ens andas att man kanske skulle ta sin vattkoppesjuke son till en läkarmottagning. Samma sak gäller för sjuksköterskebesök.
Jag är ju sjuksköterska. Kan inte jag få intyga att han faktiskt har vattkoppor? Jag har bildbevis.
Nä, det blev ju till att helt enkelt trixa med dagarna så att det inte såg ut som en sammanhängande sjukdomstid.
Bra system det där. Bra inihelvete.

Dagen då jag höll på att döda mitt eget barn... eller dagen som jag helst vill glömma... eller köp aldrig saker billigt från Tyskland.

2010-10-25T20:29:00.001+02:00

Vi bestämde oss för att köpa en cykelvagn med barnvagnsfunktion. En sån man kan både ta som släpkärra bakom cykeln OCH med ett par enkla justeringar göra om till en dubbelbarnvagn. LYSANDE! Jag spanade genast in den dyraste på marknaden, Magnus tyckte inte att det var ett rimligt pris. Jag spanade in en enklare variant av den dyraste, samma tillverkare men, ja som sagt, lite enklare. Till halva priset. Ja, jo, den kunde nog kanske vara värd pengarna tyckte Magnus. Men vi bestämde oss för att vänta ett par månader så vi kunde spara ihop pengarna. Jag gick och kände på vagnen hos en återförsäljare och blev övertygad om att vi valt helt rätt.
Så satt jag av en slump (eller hur) på Tradera och hittar till min förvåning en snarlik vagn, med snarlika funktioner till ett inte så snarlikt pris. Snarare en femtedel av det. Jag visade Magnus och han gick också igång på den. Det är ju alltid svårt att avgöra på en liten bild hur saker och ting känns, men den såg bra ut.
Sagt och gjort, vi lade ut min älskade syskonvagn på Blocket, den såldes på tio minuter.
Jag försökte googla på vagnen vi were about to buy, hittade INGENTING. Kanske för att det inte gick att se vad det var för märke på den, på bilden.
Jag lade ett bud, det fasta, och vann direkt. Vagnen kom fyra dagar senare.
Manualen var fyra bilder med tysk text under. Helt oklart. Ingen instruktion om hur den skulle fästas på cykeln, men vi är ju inte helt ologiska så vi löste det hela. Trodde vi.
Besvikelse nummer 1: Vagnens tyg var helt slitet och söndernött baktill och hängde ihop i en liten tråd. Jag lagade och lagade och lagade.
Det blev bra.
Besvikelse nummer 2: Vagnjäveln kom inte ut genom vår ytterdörr, inte in i hissen och inte in genom dörren till barnvagnsförrådet och inte ut genom porten. Om vi inte ställde den på högkant och bar ut /in den. Den är utrustad med hjulskydd som sticker ut 30 cm på varje sida, vilket gör vagnen alldeles för bred. För allt.

Besvikelse nummer 3: Noel är för lång för att kunna sitta upprätt om vi har regnskyddet nedfällt, och det är bra trångt där inne när båda ungarna sitter där. Tänk vinteroverallen och cykelhjälmar på det. Hmmmm.
Premiärturen, som barnvagn, gick bra och den var lätt och smidig att köra, men det var ju lögn i helvete att få in den i lokalbutiken. Magnus fick helt enkelt vänta utanför med den och ungarna medan jag gick in och handlade.
Premiärturen som cykelvagn hade jag idag. Fy fan.
Först gick det inte att spänna fast den ordentligt på cykeln. Fästanordningen var lite för stor. Skruven som skulle dra åt runt ramen på cykeln gick bara att dra åt till en viss gräns,sen snurrade den bara och spände inte.
Men den satt fast i alla fall och det finns en säkerhetslina så jag tänkte att det blir nog bra...
Som tur var blev det rött vid järnvägsövergången, Vilhelm blev hysterisk och jag beslutade mig för att han skulle få åka den vanliga barnsitsen istället. Jag lyfte över ungen och började cykla. Då fastnar vagnen i en bil som står parkerad längs gatan, pga av de där hjulskydden som sticker ut. Så vagnen flyger upp i luften, slungas tillbaka rätt in i nästa bil som står parkerad. Jag hör verkligen reporna som blir på bilarna, det skriker i mina öron. Jag tvärbromsar mitt i bilvägen, eller rättare sagt, jag blir tvungen att tvärbromsa eftersom vagnen inte rullar längre, den sitter ju fast i en bil. Hur mycket jag är sliter och drar i den så lossnar den inte. Jag blir tvungen att kliva av cykeln, ta ned stödet och lyfta upp vagnen för att få loss den och försöka dra ekipaget åt sidan. Då lossnar stödet på cykeln. Vilhelm välter rätt ned i gatan med armen i kläm under sig, barnstolen och cykeln, huvudet (med cykelhjälm på, tack gode gud för denna uppfinning) tar en jättesmäll och precis då kommer en bil bakom som får tvärbromsa och stannar ca 50 cm från Vilhelms kropp. 50 cm. Tur att det inte var halt just precis där.
Jag lyfter upp hela ekipaget på adrenalin och bär rubbet upp på trottoaren, lyfter ur min hysteriskt gråtande bebis och ber till gud att hans arm är hel, hans huvud är helt, att det inte blivit några repor på bilarna och att ingen har sett spektaklet. Då skulle jag mista vårdnaden över mina barn. Men mest av allt bad jag att gud skulle skicka tillbaka vagnen till helvetet där den kom ifrån.

Vilhelm är hel. Bilarna är repfria så vitt jag kunde bedöma.
Vagnen är inte hel. Den verkar vara gjord av papper, allt är vint, böjt och skevt, eller helt enkelt av. Gud bönhörde mig till viss del eftersom Vilhelm är ok.
Men vagnen står kvar ute på gården som ett hån. Blä.

Ridning, 1- åring, tapetsering, städning, inskolning

2010-09-28T09:31:00.000+02:00

Jag är gammal hästtjej. Jag har ridit och haft egen häst jämt. Jag slutade rida och ha egen häst när jag blev gravid med Noel. Tänkte att jag skulle ta upp det igen när han blev lite större och jag fick mer tid. Sen blev jag gravid igen och hoppades lite att det skulle bli en liten flicka som kunde indoktrineras till att dela mitt hästintresse. Då kunde hon och jag hänga i stallet liksom.
Det blev som bekant en bastant pojke. Han gillar att misshandla katten och spela trummor. Eller misshandla sin storebror och spela gitarr. Min mamma kallar honom för Vildhelm.
Vildhelm är intresserad av djur, men är nog ingen hästkille.
Noel däremot, han är lite mjukare. Han är inte så intresserad av själva djuret häst, men det har visat sig att han gillar att rida. Jättemycket. Sen såg vi en dokumentär om en autistisk pojke som blev skitmycket förbättrad i sin autism när han fick hänga med hästar och rida och så.
Att Noels CP- skada också kan bli "bättre" tack vare ridningen gjorde att beslutet inte var så svårt. Vi satte honom i ridskola.
Noel älskar att rida. För att det går fort och skumpar. Ju mer han skumpar, desto roligare är det. Han har inga planer på att bli en bra ryttare. Han vill skumpa. Han har inga planer på att sköta om hästen. Han vill bara rida. Varje måndag åker vi till ridskolan. Utan en enda protest. Inte en enda. Säg den treåring som inte protesterar mot en aktivitet, även om han/hon tycker att den är rolig.
Vi tolkar detta som att han faktiskt verkligen uppskattar ridningen.

Vildhelm har fyllt 1 år. Fy för den lede vad tiden går fort.

Han fick en Makkapakka, eller hur det nu stavas och en apparat som låter och jävlas och som de slåss om, bröderna.

Vi har tapetserat lite i vår nya, viiiita lägenhet.

Vi har städat upp efter takläggargubbarna, trots att vi betalat för bortforsling. Men eftersom vi är så nöjda med resultatet, så ser vi lite genom fingrarna.

Före

Efter
Jag hittade visst ingen efterbild... Jaja, det är fint i alla fall.

Vildhelm har börjat på förskolan.
Som sagt, fy fanken vad tiden går fort. Ge mig en bebis till. Jag har abstinens.

OBS! Säga vad man vill om iPhone, men bra bilder tar den i alla fall INTE. Annars älskar jag den.

Semester är inte synonymt med ledig. Längre.

2010-08-24T21:48:00.000+02:00

Sommar, sol, semester. Betyder inte längre samma sak som för fem år sedan. Sällan har jag gjort så mycket under en sommar. Sällan har jag sovit så lite. Sällan har jag längtat till höst och rutiner så mycket.
Alltså; sommaren har varit toppen på många vis. På alla vis. Men vi har en liten pojke som har annorlunda dygnsrytm än resten av familjen. Och en stor pojke som kollapsar lite utan ramar och riktlinjer.
I sommar har vi blivit vuxna. Eller, det har vi nog varit ett tag utan att inse det. Men nu slog det till med full kraft. Vårt största intresse, föutom barnen, är tak. Olika takbeklädnader. Vi kollar in varenda tak vi ser.
- Hmmm, undrar om det verkligen är tegel. Ser mer ut som plåt.
- Kolla Magnus, de har också bytt pappen.
- Tror du ränndalarna verkligen ska se ut sådär?
- Ha, de har omålade vindskivor och takskäggen är ju helt krokiga.
Ja, ni fattar. Vi har bytt tak själva.
Vi pratar också om tilläggsisolering, järnvitriol och naturskiffer. Om olika blandare, altaner och eventuell gäststuga.
Vi pratar politik.
Men mest pratar vi om Noel. Hur det är och om hur vi tror att det kommer att bli. Vi bråkar om uppfostran. Kan man uppfostra en liten pojke med autism?
Hur hanterar man utbrotten? Hur hanterar man det faktum att han faktiskt inte gillar sin lillebror? Eller ja, han bryr sig liksom inte så mycket om Vilhelm. Bara när Vilhelm leker just med den leksaken som han nog också ville leka med JUST NU. Då slår han Vilhelm. Eller puttar omkull honom.
Vad är normalt och vad är onormalt?
Onormala, det är i alla fall unge herr Vilhelms sovvanor. Han vaknar fortfarande nolltrenollnoll, eventuellt något senare.
Onormalt är mitt sjuka intresse för årets val. Politik har inte haft en så stor roll i mitt liv tidigare. Nu läser jag och tittar och lyssnar på allt jag kommer över. Fan, om man inte bryr sig kan man inte heller förändra det som är dåligt. Jag har äntligen fattat att jag kanske kan påverka.
Liksom.
Vuxen.
Shit vad häftigt. Inte tråkigt. Inte för mig i alla fall.

Sommaren på en pinne. Typ.

Musikörat

2010-08-24T19:48:00.000+02:00

Min yngste har världens bästa musiksmak.

Vi har semester

2010-07-24T07:10:00.000+02:00

Av den anledningen, och det faktum att internetuppkopplingen där vi befinner oss är modemsnabb (läs skitlångsam), får bloggen vänta.
Vi ses snart.

Sökes

2010-06-21T18:44:00.000+02:00

Noel sitter och tittar på ett avsnitt av Dr Snuggles.
- Vad är det där pappa, är det en rymdraket?
- Ja det är det, den heter spruttibangbang, svarar Magnus.
- Jag vill köpa en rymdraket. En liten som jag kan flyga iväg med själv.

Så om någon har en rymdraket till salu, kontakta oss gärna. Noel ville INTE att vi skulle bygga en nämligen.

Inte så annorlunda

2010-06-20T07:11:00.000+02:00

Jag vet inte om jag ska byta namn på bloggen. Den ska ju handla om vår annorlunda son. Och vårt annorlunda liv. Men med den utveckling vi har just nu så känns ingenting speciellt annorlunda. Eller? Noel fick en ny dos botox i onsdags. Det är annorlunda. Folk runt omkring undrar varför vi ger en treåring antirynkmedel. (Som mamman nog egentligen skulle behöva konstaterar hon efter en snabb blick i spegeln, eller en bild på sig själv, tagen med mobiltelefonen. Vem är den där gamla kärringen som hålögt och bistert stirrar tillbaka på mig? Vad hände med min ungdomliga fräschör?)
Noel blir väsentligt förbättrad direkt efter botoxinjektionerna. Han utmanar fysikens lagar (sin egen fysiks) och hoppar, klättrar, står still, gör knäböjningar och många andra normala saker. Som en treåring ska.

Han leker med ord. Meningar. Härmar.
Häromdagen hade Magnus lagat mat med lite bett i- skitstarkt faktiskt. Noel sträcker ut tungan och säger:
- Pappa, ta bort brännet.
Brännet. Hur visste han det? Att det han kände var en brännande känsla?
Han "springer" omkring och ropar PEDAGOG och andra för hans ålder vanligt förekommande ord.
Han ropar: -MAMMA!
- Vad är det Noel?
- Bra.

Han berättar om sina dagar på dagis. Han skämtar.
Han kommunicerar. Det är inte helt likt en autist.

Det här med bilmärken var ju skoj, tills det inte fanns fler bilmärken att lära sig. Åtminstone inte här i Luthagen. Så nu har han lärt sig vilket land respektive bilmärke kommmer ifrån. Det är nog lite autistiskt.

Han hade med sig en kompis hem från dagis för några veckor sedan. Stort.
En flicka som heter Sonja. Noel känner igen kvalitet när han ser den. Han tar också efter sin fars goda omdöme att välja en äldre kvinna.
Sonja är en söt, trevlig flicka som är sex år och med huvudet på skaft. Med supertrevliga och framgångsrika föräldrar visade det sig. Som bor ypperligt i ett fantastiskt etagegårdshus i de gamla kvarteren i främre Luthagen. A real catch med andra ord. Heja Noel!

Han har fått en ny avlösare. Hon heter Caroline och är toppen. Noel avgudar henne.
Jag har fått en ny iPhone. Den är vit och blank och toppen. Jag avgudar den.

Vårt Ruckel håller på att få ett nytt tak. Det är fint.
Magnus avgudar det.

Noel drogad och glad inför Botox.

-Hahaha mamma, flickan har svart mössa på sig, säger han och pekar på en muslimsk kvinna i väntrummet iklädd burka. Hon ler lite besvärat.

Jag blir tokig

2010-06-19T23:49:00.000+02:00

Jag har en niomånadersbebis som sover helt värdelöst dåligt. Det har kulminerat de senaste veckorna och nu vaknar han en gång i halvtimmen natten igenom. Jag är mer död än levande. Vad ska jag göra?
Han äter skitmycket innan han somnar. Dvs, en stor portion gröt, ca 100-120 ml välling och han vägrar dricka mer. Sedan ammar jag honom minst tre gånger innan han somnar så pass att man kan lägga ned honom i sängen. Och då är det riktiga maratonamningspass. Så jag lovar er: han är INTE hungrig. Men han vaknar och TROR att han är hungrig. Och blir asförbannad om jag inte ger honom bröstet.
Han vägrar ta napp.
Han vägrar sova själv. Han vägrar numer också sova fast han får äta när han vaknar OCH dela säng med mig, något som tidigare ändå fick honom att sova tre timmar i stöten. Fram till 04. Nu tycker han att det är morgon 00.33. Fattar ni?
HJÄLP MIG.
Tack.

Summering.

2010-06-07T21:56:00.000+02:00

Jag vet att jag borde skriva en rad eller så. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller sluta.
Jag jobbar lite igen. Magnus är pappaledig. Vilhelm började krypa. När jag var på jobbet. Jag missar min bebis utveckling. Jävla skit. Idag försökte han ställa sig upp mot en snurrande barstol. På stengolvet. CLIFFHANGER. Det gick bra, kanske för att jag blundade hårt och skrek nåt paniskt åt Magnus. Om att han är helt värdelös på att hålla koll. Eller så.
Noel säger en massa roliga saker, sådär så att man kiknar av skratt. Men jag kommer inte ihåg en enda mening. Han kan numer ALLA bilmärken. Och var bilarna kommer ifrån. Okej att det är jobbigt med autismen och så, men om det ska gå åt det här hållet och med den här farten, ja då tror jag på framtiden. Han kan till och med skilja på Honda och Huyndai. Det kan inte jag. Är det skillnad?
Han blir allt säkrare på att gå. Han har blivit styv i korken. Han ska klättra upp på allt. Med sina stela ben. Det har hänt ca en miljon gånger att jag dör chockdöden. Men han reder ut de flesta situationer.
Han har blivit rädd för myggor.
- NEEEJ, INTE skriker han när han ser en och så håller han för öronen och blundar. Inte speciellt effektivt. Och myggor, gott folk, det finns det gott om vid Rucklet.
Jag glömmer varje höst att med sommar kommer inte bara sol och värme. Då kommer det plågoandar i alla former. Speciellt på landet.

Snart kommer bloggandet igång igen. Men nu måste man passa på att göra annat, när kidsen somnat. Hänga på balkongen till exempel. Eftersom vi numer har en. Som är allra finast. Näst efter Celinas.

men hahahahahaha. Igen!

2010-05-23T22:13:00.000+02:00

Idag har vi varit lite bakis. Vi var på trevligt grillparty igår och drack mer alkohol än vi brukar. Men värt, det var det. Idag har vi köpt lite balkongpimp av Celina, Ruckelpimp och bakispimp (pizza) och varit halvsega och lite purkna. Så gick jag in på Ketchupmamman och hittade återigen ett inlägg som fick mig att dö av flabb. Hohohohohoho.
Nu ska jag samla kraft. Veckan blir Noelhektisk.

Jag vill ha en till

2010-05-21T22:30:00.000+02:00

Vårt oglamorösa liv rullar på. Vilhelm har nu börjat vakna kl. 02.00. Alltså, jag repeterar. 02:00. Då är det, i hans lilla värld, morgon.
Jag avskyr honom då. Just precis då när han bökar och stökar och säger tittatittatittitt och mamamamamamämämämä och står och gungar på alla fyra och håller på att ramla ur sängen. Då är han det värsta jag vet.
- MenförihelveteungjävelSOV, säger jag lagom högt för att Magnus också ska vakna. Annars vaknar inte Magnus utan sover sött vidare och jag får vara vaken själv med djävulsbebisen. Och det mina vänner, är fusk. Om jag inte får sova, då får inte Magnus det heller.
Sådan är jag.
Och jag är ALLTID tröttast. Det spelar ingen roll om Magnus faktiskt går upp 02:00 och underhåller djävulen i två timmar tills han somnar igen. Då har jag legat vaken under hela den tiden och resten av natten, eftersom jag har svårt att sova om det inte är helt tyst och stilla runt mig.
Så har det varit i åtta månader nu. Jag blir arg om Magnus hävdar att han är helt slut. Han sov ju fram till 02:00. Det gjorde inte jag, eftersom jag ammade kl 21, kl 23 OCH kl 01. Han sov dessutom efter det att Vilhelm somnat om igen. Det gjorde inte jag.
Jag är tröttast. Kom inte in och klampa på mitt martyrområde.
Sedan, när jag yrseltrött druckit fyra koppar kaffe och läst morgontidningen och klockan är 05:00 och jag tittar på min helt underbara, tjocka, glada bebis som sitter och gnager på en tandborste helt nöjd och bara flinar. Då älskar jag honom över allt annat. Och vill gärna ha en till liten bebis.

Träben

2010-05-13T07:21:00.000+02:00

Ibland känns världen lite väl oflexibel.
Igår skulle jag (nästan) som vanligt hämta Noel på dagis. Eftersom det var så fint väder gick jag hemifrån en kvart tidigare för att hinna strosa lugnt i solskenet. Hur det nu var så kom jag ändå fram till dagis 14.45 istället för 15.00 som är vår vanliga hämtningstid.
Jag möter Noel och hans resurs i dörren, påväg ut.
Ta inte detta fel, jag avgudar Noels resurs, hon är verkligen en gåva till oss och Noel och hon gör underverk med honom, men ibland är hon ganska stelbent.
- Jaha, kommer DU nu redan. Noel har sagt hela dagen att det skulle vara pappa som hämtade idag. Så därför har jag varit förberedd på det. Att Magnus skulle komma alltså. Kl. 15.00. Det vore ju bra om ni kunde meddela vem som kommer och när, så att man vet. Det blir så konstigt annars, när man är inställd på att Magnus ska komma och så kommer du.

Men HERREGUD. Vad är problemet?
I nio fall av tio kommer jag, kl 15. Och det vet hon.
Idag kom jag 15 minuter tidigare.
Shit.
Hela verksamheten måste ju ha blivit påverkad. Alla planer gick i stöpet, hela dagen rubbades.
Stackars dom.

Ordningsvakter

2010-05-10T23:25:00.000+02:00

Vi har precis flyttat till en lägenhet i ett fint och nybyggt område. Problemet är bara att det är rätt ont om parkeringsplatser i anslutning till huset. För två veckor sedan fick Noel ett parkeringstillstånd för funktionhindrade. Och till vår glädje finns det en parkeringsplats inne på gården som är skyltad med ett stort P och en liten rullstol under. Alltså en Parkeringsplats för funktionshindrade. Så där ställde vi oss med vår bil. Dagen efter ställde vi oss med bilen där igen, eftersom platsen var ledig. Sedan åkte vi till landet ett par dagar och när vi kom hem så var ju som tur platsen ledig igen, så då ställde vi oss där. Dagen efter det kom Magnus hem från jobbet och då var platsen ledig, så han ställde sig där. Fast han glömde lägga fram själva parkeringstillståndet i rutan så då fick vi böter (1400 kr) men det är en helt annan historia.
Sedan började det hända grejer.
När jag kom hem från dagis med Noel i högsta hugg, i torsdags, så blev jag stoppad av en man som sa lite försynt att
- Jaa, du vet att det där är en plats för handikappade va?
- Jo, jag vet sa jag och nickade menande åt Noels ortoser och det faktum att jag faktiskt bar honom.
Jo, min son här han har en CP-skada och vi har tillstånd.
- Jaaa, men det är lite gnälligt om platsen och jag vill inte vara elak. Tänkte bara varna er så att ni inte får böter och så. Jag har själv använt platsen någon gång när jag lastat i och ur saker men det var inte så populärt. Och ni bor väl i HSB? Då tillhör inte ens platsen er förening.

Ingenstans framgår det att platsen skulle tillhöra någon. Men den ligger i anslutning till ett hus som tillhör grannföreningen. Ca tio meter från ett hus i "vår" förening.
- Jaja, log jag. Men jag har som sagt tillstånd eftersom jag har ett funktionshindrat barn, som du ju ser.
- Ja, he, ta inte illa upp, jag ville bara säga att det är som sagt lite gnälligt om platsen.

Samma kväll tar jag Vilhelm i nypan och går ned till bilen för att åka till ett stort byggvaruhus.
Då blir jag hejdad av en kärringjävel i fin kappa och fint smink och fin portfölj, precis innan jag ska sätta mig i bilen.
- Hörrödu, du bor i HSB va? Den där platsen är till för besökande till vår förening. Det är inte meningen att ni ska stå och ta upp den dygnet runt.
- Det har jag väl inte gjort heller, sa jag. Men jag har pratat med vår förvaltare och i väntan på en parkeringsplats på framsidan av vårt hus, så är bästa lösningen att vi står här, om platsen är ledig. Eftersom vi har ett funktionshindrat barn och det inte är planerat för några fler platser för funktionshindrade. Vi har tillstånd. Och platsen har ju varit ledig.
- Ja, men det är inte meningen att ni ska stå där dygnet runt. Tänk om vi får funktionshindrade gäster och ni står där. Vad ska vi göra då?
- Ja ni kanske kan kontakta oss, så kan vi flytta på bilen?
Vid det här laget har Vilhelm tröttnat och skriker som en gris.
- Jaha, och hur ska vi få tag på er då?
- Jag kan lägga telefonnumret i rutan, så är det bara att ringa.
- Ahmäh, det ska vi väl inte behöva göra heller?

- Hur tycker du att jag ska göra då, undrade jag?
- Ja, du får väl åka fram till porten och packa ur och sedan åka och leta parkering, precis som vi andra gör.
Nu står det även en gammal tant och gubbe bakom kärringjäveln och de nickar instämmande.
- Du menar alltså att jag ska packa in min treåriga, CP-skadade och autistiske son i lägenheten, lämna honom där ensam medan jag letar efter en parkering?
Vilhelm skriker nu så de döda vaknar
- Ja. Eller ja, du kanske kan ta med en barnvagn i bilen och ta honom i den.
- Ja, eller så väntar jag till nästa vecka när han får sin utprovade rullstol så kan jag ta honom i den.
Tystnad.
Tystnad.
- Ja, för vi ska inte behöva bli drabbade om det är så att vi får gäster som är handikappade och ni står där och tar upp VÅR plats. Det är nämligen VÅR förenings plats för gäster. Inte HSB:s.

Men jag ska bli drabbad varje dag för att jag råkar bo i område med skithögar, som inte verkar ha någon form av empati i kroppen alls och som aldrig har råkat ut för omaket med ett funktionshindrat barn. Det är ju för fan inte för att det är roligt som vi har ett PARKERINGSTILLSTÅND FÖR FUNKTIONSHINDRADE, idiot. Utan för att vi behöver just de platserna som är avsedda för funktionhindrade, för att underlätta vår vardag en smula. Dumjävel.

Och på tal om skitnödiga ordningsvakter i bostadssområden.

Mina barn

2010-05-10T10:16:00.001+02:00

Jag orkar inte skriva. Men vi har varit på landet. Och det har som vanligt varit toppen. Alla borde få ha ett eget lantställe. Här kommer lite bilder på mina bästa.

Min krulltott

Min hårlöse, men glade

Min badpojke

min butterkaka

Valborg i bilder

2010-05-02T21:19:00.000+02:00

Pojkarna kollar på brasan. På behörigt avstånd. Noel gillar inte eld.

Brasan

Mammans färdkost

Pappan.

Näääråå. Noel ville inte ha solhatt på kvällen.

Vårat fina, fina sovrum. På landet alltså. I Rucklet.

Vilhelm hjälper mamman att läsa inredningstidningar

Och så gjorde jag ett extra rum av lusthuset. Som förr (läs fram till idag) användes som förvaringsplats till en massa skit. Som gammal takpapp, trädgårdsmöbler och spindlar.

Bra helg. Noel har övat sin gångförmåga på diverse underlag. Med varierat resultat. Magnus har börjat färdigställa småfix, sånt som är föööör tråkigt men som måste göras. Taklister i badrummet. Måla en innerdörr. Dörrfoder på plats. Våningsängen färdig sånär som på färgsättning.
Jag drack mest vin och pussade på mina bebisar. Och lusthuset ja. Det blev bra. Om några år ska vi måla även där. Furupanel bort. Men det får som sagt vänta ett slag. Först nytt tak på själva huset.

Idag hann vi även fika och leka med fina människor med fina barn.
Sen köpte vi kallingar och trosor.
Ni ska jag sova. God natt.

Hur man får lite egentid

2010-04-25T21:43:00.000+02:00

Vi har som bekant ett fritidshus. Stugan. Eller Rucklet.
Vi måste byta tak. Det visste vi redan dagen efter att vi hade bestämt oss för att köpa stället. Vår granne därute är av åsikten att vi borde ha rivit hela skiten istället för att renovera. Det fanns inget hopp för Rucklet tyckte han.
Nu tycker han emellertid att vi har fått det ganska fint. Men vi borde fortfarande ha rivit det.
Jaja, taket.
Det är ett fult och otätt gammalt plåttak från 60-talet.
Magnus skickade ut en förfrågan på nätet om det fanns någon takfirma i Uppsalatrakten som kände sig sugen på att byta vårt tak. Vi tänkte passa på att anlita när ROT fortfarande finns.
Vi fick ett par svar. Första killen sa på telefon att det borde ta på sin höjd en vecka att göra och därmed kanske kostnaden skulle bli runt 100. 000 kr innan avdrag. Men han kunde inte riktigt säga något innan han sett stället.
När han sett stället sa han att det skulle ta två man på heltid i en månad att fixa. Runt 160.000 kr.
Vi fick känslan av att han inte ville ta sig an projektet.

Nästa kille fick vi fötroende för. Och taket han sålde in är sååååå snyggt och lite dyrare såklart. Precis sånt vi vill ha. Det skulle inte ta så lång tid och även om det är ett lite dyrare tak, som för övrigt är mycket lättare att lägga och ger mindre spill, skulle kostnaden bli runt det vi har räknat med. Men han skulle hem och fila lite på en offert.
Vi väntar på den nu.
Men vi känner ändå lite att det kanske är overkill med ett så fint tak på Rucklet. Som att polera en bajskorv.

I väntan på nytt tak polerar vi insidan av bajskorven. I helgen blev pojkarnas rum färdigt. Nästan. Nu är det snart bara en kvinnas touch som saknas. Gardiner och lull- lull. Krimskrams och möbler och sånt. Sånt som jag gillar.
Pojkarna mina har gjort följande medan jag har botaniserat i inredningstidningar:
Magnus har pulat ihop en våningsäng. Med sin väldigt bra och väldigt fina, nya skruvdragare.
- Sofia, den har som två växlar!!!! Skitbra när det börjar gå lite trögt. Då är det bara att växla ned liksom! Då blir den skitstark. Lycka!!!!

Noel har kollat på Kalas! Alfons Åberg. Ett och samma avsnitt dygnet runt hela helgen.
- Igen, ropar han lyckligt. Igen!
Men ibland har han behövt lite solsken på sina vinterbleka kinder och då har han outtröttligt stoppat grus och stenar i ett gammalt avloppsrör ute på gårdsplanen. Som den autist han är. Så finner han nöje i upprepning och stereotypt beteende. Han kan stoppar stenar i rör, bollar i rör, spikar i rör, pengar i grisen, burkar i hålet (panta burkar alltså) tills jorden går under. Efter timmar av samma sysselsättning frågar man:
- Vad vill du göra nu då, Noel?
- Stoppa stenar i röret, säger han och tindrar med sina ljusblå ögon.
Så det har han fått göra. Hur mycket som helst.
Vilhelm har stoppat Foppatofflor i sin mun. Han har precis lärt sig sitta stadigt utan stöd (nä, läs: mamman har äntligen börjat fatta att Vilhelm inte är en spädis längre och att han förmodligen har kunnat det där med sittande en längre tid, men mamman är så rädd att han ska slå sig om han inte övervakas och bärs 24 timmar om dygnet att hon inte har vågat prova. Hur illa man nu kan slå sig med en fallhöjd på ca 35 cm) och har dessutom odlat fram två små gaddar i nederkäken som kliar och gör ont, så allt åker in i munnen. Men helst Foppatofflorna. Så han har sugit och gnagt på dem hela helgen. Sittandes helt nöjd och tyst i timmar, utan att ramla en enda gång.
Så jag har insett att en kvinnas sätt att få egentid inte är så komplicerat.
Ge de manliga individerna rätt leksaker.
I vårt fall en Makita, ett avloppsrör och gammalt gårdsplanssingel och rosa Foppatofflor.

Pinsamt och förlåt

2010-04-23T09:43:00.000+02:00

Apropå mitt inlägg om kjol och pojkar. Läste precis detta inlägg av en vis far till en mycket söt son. Och jag tar av mig hatten och skrapar med foten och säger förlåt. Naturligtvis får man ha på sig vad man vill, när man vill och i vilken färg man vill. Jag bestämmer inte vad som är pojkigt eller flickigt. Noel får ha kjol anytime och jag kommer ändå tycka att han är finast på jorden.
Sådetså.

Min son Einstein

2010-04-22T12:29:00.000+02:00

Jo, just det. En liten sak bara.
Noel hoppar över att rita sådana där töntiga och oavancerade huvudfotingar. Han går på det tunga artilleriet direkt. Han sitter och ritar små bokstäver och siffror. Helt medvetet.
Fast det är klart, tvåorna blir åt fel håll.

Och hans favoritform är romb.

Könsneutralt

2010-04-21T08:00:00.001+02:00

Vi satt nyss och läste en bok. På en sida finns det en naken pojke och under honom finns ett antal kläder och saker. Det är meningen att man då ska välja ut det som pojken ska ha på sig.
- Vad är det? undrar Noel och pekar på en kjol.
- Det är en kjol, säger Magnus.
- Men den ska nog inte pojken ha på sig, säger jag. Det är bara flickor som har kjol.
- Det är det inte alls, säger Magnus. Kolla bara i Skottland.
- Jaja, men det är ju ett undantag, säger jag.
- Om du vill ha kjol Noel, så får du ha det, när du vill. Säger Magnus.
- Pappa, jag vill ha kjol på dagis, säger Noel.

Så nu ska Magnus köpa en kjol till sonen. Så går det.

Noel går.

2010-04-20T08:26:00.000+02:00

Ska jag?

2010-04-20T08:17:00.000+02:00

Alltså, jag har blivit erbjuden ett samarbete med ett företag som säljer barnkläder via nätet. Jag får välja ut ett par saker från deras hemsida och ni som läsare kan alltså vinna dessa saker.
Jag är osäker på om jag har något att vinna på detta, förutom kanske lite fler läsare och naturligtvis egoboosten att de valde MIN blogg.
Vad ska jag göra?
(Det är mest kläder och grejer för barn upp till tre år.)

förresten händer det så mycket nu så jag inte hinner blogga. Men ni ska få en sammanfattning så småningom.

2010-04-19T11:00:00.000+02:00

Vår

2010-04-19T10:58:00.000+02:00

Nu är det vår och då drar vi ut till stugan och sätter på oss foppatofflorna och dricker starköl. Och går lite med minirullen.

(Kolla in klädseln...bra föräldrar. Vindfleece, galonisar, keps och sandaler. SANDALER. Stackars barn.

och såhär blev det

2010-03-31T06:11:00.001+02:00

Jag plockade ur diskmaskinen, rensade kattlådan, läste ett sjukt roligt blogginlägg, skrattade högt och länge och sen satte jag mig med en kopp kaffe och en bok som jag fick hem i brevlådan i förrgår. Jag har inte läst en rad ur en bok sedan Vilhelm dök upp.
Jag läste 50 sidor och blev superdeprimerad.
Gick och lade mig kl 20.19.
Vaknade kl 03.00 av att brösten höll på att sprängas. Pumpa, pumpa, pumpa.
Kunde inte somna om.
Noel vaknade 04.
Ville ABSOLUT gå upp.
- Mamma, jag är pigg och glad.
Så det var ju bara att bita i det sura äpplet. Som egentligen är en väldigt söt och underbar son.
Så nu står jag här i köket och kokar grahamsgrynsgröt och väntar på att mina andra pojkar ska komma hem.
Undrar just hur de har haft det.

Vad komstigt det blev

2010-03-30T17:30:00.000+02:00

som Noel skulle uttrycka det.
Så här var det: idag skaulle Magnus ta med sig Vilhelm ut till sina föräldrar och sova där så att jag skulle få sova min andra hela natt sedan Vilhelm föddes. Jag skulle dessutom ta igen lite förlorad tid med den äldre sonen. Vi planerade hela vägen hem från dagis allt skoj vi skulle göra. Två saker för att vara korrekt. Äta våfflor med glass och gå till biblioteket för att leka.
Magnus kommer hem, tar vinnaren av GNÄLL-SM Vilhelm under ena armen och en skötväska under den andra och drar. Jag vispar ihop våffelsmet. Noel somnar.
Han sover som en sten.
Så nu sitter jag här. Jag har ätit mina våfflor.
Vad ska jag göra nu?
Rensa kattlådan? Torka köksluckorna? Dammsuga?
Vad gör man när man helt plötsligt får lite tid över som man inte har räknat med?
Jag tror jag går och lägger mig jag med.

Snoppar

2010-03-23T17:43:00.000+01:00

Jag har alltid haft svårt att visa mig naken för andra än mig själv. Vet inte varför, jag har aldrig haft några direkta komplex vad gäller min kropp. Förutom fötterna då. Stora, breda med långa tår som sitter glest. Och alltid blånagel på stortårna som det anstår en hästtjej.
Men så tänkte jag häromdan att naket är fint och inget tabu här hemma. Naket är naturligt och den tanken ska vi föra över på våra barn. Så när Noel ryckte i handtaget när jag stod i duschen så fick han komma in.
Han tittade ett tag på mina bröst och så sa han:
- Mammas snoppar.

Betyder det att jag har långa bröst? Eller penisformade bröstvårtor?

Hur man inte blir pigg

2010-03-20T21:17:00.000+01:00

Magnus tog den äldre sonen och drog till Stockholm för att hälsa på sin bror och Noels kusin, dricka folköl och sova över. Grabbevent. Jag kunde inte fort nog få iväg dom. Fatta att få vara själv en hel kväll och natt. Ja, med Vilhelm hemma också, men han lever fortfarande i symbios med mig och vi räknas alltså som en individ.
Jag planerade att dricka lite rödvin, packa upp några kartonger, äta godis, kolla på TV (på sånt som jag vill se) gå och lägga mig hyfsat tidigt och vakna utsövd och lycklig eftersom Vilhelm förhoppningsvis skulle ha en av sina bra nätter.
Men såhär blev det:
Vilhelm somnar för natten 16:15 och jag kan inte väcka honom. Jo, alltså det kan jag ju, men då är han världens grinolle och vill bara hänga i mina bröstvårtor. Jag lägger ned honom i soffan med förhoppning om att han ska vakna för att det är obekvämt och han fryser. Han gnäller två gånger för att han vill äta. Men han vaknar inte. Jag dricker ett glas mjölk och poppar gammalt popcorn som inte vill poppa. Däremot vill det starta en liten eldsvåda i kastrullen, som nu står totalförstörd ute på balkongen. Den enda kastrullen vi hade eftersom just kastrullkartongen inte står att finna någonstans efter flytten.
Lägenheten stinker av brända popcorn.
Jag trycker ändå i mig de stackarna som blev poppade, trots att de är ljusbruna och rökskadade. Jag får ett skal mellan tänderna som skaver och inte går att få bort.
Jag tappar orken och går och lägger mig 21.30.
Vilhelm vill ammas 22.30.
Sen vaknar han kl 00.30 utsövd, glad och tror att det är morgon och dags att gå upp.
Jag släpar mig ut i vardagsrummet, lyckas på något vis underhålla honom i två timmar och sen somnar han igen.
Vaknar 04.30 och då går det inte att övertyga honom om att det är bäst att sova lite mer. Så jag ammar honom och äter själv frukost efter det.

Inte en enda kartong tömd, inget godis ätet eftersom jag inte orkade gå och köpa något, inget TV- tittande förutom den strålande filmen Team America som visades vid 01.00 och som jag förövrigt sett två gånger tidigare, och ingen utsovning alls.
Nån som vill ha en bebis? Nån som vill ge mig lite sömn?
God natt

Spontanlek

2010-03-18T19:55:00.000+01:00

Min autistiske son har helt på egen hand och på eget initiativ interagerat med ett annat barn. Det är ovanligt. Det händer aldrig. Han kan leka bredvid så att det ser som om han leker med andra, men det gör han inte. Han kan göra samma saker som andra barn. Då ser det också ut som om han är med i leken. Men han hänger i sin egen värld liksom. Världen bredvid. Han initierar aldrig en ny kontakt med ett annat barn.
Men i helgen så var vi på museum och då var det en flicka, kanske i sex- sjuårsåldern, som befann sig i en sorts koja. Noel älskar kojor. Så han kröp in där. Till henne. Och så sa han:
- Hej flickan.
Varpå flickan lade en stor mjukisnoshörning på Noel och ovanpå det, sig själv. Noel höll väl på att klämmas sönder, men han garvade bara. Och vi var helt stumma.
Sedan ville Noel göra allt som flickan gjorde, följde efter henne som en liten skugga. Flickan hette Linnéa och jag är ganska övertygad om att hon också hade en störning inom autismspektrat. Vi fick nämligen inte kontakt med henne och hon betedde sig lite avvikande. Precis som Noel.

Ikväll sa han plötsligt:
- Igår lekte jag med flickan som hette Linnéa när vi var på museriumet. Det var roligt.

Museriumet. Dit måste vi gå fler gånger.

Babysim

2010-03-16T21:53:00.000+01:00

Jag bara måste skriva ett inlägg om detta. Alltså. Det är så lätt att lura av nyblivna föräldrar en ganska stor summa pengar på detta fenomen som kallas babysim. Inte ens som tvåbarnsmamma vet jag bättre. Kan bero på att jag aldrig babysimmade med Noel eftersom vi gick och badade gratis med barnhabiliteringen. I samma bassäng. Som jag nu betalar i runda slängar 1400 kr för sex tillfällen för. För vad?
Jag hade en föreställning om att det ska vara så mysigt, ett fantastiskt litet sätt att umgås med sin bebis samtidigt som bebisen får vattenvana och lär sig simma.
Gång ett gallskriker Vilhelm hela tiden, är stel som en pinne och kan inte fokusera på någonting. Ögonen står rätt ut och han vet inte vart han ska titta. Han blir hysterisk. Redan innan själva "simmet", när man ska duscha sin intet ont anande bebis i en stenhård stråle och tvåla in hela honom, medan han glider omkring som en liten snorloska i plastbarnstolen (obs, en stol ska räcka till alla sju barn) eftersom han är fyra månader och inte kan sitta helt stabilt själv ännu. Han klämmer sin lilla pillesnopp och får skrapmärken på baksidan av låren och fattar inte varför jag torterar honom på detta sätt. Samma scenario efter "simmet", men då ska han dessutom kläs på, halvfuktig, skitvarm, hungrig och panikslagen, liggandes på en liten blöt handuk på golvet eftersom det bara finns två uppblåsbara skötbord till sju barn. Nä, fy fan vilken pärs.

Gång två upprepas allt. Det enda Vilhelm vill göra i bassängen är att suga på sina händer frenetiskt, eller dricka klorvatten. Eller suga sig fast som en igel på min hals. Han skiter i den sjungande lilla rosa badankan eller skattkistan som är full med lena stenar. Han vill bara därifrån. Ögonen putar ut på ett högst skrämmande sätt och han ser helt galen ut. Lite som Onkel Fester. Samma frisyr också.

Gång tre och fyra skiter vi i. Jag pallar inte.

Gång fem går rätt bra och jag tänker att jaa, det kanske är rätt ok ändå. Värt 1400 kr. Eftersom vi glömt att säga upp oss från nästa kurs och alltså har varit tvungna att betala ytterligare 1400 kr för kommande sex tillfällen.

Gång sex bli värre än någonsin och jag får ta min nakna bebis, efter tio minuter i bassängen, och klä på honom i entrén. Eftersom han blir helt utom sig i närheten av omklädningsrum och klordoft. Duscha får vi göra hemma.

Nu har vi ytterligare sex gånger att ta oss igenom. Hoppas, hoppas, hoppas att han börjar uppskatta mys-axelläge, badankor och balansringar så att det inte känns som att jag lika gärna kunde ha torkat bort Alfons lilla, lilla, lilla bajskorv med mina 1400 kr.
För visst ska det väl normalt sett vara mysigt?

En vän har räknat lite på hur mycket det kostar att lära sina barn att simma om man ska köra hela paketet, enligt rekommendation. Det gör han här.

Jag ger det en chans till. En chans.

Alfons i ny tappning

2010-03-14T21:00:00.000+01:00

Noel och jag läste "Godnatt Alfons Åberg" tillsammans. Eller, ja, läste och läste. Vi gick igenom innehållet.
- Där spillde han saft, sa Noel
- Ja, och när han druckit saft blev han kissnödig och kissade en liten, liten,liten, liten droppe, sa jag.
- Ja, och sen kom det en liten, liten, liten, liten bajskorv, sa Noel.

Det vore väl en rolig bok?

Vill ni se Vilhelm?

2010-03-12T19:29:00.000+01:00

Ett halvår senare?
Här är han

Min goding.

Existentialism

2010-03-11T20:24:00.000+01:00

Dagen kom. Flyttdagen. Tillträde till den nya lägenheten. Monstruöst stor tyckte vi första dagen. Andra dagen hade vi vant oss. Vi har fortfarande ca 40 kartonger ouppackade ute i stugan. Var fan ska alla de sakerna få plats? Vi har ju fyllt varenda litet hörn här hemma. Hur alla sakerna fick plats i en hälften så stor lägenhet tidigare övergår mitt förstånd.
Jag dammsög igår.
Det tog forever. Sen, när jag äntligen var färdig, råkade solen skina in genom vardagsrumsfönstren. Då var det bara att plocka fram dammsugaren igen. Eftersom det plötsliga ljuset uppdagade minst lika mycket katthår, damm, riskorn, vällingpulver, grus, kaffe och annan skit som jag redan dammsugit upp. Gardiner och persienner kanske inte är en dum tanke ändå. För att dölja skiten liksom, inte stänga ute ljuset.

Jag träffade min gamla mammagrupp förra veckan. Då berättade übermamman M att de hade städhjälp. Som en helt självklar grej. Med RUT- avdrag och allt. Det är lika bra att passa på tyckte hon, avdraget är nog inte här för att stanna. Städbolaget tar 160 kr i timmen efter avdrag. Då dammsuger de, våttorkar, dammtorkar, tar bort kalkavlagringar i kök och badrum. Och det bästa av allt: man behöver inte plocka undan innan. Det gör de också. Fast då tar det såklart lite längre tid.
Åh, vad jag önskar mig RUT- städ. Det finns annat skoj man kan göra med tiden. Inte för att vi någonsin har prioriterat städning, men med det enorma ljusinsläppet i vår nya lägenhet är vi nog så illa piskade är jag rädd. Det finns ingenting som kan döljas i vrårna. Och eftersom det tog forever att bara dammsuga så inser jag hur lång tid det kommer att ta att göra resten i vår spatiösa våning. Frågan är bara hur jag ska motivera städhjälp så att Magnus tycker att det är en lika bra idé som jag.

Noels autismträning har börjat. Vi ska skrapa ihop minst 25 timmars träning i veckan. Vi har en registreringsblankett, där en pinne markerar fem minuters träning. Just nu, torsdag kväll har vi lyckats skrapa ihop 1 timme och 50 minuters träningstid, inklusive den träning han får på förskolan. 25 timmar låter som en omöjlighet. Är man ens vaken 25 timmar i veckan?
Jo, jag är ju vaken i allra högsta grad. Vilhelm sover mellan 18- 03. Sedan är det morgon. Jippie. Alla vet ju hur glad och mysig man är kl 03 på morgonen, när man gått och lagt sig 23.

Sedan har jag och Magnus enats om att jag ska lämna Noel på dagis och han hämta. Så att vi är två föräldrar igenom helvetestimmen på eftermiddagen/kvällen. Timmen när alla är hungriga och griniga, maten är olagad men på gång och allt bara kaosar. Den timmen då Noel visar upp sin allra värsta autismsida. Skriker omotiverat. Slänger saker omkring sig. Slänger saker på Vilhelm. Inte lyssnar alls. Den timme jag var ensam med denna furie tidigare, samtidigt som Vilhelm var som mest sugen på att dias och maten skulle bli ätbar. HELVETESTIMMEN. Jag började grina varje dag. Och mina barn med.
Jag vet att situationen inte är unik för mig. Men den känns lite mer svårhanterbar med en autistisk, rörelsehindrad son som inte kan gå och en som fortfarande är en liten bebis. Och inte heller kan gå. Det är svårt att bära två bångstyriga och hungriga barn genom snövallar höga som små berg, oplogade vägar och så vidare som man stöter på, på den 400 meter långa sträckan mellan parkeringshuset och lägenheten.
- Jaja, säger min mamma. När ni var små så gick jag förbi affären på vägen från pendeltåget till dagmamman, handlade middag och frukost, släpade de 100 kilo tunga kassarna flera mil, hämtade er tre, släpade kassar och tre barn flera mil hem, lagade middag åt tre barn, skapade världsfred och utrotade all fattigdom varje dag typ, som ensamstående, samtidigt som jag skaffade mig en utbildning och gjorde karriär och jag klagade aldrig. 400 meter. Pft. Löjligt.

Så jag håller tyst. Jag har det bra. Jag har det bra. Jag har det bra. Framför allt så har jag Magnus. Som bringar lite ordning i kaoset, som verkligen orkar med Noel just nu och som gör underverk med honom. För jag är lite trött.
Men jag har det bra. Och en väldigt stor och väldigt fin lägenhet!

Vad barn snappar 2

2010-02-21T20:58:00.000+01:00

Vi var nyss hemma hos svärföräldrarna på middag. Till efterrätt blev det glass. Noel åt och tryckte i sig av glassen.
- Är det gott Noel? undrade jag.
- Kvalitet, svarade han.

Ni som undrar

2010-02-19T20:47:00.000+01:00

Vi köpte en Volvo. En röd. Så nu har vi vår egna Blixten McQueen. Eller Blixten Maskin då som Noel säger. Fast mer korrekt skulle vara Mafin eftersom han numer byter ut alla sch- ljud mot f. Vilket ofta blir ganska roligt. - Nä, vi fiter i det. Till exempel.
Det bästa med Volvo måste vara allting. I alla fall om man är en barnfamilj. Den går dessutom på diesel, vilket känns både ekonomiskt och lite mer miljövänligt.
Jag har köpt en sån här dator. Jag är mycket nöjd. Den är både snygg och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Jag kan inte sluta pilla på den. Den är så blank och fin. Skön att ta på liksom. Tack Snippelina för tipset och ombesörjningen.
Som grädde på moset har jag också köpt ett par nya glasögon. Jag har tidigare haft glasögon vid TV- tittande och mörkerkörning. Fast det stämmer inte. Jag har aldrig använt glasögonen eftersom de är skitfula. Inte för att jag är ytlig. Inte alls.
Men fula glasögon gör inte susen för utseendet.
Men nu har jag valt med omsorg. Hon som jobbade i glasögonaffären som någon form av smak- och stilrådgivare tyckte absolut inte att jag skulle ha dessa. De passar inte min rödrosa hy och råttfärgade hår tydligen. Nä, jag skulle enligt henne ha ett par spräckliga bågar i brunt, eller helst i rött. Sist jag lyssnade på en annans persons tycke blev det 3000 kr rätt ner i skrivbordlådan. Nu kände jag mig oerhört säker när jag benhårt höll min linje. Svarta, kraftiga bågar. Som jag velat ha ett tag. Jag vacklade en liten stund dock, när hon tog fram ett par lila. De var fina. Men jag skulle ju ha svarta. The end.
Så även om snygga glasögon inte heller gör susen för mitt utseende, så har jag valt dem själv. Och jag älskar dem. De är både snygga och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Vi har också fått titta på vår nya lägenhet. Två gånger. Jag dreglar ofrivilligt när jag tänker på den. Vilken våning! Vilket kök! Vilket golv i sovrummet! SUPERLATIV räcker inte till för att beskriva den. Jag bara älskar. Och det borde jag ju göra. Jag har ca 2683398 anledningar att göra det nämligen.
Den är snygg, stor och bra. Precis som jag vill ha det mesta.
Och det bästa av allt är att vi får flytta dit om fem dagar. Fem dagar.
Då börjar livet.
I morgon ska Magnus åka till stugan för att fösa ner lite snö från taket. Vi har konsekvent undvikit att tänka på att taket kanske har rasat in av snötyngden. Det man inte tänker på kan inte hända, är vår filosofi.
Men nu är det tyvärr oundvikligt. Eftersom det ska komma mer snö. Och vill vi ha ett ställe att åka till i sommar så bör vi nog skyffla lite. Eftersom konstruktionen på rucklet inte är helt bra. Snarare faktiskt helt dålig. Inte gjord för ton av snö. Vi håller tummarna.
Nu tillbaka till OS.
Förresten, grattis Peter till Globen! Och vi håller tummarna även i helgen.

Kakbak blir lätt gångbart

2010-02-17T20:10:00.000+01:00

Vi gick en introduktionskurs som vände sig till nyblivna autismföräldrar, eller ja, föräldrar till barn som nyss fått diagnosen autism. Kursen heter Första steget. Passande nog, visade det sig dagen efter.
Vi fick en hemuppgift: vi skulle genomföra en aktivitet tillsammans med vårt barn. Planera den, genomföra den, och reflektera över vad vi kunde gjort annorlunda och hur man eventuellt kunde utveckla aktiviteten.
Vi bakade en kaka. Ingen big deal kanske, men Noel har alltid varit LIVRÄDD för elvispen. Och alla andra hushållsmaskiner. Så vi har konsekvent låtit bli att dammsuga under tre år. Och baka.
Men nu bakade vi en kaka som inte behövde vispas. Noel tyckte det var roligt. Så roligt att han senare på kvällen ville göra något som han inte heller gjort förut. Han ville gå. Inte många steg, inte stadigt, inte perfekt. Men han gick. Som en jättesöt, jätteliten och jättelevande zoombie såg han ut när han haltade framåt med armarna framsträckta. Som när man går på fyllan, när man är riktigt dyngrak och fötterna inte hinner med kroppen. Så såg han ut. Men han kämpade. Ramlade. Snubblade. Men gav sig inte. Och för varje litet steg blev han säkrare och säkrare. Nu har han gått 58 steg som mest. Inte stadigt, inte med full kontroll och balans, benen är ju såklart fortfarande lika stela och han ställer sig inte upp och går spontant. Men han kan gå. Det är ett stort steg. Det första steget. Och knäna ser ut som köttfärs. Men det bekommer honom inte märkbart.
Undrar vad som händer vid nästa kakbak. Om tre år eller så...

Snart så

2010-02-05T15:00:00.000+01:00

Kombinationen datorhaveri och internetskugga (ja, jag vet! Internetskugga, finns det? Men uppenbarligen i alla fall på en plats i Sverige och där bor jag just nu. Två meter från huset är det full täckning. Skitmärkligt) innebär blogguppehåll. Men snart har jag både det ena och det andra (fungerande dator och internet). Då ni.
Det har hänt så mycket. Som ni ska få läsa om. Snart.
Typ om en vecka eller två. Eller kanske tre.
Vi ses.
Ett litet smakprov: Noel kan gå.

I högan låga

2010-01-03T21:37:00.000+01:00

Detta hände i morse:
Mamma fyller år idag. Vi skulle åka dit och fira henne lite, men framför allt skulle vi åka dit och tömma vår proppfulla bil i huset som ska vara vår bostad de närmaste tre månaderna. Förklaring: vi har sålt vår lägenhet och ska vara ute den 11/1 och vi får tillträde till den nya lägenheten någon gång i mitten av april i bästa fall. Mamma har ett litet hus som står tomt och vi kom igår hem från Sälen och ansåg att det verkade dumt att ta in all packning till lägenheten då den ändå ska transporteras vidare typ i morgon. Alltså skulle vi åka och tömma bilen i det lilla huset som ligger där mamma bor, idag.
I morse gick jag ut för att hämta Vilhelms blöjor i bilen som var proppfull med packning. Eftersom det var kallt tänkte jag att jag skulle provstarta bilen så att vi skulle vara säkra på att den startade då vi skulle åka. Provade tre gånger, men det gick inte.
Grannen stack in nosen genom dörren:
- Min bil är också helt död, jag har ringt till Assistanskåren. Du kanske också behöver deras hjälp? sa han.
- Jävla skitbil, sa jag. Nä, vi får nog hjälp av någon kompis, men tack ändå. Steg ur bilen, smällde igen dörren och låste.
Så gick jag in, tog av mig jackan och berättade för Magnus att vi har en jävla skitbil som inte klarar ett par jävla minusgrader förihelvete och hur fan ska vi göra nu?
Sen kom jag på att grannen har en stolpe med el i.
- Jag kanske kan låna den, sa jag. Ska jag gå ut och fråga om det går bra, frågade jag Magnus.
- Ja gör det.
Vår bil har nämligen startat utan problem i svinkalla Sälen mha motorvärmare.
Tur att jag gick ut. Just precis då.
När jag kommer ut ser jag att framlyktorna lyser. Och att det BOLMAR ut rök från motorhuven, eller det som är under den.
Och eftersom jag alltid handlar så klokt, genomtänkt och rationellt, så tvärstannade jag, undrade varför jag inte hade med mig mobilen så att jag kunde ringa Magnus, jo just ja, den var ju urladdad och laddaren låg någonstans underst i packningen i vår proppfulla och numer ocks rökutvecklande bil. Sedan vände jag på klacken och sprang in igen, slet upp dörren och skrek åt Magnus att bilen BRINNER, VAD SKA DU TA MED DIG FÖR ATT SLÄCKA ELDEN MED?
-Men herregud, öppnade du inte huven och hällde snö på det som brinner? Det finns ju snö ute, sa Magnus, satte på sig skorna, sprang ut, samtidigt som han ringde brandkåren.
Då skämdes jag lite, för jag var inte säker på om bilen brann, jag hade ju bara sett lite rök ju, och varför hade jag inte tänkt på snö? Tänk om brandkåren ryckte ut och bilen bara stog och pös lite? Lite rök gör väl ingen eld?
Men den brann verkligen.
När brandkåren kom slog det upp halvmeterhöga lågor genom huven och de fick bryta upp den och släcka elden. Hela Uppsala stod på vår parkering och förundrades.
Fatta.
Dessutom gick inte dörrarna att öppna. Kortslutning på något vis. Tänk om vi alla hade suttit i? Eller bara barnen? Fy fan.
Så nu har vi packning som stinker brandrök och en bil som ska till bilkyrkogården. Vi har två barn, ska vara utflyttade ur lägenheten om en vecka och den temporära bostaden ligger sk enskilt. Dvs, ingen kollektivtrafik öht, tre mil från Uppsala.
Bra tajming av bilfan att säga upp sig.
Nu ska vi köpa ny bil, igen.
Fast det är ju ganska roligt.

Mångfacetterad

2009-12-22T21:16:00.000+01:00

Åhhh, det suger verkligen att inte ha någon dator när man har så mycket att skriva. Nu lånar jag Magnus, igen.

Min son har alltså autism.
Han är autistisk. Autist.
Ingen gradering eller så. Bara diagnosen autism.

Men det förändrar ingenting. Vi vet inte mer idag än igår. Om någonting. Och Noel är ju fortfarande densamma.
Han kan klara sig galant genom livet, flytta hemifrån när han är 18 med sin skitgulliga flickvän (eller pojkvän också för den delen) få tre underbara barn och disputera i genetik.
Eller han kan bo kvar hemma när han är 40 år, med sina åldrande föräldrar som är de enda som förstår och kan hantera honom, och jobba på Samhall.
Det som är bra är att han inte har något förståndshandikapp. Säger de. Då kan han ta till sig träning bättre. Men autistisk kommer han alltid att vara. Det är en livslång diagnos.
Stackars Noel. En liten kropp som är motsträvig och inte gör som han vill. Trots kämpande hela tiden. Och på det lite störning i utvecklingen. Som han kommer att behöva kämpa med också, hela tiden. Som grädde på moset så ser han helt normal ut. Han ser ju inte funktionshindrad ut. Vilket kommer att göra det extra svårt för omgivningen att förstå honom.
Tur att han i dagarna har fått sina nya vinterkängor från OLMED. Om man nu skulle tvivla på att han har svårigheter. De ser nämligen funktionshindrade ut. Precis som Mangaskorna.
God Jul på er alla!

Middagar

2009-12-21T22:01:00.000+01:00

Vi var bjudna på middag för ett par veckor sedan, hemma hos ett par med en son i Noels ålder och en son i Vilhelms ålder. Dessutom är paret i vår ålder, eller ja, i allafall nästan. Som den manliga delen av paret själv sa; alla är väl typ trettio?
Jag var som vanligt äldst.
Underbar mat serverades. Alla satt samlade runt matbordet i exakt fem minuter.
Noel ville inte äta. Han skrek och var trotsig och ville absolut leka med alla leksaker istället. Sonen i Noels ålder blev lite nervös och ville hålla koll på att Noel behandlade hans leksaker med den respekt de förtjänade och sprang också iväg från bordet.
Sen ville ju Vilhelm naturligtvis ammas. Och på det ville parets yngste också ammas.
Vi åt alla kall mat, i omgångar. Förutom Noel som inte åt alls. Han var inte alls den Noel han brukar vara. Han var gnällig, omedgörlig och ganska ocharmig. Inte alls den kille vi känner. Och här blev hans problem ganska påtagliga.
Han lekte inte med det andra barnet, han röjde bara runt bland leksakerna. Han lyssnade inte, eller förstod inte, när vi eller det andra barnet sa att han skulle vara försiktig med leksakerna. Det var svårt att nå honom. Han körde sitt eget race.
Noel gör ofta det. Men det gjorde jag med. Mina bröder med.
Jag trivdes alldeles utmärkt i mitt eget sällskap när jag var ung (yngre). Jag tror nog att jag är den trevligaste människa jag känner.

Men det var tydligt. Att Noel är lite avvikande, för de barn som inte umgås med honom dagligen. Han är nog svår att läsa. I alla fall för en stackars snart-treåring som säkert sett lite fram emot att träffa ett annat barn och leka järnet, men som istället fick försvara sina leksakers rätt att stå kvar på sina platser. Noel visade ingen hänsyn.

Kvällen fortlöpte och i slutändan blev det nog lite bra även för barnen. Vi vuxna trivdes hur som helst hela tiden trots den stormiga starten.

För några dagar sedan var vi hembjudna till ett par utan barn. Och där var ju Noel såklart sitt vanliga supercharmiga, glada och sociala jag. Så som jag alltid beskriver honom. Som han ju är.
Men inte när man hoppas att han ska vara det.

I morgon får vi diagnosen.
Spännande.

Tom Bergeron

2009-12-14T13:45:00.001+01:00

Vi (skäms) gillar att titta på AFV. Noel har precis också börjat uppskatta att skratta åt folk som ramlar och slår sig i skrevet, får saker skjutna i skrevet eller har hundar hängande i skrevet. Fast jag tror mest att Noel skrattar för att vi gör det. Skrattar alltså.
Noel har, sedan han började prata, talat ganska artikulerat och korrekt. Inte alltid, men för det mesta. Därför är det ju extra festligt när han säger lite fel. Som när vi tittade på AFV.
Ett inslag med två killar som leker med en levande kräfta. Den ena killen har bar överkropp. Naturligtvis slutar det med att kräftan grabbar tag i och blir hängande i den killens bröstvårta.
Noel har lärt sig att man skrattar åt sådant så han brister ut i ett ganska tillgjort asgarv.
-Hahahahaha, en kläffna i brösttårtan, skrattar han.

Stolt

2009-12-11T14:26:00.000+01:00

Ok, så värst länge kunde jag inte hålla mig från bloggandet.
Ska bara skriva ett par väsentligheter på lånad dator.
1. Kan någon rekommenderar en dator? Vilken djungel... prisklass 10-15.000. Laptop.
2. Vi får svar på utredningen den 22/12. Nervöst.
3. Visste ni att om man ska komma i tid till någonting, med två barn, så måste man lägga till 45 minuter mot vad det brukar ta?
4. Vi kom alltså försent till lussefirandet på förskolan idag.
5. Noel var en bedårande pepparkaksgubbe. Han sjöng bäst. Och var sötast. Jag är enormt stolt. Precis sådär töntigt föräldrastolt (över något som egentligen var helt värdelöst). Tänk vilket begåvat barn jag har. Hur ska detta sluta?

Blogguppehåll

2009-12-10T11:27:00.000+01:00

Min dator har havererat. Jag måste därför ta en paus i bloggandet. Ofrivilligt.
Återkommer.

Hitta tillbaka.

2009-12-01T21:35:00.000+01:00

Magnus har, sedan en vecka efter Vilhelms nedkomst, sovit på soffan.
Jag sover i sovrummet, i sängen, med Vilhelm.
Anledning: Vilhelm äter 4 gånger per natt, jag har lärt mig att amma honom liggandes men måste ju byta källa vid varje tillfälle. Om ni fattar.
Alltså, Vilhelm ligger i mitten av sängen och jag hoppar fram och tillbaka över honom 4 gånger per natt. Byter däremellan en blöja. Ibland fler blöjor än så.Vid 03-04 börjar det STORA STÅNKANDET och knorrandet. Bebisen sover men han låter värre än en häst travar. Och han bökar och stökar och kryper tätt intill. Bökar och stökar och tar upp hela sängen. Hur kan en så liten kropp ta så mycket plats?
När Magnus sov i samma säng slogs han och Vilhelm om utrymmet och lämnade liksom inget kvar till mig. Jag låg stel som en pinne och balanserade längst ut på sängkanten. En endaste sekund av sömn och jag hade dråsat i golvet. Så på en vecka sov jag inget.
Jag sover bättre när jag bara har liten att ta hänsyn till. Magnus sover bättre i soffan där jag inte suckar HÖGT, slår honom, puttar på honom, väcker honom så att han inte ska rulla över Vilhelm.
Win-win situation.
Nu sover dock bebis i sin säng längre perioder. Äter en, kanske två gånger per natt.
Det är snart dags för Magnus att flytta tillbaka.
Vi ska åter få ett samliv.
Hjälp!
Hur gör man?

Interntråkigt men internroligt

2009-11-30T22:06:00.000+01:00

... och för er som har barn och är lite insatta i kiddoleksaksochfilmochbokvärlden: Noel säger Blixten Maskin...
Moahahaha. Tycker jag i alla fall. Men jag är ju subjektiv mor.

(Karaktären han syftar på heter Blixten McQueen)

Julstök

2009-11-30T21:38:00.000+01:00

Jag älskar julen. Det är den bästa högtiden. Först så mycket julpynt så hälften vore nog. Julgardiner, tomtelampskärmar, både stjärnor OCH stakar i samma fönster, hela kittet. Sedan pysselkväll runt lucia, när det bakas pepparkakor, görs tryffel,stöps ljus och dricks Long Island Icetea`s. På julafton är det mycket mat, mycket mys och många (dyra) klappar. Man börjar med gröt på morgonen, Kalle vid tre, sedan ett fullsmockat hemmagjort julbord och sen julklappsutdelning. Man får ett paket i taget så att alla kan se hur fin och dyr klapp man fått. Stoj och stim och tjockt med folk. Mycket alkohol. Om man vill. Så har det alltid varit.
Magnus är inte lika tänd på julen. Hemma hos honom har det varit en stillsam högtid med hemmagjorda klappar. Tyst dag, revbensspjäll till middag, Karl Bertil Jonsson och sedan julklappsrim på klapparna. Seriösa rim. Inte nödrim som jag är bra på. Sen är det Whiskey och kanske Alfapet. Vuxet liksom. Lite ångest tycker Magnus.
Kulturkrock.
Båda alternativen har sin charm. Vi försöker skapa oss en egen tradition, som kanske kan kombinera det bästa från två världar.
Första julen med barn drabbades vi av vinterkräksjuka och fick stanna hemma.
Fatta vilken antiklimax. Som jag hade laddat.
Nu i år hittar jag inte ens pyntet. Det står väl längst in i förrådet på vinden.
I lägenheten trängs flyttkartonger, babygym och dammråttor.
Vi ska vara utflyttade den 11 januari och ska dessutom hinna vara en vecka i fjällen runt nyår. Så i år blir det inte heller som vi (jag) är van vid. Vi julstökar bort våra ägodelar i stället.
Flyttstädar istället för tänder fjärde ljuset.

Men nästa år, då jävlar.
Då blir det tomtegröt, tomtelampskärmar, tomte och en sprakande brasa ute i stugan. Med nära och kära, sprit och julbord (med revbensspjäll), många små klappar med lagom lätta rim om man vill, fast flest klappar till barnen och både Kalle och Karl Bertil Jonsson.
Det bli mysigt det.
Jag längtar redan.

Språkbruk

2009-11-27T12:42:00.000+01:00

Det är först nu jag på allvar förstår vikten av att vårda mitt språk. Jag är rätt duktig på att svära. Inte för att jag har dåligt ordförråd eller kommer till korta verbalt. Jag gillar helt enkelt att förstärka det jag säger med en liten svordom. En dålig vana jag har. Som "fan, vilken bra dag det har varit idag" eller "fan, det här var jävligt gott" eller "helvete, vad dåligt jag har sovit i natt".
Det blir en jargong liksom. Magnus är likadan. Nu måste vi sluta, ögonaböj.

På dagis:
- Noel, ska vi ta på mössan också?
- Nej, vi skiter i det.

Bra sagt av en 2,5- åring.
Vi skiter i det. Alla fröknar hörde.

Magnus, vi måste skärpa oss nu.

Om framtiden

2009-11-27T10:06:00.001+01:00

Jag är med i en maillista för föräldrar till CP- skadade barn. Den är verkligen helt fantastisk, det finns så mycket kompetens, erfarenhet och KÄMPANDE föräldrar därute. Alltså, maillistan fungerar så att man skriver t.ex en fråga rörande sitt barn och skickar iväg. Då kommer den frågan att vidarebefordras till alla som är med på maillistan och alla har möjlighet att svara. Detta gör att man kan få 20 svar, beroende på allas olika erfarenheter.
Ni fattar.
Så även om jag inte frågar så mycket, så får jag väldigt mycket input ändå. Om hur det är. Hur folk har det. Hur det kommer att bli.
Därför är jag tämligen övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen.
Inte bara för att andra barn på listan med Noels diagnos är det, men också för att jag ser att han har svårt med kroppen. Vänsterbenet är motsträvigt. Balansen har tagit semester. Kanske föralltid, men förhoppningsvis bara på obestämd tid.
Men vår kille kämpar på. Han är stark som en oxe.
Jaja.
För ganska länge sedan så jag till Magnus att jag var helt övertygad om att Noel kommer att bli rullstolsburen. Kanske inte inomhus och inte på korta sträckor, men hans kropp kommer inte orka på samma sätt som kroppen hos ett friskt barn. Så för Noels skull så kommer rullstol vara ett bra alternativ.
Magnus slog ifrån sig totalt och menade att jag inte alls kan vara övertygad om en sådan sak. Det var nästan som att vi började gräla. Men bara nästan.
Så för ett par veckor sedan sa jag det igen, av någon anledning. Kanske var det i samband med att vi diskuterade vår nya lägenhet. Kanske tänkte jag på eventuell bostadsanpassning.
Och Magnus blev sådär arg och ledsen igen. Nästan som att vi blev osams. Men bara nästan.

Dagen efter var Noel och Magnus på NIT på barnhabiliteringen.
När Magnus kom hem sa han med ett leende:
- Jag tror också att Noel kommer att få rullstol.
Det visade sig att ett utav barnen som är något äldre än Noel, i NIT- gruppen, som är jätteduktig på att gå och klarar väldigt mycket själv, hade kommit dit i en rullstol.
Och då hade det liksom blivit helt avdramatiserat i Magnus ögon. Rullstol kanske inte är världens ände. Kanske är den början på något bra?
Vi är inte där ännu. Men kommer antagligen dit snart. För än så länge har Noel lite svårt att gå. Och han kan ju inte krypa sig genom livet. Det kommer att ta så lång tid då.

Det kom ett mail

2009-11-24T22:40:00.001+01:00

Jag fick ett mail av min svägerska häromdagen. Så här stod det:
Hmm, när man googlar på bajs kommer denna bild upp.
Och så var det ett googleutklipp där min blogg stoltserade som en träff.
Det var ju väldigt roligt, tycker i alla fall jag.
Att det finns folk som googlar på bajs alltså.
Nu ska jag fira min 34-årsdag färdigt.
D.v.s krypa ned med bebisen i sängen och amma.

Vem är du?

2009-11-20T22:02:00.001+01:00

Så här i mammaledighetens tid hänger jag en del på sö intörnett. Nu har mina pengar tagit slut pga Traderamissbruk så nu måste jag hitta andra sätt att fördriva tiden, förutom att amma. Och det känns som sö intörnett har tagit slut. (läs: jag är helt värdelös på datorer och vet knappt hur man googlar eller hittar intressanta bloggar. Det enda jag är bra på är att hitta ovanliga diagnoser som jag blir helt övertygad om att mina barn lider av. Jag är också ganska bra på att helt okritiskt köpa allt som står i artiklar osv, vilket har gjort att Magnus aldrig tror på mig när jag säger att jag har fakta och bevis för det jag säger. Jag är också, som sagt, rätt bra på att göra av med pengar).

Kan du hjälpa mig?
Jag skulle vilja veta:
Vem är du som läser min blogg? Kort beskrivning av dig, typ ålder, yrke, civilstånd, barn, allt som Du vill dela med dig av, om dig.
Hur hittade du hit?
Har du en egen blogg? Adress?
Vilka andra bloggar läser du?
Bloggrekommendationer?
Andra rekommendationer? Som inte innebär pengasvinn.

Tackar ödmjukast för Din tid!
Sofia

En liten bild på min nya kille

Kärlek....

2009-11-19T07:23:00.000+01:00

Detta utspelade sig för bara några minuter sedan:
Noel sitter i sin fåtölj och glor på Teletubbies. Jag sitter i soffan bakom och ammar. Då vänder sig Noel mot mig och säger:
- Vet du va.
- Vet du vad, vad då? undrar jag.
- Vet du va, älskar dig.
Fattar ni?
Åh vad jag grinar inombords. Vilken underbar son jag har.

Tolkningsfråga

2009-11-18T12:01:00.000+01:00

Vi var med Noel hos barnspecialistläkaren häromdan för att diskutera astman, medicineringen och eventuellt få vaccin mot den nya influensan.
Varje gång vi kommer till ett ställe med vitklädda människor bli Noel panikslagen. Det innebär alltid någon form av obehag.
Eftersom vi blåhåller honom för att doktorn ska få knacka och banka, lyssna och glo med kalla instrument, tänja, slita och dra, stoppa in okända föremål i öron, näsa, hals. Tvinga i honom illasmakande substanser, hälla svidande droppar i ögonen eller låsa hans ben i stelnande, brinnande gips.
Denna gång inget undantag eftersom han fick ett stick i låret.
Och vid varje tillfälle säger vi: ta det lugnt älskling, det är inte farligt.
Exakt vad vill vi med de orden? Lugna?
Vi säger bara så när vi är på sjukhus eller hos doktorn.
Inte farligt blir därmed synonymt med "akta dig förfan, spring för livet, för snart blir det obehagligt och gör ont".
Man bör kanske byta taktik.

Avslag

2009-11-16T22:16:00.000+01:00

Vi har ansökt om förhöjt vårdbidrag för Noel. Idag kom beslutet.
Vi har sedan tidigare 1/4 bidrag, dvs 25 % av maxbelopp, det minsta man kan få. Vårdbidrag ska bl. a kompensera ekonomiskt för den förlust i lön som föräldrarna gör när de inte kan vara på sitt arbete p.g.a att de måste följa med sitt funktionshindrade barn till HAB, botoxinjektioner, utredningar, sjukgymnastik, kommunikationsträning, ortosutprövning, badträning, logopedträffar, psykologträffar, ortoptistundersökningar, astmabehandling. Bland annat. Sen tillkommer också onormalt stort slitage på kläder, svindyra ortosskor, läkemedel, slitage på våra kroppar, specialbestick, ORK och LUST både från föräldrar och barn att träna dagligen, både sjukgymnastik, kommunikation, interaktion, lek, ja listan kan ju göras lång.
Det står typ såhär i beslutet:
Alla barn i Noels ålder har stort behov av tillsyn och hjälp av sina föräldrar i den dagliga livsföringen. Därför anser vi (försäkringskassan) att Ni inte behöver mer pengar än vad ni redan får.

Vi får 1900 kr i månaden efter skatt.
I snitt avsätter vi 8 timmar i veckan tillsammans, alltså fyra timmar var (när jag inte är föräldraledig), för att kunna hänga med på allt Noel ska göra. Det blir ca 32 timmar i månaden. Bara i frånvaro från arbetet.
(Sedan är ju i princip varje vaken timme tillsammans med Noel, när han inte är på dagis, mer eller mindre träningspass. Eller tillsyn så att han inte ramlar, i matsituationer, hygiensituationer osv).
Det ger en ersättning på ungefär 60 kr i timmen, efter skatt.
Ja, det verkar väl rimligt?
Inte ens när jag jobbade på Mc Donalds, i begynnelsen, hade jag så låg lön.

Nu drabbas inte vi så hårt av detta, eftersom både jag och Magnus har rätt höga löner.
Men de stackarna som inte har det så gott ställt och som också måste gå ned i arbetstid för att ta hand om sitt funktionshindrade barn, hur funkar det för dem?
Det är ju inte så att vi är borta från jobbet för att vi vill. Det är ju inte så att vi vill leva på bidrag. Det är för att vi är föräldrar. Som gör vad som helst för våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna som går, utifrån deras egen förmåga.
För det ska vi straffas.
Märkligt.

Bekännelse

2009-11-15T13:35:00.002+01:00

Nu ska jag ta upp ett riktigt I-landsproblem.
Jag må vara sunkig ibland, det kan ibland gå två dagar mellan duschtillfällena och jag kan gå med mjukisbrallor i en hel vecka utan att skämmas. Jag sminkar mig nästan aldrig och jag har inga stringtrosor, längre.
Men är det något jag ALLTID har varit analt noggrann med så är det att raka mig under armarna och på benen. Inte för någons skull utom min egen. Jag bryr mig inte överhuvudtaget om andra är orakade, tycker inte att det är äckligt eller motbjudande alls. Men på mig själv är det en sådär känsla om jag inte är nyrakad. Även under tiden som höggravid lyckades jag på ett eller annat sätt raka mina ben, som jag inte själv kunde se p.g.a magen.
Jag passade t.o.m på att raka benen ett par timmar innan jag fick EDA.
Jag skäms med stubb helt enkelt, fråga mig inte varför (jag har en teori men jag vet inte om den är lämplig att outa i min blogg).
Men fram till i morse hade jag inte rakat benen sedan Vilhelm kom till världen. Inte så länge sedan kan man tycka, men det är faktiskt ÅTTA veckor sedan och de facto är att två månader kan ge stråna på benen oanad längd och färg. USCH.
Jag har försökt att hitta tillfällen att gallra men med en liten färsking i hushållet, en 2.5- åring, en Magnus och ett hushåll att sköta, är de inte många. Jag har prioriterat bort rakade ben.
Men idag var det dags. Vilhelm sov så skönt i sin baby-sitter så jag tog fram häcksaxen och började avhyvlingen.
Ett ben hann jag nästan, det tog minst en halvtimme. Sen grymtade lillen på mat, eller vad han nu vill när han låter. Nu vill han inte att jag lägger ned honom. Detta inlägg skriver jag med vänster hand, med Vilhelm fastsugen på överkroppen.
Jag vet inte vad som är värst.
Två orakade ben eller ett halvstubbigt och ett orakat.
Jag ska låta Magnus avgöra.

Bakis

2009-11-14T12:05:00.001+01:00

Vilhelm var på sin första fest igår. Och jag på min första sedan Vilhelm föddes.
Jag drack ett pytteglas starkvinsglögg och två glas Cola. Käkade lite chips och ostbågar. Ammade.
Vilhelm passade på att bajsa ett jättelass, som skulle tas omhand mitt i en festlig lägenhet på 37 m2 (eller var det 39 m2?). Inte många utrymmen att gå undan på alltså. Så det var bara att blotta både pillesnopp, bajsrumpa och mammatuttar inför ett gäng festande personer. Som inte brydde sig nämnvärt. Tror jag i alla fall. En mycket trevlig och mysig tillställning som jag avvek ifrån låååångt efter läggdags, vid 22.30.
Vilhelm skötte sig exemplariskt, var sådär tyst och snäll som bara han kan. Sov inte en sekund. Inte ens i vagnen på väg hem.
Sedan somnade han som en stock när vi kom hem. Åt två gånger i natt. Vaknade kl 08:01. Åt. Och nu sover han igen. Som en sten.
Han kanske är bakis.
En annan som är bakis är Vilhelms och Noels far. Som åker land och rike runt just nu och agerar rockstjärna. Han har inte spottat i glaset så mycket under tiden han varit borta. Han lät väldigt sjuk när jag pratade med honom för ett tag sedan. Stackarn.
Inte.
Nu ska jag äta glass till lunch, som man ju får när man är ensam hemma, och sedan ska jag åka till stugan för att måla det som kommer att bli pojkarnas rum.
Senare idag ska jag tända ljus, dricka ett glas vin och glo på dålig svensk underhållning. Och gosa med min minsta kille.
Myspys.

Honungspojken

2009-11-12T22:28:00.001+01:00

Har precis sträckläst en blogg. Den är så fin, ärlig, vacker och sorglig att jag inte kan sluta läsa. Även om anledningen till den är hemsk, vill ja å det varmaste verkligen rekommendera er att läsa den. Från början till slut. Även om tårarna sprutar.
Här
Och speciellt det här inlägget

Dagens skitord

2009-11-12T15:02:00.000+01:00

... och naturligtvis är svaret på alla våra frågor idag:
-Nej. Vill ha bajs.
Följt av ett jätteleende. Exempel:
- Jag är törstig.
- Vill du ha vatten, mjölk?
- Nej, inte vatten eller mjök. Vill ha bajs.

Hoppas han uttrycker sig annorlunda på dagis. Annars får man skämmas.

Normalt är annorlunda

2009-11-11T22:25:00.000+01:00

Det är sjuuuukt annorlunda med en "normal" bebis.
Varenda läkarbesök, BVC-besök och sjukhusbesök med Noel innebär ALLTID att de hittar något som inte är normalt.
- Jaha, han ligger bara med huvudet åt vänster. Det beror nog på att han har en CP- skada. Utredning.
- Jaha, han kräks efter han har ätit. Ja, det kan bero på att han har ett tilläggsdiagnos som heter GERD.
- Jaha, han är svår att få ögonkontakt med. Ja, det beror nog på att han har Asperger. Utredning.
- Jaha, han hostar säger ni. Ja, det beror nog på att han har astma. Utredning. Medicinering
- Jaha, han verkar ha ont. Ja, det beror nog på att han har kronisk öroninflammation. Öronoperation.
- Jaha, hans tarm hoppar ut i pungen när han bajsar. Ja, det beror nog på ljumskbråck. Operation.
- Jaha, han stånkar på nätterna, och har inte bajsat på tre veckor. Det beror nog på att tarmmotiliteten är nedsatt pga att någon autonom nerv inte fungerar som den ska. Medicinering

Jag lovar att hans ljusblå ögon beror på någon konstig genetik defekt som kommer att innebära kronisk ögonsjukdom eller så och att hans goda humör beror på att han har nedärvt en gladkromosom som inte alls är normal. En trisomi någonstans som aldrig har setts hos någon annan individ någonsin.

Sen har vi Vilhelm. Som fick kruppliknande symtom härom veckan och vi drog till sjukhuset.
- Nja, han har en tendens till laryngomalaci. Men det är vanligt och växer bort. Skit i att vara oroliga. Han är ett mönsterbarn. (Noel hade med all säkerhet behövt operera om det var han som hade laryngomalaci).
Som idag gick igenom en läkarbesiktning med u.a på alla punkter.
- Men han kräks rätt mycket, sa jag.
- Det är heeeelt normalt. Bebisar kräks.
- Men han knorrar och stånkar på nätterna, verkar vara lite knasigt i magen, säger jag.
- Heeelt normalt. Räkna med att det fortsätter i ett par/ tre månader.
- Det är en fin pojke det där, en riktig liten godbit. Så stark och fin, sa doktorn.

Man är så van att det alltid är något, så man blir helt chockskadad när allt är ok.
-Men något måste väl vara fel? Har han inte lite för lite hår, för mörka ögon, för tjocka lår? JAG TYCKER ATT HAN SOVER ONORMALT LITE.
Nehej, det är visst precis som det ska.
Vi är så förberedda på all skit så vi får ingen tvåbarnschock. Livet knallar på. Vi märker knappt att vi har två barn. Allt känns så enkelt med Vilhelm.
Till och med en rejäl nässkada (Katten gjorde ett idiotrace i ansiktet på den stackars bebisen, med samtliga klor utspärrade, så att blodvite uppstod och jag trodde att ena ögat var förlorat. Behöver kanske inte nämna att Katten står lågt i kurs hos mig nu...) verkar gå ganska obemärkt förbi. Vilhelm blev lite chockad och grät en smula, blödde rätt mycket och nu två dagar senare har det i princip läkt.
Så är det tydligen.
Med normala barn.
Men jag är så otroligt tacksam för mitt annorlunda barn. Han gör mig glad varje dag. Som ingen annan kan. Inte ens Vilhelm. Inte på samma sätt i alla fall.

Dagens bajskorv

2009-11-06T11:03:00.000+01:00

Noel är faktiskt ganska rolig.
Och han är inte helt förtjust i lillebror, tycker nog mest att lillebror tar för mycket mamma och pappa i anspråk.
Tyvärr har vi inte riktigt fattat hur mycket av det vi säger Noel faktiskt förstår...
Ett exempel: vi ska äta frukost. Noel säger - Jag vill inte ha frukost.
- Jo, men vill du inte ha en smörgås?
- Inte smörgås.
- Men vill du inte ha yoghurt och havrefras?
- NEJ, inte yoghurt och havrefras.
- Ägg?
-INTE ägg.
Och då ska ju jag vara lite rolig, tycker jag själv.
- Men lite bajs då? (Eftersom jag tror att Noel inte förstår vare sig humor eller ordet bajs).
-Nej, inte ha bajs.

Sen går det ett par dagar. Jag sitter och ammar Vilhelm.
- Vilhelm komma till pappa, säger Noel.
- Nä, inte nu för Vilhelm äter. Och bebisar äter ju bara bröstmjölk som mamma har, säger jag überpedagogiskt.
- Vilhelm kan äta bajs, säger Noel då.

Olyckan

2009-11-05T15:02:00.000+01:00

Noels resurs ringde från dagis i förrgår. De ringer bara från dagis om Noel är sjuk. Eller om det har hänt något. Så jag tog spjärn och förväntade mig det värsta.
- Jo, vi var i Engelska parken och lekte och hur det nu var så skulle vi just gå hem när Noel ville åka rutschkanan en sista gång, sa resursen
Och jag hann tänka; jaha, nu har han slagit ut alla framtänder, brutit nacken och krossat näsan.
- Ja, och det fick han ju. Men nåt gick fel.
Hjälp! Vad fan kan gå fel i en rutschkana? Är han död?
- Ja, jo han måste kanske ha trampat snett eller så.
Har han brutit foten, benet? Kom till saken innan JAG dör. Av oro.
- Så han ramlade och slog sig på ena sidan av huvudet. Och jag har tittat och tittat och han kanske är lite blå vid ena ögat. Men jag ville bara berätta det eftersom det är fotografering imorgon. Man kanske kan sminka över med lite brunkräm eller så?
Uppstånden är Jesus, mitt barn lever och har alla kroppsdelar på rätt plats!
Jag skiter väl i om han har en blåtira på fotografiet, han är oskadd.

Men gulligt att hon ringde. Annars hade jag säkert trott att de idkar barnaga på dagis. Och krävt att de flyttar dagen för fotografering, för herreguuuud han har ju en blåtira.

Tragedi

2009-11-04T22:04:00.000+01:00

Jag skulle precis skriva ett inlägg om att Vilhelm har varit på superdåligt humör idag och bara gnällt och grinat mest hela tiden. Men att det inte är så konstigt eftersom han garvar och ler mest hela tiden i sömnen och att det därför inte finns något glatt humör kvar till vaken tid. Och så skulle jag demonstrera detta med en liten film.

Nu blev det ju istället så att han grinade och gnällde mest hela tiden medan jag filmade honom. I sömnen. Så nu hoppas jag på att det inte finns något gnäll och grin kvar till vaken tid.
Och en film med en gnällande, sovande bebis är väl inget att publicera. Roligare kan man ha det.

Blä...

2009-11-04T19:55:00.001+01:00

...för försäkringsbolag. Jag har nog berört ämnet tidigare. Men nu är jag upprörd igen.

Jag fick just en enkät att besvara via mail från det försäkringsbolag vi har det mesta försäkrat i. Förutom bilen. Och Noel.
Det hela mynnade i huruvida vi är skitnöjda med deras service eller ej. Och deras försäkringar. Såklart man är om man inte behöver utnyttja dem. Man betalar lite pengar, eller ganska mycket pengar sammanlagt under ett år, men de flesta behöver aldrig utnyttja sina försäkringar. Som tur är. För vilka pengar i världen ersätter förlamade ben? Medicinsk invaliditet? En CP- skada?
Visst kanske pengar underlättar, och kanske ger de också en skälig levnadsstandard. Men de kan aldrig ersätta.
Men de som verkligen behöver en försäkring, de som kommer att utnyttja sin försäkring, de får inte teckna en försäkring.
Som Noel.
Som per automatik pga sin prematuritet inte är berättigad den försäkring han skulle behöva. Eftersom prematuritet kan ge upphov till t.ex ADHD. Som är en diagnos som ersätts av försäkringsbolaget, om den uppkommer utan föregående riskfaktorer.

Alltså: min tjocka fullgångna bebis Vilhelm är nu fullt försäkrad. Han är så försäkrad att han skulle kunna försörja ett helt litet land i Afrika om han får DAMP. Som han med största sannolikhet inte kommer att få.
Min spinkiga 1500- gramsbebis Noel med tillhörande multifunktionshinder är olycksfallsförsäkrad. Inget annat. Eftersom han tillhör en kategori som med största sannolikhet kommer att få både den ena och den andra diagnosen innan han avslutar sina dagar. Så han får klara sig själv. Han som kanske inte kan.
Det skrev jag i enkätsvaret. Att försäkringsbolaget suger för de som verkligen behöver det. Fast i lite finare ordalag. Lite finare.

Blomsterprakt, katten, takbyte. I somras. Vid stugan.

2009-11-01T18:57:00.000+01:00

...och ytterligare humor från barnets mun...

2009-11-01T18:20:00.000+01:00

Noel har en batteridriven leksakslarv. En sån som blinkar och sjunger och låter. Antingen kan man välja "lek och lär"- inställningen eller "dags för musik"- läget. Lek och lär sjunger alfabetsången och säger saker som " musen har en lång svans" om man trycker på knappen som är ovanför musen. Männsikan som säger alla saker och sjunger alla låtar, låter sådär äkta och burkaktig som bara en maskin kan låta. Det är inte alltid helt kristallklart uttal liksom. Jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Trycker man på knappen över bilden på katten säger larven: katten har spetsiga öron.
Som om det vore det mest speciella och utmärkande med en katt....
Jaja.
I morse satt vi i myspyssängen ute i stugan och Noel grabbade tag i mina öron och sa:
- Mamma har svettiga öron.

Hahahahaha, jag dör av flabb!

KW

2009-10-31T08:44:00.000+01:00

Ett kort, internt inlägg idag.
Magnus och Noel satt nyss och tittade på bilder i min dator. En massa bilder på nära och kära. Vi ska träna Noel på att namnge folk som florerar i vår närhet, då Aspergerbarn kan ha svårt att känna igen ansikten. Att Noels far är i det närmaste ansiktsdyslektiker gör inte saken bättre...
Så Magnus pekade och frågade för varje nytt ansikte; vem är det då?
Och Noel svarade, för det mesta rätt. Tills han kom till vår kompis Kristoffer.
- Vem är det då?
- Snippelina, svarade Noel.
HAHAHAHAHAHA!

Funderingar

2009-10-28T12:07:00.000+01:00

Vad är dealen med att ha ett magsystem som bara vill arbeta nattetid?
Vad är dealen med hantverkare som börjar arbeta 06.00 på morgonen precis när ovanstående mage har lugnat ner sig?
Vad är dealen med dusch= bebis vaknar?
Vad är dealen med att sätta sig till bords= bebis vaknar?
Vad är dealen med att vara mammaledig= lättlurad och spendervillig?

Igår var jag nere på stan för att köpa ett halsband till min guddotter som fyller år. Jag kom hem med två nagelvårdskit á 600 kr. Jag har inte ens naglar som kan vårdas. När jag blev pålurad dessa kit så tänkte jag att de skulle vara perfekta julklappar. Men de personer i släkten som har fina och långa naglar har jag redan köpt perfekta och personliga julklappar till. Så nu står kiten i hallen, i en superlyxig påse och väntar på att mina naglar för första gången på 33 år ska växa sig långa och starka, utan att skiva sig, och behöva omvårdnad.
Halsbandet glömde jag helt bort. Så det måste jag köpa idag.

En annan sak som hände häromdagen: Jag hade hämtat Noel på dagis, med bilen. Vilhelm var ju såklart också med. Från parkeringen in till lägenheten är det ca 50 meter asfalt, 50 meter källargång och sen hiss upp en halv våning.
I vanliga fall kan Noel gå rätt skapligt med stöd av en av våra händer, men det är vingligt och han snubblar lätt. Det optimala är INTE att samtidigt bära en bebis i babyskyddet.
Just denna sträcka mellan bilen och lägenheten vägrar dock Noel gå. Ingen aning om varför. Men han vägrar. Han ska bli buren. Så jag bär 15 kilo barn på höger höft och 15 kilo bebis+ babyskydd i vänster hand. Får stanna tusen gånger för att rätta till Noel så att han inte glider ur mitt grepp.
Kommer in i källargången, svetten rinner och jag är högröd i ansiktet av ansträngningen. Där står hantverkarna och blockerar hissen. Jag ler lite fånigt och frågar om de möjligen skulle kunna öppna dörren till hissen eftersom mina händer är lite upptagna.
- Han har väl två egna ben att gå med, säger den ena hantverkaren då.

Vad svarar man då?
"Nej, han har en CP-skada och kan följaktligen inte använda sin två spastiska ben helt felfritt".
Jag bär honom inte för att jag tycker att det är roligt och lätt. Utan för att jag måste, ärthjärna.

Fast det kunde ju inte han veta. Även om barn normalt sett INTE har ortoser på halva benen, vilket tydligt syntes att Noel hade.
Fan vad bitter jag blev! Det är inte likt mig. Alla kan inte veta att Noel inte är som andra barn. Eftersom han ser helt normal ut. Jag måste lära mig det.

Erkännande

2009-10-27T19:44:00.000+01:00

I helgen hade vi vårt mesta lågvattenmärke hittills. Jag och Magnus alltså. Vi tog ungarna med oss ut till stugan (som ju egentligen är ett skabbigt fritidshus i ett skabbigt white trashfritidshusområde). Stugan, som jag ändå gärna vill kalla den eftersom det låter så gulligt, har vi förminskat lite genom att sätta igen ett par dörröppningar med isolering och åldersbeständig plast. Detta för att kunna hålla värmen inomhus då stugan är ett oisolerat 90 m2 stort spektakel utan uppvärmningskälla (läs kamin). Så nu består det endast av 2 sovrum, kök, badrum och stor hall. Och fyra oljeelement. Detta räcker ju såklart inte. Så vi stängde in oss i ena sovrummet eftersom Magnus lassat upp ett tjockt lager isolering på vinden ovanför detta rum och därmed stannar ju värmen kvar lite bättre.
Och där satt vi hela lilla gulliga familjen och tittade på Dansbandskampen. Vilhelm hängde som vanligt i en bröstvårta. Noel var lugn. ICA- pizza och lördagsgodis. Och orange läsk. Med socker i. Släckta lampor och tända värmeljus. Duntäcken och många kuddar.
Fatta vad äckelmysigt.
Fatta vad svennebanan.

Skämskudde

Det här med sömn, del 2

2009-10-14T08:32:00.000+02:00

Jag har ju skrutit om att min nya bebis sover hela nätterna och äter hela dagarna. Sanning med modifikation.
Vilhelm sover mellan måltiderna dagtid och mönstret tycks vara detsamma på natten.
Visst sover han. Men han äter desto mer.
När Vilhelm var tre veckor gammal hade han gått upp 1 kg. 25 % av sin ursprungsvikt. Det är som att jag skulle fläska på mig 15 kg på tre veckor. Så mycket äter han. Jämt. Alltid. Sitter jag, alternativt ligger, med bebis vid bröstet. Det blir varken mycket sömn eller aktivitet. Någonsin.
Det var ok de första fyra veckorna. Nu är mina hormoner nere på normal nivå och den stora TRÖTTHETEN har rullat in.
Jag hade helt glömt bort det. Exakt hur trött man är. Hur bökigt det är att typ bara duscha, klä på sig, borsta tänderna, plocka ur diskmaskinen och gå och handla med en liten bebis dinglandes i bröstvårtan. Man får göra det i etapper. Om man lyckas hålla sig vaken.
Allt blir ytterst basalt.
Mackor. Raggartvätt med barnens tvättlappar, överallt alltså. Kläder som täcker eller värmer. Noll lukta godis. Noll estetik. Noll tallriksmodell.
Jag kan i viss mån förstå att många småbarnsföräldrar separerar. Jag är ju inte direkt den nyponros jag var när Magnus och jag först träffades. Jag lägger inte ned någon ansträngning i att laga förförarmat. Jag är inte speciellt trimmad och jag kanske har borstat tänderna när han kommer hem från jobbet. Och då är jag inte speciellt sugen på att kela. Eller ens kramas. Eller ens prata.
Jag vill sova.

Alkoholvanor

2009-10-09T14:40:00.000+02:00

Det bästa med att inte vara gravid längre (förutom att jag nu har en alldeles bedårande liten gubbebebis) är att jag får dricka rödvin. Som jag har längtat.
Idag spatserade jag ned till systemet och var som ett barn på julafton. Jag valde både länge och väl, eller egentligen precis så länge som Vilhelm tyckte att det var ok att vagnen inte rörde på sig, och det hela resulterade i en för mig ganska okänd druva.
Som om jag kan några druvor överhuvudtaget.
Men den verkar i alla fall passa bra till gris. Vilket är utmärkt eftersom det är just gris vi ska äta till middag.
Jippie!
Nu kommer jag bli full och sentimental på ett glas. Och nykär i Magnus.
Livet är inte så tokigt ändå.

Utredning del 1

2009-10-05T15:03:00.000+02:00

I morgon börjar det utredas.
Noel ska träffa ortoptist tillsammans med psykolog, då man misstänker att han eventuellt kan ha en hjärnsynskada. En vanlig komplikation, eller snarare en tilläggsdiagnos, till CP.
Detta skulle kunna förklara en del "problem" Noel har, men om CVI kan uteslutas är risken skitstor att det faktiskt handlar om autism, eller autismspektrumsyndrom. Så jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Pest eller kolera.
Idag ringde de från försäkringskassan för diverse intyg som skulle skickats in för tusen år sedan, vi har ansökt om utökat vårdbidrag eftersom Noel fortfarande inte kan gå och har en del andra hjälpbehov.
Åhhh, jag orkar inte. Intyg hit och intyg dit. Som om jag hittar på, bidragsfuskar liksom.

Annars flyter livet förbi. Vilhelm är världens bästa bebis. Magnus är världens bästa pappa och sambo. Noel är alltid bäst. Och jag är världens bästa tvåbarnsmorsa.
Allt artar sig rätt bra ändå. Trots allt.
Jag är lycklig. Och alldeles bebisfrälst. Vill ha ett par till. Minst.
Synd att man är hundra år gammal.

Man rår inte över allt

2009-10-02T11:38:00.000+02:00

Mycket har hänt.
Omvälvande och livsavgörande saker på alla fronter.

Först fick vi ju ett barn till. Ett riktigt mönsterbarn som sover om nätterna och äter när han är vaken.
Sen fick jag endometrios. Jag lovar att jag var nära att döden dö. Förlossningen var en njutning i jämförelse. In på sjukan igen med dropp och hela skiten. Förhoppningsvis frisk nu.

Sen var vi hos en psykolog med Noel, då han ingår i en studie av prematura barn där denna psykologutredning ingår, och hon berättade att han ligger före sin tid i sin verbala förmåga och förståelse osv. Men att han avviker i en del saker. Troligtvis någon form av autism. Mer åt Aspergerhållet än något annat. Men en tydlig störning, ja.
Autism.
Vi har misstänkt men inte riktigt tagit in. Min lilla bebis. Min ögonsten.
Så nu känns det sådär. Ännu mer barnhab, ännu mer träning, ännu mer fokus på Noel.
Många fler utredningar, vända ut-och-in-på.
Som Magnus sa; varför kan vi inte en enda gång få ett besked som typ; ja här ser det ju helt normalt ut. Här finns inga problem.

Sen har vi sålt vår lägenhet. För äckligt mycket pengar. Vi har gjort en vinst på mer än 800.000 kr. Nästan en miljon alltså.

Sen har vi köpt en STOR lägenhet. För äckligt mycket pengar. Det är sjukt egentligen, hur lite respekt man helt plötsligt har för hundratusen kronor hit eller dit... Vi slänger oss med de summorna som om de vore fickpengar.
- Ska vi välja det där svarta ekgolvet som kostar typ hur mycket som helst?
- Om vi väljer det där köket kostar det bara 27 000 mer än standardköket.
- En annan fläkt kostar bara 7000. Småpotatis.

Men vi har ju råd! Vi har nämligen 800.000 kr att sätta sprätt på.

Synd att de pengarna inte kan bota min son.
Men vill jag verkligen bota honom? Han är ju verkligen världens gulligaste, underbaraste, gladaste och sötaste unge. Med eller utan diagnos.
Han skulle ju inte vara Noel utan sina egenheter.
Som jag ju älskar.

När vi tre blev fyra.

2009-09-20T14:11:00.000+02:00

Ska inte skriva någon tråkig förlossningsberättelse. Det började med värkar i tisdags kväll och slutade med en son i onsdags natt. Allt var lugnt och kontrollerat, förlossningen var ett skolexempel, jag hade inte ont en enda sekund efter Guds gåva till kvinnorna (narkosläkaren Peter Halvorsen som gav mig EDA i en liten slang), Magnus skötte syrgasen, klippte navelstängen och fotade moderkakan som sig bör vid en andra förlossning. Vilhelm anlände stor, välskapt och stornäst som Stålmannen med höger arm/ hand framskjuten vid sidan av huvudet. Han lades på mitt bröst direkt och inte i någon tråkig steril transportkuvös.
Han tittade på mig med sina blåbruna ögon och det var KÄRLEK vid första ögonkastet.
Shit vad intensivt. Jag kan inte vara utan honom en enda sekund. Trodde inte att jag var kapabel till att känna så mycket kärlek. Till alla mina pojkar. Jag svämmar över.

...och resultatet blev...

2009-09-16T13:36:00.000+02:00

...en pojke. Vilhelm vägde, vid födelsen inatt, 4000 g och var 50 cm lång.
Detaljer kommer vid ett senare tillfälle. Nu ska det mjölkas.

Vad barn snappar

2009-09-10T10:20:00.000+02:00

I morse när vi satt i bilen på väg till dagis, från farmor och farfar där vi sovit de senaste nätterna pga att vi målat en innerdörr och lite lister i en inte alltför gravid- och barnvänlig färg, tog Noel upp "sin" mobiltelefon (en av Magnus gamla avdankade icke-fungerande) och sade följande till den imaginära personen i andra änden:
- Tjena, läget? Vi sitter i bilen, på väg till stan för att köpa hus.

Just det.

Idag är början på fortsättningen

2009-09-10T10:00:00.000+02:00

Idag är jag fortfarande i ett välsignat tillstånd.
Idag har jag varit så i 39 fulla veckor. Tio veckor längre än med Noel. 16 veckor längre än vad doktorerna på 96 D trodde.
Idag kommer fotografen för att ta de bilder som ska göra vår lägenhet rättvisa och inbringa en massa pengar vid försäljningen.
Idag får vi veta om budgivningen på huset avslutas med summan vi har till förfogande.
Idag har jag varit i princip sömnlös i tre veckor.
Idag är jag ett vrak.

Klart

2009-09-09T08:25:00.000+02:00

Vi har jämfört och valt mäklare.
Vi har också lagt ett så högt bud på huset att vår smärtgräns är nådd.
Vi har gjort klart allt småfix i lägenheten inför en kommande visning.
Så idag skriver vi avtal med mäklaren som ska sälja vår lägenhet. Idag hoppas vi, genom att vi chockhöjde budet, att vi slår ut alla andras intresse för huset. Och idag hoppas vi att vi föder barn.
Eftersom det är 090909.
Magiskt.

Oberedd

2009-09-03T19:06:00.000+02:00

...och för att komplicera tillvaron en smula, så har vi hittat HUSET. Med LÄGET. Till lagom PRIS.
Skit, skit, skit.
Huset fanns ute till försäljning redan i våras, men då vågade jag inte ens nämna det för Magnus eftersom det inte riktigt ligger i city.
Och är det något Mangus har varit tydlig med så är det att han vill bo stadsnära, så att han kan gå eller cykla dit han vill ta sig, alternativt åka kommunalt. Inte vara beroende av bil. Punkt slut.

Nåväl, häromdagen var vi och tittade på ett annat hus ett par km utanför stan och då sa Magnus, att om man då ändå ska bo "på landet" så kan han bara se en enda anledning till detta och det är att det ligger nära vatten, alltså sjö eller havsnära. Annars kan det lika gärna vara.

Och då kom jag genast att tänka på detta hus, letade upp det på Hemnet och fann till min förtjusning att det inte är sålt. Kontaktade mäklaren som sa att 90- åringen som äger huset bor numer på något äldreboende och om vi ville så kunde vi åka dit och titta på det, från utsidan.
Sagt och gjort.
Igår tog vi BILEN, åkte i 15 minuter och sedan var vi framme. Står man på garageuppfarten så ser man Mälaren. 200 meter från huset ligger en liten strand och en brygga. Till huset hör båt- och bryggplats. Tomten är 3500 m2, huset är lagom stort. Och det bästa av allt: 50 meter från huset ligger en busshållplats, bussen går i princip direkt till Magnus jobb och sedan ner på stan. En gång i halvtimmen under rusningstid, en gång i timmen däremellan.
Huset är välbyggt och pedantskött. Enplansvilla, vilket är bra för Noels skull. Källarutrymme under huset där Mangus kan ha sin efterlängtade studio. Lite skavanker enligt besiktningsprotokollet, men inget vi inte kan göra själva. 15 minuter på sin höjd, med bil från stan och från Noels dagis. Till ett mycket rimligt pris.
Perfekt helt enkelt.
Ett litet aber är dock att vi ska föda barn. Närsom.
Vi har inte tid att värdera lägenheten, jämföra mäklare, kontakta banker, göra kalkyler. VI SKA NÄMLIGEN FÖDA BARN. Närsom.
Magnus som är den realistiske och eftertänksamme av oss, han är nog lika sugen som jag på att slå till direkt. Men just nu har vi inga pengar, vi måste ju sälja först.

Ett annat litet aber är att intresset för huset varit svalt under hela sommaren, men nu, nu när VI har upptäckt pärlan, ja då har det helt plötsligt hört sig av en massa spekulanter som vill titta på det.
Så ikväll var det öppen visning. Vi var inte ensamma, mäklaren hade skrapat ihop helt ett gäng intressenter. Bland annat en kostymnisse från Djursholm i en BMW. Så nu blir det väl budgivning. Som vår budget inte tillåter. Fan.
Fan, fan.
Men huset ska bli mitt (vårt)! Unge, håll dig på plats ett par veckor till så morsan kan få dona och ordna lite. Sälja en lägenhet med kraftig vinst. Bland annat. Nu har hon inte riktigt tid med en bebis.

Förberedd

2009-09-02T10:36:00.000+02:00

Nu har jag:
Packat BB- väskan
Bäddat spjälsängen, som står i vårt sovrum sedan i maj
Köpt ett nytt skötbord, som får plats ovanpå spjälsängen, och preppat det med blöjor och allt annat man behöver för ett snabbt och nattligt blöjbyte
Städat lägenheten
Tvättat alla bebiskläder, vikt dem och lagt dem i varsin hög. Alltså omlott i en hög, bodys i en annan osv.
Hämtat babysittern och andra små bra-att-ha- saker från vinden
Lokaliserat bröstpumpen
Hämtat en gratisbox på Babyland
Köpt en syskonvagn på Blocket och en ny mjuklift
Kolhydratladdat i en vecka
Läst infohäftet om förlossning som jag fick av MVC i mars
Skaffat tre alternativa barnvakter
Köpt en ny babywatcher. Den förra är överarbetad och utbränd.

Det enda som återstår är att montera basenheten till babyskyddet i bilen, flytta Noels stol och höja botten på spjälsängen.

Kan det vara så jävligt att bebis faktiskt inväntar att dessa tre saker ska bli gjorda, innan den behagar visa sin nuna för världen?
För något väntar den ju uppenbarligen på.
Sedan juni, när alla var helt säkra på att den skulle komma inom de närmaste två veckorna.
Jag får väl helt enkelt åtgärda dessa brister i mina förberedelser direkt.
Jag vill träffa min bebis nu.

Tomt

2009-08-31T13:52:00.000+02:00

Det händer faktiskt ingenting som jag känner att jag vill dela med mig av, tristessen är påtaglig.
Vi har tittat på ett underbart hus vars mäklare, redan innan visningen ens kommit halvvägs, fick ett bud på 4.000 000. Vi har inte så mycket pengar. Så det var bara att stoppa in svansen mellan benen och gå därifrån.

Jag klippte av Noels lockar i fredags. Jag blir lite sentimental varje gång, de är ju så bedårande. Men det finns inget värre än ett långhårigt gossebarn (läs Amadeus, Carolas son t.ex.) så lockarna måste ju bort med jämna mellanrum. Och tur är det att han är lockig, då resultatet är allt annat än jämnt. Det är nämligen väldigt lätt att förklara för en 2,5- åring varför han måste stå still medan mamma använder något så läskigt som en sax runt öronen på honom.

Jag har ett avtal med min svägerska att föda barn i morgon senast, då hon har en förhoppning om att hennes bebis tittar ut då. Tufft. Jag har nämligen bokat in en privat visning av ett hus i morgon eftermiddag.
Har inga tydliga tecken på en stundande förlossning, men det brukar man visst inte ha.
Vi får väl se vad natten har i sitt sköte. Bildligt talat.

Boa

2009-08-25T11:37:00.000+02:00

Ja, jag är fortfarande gravid.
Nu har det berömda boandet slagit till. Hos Magnus. Och lite hos mig också, men jag låter honom gå i bräschen.
Nu ska det köpas hus. Alternativt en större lägenhet av typen vindsvåning med enorm takterass och lummig innergård, som det ju kryllar av och i princip ges bort till behövande.
Vi kan omöjligt bo kvar i en trea i centrala Uppsala, där ungarna blir överkörda på den tungt trafikerade leden utanför vår port, när vi nu ska bli fyra stycken i hushållet.
Så söndagen innebar den stora visningsdagen.
Vi hann med fyra hus och en lägenhet.
Ett hus älskade vi båda vid första ögonkastet. En liten hake är dock att själva huset i sig inte har något värde, det är tomten man betalar för... Så då kan ni lista ut i vilket skick huset var. Men åååhhh så fint och bra pris.
Sedan hittade vi ju det boendet som skulle vara perfekt för oss. Ett helt ocharmigt 60-tals enplans tegelhus, med hel källarvåning. Liten men insynsskyddad och lättskött tomt. Hobbyrum och garage. Fjärrvärmepump och nylagt tak. Allt igenom bra skick, bra läge och ett toppenpris. Behöver jag tillägga att det var en miljard andra barnfamiljer där och tittade? Vår budget tillåter en prisstegring på 150.000:-. Har en känsla av att det blir mycket dyrare än så.
Sedan sa vår bank att det vore ju bra om vi kunde sälja vår lägenhet INNAN vi köper något annat. Så vi är säkra på att vi faktiskt kan få sålt. Marknaden är inte den bästa just nu. Så nu nojar Magnus över att vi aldrig kommer att kunna sälja vår toppenfina lägenhet med kanonläge.

Om du känner någon som är intresserad av en trea i (typ) toppskick på 70 m2 i fashionabla (nästan främre) Luthagen (det skiljer 20 meter) , med en avgift på 2500 kr, tyvärr utan balkong då den ligger en halv trappa upp, men med en fin innergård och fungerande öppen spis, för det högst överkomliga priset av 1 500 000 kr, hör av dig!

Förresten, heter det innergård eller innegård?

Inbillningssjukan

2009-08-18T00:35:00.000+02:00

... och med dagisstart kommer det obligatoriska besöket på sjukhuset. Noel var lite varm ikväll vid läggdags och hade någon form av konstig hosta. Jag som sade så sent som igår att "hörrö Magnus, nu har han gått en hel vecka på dagis utan att bli sjuk".
Jag ska hädanefter hålla käften.
Hostan fortsatte i sömnen och lät bara konstigare och konstigare. Jag tog tempen som visade på 39.8. Och då började genast andningen att bli påverkad också.
In med alvedonsupp och tvinga på det stackars barnet en antiastmainhalation för säkerhets skull. Ingen förbättring. Upprätt läge och frisk luft. Ingen förbättring. Diagnos: krupp.
Sjukvårdsrådgivningen.
- Öh, vi kontaktar öron direkt här och hör vad de tycker. Vänta, vänta, vänta, vänta. - Hallå, öh, jo de vill att ni åker dit omgående. Nu. Ögonaböj. Direkt till öronmottaningen.
Läget allvarligt alltså.
Täcker den stackars chockade ungen med lite kläder, stuvar in oss i bilen och åker till Ackis med blåljus.
Väl där, efter ca 3 minuter, är Noel glad, sval och hostfri.
Pinsamt. Simultantföräldrar. Münchhausens by proxy typ.

Som tur är hostar Noel lite när den stackars doktorn kommer och ja, jo nog är det krupp alltid. Falsk sådan. Gör si och så och låt barnet vara hemma från dagis ett par dagar. Om det inte går över, har det nog övergått i en bakteriell form och då måste han få antibiotika.
Vilket vi som luttrade öronbarnsföräldrar iskallt räknar med.
Då blir det den tolfte kuren i ordningen.

Så nu måste Magnus vabba. Igen. Han som var så glad åt att han skulle börja en ny kurs imorgon.
Och bara för att Noel är sjuk, inte får vara på dagis, inte kan lejas ut till barnvakt, så ska ni se att att jag föder barn. I natt. Eller imorgon.
För nu sitter jag här mitt i natten med regelbundna sammandragningar. Sedan en halvtimme tillbaka. Såklart.
Hoppas det även denna gång är falsklarm.

Insomnia och tvärtom

2009-08-15T10:02:00.000+02:00

Noel började på dagis igen efter att ha varit ledig i sex veckor. Vilken lycka! Och alla fröknar tycker att han är sååååå härlig och glad.
Sure, om du inte är hans mamma eller pappa. Då är han nämligen en liten djävul in disguise. Det skriks oprovocerat, han slåss oprovocerat, det flyger mat över hela lägenheten helt oprovocerat.
För att straffa oss föräldrar RIKTIGT hårt slänger han iväg nappen. Som om vi bryr oss. Han har inte riktigt greppat det här med orsak och verkan ännu.
Ljuvliga trotsålder.
Eftersom Noel under sommaren har skaffat sig väldigt kontinentala vanor (siesta, somna runt midnatt, vakna sent, äta när som helst) kändes det lite oroligt att rutinerna kanske inte skulle infinna sig. Vi bad fröknarna att han helst inte ska sova mitt på dagen, då det ofta resulterar i att han somnar sent på kvällen. Sagt och gjort.
Första dagen inga problem. Kom hem vid 16.30, strålande glad, åt sin middag, drack sin välling och somnade 19.00.
19.00.
Han har nog aldrig somnat så tidigt NÅGONSIN. Magnus och jag satt helt lamslagna. Tid att umgås, vuxentid. Hur fan gör man då? Vad gör man då? Vi kollar på TV.

Andra dagen upprepning. Viss skillnad i humöret hos sonen, lite lättretlig, men hanterbar. Somnade 18.45.
Vuxentid. HJÄLP! Vi kollar på TV.

Tredje dagen. Grinolle kommer hem från dagis. Sular maten och mjölken i golvet utan att äta eller dricka någonting. Tar motvilligt emot vällingen. Somnar mitt i ett sug.
Vuxentid. Vi kollar på TV.

Fjärde dagen, fredag. Mistluren kommer hem från dagis. Vägrar ens gå in i köket. Somnar sittandes i soffan, 17.00. Utan mat eller välling.
Vaknar 03.30 lördag morgon. Pigg som en lärka och hungrig som en varg. Jag har inte lyckats somna, Mangus har väl sovit i ca 3 timmar. Noel vill leka och titta på TV.
Jag vill bara SOVA eftersom jag inte sovit mer än ca två timmar per dygn de senaste två veckorna. Härligt att vara höggravid.

Vi bör nog införa en timmes sömn mitt på dagen hädanefter. För Noel alltså. Annars kommer denna familj att gå sönder.
För mig gäller bara att föda barn.
Snart, hoppas jag.

Test

2009-08-11T14:06:00.000+02:00

...och i väntan på tillökning glor jag på TV. En aldrig sinande källa av betydelsefull kunskap. Visste ni att många, för att inte säga de flesta, koppar av koffeinfritt kaffe innehåller koffein?
Och för att råda bot på att man får i sig för mycket koffein, tex efter middagen så har någon fiffig människa i USA tagit fram en testremsa, där man alltså kan kolla om det koffeinfria kaffet man dricker, verkligen är koffeinfritt.
Allvarligt. Hur har vi klarat oss utan denna testremsa tidigare?

Allvarligt. Vem fan dricker koffeinfritt kaffe? Är inte själva vitsen med kaffe just koffein?
Snacka om ett ytterligare I-landsproblem och ett ytterligare skapat behov. Behovet av testremsor.

Fel

2009-08-06T15:30:00.000+02:00

Noel hade inte heller rätt.
Fast i natt hade jag ont.
Kanske bara var en dålig sallad till lunch.
För någon bebis har jag inte klämt ut. I så fall är den nedspolad i toaletten.

Siare

2009-08-04T19:01:00.000+02:00

Vi har gissat förlossningsdatum i vår familj.
Jag hade ett hett tips på den 23:e juli. Jag vann inte.
Magnus är helt övertygad om den 15:e augusti.
Noel sa, helt säkert; - Semte gusti. Femte augusti alltså.
Vi får se om Noel har rätt.
Hoppas.
Hoppas inte.
Widman- gör dig redo för ciggen.

Inte helt betydelselös

2009-07-29T12:45:00.000+02:00

Tänk att saker och ting faktiskt fungerar utan min inblandning. Jag som alltid trott att jag är oumbärlig. Utan mig stannar världen, typ.
Så är det kanske inte.
Sommarstugan blir mer och mer bovänlig och färdig. Magnus håller just i detta nu på att byta tak på rucklet. Som snart inte är ett ruckel längre. Vi har med enkla medel och minimal budget gjort om hela köket, sovrummet och ordnat ett superfint badrum. Finare än lägenheten i stan faktiskt. Enda smolket i bägaren är att vi valt vit fogmassa. Vattnet härute färgar allt bajsbrunt. Så vårt fina badrumsgolv är svart med bajsbruna fogar.
Det mesta av detta har Magnus gjort.
Magnus har även bytt tak på lusthuset så med lite färgblaskande, golvslipning och infravärme blir det ett perfekt häng för höstens kräftskiva.

(Det enda som är kvar att göra nu, enligt den ursprungliga planen, är: Installera kaminen. Ta upp vardagsrumstaket till nock och isolera samt göra sovloft ovanför "biblioteket" i samma veva. Göra bibliotek av biblioteket. Fixa nya innerväggar till barnens rum. Slipa alla golv och behandla dessa. Tilläggsisolera hela huset och byta ytterpanel. Bygga en enorm altan runt hela huset och fälla in en pool. Styra upp trädgården/tomten. Lite småfix alltså).

Noel har precis blvit beviljad avlösarservice. 16 timmar i månaden. Fyra timmar i veckan. Det är Magnus som har fått igenom detta.
Noel har fått Botox i benen och rör i öronen. Magnus har planerat in detta samt sett till att gå på återbesök.

Som sagt; det mesta har funkat trots att jag inte kunnat vara behjälplig. Inte kroppsligen i alla fall.
Men lite inblandad har jag nog varit. Tycker jag mig se på färgval och inredning. Och höra på språkutveckling. Och märka på att det inte kommer betalningspåminnelser i brevlådan.
It takes two och så vidare...

Dags att kolla arbetsförmedlingen?

2009-07-25T12:57:00.000+02:00

Magnus och jag satt och diskuterade framtiden vid frukostbordet igår. Jag har redan börjat tänka i termer att jag ska börja jobba igen. Fast bebis inte har fötts ännu och mammaledigheten följaktligen inte ens har börjat. Men det gäller ju att ha framförhållning.
Jag har en del tankar om min karriär och hur den kommer att se ut sen. Storslagna planer. Och det var det vi diskuterade igår alltså. Då avbröt Noel oss helt plötsligt med meningen:
- Snart är du utan jobb.
- Vad sa du?
- Snart är du utan jobb.
Sedan garvade han lite.
Så nu vet ni det. Och jag med.

Min son Einstein.

2009-07-23T14:44:00.000+02:00

Jag undrar om Noel, pga sina kroppsliga tillkortakommanden, kanske fokuserar på att bli bäst på andra saker. Är det jag som tror att han är supersmart för att jag är hans mamma, inte riktigt vet hur barn utvecklas och att han i själva verket är högst normalbegåvad, eller är det faktiskt så att han är lite bättre än genomsnittet?
Noel räknar till 20. Helt perfekt.
Noel kan räkna fem saker.
Noel kan nästan alla bokstäver i alfabetet och hans favoritbokstav är W.
Noel kan flera Alfonsböcker utantill.
Noel har ett enormt utvecklat sinne för detaljer. Exempel: i morse satt vi och tittade i UNT och såg en liten sån där varningsskylt för älgar. En gul triangel ni vet.
- Titta älgen, säger Noel.
- Ja det är en älg, säger jag.
- Där är också en älg, säger Noel och pekar på en kylskåpsmagnet som mycket riktigt föreställer en älg, om man vet att den gör det. Det är inte helt självklart att det är en älg. Och jag hade inte ens lagt märke till den.
Noel är 2 år och 3 månader, korrigerat.
Sen är han en mycket fyndig kille också.
Jag kallade vid ett tillfälle vår katt för Katten Jansson, efter att ha läst en bamsetidning i något väntrum. Noel snappade tydligen upp detta, för häromdagen sa han: -Hej katten JaMsson.
Naturligtvis. Katter heter ju inte Jansson. Jamsson är ju mer logiskt.

Jag vet att ALLA mammor och pappor tycker att ens eget barn är långt mer intelligent än andra ungar. Men håll med om att Noel faktiskt är det? :-)

Jag går i morgon in i v. 33. För er som undrar.

Mobilt och stabilt

2009-07-14T16:48:00.000+02:00

Det har väl inte undgått någon att vi skaffade katt för ett tag sedan. Något vi med jämna mellanrum ångrar. Som på nätterna. Otaliga fotattacker, idiotrace och "jagharneralltsomlåtermycketochärspecielltvärdefulltförhusseoch
mattepåstengolvetelleriminvattenskål"
Som mattes nya mobiltelefon.
En annan specialare är att gå in i Noels rum och JAMA HÖGT precis när Noel håller på att somna, alternativt hoppa upp i Noels säng så att Noel helt säkert blir alldeles klarvaken igen.
Katten, som för övrigt kallas just för "Katten" är emellanåt mycket trevlig och social och gillar speciellt att vässa klorna på Magnus ben, med eller utan byxor.

Min nya mobiltelefon klarade fallet ned i vattenskålen sådär. Den lever ett eget liv efter det.
Magnus å sin sida lyckades förlägga sin telefon inatt. På vägen hem från en fest. Han har, fast det minns han inte, pratat med två personer på vägen hem från festen, sedan reflekterat över att han saknar mobilen. Så någonstans mellan Kungsgärdet, två telefonsamtal och Luthagen försvann den. Det gjorde honom smått panikslagen eftersom jag sov på annan ort med Noel och är ytterst nära en förlossning.
Som tur var födde jag inte barn i natt, även om det känns nära nu.
Igår gjordes en ny koll. Tappen fortfarande kort men inte kortare. Livmoderhalsen är "vidare" vilket inte är så bra. Bebisen ligger med huvudet nedåt fortfarande, vilket ökar trycket på tappen.
Direkt efter undersökningen började jag få mycket sammandragningar, vilka har fortsatt under natten och idag. Jag känner att det händer grejer "därnere". Ska på ny koll om sex dagar.
Jag tror tyvärr att ungen har kommit ut innan dess. För att måla fan på väggen.

Släpp fångarne loss, det är ändå ingen skillnad

2009-07-06T19:07:00.000+02:00

Jag är utskriven!
Halsen har hållit samma mått i fem veckor nu. Därför övertalade/ övertygade jag doktorn om att den nog inte kommer påverkas nämnvärt om jag hänger hemma.
Jag har ju gått "över tiden" nu om man lyssnar på vad doktorerna sagt tidigare.
Doktorn var dock tydlig med att det fortfarande är på håret och att en förlossning är att vänta de närmaste veckorna, men att jag lika gärna kan invänta den hemma eftersom vi bor så nära sjukhuset.
Så nu har jag varit hemma i sju timmar. Och gjort precis sånt som jag inte ska göra. Plockat ur och i diskmaskinen. Laddat en maskin med tvätt. Satt upp gardiner i Noels rum. Städat.
Så nu ska ni se att det kommer pluppa ut en bebis i natt.
Fan vad svårt det ska vara att inte göra någonting.